Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ex-man’

Ett inlägg om radio.


 

Igår gjorde Fästmön och jag nåt som vi inte har gjort tidigare: vi lyssnade på ett radioprogram tillsammans. Eller egentligen lyssnade vi ju på två program, varav det ena var ett nyhetsinslag. Nyheter och skvalmusik har vi förstås hört förr, men den här nyheten var mycket speciell: en ung person från vår familj berättade om sina upplevelser. Det var ett fint ”prat”, tydligt och klart. Dessutom mycket modigt. Nu hoppas jag att det får önskad effekt och att det inte blir nån cirkus kring det hela. Det är lätt att det blir det när media är inblandat och personen med fokus på sig är ovan att möta journalister…

KarlavagnenDet uppstod en lite märklig situation när jag samma eftermiddag blev kontaktad av en person vid radioprogrammet Karlavagnen i P4 och tillfrågad om jag ville medverka. Programmet skulle handla om separationer. Anledningen till att jag blev inbjuden var ett blogginlägg jag skrev om att umgås med sitt ex. Det är nu snart tre år sen jag skrev inlägget. Sent ska journalisterna vakna! Skämt åsido, jag kände att ämnet inte är aktuellt för min del. Och sen tycker jag att det räcker med att en i familjen framträdde i media igår. När jag förklarade detta för den som hade mejlat mig från Karlavagnen fick jag förståelse. Samtidigt kände jag att det nog inte var en riktig journalist, för då hade personen i fråga med all säkerhet huggit tag i mitt svar på ett helt annat sätt…

Hur som helst, när kvällen kom och alla sysslor var utförda, satt vi och läste tillsammans i var sin bok, förstås. Och så kom vi på att vi ju åtminstone kunde lyssna på programmet. Både Anna och jag har lyssnat på tidigare program, men inte tillsammans.

Det var ganska vanliga människor – och en och annan så kallad expert – som ringde in till programmet och berättade sina historier. Visst fanns där bland dem en och annan kuf. Jag är glad att jag tackade nej till att medverka, för jag har inte alls nån lust att berätta om nån av mina separationer i radio. Det är så länge sen. Den senaste var 2006 och det var en bra separation. Det kan man inte säga om separationen från min förra sambo och min skilsmässa, som skedde ännu längre tillbaka i tiden. Men det är inget jag vill älta, jag vill inte ha nån kontakt med nån av dem och det tror jag är ömsesidigt. Med framför allt den ena personen hände det så mycket skit även på senare år att jag blir rent rasande när jag tänker på det. Och sånt är inte bra för mig alls. Bättre att låta den björnen sova i sitt egetkackade bo. (Ja, nu var jag elak, helt korrekt uppfattat!)

Jag kan vara avundsjuk ibland på människor som går igenom separationer som blir bra. Separationer, där man kan ha kontakt med sitt ex utan att det blir konstigheter. Särskilt viktigt är ju detta om man har barn ihop! Jag är glad att det funkar så bra som det gör i den familjekonstellation jag lever i sen snart sju år tillbaka – även om det redan från början fanns kvinnor som ville sätta käppar i våra hjul. Irriterande nog för dem lyckades ingen av dem. Inte de som försökte i början och inte de som försökte senare heller. Jag har bara så svårt att förstå varför man måste jävlas med människor som har det tufft och som måste ha relationer som fungerar. Är det roligt/tillfredsställande/spännande eller vad att gå in för att försöka förstöra? Det är tur att vi i min familj är tänkande individer som var och en kan bilda sig sin egen uppfattning!

Gårdagens Karlavagn gav prov på både bra och dåliga separationer. Det var bland annat två äldre kvinnor som brutit upp och som ringde in och berättade sina historier. För den ena hade separationen varit bra och hon hjälpte till och med sin ex-man som nu är cancersjuk. För den andra hade det gått sämre – ex-maken och hon kunde inte mötas ens i affären eller vid familjehögtider.

tårarProgrammet leddes av Martin Melin, som ju är polis och Robinsonvinnare, men kanske mest känd som Camilla Läckbergs ex. För mig känns det… inte riktigt bra. Jag uppfattade att Martin Melin ibland hade svårt att möta dem som ringde in. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, helt enkelt. Särskilt tydligt blev detta när en MS-sjuk man ringde och berättade att han hade begärt skilsmässa när han fått diagnosen. Han ville inte hämma fruns liv och aktiviteter! Mannen grät när samtalet avslutades.

Nä, jag tror att Karlavagnen skulle vinna på att ha riktiga radiojournalister som programledare. Såna som är vana att ”ta” människor som ringer in och pratar om svåra saker. Lite mer som programmet var förr, faktiskt. Som det är nu känns det… rätt ytligt…

I kväll ska programmet handla om lyssnarnas erfarenheter av poliser. Programmet börjar klockan 21.40, enligt webben. Kanske är det bättre för Martin Melin att leda ett program om hans yrke, där han själv inte bara är en ex-Robinsonvinnare eller ex-man. Eller är han inte en ex-polisman också??? 

