Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘cirkus’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

För fjärde säsongen har jag och alla andra som kan se SvT2 möjligheten att få följa När livet vänder i åtta program. Anja Kontor är den som står både bakom och framför serien – och i allra högsta grad är mitt i den.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor är tillbaka och möter människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Johann

Johann Neumann berättade sin uppväxt, om sitt liv och om när livet vände.

I mina ögon är När livet vänder en av svensk TV:s bästa serier. Mina förväntningar var höga när jag äntrade bästefåtöljen och startade TV:n klockan 20. Premiäravsnittets huvudperson var Johann Neumann, kanske mera känd som Iprenmannen, vars föräldrar tänkte sälja honom till en cirkus.


I kvällens program
blev det både tårar och skratt. Så där som… livet är. Det var hemskt att höra hur Johann gömdes i tvättkorgen, att han längtade efter att mamman skulle tvätta honom med sitt spott för då fick han känna närheten av henne. Många och tunga var stunderna av svartaste svarta mörker i Johanns liv, men där finns också ljusa tillfällen. Som när han kom till Stockholm för att spela teater. Och när han äntligen mötte kärleken på riktigt. I mitt hjärta finns han för alltid som Iprenmannen. Det var faktiskt nästan så att jag slutade köpa Ipren när reklamfilmerna med Iprenmannen upphörde…

En stark öppning, men som vanligt ger jag inte programmen i När livet vänder några omdömen i rosa toffelform. För vem är jag att betygsätta andra människors liv och svårigheter? Däremot ger jag högsta betyg till Anja Kontor. Framför allt gladde jag mig åt att hon var mer synlig i detta säsongens första avsnitt. Det var bara bra.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 8 april 2016).


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en barnbok.


 

Trixigt SallySally rules! Det kan jag helt klart konstatera efter att ha läst två Sallyböcker numera. I Anna Ehns och Mia Öströms nyutkomna Trixigt, Sally! är den smarta tjejen med de stora visionerna – och den jobbigaste familjen – tillbaka. Och nu vet Sally vad hon ska bli när hon blir stor: cirkusartist.

Tillsammans med kompisen och parhästen Rakel piffar Sally sin hamster Minus. Rakels statyundulat Barbro sitter stilla och tittar på. Förkylda hockeysyrran brakar in och kastar snoriga papperstussar överallt. Sen kommer mamma som bara glor på sin mobil. Jaa, Sallys familj är verkligen o-cirkus. Därför drar Sally och Rakel till en riktig cirkus där de naturligtvis råkar ut för en massa spännande saker som hästbajs och elefantsnablar – och en cirkusdirektör som inte kan trolla. Och då uppstår ett verkligt krisläge!

Trixigt, Sally! är minst lika rolig som föregångaren, Stjärnklart, Sally!. Språket är rappt och det enkla i det gör boken så rolig. Jenny Karlssons illustrationer passar dessutom perfekt till texterna. Det är såna där bilder man kan titta på igen och igen och upptäcka nya saker, vare sig det gäller den lilla flugan som cirkulerar över hästbajset, syrrans snoriga papperstussar som Minus gladeligen tuggar i sig eller apan som skrattar när clownen på styltor faller eller… Äh! Jag tycker att du ska köpa boken – till dig själv eller din sex- till nioåring och sen läsa den.

Tack, Opel förlag, för recensionsexemplaret!


Toffelomdömet blir självklart det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


För dig som är piggelin är det release i kväll den 23 april kl 18 – 20 på Drottninggatans bokhandel här i Uppsala. 

Den 30 april är det bokprat på F-3 på Stadsbiblioteket i Stockholm.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om radio.


 

Igår gjorde Fästmön och jag nåt som vi inte har gjort tidigare: vi lyssnade på ett radioprogram tillsammans. Eller egentligen lyssnade vi ju på två program, varav det ena var ett nyhetsinslag. Nyheter och skvalmusik har vi förstås hört förr, men den här nyheten var mycket speciell: en ung person från vår familj berättade om sina upplevelser. Det var ett fint ”prat”, tydligt och klart. Dessutom mycket modigt. Nu hoppas jag att det får önskad effekt och att det inte blir nån cirkus kring det hela. Det är lätt att det blir det när media är inblandat och personen med fokus på sig är ovan att möta journalister…

