Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ljuset’

Ett lite ledset inlägg. Och lite ilsket. Och försonande.


 

Ett ljus för pappa den 24 juli 2014

Ett ljus för pappa den 24 juli 2014.

Det är nog så att känslorna sitter lite utanpå idag. Efter en dusch klädde jag mig så att jag täckte ben och axlar och for till Gamla Uppsala kyrka för att tända ett ljus för min pappa. Det var inte många ljus tända i ljusträdet, denna ljusa, heta julidag. Men nu står det ett där, inköpt för fem kronor, och lyser för min pappa Carl-Erik.

Jag ville ha en stunds ro med mina tankar. Jag ville sända meddelanden till pappa, inte som sms utan som tankar. Men det var ett herrans liv i Herrens hus. Det skulle visst bli dop. Det var inte barnet som stod för gapet och skriket utan dess farmor. Jag kände hur jag kokade. Ja, jag blev så arg att jag höll på att explodera i Herrens hus och säga några riktigt fula ord. Fast det gör man ju inte, inte ens jag. Och så tänkte jag på pappa som säkert skulle ha varit förstående, prästson som han var, inför den uppspelta farmodern som snart skulle se sitt barnbarn döpas. Så vem vore jag om jag tog ifrån henne glädjen genom att svära åt henne och säga åt henne att hålla käften dämpa sig? Jag skämdes över min ilska och tänkte på hur många gånger den satt mig i klistret. Åter nånting jag behöver jobba mer med!

Två tårar föll. Sen gick jag ut i den vackra julidagen. Den är precis lika vacker och varm som den var för åtta år sen när pappa gick bort. Det var väl därför de skulle bada. Så om det hade varit dåligt väder hade pappa kanske levt idag..? Om inte om fanns…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett soligt inlägg.


 

Tänk att jag tog mig i mitt kraglösa linne och gav mig ut för att få lite D-vitamin. Sol och ljus är inte heller fel. Det är dessutom gratis. Jag läste i min bok på gång om en nördig typ som bara sitter vid sin dator och tittar på kartor. Blek och glåmig är han, och endast en av dygnets 24 timmar lämnar han sitt rum – för att äta. Sån vill jag inte bli. Men kufisk är jag ju förstås redan. Och rädd för världen utanför. Är du?

Men innan dess köpte jag min första sms-tågbiljett för min lilla utflykt till verkligheten i morgon. Tio minuter efter köpet hade jag biljetten i min ajfån. Inte alls svårt och inte alls dumt! Det enda dumma är att det inte går att köpa öppna returbiljetter. Tror jag…

Vädret är riktigt somrigt idag. Det är både varmt och soligt. En svag vind blåser – och den är väldigt skön. Jag traskade nästan fyra och en halv kilometer idag. Inte på nån rekordtid alls – knappa åtta månaders stillasittande i bil eller vid jobbdatorn har inte precis gjort underverk med konditionen… Men det viktiga var att jag klarade av den sträcka jag hade tänkt mig OCH att ingen av mina hälsporrar gjorde sig påminda! Inte än, i alla fall…

Det blev en fin tur. Jag påmindes om att livet är en gåva och att jag har valt livet och ljuset framför det andra. Det där jag inte vill tänka på just nu utan har stoppat långt inuti mig. För idag är det ju MIN dag…

Här är några bilder från min promenad:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ljuset.


Idag har jag sett ljuset!
Verkligen! Det var betydligt ljusare än förra veckan när jag och Clark Kent* tuffade till jobbet i morse. Men nej – jag vägrar tro att det har med snön att göra. Det var HIMLEN som var ljus.

Sol mellan husen på jobbet

Ljuset mellan husen på jobbet.


Dagstemperaturen har hållit sig
runt tio grader minus. Det var ungefär elva i morse när jag for hemifrån. Och solen har visat sig från sin bästa sida idag! Det är nästan jobbigt ljust för ögonen. Mina mullvadsögon, som smärtar i ljuset. Om nu bara snön kunde försvinna igen så blev jag ännu lite gladare.

Kom iväg lite senare än vanligt i morse. Jag hade nämligen förträngt att jag måste skotta framför garageporten. Inne på gårdarna var det oplogat, vid garagen var det lite plogat fram till soprummet. Framför alla garageportar låg den där förhatliga vita massan i små drivor. Som tur var är det än så länge lätt snö. Väderappen på mobilen säger att det ska bli lite varmare i veckan, men att det kommer mer sånt där vitt på lördag. NEJ! Hoppas det inte blir som för tre år sen… Mycket snö och snö som stannade kvar länge…

snöhög och vägskylt

Så här såg det ut i Förorten i mars 2010. Så vill jag INTE ha det igen.