Ett program som en gång var så bra och som kunde ha fått fortsätta vara bra, har blivit medelmåttigt. Tre tofflor av fem möjliga får det av mig – och då är jag välvillig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film. 


En plats i solenVad jag förstår
är En plats i solen (2012) den film som avslutar Peter Flinths regisserande av Liza Marklunds filmatiserade böcker. Jag försökte hålla mig vaken när TV4 visade filmen i kväll, men slumrade av och till i bästefåtöljen. Frågan är om det var för att filmen var tråkig eller för att jag är sjuk? Ryggen värkte ganska bra och febern gjorde att jag hoppade av frossa i fåtöljen.

Den här gången utspelar sig handlingen i Spanien. En svensk familj har hittats mördad i sin lyxvilla – förutom den tonåriga dottern, som är försvunnen. Annika Bengtzon reser dit i egenskap av journalist. Men som vanligt träffar hon en polis och ”hjälper till” – för från mord hoppar handlingen till knarksmuggling. Och mitt upp i allt dyker Annikas ex-man upp.

Låter det rörigt? Ja, det är rörigt. Så rörigt att jag tappar ganska stort intresse ganska snabbt. Det känns som om ingen av filmens berättelser avslutas. Nej, det här var mest en sömnig historia. Två tofflor är ett snällt omdöme.

rosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Alla, åtminstone över en viss ålder, känner väl till Lill-Babs? Barbro Svensson. I alla fall Fästmön och jag. Men känner du och jag henne? Nej. Inte gör vi det efter hennes dag på Slottet heller. Däremot har jag fått en annan bild av henne. Eller som Claes Malmberg uttryckte det:

Hon är sinnebilden för girl power.

Lill-Babs kom som väldigt ung ner från Järvsö till Stockholm för att ägna sig åt sången. Simon Brehm tog henne under sina vingar och bevakade henne strängare än Barbros egen pappa. Men hon lyckades i alla fall bli med barn redan som 15-åring. Graviditeten höll på att sluta i självmord, när ett par kickar från det ofödda barnet satte stopp för såna tankar.

Under åren har skvallertidningarna varit fulla av artiklar och reportage om Lill-Babs och hennes män. Kanske inte alltid så roligt när Barbro faktiskt var den som försörjde inte bara sig själv och sina barn utan också sin mamma och sina bröder. En hårt arbetande artist, alltså. Naturligtvis fick hon frågan om hur det var när ett stort gäng ex-män dök upp under Här är ditt liv. Inte så särskilt roligt, ganska osmakligt, egentligen.

Lill-Babs

Lill-Babs försörjde sig själv, sina barn, sin mamma och sina bröder.


Åter igen har det varit ett lysande avsnitt
av Stjärnorna på Slottet. Lill-Babs bjöd verkligen på sig själv. Bara det att hon valde aktiviteter som hon själv inte hade testat (hill rolling och silversmide) var kul och visar på vilket spännande människa hon är – en människa som inte väljer nåt redan prövat.

Högsta betyg – det kan inte bli annat!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Lördagen den 12 januari
är det Philip Zandéns dag. Här kan du läsa mitt inlägg om Claes Malmbergs dag!


Livet är kort.

Read Full Post »

Efter en jobbig förmiddag, med ilska, förtvivlan, hoppfullhet och glädje för andras skull i en salig blandning träffade jag vännen M. Hon plockade upp mig i bilen och vi for ner till hamnen. Hittade ett bra, men varmt matställe.


Nummer 71 var vi.

                                                                                                                                                                    Jag tog en grekisk sallad, M fisk. Och sen pratade vi om ”allt” i två timmar – jobb, puckon, ex-män, ex-or, barn, dåligt ledarskap, psykopater, bröder, glömska, en gemensam vän, gamla klasskompisar… Med mera. Jag varken kan och vill berätta allt och jag vill inte heller lägga ut en bild på M eftersom jag aldrig bad om tillåtelse. Men jag är så tacksam för jag hämtade kraft ur vår dialog. Det var som om åren vi inte setts eller umgåtts var borta. Hade vi bott i samma stad hade vi nog varit vänner idag.


Jag lämnade löken eftersom den gör allt annat än underverk för såväl mage som andedräkt…

                                                                                                                                                                    Ett stort TACK till M ifall du läser det här (vilket jag inte tror att du gör, men ändå…)! Jag tror att du är jättebra på ditt jobb!!!