KarlavagnenDet uppstod en lite märklig situation när jag samma eftermiddag blev kontaktad av en person vid radioprogrammet Karlavagnen i P4 och tillfrågad om jag ville medverka. Programmet skulle handla om separationer. Anledningen till att jag blev inbjuden var ett blogginlägg jag skrev om att umgås med sitt ex. Det är nu snart tre år sen jag skrev inlägget. Sent ska journalisterna vakna! Skämt åsido, jag kände att ämnet inte är aktuellt för min del. Och sen tycker jag att det räcker med att en i familjen framträdde i media igår. När jag förklarade detta för den som hade mejlat mig från Karlavagnen fick jag förståelse. Samtidigt kände jag att det nog inte var en riktig journalist, för då hade personen i fråga med all säkerhet huggit tag i mitt svar på ett helt annat sätt…

Hur som helst, när kvällen kom och alla sysslor var utförda, satt vi och läste tillsammans i var sin bok, förstås. Och så kom vi på att vi ju åtminstone kunde lyssna på programmet. Både Anna och jag har lyssnat på tidigare program, men inte tillsammans.

Det var ganska vanliga människor – och en och annan så kallad expert – som ringde in till programmet och berättade sina historier. Visst fanns där bland dem en och annan kuf. Jag är glad att jag tackade nej till att medverka, för jag har inte alls nån lust att berätta om nån av mina separationer i radio. Det är så länge sen. Den senaste var 2006 och det var en bra separation. Det kan man inte säga om separationen från min förra sambo och min skilsmässa, som skedde ännu längre tillbaka i tiden. Men det är inget jag vill älta, jag vill inte ha nån kontakt med nån av dem och det tror jag är ömsesidigt. Med framför allt den ena personen hände det så mycket skit även på senare år att jag blir rent rasande när jag tänker på det. Och sånt är inte bra för mig alls. Bättre att låta den björnen sova i sitt egetkackade bo. (Ja, nu var jag elak, helt korrekt uppfattat!)

Jag kan vara avundsjuk ibland på människor som går igenom separationer som blir bra. Separationer, där man kan ha kontakt med sitt ex utan att det blir konstigheter. Särskilt viktigt är ju detta om man har barn ihop! Jag är glad att det funkar så bra som det gör i den familjekonstellation jag lever i sen snart sju år tillbaka – även om det redan från början fanns kvinnor som ville sätta käppar i våra hjul. Irriterande nog för dem lyckades ingen av dem. Inte de som försökte i början och inte de som försökte senare heller. Jag har bara så svårt att förstå varför man måste jävlas med människor som har det tufft och som måste ha relationer som fungerar. Är det roligt/tillfredsställande/spännande eller vad att gå in för att försöka förstöra? Det är tur att vi i min familj är tänkande individer som var och en kan bilda sig sin egen uppfattning!

Gårdagens Karlavagn gav prov på både bra och dåliga separationer. Det var bland annat två äldre kvinnor som brutit upp och som ringde in och berättade sina historier. För den ena hade separationen varit bra och hon hjälpte till och med sin ex-man som nu är cancersjuk. För den andra hade det gått sämre – ex-maken och hon kunde inte mötas ens i affären eller vid familjehögtider.

tårarProgrammet leddes av Martin Melin, som ju är polis och Robinsonvinnare, men kanske mest känd som Camilla Läckbergs ex. För mig känns det… inte riktigt bra. Jag uppfattade att Martin Melin ibland hade svårt att möta dem som ringde in. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, helt enkelt. Särskilt tydligt blev detta när en MS-sjuk man ringde och berättade att han hade begärt skilsmässa när han fått diagnosen. Han ville inte hämma fruns liv och aktiviteter! Mannen grät när samtalet avslutades.

Nä, jag tror att Karlavagnen skulle vinna på att ha riktiga radiojournalister som programledare. Såna som är vana att ”ta” människor som ringer in och pratar om svåra saker. Lite mer som programmet var förr, faktiskt. Som det är nu känns det… rätt ytligt…

I kväll ska programmet handla om lyssnarnas erfarenheter av poliser. Programmet börjar klockan 21.40, enligt webben. Kanske är det bättre för Martin Melin att leda ett program om hans yrke, där han själv inte bara är en ex-Robinsonvinnare eller ex-man. Eller är han inte en ex-polisman också??? 