Dagen har varit full av spännande jobb.
Ett möte på eftermiddagen, som jag hade en förutfattad mening om, visade sig vara riktigt intressant. Och vidare har det kommit ett par delikata förfrågningar om saker som känns lite mer avancerade än vanlig produktion. Jag känner att jag trivs så mycket bättre när jag får lite större utmaningar och vågar ta för mig mer. Samtidigt är det tufft vad gäller självkänslan. Jag är verkligen en skugga av den jag var.

Det vore också bra att få veta hur våren blir jobbmässigt. Fredagens besvikelse har lagt sig, mycket tack vare ”Lisbeths” ord om att

det är inte roligt att jobba här just nu och om några år tror jag att vår verksamhet inte finns.

Men frågan är vad jag gör den 1 mars. Jag vill verkligen VERKLIGEN inte skriva in mig hos Arbetsförmedlingen igen. Dessutom vore det bra för verksamheten på jobbet att få veta om det finns nån som ska utföra de arbetsuppgifter jag utför idag från samma datum. Det är ju liiite svårt för enheten att planera långsiktigt. Med tanke på att det är två val i år, så… Ja, du fattar…

Snö på bänkar och stolar

Mitt nya kontor?


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Tyvärr för alla oönskade besökare som smyger in här under natten (vågar ni inte visa er i ljuset, spricker ni då, eller vad?) har ridån gått upp idag igen. Det var verkligen ingen höjdare att tillbringa julafton på egen hand. Jag grinade mig igenom större delen av dan. Kämpade för att bita ihop när mamma ringde – typ fem gånger. Kämpade för att inte visa nåt här på bloggen.

Jag tittade på Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton och efter det orkade jag inte mer. Jag mådde så illa efter julmaten, det gav liksom inte med sig. Borstade tänder och gick och la mig tjugo över åtta och grät mig till sömns. För att vakna vid 23-tiden – klarvaken…

Karl Bertil Jonssons pappa

Tyko Jonsson, som har närt en kommunist vid sin barm…


Så småningom klev jag ur sängen
mitt i natten för att öppna mina julklappar. Jag orkade inte göra det tidigare och det kändes förresten så ledsamt att öppna dem alldeles ensam. Jo jag VET. Min ensamhet är på sätt och vis självvald. Det blev den när jag tackade ja till förturen till operation. Och det är inget jag ångrar. Men ändå. Jag kände mig väldigt, väldigt ensam. Jag hade fixat fem julklappar till mig själv som jag hade slagit in, just in case jag inte skulle få några andra.

Klappar till mig själv

Jag gav mig en fotobok, med titeln Året på Ultuna (mina egna bilder), en bok, ett par strumpor med fiskar på, ett datumblock och ny plastfilm till Ajfånen.


Men Tomten hade inte glömt bort mig!
Tomten i Motala hade ju skickat ett grönt paket och detta innehöll två böcker av en författare jag gillar att läsa just nu, Kjell Eriksson. TACK SNÄLLA FEM FÖR KLAPPAR OCH BESÖKET HOS MAMMA!!!

Klappar från FEM

Klappar från FEM! 


Även Tomten i Förorten
hade kommit ihåg mig. Från Jerry kom tre böcker varav en som jag redan hade fått. När det gäller böcker måste man ALLTID kolla av först… Men de andra två har jag inte, TACK!

Klappar fr Jerry

Två av tre som jag inte har.


Fästmöns
snälla mamma
hade inte bara bidragit med Janssons frestelse utan också med en klapp från henne och L. Den innehöll nånting jag verkligen behöver för jag är otroligt torr. Har torra fläckar framför allt på armarna, så Olivcrème blir toppen! TACK!

Klapp fr Annas mamma o L

Härligt för mitt torra skinn!


Det var riktigt pinsamt
att ta emot klappar från dessa, för jag har inte köpt nånting till nån av dem. Det kom som sagt en operation emellan och före blev det så stressigt med att försöka ordna så att ”barnen” fick klappar och jag fick mat i kylen. Sen var jag osäker på klapperierna med somliga eftersom jag inte fick nåt till 50-årsdagen. Tänkte att då köper vi inga klappar heller. När jag sen fick veta att det var klappar på gång var jag för sjuk för att köpa. Och ”barnens” löste jag som sagt på annat sätt. Men jag vet inte om de var nöjda, har inget hört. Att köpa julklappar i efterskott tror jag inte på, men jag har planer på att vissa levande änglar ska få nånting som tack för mycken hjälp. Det känns bättre än att komma efter jul med julklappar. Och snart är julen över. Förhoppningsvis snart.

Annas klappar sparade jag till sist. Jag hade fått för mig att ett av paketen från henne innehöll plastfilm till Ajfånen – för det hade jag köpt på skoj både till henne och mig. Men det var ett USB-minne på 32 GB – perfekt! Idag – eller nån annan dag – ska jag föra över mina bilder som nu är utspridda överallt… Fotcrème och böcker fick jag också, TACK snälla älskling!

