Desperado söker #nyttjobb

Ett jobbsökande inlägg. OBS! Inlägget är ironiskt!!!

---

 

Jag försöker förnya mig på många sätt och vis. En sak jag har jobbat med både igår kväll och idag är att förnya mitt personliga brev, det som jag använder som bas när jag söker nytt jobb. Så… Vad tror du om detta???

Desperat desinformatör/propagandaminister söker arbetsgivare tillräckligt korkad för att anställa henni                           5 mars 2015

Desperat desinformatör.

Jag har jobbat med desinformation och propaganda i hela mitt vuxna yrkesliv. Min främsta uppgift i yrkeslivet har varit att förvirra folk och få dem att missförstå allt jag säger, skriver och gör. (För referenser fråga B, M, S med flera!)

I somras arbetade jag min sista dag hos min förra arbetsgivare. Jag vet inte vem som var gladast när jag stängde dörren, men jag minns att jag skuttade och tog hoppsasteg mot bilen på parkeringen. Och sen såg jag mig aldrig mer om.

Hösten 2014 har jag mest såsat omkring. Jag har läst böcker, jag har skrivit böcker som ingen vill ge ut, jag har ätit mig till en enorm övervikt och jag har mest ägnat mig åt att lata mig. Ingen vill väl tillbringa mellan fyra och sex timmar varje dag med att leta och söka nytt jobb? Det kallar jag prostitution, kort sagt.

Åren 2011 – 2013 arbetade jag i en synnerligen akademisk miljö. Men ack så jag trivdes! Det är faktiskt så att välutbildade människor är mer toleranta – många av dem är ju själva kufar.

På den arbetsplatsen gjorde jag upp fina planer och byggde till och med ett hus. Men när det var gjort tog pengarna slut för arbetsgivaren. Jag fick ett skambud där jag skulle utföra samma uppgifter som tidigare fast på halva tiden. Det hade aldrig funkat. Därför lämnade jag byggnaden. Den står där än, faktiskt. Och huset jag byggde är orört sen dess. Där hänger fortfarande porträtt på mina dåvarande kollegor, människor, som liksom jag, inte heller jobbar kvar. Till exempel.

Innan jag kom till akademin gav jag alltför många av mina bästa år till en rätt spretig arbetsgivare. Där gällde det att smöra för cheferna, på ren svenska. Uj, uj, uj! Och när jag tröttnade på det sa vi tack och hej, leverpastej!

Men tro det eller ej, jag kan göra bra saker också. Jag är till exempel alltför pratsam när jag blir nervös (gen nedärvd från mamma och mormor), jag är otroligt glömsk nuförtiden, allmänt ilsken, folkskygg och säkert hemsk som granne – för jag har ju aldrig fest hemma i lägenheten och inte röker jag heller! Stackars mina grannar!

Läsa och skriva kan jag. Det senare har retat gallfeber på många, ska gudarna veta. Men även det är nedärvt, dock från pappa. Mot slutet av sitt yrkesliv fick han en kåserispalt i Byhålebladet. Där skrev han så roligt och träffande att grannarna slutade hälsa. Och detta smittade ju av sig till hans dotter.

Ärligt talat, jag är ganska desperat och behöver ett jobb! Eller rättare sagt, jag behöver en inkomst. Självklart vill jag arbeta så lite som möjligt för högsta möjliga lön. Ungefär som en direktör på lands… Nej, nu ska vi inte vara såna!

Vill du veta vad jag har gjort tidigare kan du klicka på den här länken (URL:en går naturligtvis till en snusksida) och läsa vad jag påstår att jag har gjort. Eller varför inte bara googla på mig? Pratar du med mina före detta jobbarkompisar får du nog höra ett sanningens ord, som att jag är skvallrig, enerverande energisk och tråkig på rasterna (hon läser ju bara böcker hela tiden!)

Med ganska vanlig hälsning

Tofflan

PS Ring mig sen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 44: Japp och Megamupp

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Torsdag och dags för en redovisning av den gångna Tofflianska veckans toppar (Japp) respektive dalar (Megamupp). Det är faktiskt inte svårare än så här:

Japp 

• Företaget som gav bra återkoppling på ett nej (Så ska det se ut!)
• Guldpåseutdelningen (Det var en sån fin gest!)
• Det goda inom oss (Underbar bok med många bottnar.)
• Vännen A (Som vågar säga vad h*n tycker!)
• Maratonsamtalet med vännen I i söndags (Det kändes så gott!)

Megamupp

• Webbtroll (Fixerade, skvallriga människor som bara vill så split.)
• Människor som lyfter ur saker ur sitt sammanhang (Och som inte tillåter andra att ha åsikter och känslor utan måste trampa och förtala.)
• Kallt i lägenheten (När sätts värmen på, egentligen???)
• Gris i ostsåsen (Näääää tack!)
• Administration, fast byråkrati i många delar (Man tar sig för sin panna…)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Downton Abbey bakom kulisserna

Downton Abbey är en brittisk TV-serie som jag har följt i två säsonger. Det är en dramaserie som jag verkligen gillar! Skaparna har lyckats få till den helt rätta atmosfären.

Downton Abbey – både tjänstefolk och herrskap.

 

I kväll visade SvT1 Downton Abbey bakom kulisserna. Det var lustigt att se skådespelarna utanför sina roller. Många av dem är till exempel mycket snyggare i verkligheten än i sina roller.