Ett program som en gång var så bra och som kunde ha fått fortsätta vara bra, har blivit medelmåttigt. Tre tofflor av fem möjliga får det av mig – och då är jag välvillig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jepp! Du har rätt! Jag har gjort en runda i omvärlden och hittat följande… ska vi säga… lite udda nyheter? Som vanligt är ingen nödd och tvungen att läsa och det blir inte heller nåt förhör på innehållet. Du som känner för det, häng med!

  • Oskuldskräm skapar debatt i Indien. Nu lanseras en ny kräm i Indien med namnet 18 Again. Nä, det handlar inte om att bli av med sina rynkor utan att kvinnor som använder krämen ska känna sig som oskulder igen. Enligt tillverkaren ska krämen nämligen göra det kvinnliga könsorganet trängre. Det här låter ju som rent nonsens för mig. Hur låter det för dig???
  • Singel-kurser även för HBTQ-singlar. Ja du läste rätt. Det är år 2012 och Medborgarskolan i Stockholm anordnar särskilda kurser för HBTQ-singlar. Så himla trist att alla fyra kurserna handlar om matlagning. Men vad är det här?! Seriöst, eller? Inte särskilt fantasifullt i alla fall…
  • Man svårt besatt av sopor. Men det här är ju tragiskt! En man som åker på sopbilar, ligger i containrar och filmar sopåkarnas arbete i Metropolen Byhålan har polisanmälts av kommunen. Jag hoppas verkligen att han får vård och inte straff!!!
  • Mårten blev jagad av en elefant. Jajamens! Du läser rätt! Mårten i Linköping jagades av en ilsken elefant – efter att han hade fotat bjässen. Elefanten hade rymt från en cirkus i närheten och kunde så småningom återföras dit utan att ha gjort större skada än att ha rivit upp en vägskylt.
  • Lagligt i Nordkorea. Joråsaatte… nu är det lagligt att äta pizza, hamburgare och pommes frites i Nordkorea. Dessutom får kvinnor tillåtelse att gå i platådojor och brallor. Gentil man, den där Kim Jong-Un…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev en annan sorts dag än vad vi tänkte i morse. Men det är det som är semester, eller hur?! Att kunna ta dan lite som den kommer.

Mitt busskort klarade tvätten och det var väl som Gunilla skrev i kommentaren en ovanlig aktivitet, att tvätta busskort. Pengatvätt har man ju hört talas om, men se busskort… Hur som helst, kortet funkade i ICA Heidans terminal, så då får jag lita på att jag inte har sumpat typ 150 kronor…

Nåt som inte funkade var emellertid den loppisen vi hade tänkt oss att besöka. Den funkade inte alls, den var semesterstängd. Vilken tur då, att Slottsfrun herself ringde i samma veva och bjöd över oss på kaffe!

Vacker växtlighet vid slottet.


Slottsherren var satt att rensa i häcken.
Ja inte sin egen, alltså, utan den gröna växande häcken runt slutet. Vi erbjöd inte vår hjälp, vi har ju semester. Och under tiden han arbetade tog en annan herre över slottsherrskapet.

”I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar ut…” (När jag gick ner på knä för att fota denne gentleman lyckades jag få gödning på mina rena jeans. Bra va?!)


Vi fick gott kaffe och smaskens till
och jag ska ärligt säga att hade jag fast tjänst så hade jag köpt stugan en bit bort som fortfarande är till salu… Tills vidare får jag njuta av blivande svärmors (hoppas jag!) underbara rosa hortensia.

Underbar hortensia.


Solen sken
och det var stekhett när vi tuffade till Stormarknaden. Mitt ICA-kort ville inte funka, så det tog ett tag innan vi kom igång med handlingen. Men först stannade vi till på vägen dit för att fota nåt riktigt spektakulärt…

Ett byxben!


Ett byxben?
Nja, tanken var att jag skulle foto kameler och elefanter som traskade vid vägkanten där en cirkus hade slagit upp sitt tält. Men bakom mig tutade en ilsken taxichaufför som uppenbarligen inte var nån djurvän, så då blev det ett byxben som fastnade i mobilkameran.

Nu är vi i Himlen, var sin Corona ligger på kylning (ja, vi har köpt lime!) och Fästmön rensar kyckling. Vi väntar på solen, men här i Förorten verkar den helt lysa med sin frånvaro.