Klappar från Anna

Klappar från Anna!


Vid det här laget
var klockan nästan två…

Klockan nästan två

Klockan var nästan två när jag hade öppnat alla julklappar.


Jag var vaken till klockan tre,
ungefär. Är rädd att jag störde min älskling väldigt mitt i natten med en jobbig sms-konversation. Men, som sagt, jag var så ledsen och bedrövad igår. Jag tror att jag har drabbats av nån sorts post-op depression för jag bara gråter. Gråter, gråter, gråter typ hela tiden. Det är skitjobbigt och ytterligare ett skäl till att jag drar mig undan människor. Jag blir ju inte vackrare heller av tårarna, ser allt mer ut som en gris.

Tofflan mitt i natten

Tofflan mitt i natten.


Idag vaknade jag halv nio.
Det var ganska mörkt ute och det snöar som 17. Känner mig faktiskt ganska insnöad…

Insnöad

Insnöad… OBS! Den läskiga snögubben på bilden är inte mitt verk.


I natt lät det som om nån i huset
hade vinterkräksjukan. Det plus snön gör inte precis att jag är sugen på en liten promenad, men annars är det en intention jag har. Jag måste i vart fall gå till soprummet med all julmat som har hamnat i komposten. Det luktar inte gott efter ett tag…

Kring operationsärret är det fullt av röda prickar som kliar som fan. Jag är allergisk mot plåster och kirurgtejp och gissar att det är såna rester som jag inte har fått bort. Jag får nämligen fortfarande inte tvätta mig i området, bara låta duschvatten försiktigt rinna över.

Förutom eventuell promenad och bildöverföring till min USB-sticka har jag inga större planer för dagen. Ikväll ska jag se på Änglagård: Sjuhundrafyrtiofjärde sommaren, men jag ska också se dokumentärfilmen om Olof Palme på SvT, uppdelad i tre avsnitt för TV. Den senare får jag emellertid spela in eftersom programmen krockar.

Vad händer hos dig då???


Livet är kort.

Read Full Post »

Eftermiddagen blev det möte för min del. Det var intressant att se ett möte så disciplinerat som detta – jag kunder ju inte låta bli att jämföra med motsvarande möten i mitt förra liv. pratade alla i munnen på varandra, ordföranden kunde inte leda mötet (ingen pondus) och minnesanteckningarna var hej-kom-och-hjälp-mig – om de alls var… Nu var det enda som var lite odisciplinerat att två mobiler ringde, S:s kommentar (två gånger):

Var det maken?

M1:s småroliga kommentarer och M2, som såg väldigt trött ut. Kan tänka mig att det hade kunna bli ett fnissanfall. Om vi nu inte alla var så disciplinerade…

En snabb mugg java efter mötet och så var det plötsligt bara en timma kvar till hemgång. Jag filade lite på nyhetsbrevet, la till en del uppgifter efter underlag från Carl eller webben.

Vägen hem var hemsk! Bilköerna var kilometerlånga och jag behövde gå på toa = ingen kul kombo… Messade lite med Fästmön när bilen stod stilla vid rödljus. Hon har blivit kontaktad av en journalist som vill intervjua henne – journalisten hade läst en kommentar som hon gjort här på min blogg! Ha ha, det blev lite grann

Jag mötte Lassie…

Hoppas Anna ställer upp, hon behöver få lite uppmärksamhet för hon är nämligen inte bara söt och vän, hon är skärpt, klok – och alldeles för lågmäld med sina sunda åsikter! (Hon är för övrigt skitrolig också, men det kanske inte passar sig i detta sammanhang att hon visar sin vassarappa tunga, menar jag…)

Jag hann hem innan katastrofen var ett faktum. Sparkade sen igång en maskin tjockis-svart tvätt och satte mig en stund vid pusslet. Tyvärr blev ljuset snabbt för dåligt, så jag fick bara dit en enda bit. Men – skryt, skryt – jag fick också dit en bit i morse, bara så där, när jag borstade tänderna. Som kvinna kan jag ju göra två saker samtidigt.


Visst kan man väl ändå säga att två tredjedelar är lagt?

                                                                                                                                                                    Av pusslets 1 500 bitar gissar jag att cirka 500 ännu inte är lagda på sin rätta plats. Så två tredjedelar är lagt, eller hur?

Nu ska jag surfa runt bland nyhetssidorna och kolla om det har hänt nåt i världen som jag kan reta upp mig på blogga om. Och så blir det en runda bland mina favoritbloggar. Ska väl se klart sista halvtimman av Mördare okänd också. Och telefonera med Anna. Midda? Äh, det hinner jag inte idag heller, jag hyfsade chokladasken med de belgiska sjöfrukterna som jag tog fram igår. Den asken som jag fick i julklapp förra året och som nyss passerat bäst-före-datum…

Read Full Post »