Vi skildes åt med en kram och jag traskade upp mot stan för att inhandla jordgubbar. Naturligtvis började det regna och jag hade varken paraply eller jacka. Och jordgubbsförsäljarna stod varken utanför banken eller Gallerian… Fruktansvärt kissnödig var jag också, men jag tog mig i kragen och släpade in mig i en leksaksaffär. Där hittade jag dessa tre paket till min favoritkille som fyller år om några veckor.


Tre paket till min favoritkille.

                                                                                                                                                              Fästmön messade från Berlin att hon längtar hem och jag försökte att inte kissa på mig. Mobilen har för övrigt gått varm idag! Stort TACK till ”ALLA” för det stöd ni visar!!!

Jag har insett att rosa foppatofflor är skornas haute coture här i Metropolen Byhålan. Ungefär som hemma, då. Fy f*n så fult, säger jag bara! Jag messade en kär vän som inte har så mycket till övers för dessa fotbeklädnader och kände sympatin strömma ut genom svars-sms:et. Ännu varmare sympati kände jag när jag gråtfärdig messade att jag var kissnödig, letade födelsedagskort till mamma, det regnade ute, jordgubbarna verkade vara slut i hela Byhålan och så om förmiddagens otur.

Hemma igen och jag hann precis in på toa. Mamma kom just innanför dörren efter att ha varit hos frissan. Det har slutat regna, jag får bara snälla sms hela tiden, jordgubbar köpte jag av en tjej som stod och sålde utanför Systemet. Jag tränar mig att tänka positivt, men idag är det svårt, mycket svårt.

Dessutom var det en närsynt unge med ett katt-namn som höll på att cykla på mig på vägen hem tre gånger och nyss gick en man med gula byxor förbi utanför fönstret. Förskräckligt! När det finns kläder i tjockis-svart!

I morgon åker vi till Uppsala, jag och mamma. På måndag fyller hon år och jag ska försöka fira henne efter bästa förmåga, men jag har blivit lovad ett samtal under den dan, ett samtal vars utgång jag inte är säker på… Jag lever i ett vacuum, jag orkar inte gråta mer, jag bara nickar luttrad och tänker

Jaha! Det var inte min tur den här gången heller.

Jag vet inte var eller ens när den här mardrömsresan slutar.

Read Full Post »

När jag var barn minns jag att mormor och morfar alltid stod i fönstret och vinkade adjö när vi tuffade ner till Småland i familjens ”Bubbla”. Det är dem jag tänker på varje gång jag lämnar Fästmön – för hon står precis som de gamla gjorde i sitt fönster och vinkar adjö. Alltid. Om hon inte är sängliggande eller så, förstås. Det har blivit som en lyckogrej, det där att jag alltid tittar upp och ser min älskade stå där och vinka när jag lämnar henne.


Våra händer.

                                                                                                                                                  Likaså vänder Anna sig alltid om på väg in till jobbet när jag har skjutsat henne och hon har hoppat ur bilen. Hon vänder sig alltid snabbt om och vinkar. Som om det kunde vara sista gången. Den hugger till i hjärtat och kramar om detsamma, den tanken. Tänk om det är sista gången…

Att handhälsa tycks vara nån sorts popularitetsgrej, för vissa år är det inne, andra år inte. För mig är det en självklarhet att handhälsa och presentera mig första gången jag träffar nån som jag ska umgås med ett tag – om så bara på gatan i fem minuter därför att det är nån som Anna känner. Jag hade ett X som hade en otrevlig vana att förekomma mig när vi mötte några av hennes bekanta på det mest fläppa sätt:

Och det här är min nya.

Min nya… Min nya vad? Slav? Käpp? Kaffekopp? Jag kände mig förminskad till en sak. En sak som inte kan tala själv och berätta att hon faktiskt har ett namn, också.

Vissa människor har det känts extra bra att skaka hand med. Jag minns första gången jag handhälsade på Annas ex-man. Det var en inte helt enkel situation för oss nån av oss. Jag var visserligen förvarnad, men naturligtvis fruktansvärt nervös. Och Jerry var skittuff som vågade, särskilt som det fanns personer som informerade honom om vilken otäck människa jag var.  Många tycker nog att det är konstigt att Jerry och jag blev så goda vänner som vi faktiskt är idag, men tänk efter lite, så inser du kanske att det inte är det. Dessutom är det väldigt praktiskt att vi har en fungerande relation eftersom Anna och Jerry har tre barn tillsammans som vi ”samarbetar” kring – de som föräldrar, jag som extra vuxen. Därmed inte sagt att resan fram till vänskapen var enkel. Det var den inte. Jag tyckte många gånger att han var en idiot och vad han tyckte om mig vågar jag inte ens tänka på. Idag är jag glad att vi tog varandra i handen den där gången på MacDonald’s. Att ta varandra i handen och hälsa var ett stort steg för oss och, inbillar jag mig, inledningen till en djup vänskap.

Read Full Post »