I varje sån här karaktärsserie får man sina favoriter. Jag älskar till exempel Lady Crawley den äldre (Dowager Countess of Grantham), hon är så fruktansvärt upper class och fattar inte att tiderna förändras. Dessutom är hon otroligt ironiskt – och sånt gillar jag!

Självklart vill jag inte se den snälle mr Bates hamna i fängelse för mord på sin första fru. Jag vill att han och hans Anna (fint namn på en ny fru, tycker jag!) ska få vara lyckliga. Och självklart ska Matt och Mary, herrskapsfolket, bli lyckliga också – med varandra.

Thomas tycker jag inte alls om, han slickar uppåt och slår neråt, precis som vissa på min förra arbetsplats. O’Brien gillar jag inte heller. Hon både ser snipig ut och är det. Mrs Patmore är en favorit i köket, även om hon påminner om min gamla hemkunskapsfröken Else Felt.

Bland de tre döttrarna gillar jag Mary bäst, även om hon är rätt manipulativ och bortskämd. Den ena systern är skvallrig och knäpp, den andra naiv och också ganska bortskämd. Tycker jag, dårå.

Brukar du kolla Downton Abbey??? Vilken karaktär är DIN favorit???

Read Full Post »

Sociala kontakter – In Real Life

Det kändes som om jag hade så mycket kväll i kväll. Först. Men sen svischade timmarna förbi och nu är det snart läggdags. Jag har pratat i telefonen tre gånger – först ringde jag mamma, sen en kär vän och sist, men inte minst ringde Fästmön.

Mamma har nu börjat backa om julen, gissar att jag inte lät tillräckligt entusiastisk i lördags. Men det är ju bara så att jag inte vet mitt läge och jag har svårt att planera nånting för framtiden då. Än så länge är löften bara ord i luften – inte på nåt papper. Och då blir det… knepigt.

Min kära vän och jag avhandlade sju sorger, åtta bedrövelser och en miljon glädjeämnen. För just idag är jag väldigt glad för min väns skull och önskar en massa lycka till. Bland våra gemensamma glädjeämnen finns de partners vi har – vi är så lyckligt lottade att det finns lugna och kloka personer vid vår sida. Inte såna som vi, som är hetsiga och snabba att måla allt och alla i tjockis-svart… Jag känner mig ibland som skalet på en kastanj, taggig som f*n.

Självporträtt?

                                                                                                                                                               Idag har jag målat lite för mycket i svart, liksom en och annan människa. Framför allt en människa som har gjort mig mycket illa – trots att vi aldrig, mig veterligen, har träffats. Det komplicerar saker och ting. Och än mer komplicerande är det att det vi kallar Världen är nånting så litet. Jag önskar att jag kunde se över och bortom alla onda ord. Låta dem rinna av mig. Men jag är inte alls bra på det. Jag till och med förutsätter att de flesta vill mig illa. Som balans och motvikt rycker då allt som oftast Anna in. Kloka, coola Anna som säger saker som

Det är väl skit samma vad h*n tycker, det är väl viktigare vad jag tycker?

Snacka om att slå huvet på spiken!..

Men jag har också gjort en ny bekantskap i Peter (som egentligen heter nånting annat). Jag känner mig modig som vågar, modig som ändå litar på mitt omdöme. Samtidigt är det väl så att den som ger också får. Noterbart är, för övrigt, att jag mer och mer väljer manliga bekantskaper. Kvinnor blir ibland alldeles för hönsiga för mig, jag orkar inte med dem. Med hönsig menar jag här mest skvallriga och intrigerande kärringar.

Min kollega Lisbeth (som ju också heter nånting annat) är ju kvinna,  men inte alls av den hönsiga sorten utan en av de roligaste  jag träffat på länge! Hon har en sån där torr humor som tilltalar mig, hon har ett sätt att säga de roliga orden som om hon vore ett våp – och sen är hon så jäkla smart! Nota bene, vi har också haft många seriösa diskussioner och samtal – jag gillar verkligen detta utbyte!

Och så har jag haft sms-kontakt med Carl idag igen! Pinsamt nog blev jag tvungen att messa honom och fråga efter några filer jag inte kunde hitta. Jag saknar honom verkligen och jag kan väl lugnt säga att sen den dan han slutade har jag inte fått nån handledning över huvud taget utan jag har fått klara mig bäst jag kan med de uppdrag jag har. Men det går. Det går rätt bra.

Carl agerar Jeppe paa Bjerget.

                                                                                                                                                                    Jag fick också ett mejl i kväll som gjorde mig glad. Glad därför att en person som länge har väntat på en behandling äntligen ska få den, redan på måndag. Självklart håller jag alla tummar!

Och så avslutningsvis… Bloggtoppen. Självklart finns/fanns jag där, detta är ju en ganska läst och välbesökt blogg. Så nu är, för säkerhets skull, ett antal lösenord ändrade – just in case. Mitt lösenordssystem är klassat som starkt, men ändå vill man hacka mig så går det nog. Fast å andra sidan, hur många hemligheter har jag kvar? Några pengar har jag i vart fall inte som nån kan ta.

Nu är det dags att krypa till kojs. Och nej, madrassen är inte full av pengar, jag lovar.

Read Full Post »