Read Full Post »

I fredags stängdes delar av centrala Uppsala av. En knivbeväpnad man hade tagit sig in i Stadshuset och hotade att ta livet av sig. Ryktet säger att det handlar om att mannen skulle utvisas. Personalen lämnade byggnaden, för han hotade ju inte dem som jobbade där. Och för resten, det var väl inte så många kvar en fredagseftermiddag klockan 16…

Det blev ett stort hallå kring hela händelsen. Fredagströtta arbetare kom inte hem från sina jobb och gröngölingarna stadsbussarna fastnade mellan avspärrningarna. Nu efteråt är folk fortfarande jättearga för att polisen spärrade av.

Låt mig dra en parallell historia. I början av 1990-talet tillträdde jag en tjänst vid en förvaltning inom den verksamhet som ansvarar för länsinvånarnas mentala och kroppsliga hälsa. Mitt uppdrag var liknande det jag har idag – att bygga upp en informationsverksamhet. Fast det här var ju förstås före internets stora genombrott och hemsidor var ytterst ovanliga. Min andra arbetsdag kom en ung man in i administrationsbyggnaden där jag och mina nya kollegor arbetade. Det var sen eftermiddag och det var en mellandag, en dag mellan nyår och trettonhelg. Mannen hade en morakniv i handen och han låste in sig på toaletten. Där deklarerade han att han skulle göra sig själv illa.

En vanlig morakniv.


Folk blev handlingsförlamade.
Jag sprang runt och frågade vart man skulle ringa – min tanke var psykiatrin, vars akutmottagning låg fem minuters gångväg från administrationsbyggnaden. Men därifrån fick vi ingen hjälp. Så småningom ringde nån polisen, som dröjde tämligen länge. När man slutligen anlände hade förvaltningschefen, en gång i sin ungdom skötare, lyckats tala ut mannen från toaletten och fått honom att överlämna kniven. Då först kom polisen och tog hand om mannen. Jag fick senare veta att han var nyutskriven från slutenvården och skulle utvisas. Några avspärrningar var det inte tal om och polisen kom som sagt när mannen redan var oskadliggjord.

Jag kom att tänka på den här incidenten när jag hörde om vad som hade hänt här i Uppsala i fredags. Först, vilken skillnad det tycks vara när det handlar om Stadshuset respektive en administrationsbyggnad… För övrigt verkar det inte vara nån större skillnad mer än att folk blev hindrade från att komma hem och blev upprörda för detta. Samma bakgrund, hot om utvisning, gäller idag, knappt 20 år senare. Och samma förtvivlan hos den drabbade. Media fokuserade på den stoppade framkomligheten i centrala stan. Folk fotade och filmade och mannen visades upp både här och var, förhoppningsvis med maskerat ansikte i alla sammanhang. Jag undrar bara om det är nån som har skänkt mannen nån enda tanke..? Vad hände honom sen, efter att han förts till sjukhus? Är han färdigvårdad nu? Är han utvisad? Det här är retoriska frågor. Jag ville bara ställa dem eftersom jag tyckte att de flesta inte hade skänkt huvudpersonen nån större tanke…

I dagarna pågår en rättegång i ett av våra grannländer. Rättegången har fått enorm uppmärksamhet i media. Och på så gott som varenda foto som visas upp på gärningsmannen ler han mot kameran. Han är inte maskerad, men det är väl knappast så att nån betvivlar att han är skyldig till det fruktansvärda han anklagas för. Men han älskar det här! Han älskar den här cirkusen och den uppmärksamhet han får. Så varför ge honom detta? Varför inte vägra att visa upp en enda bild på monstret – ja, för oavsett om han är sjuk eller frisk är han ju ett monster om han befinns skyldig. Varför??? Nej, stäng av kamerorna och ge det hela så lite uppmärksamhet som möjligt. Jag vill inte se hans grinande ansikte och jag tror att de drabbade kanske känner likadant. Jag kan också ifrågasätta att man ens håller rättegång, skuldfrågan är ju så uppenbart solklar. Lås in och kasta bort nyckeln!

Ge inte uppmärksamhet åt monster! Sluta fota!

Read Full Post »

Eurovision Song Contest 2011: Finalen

Lördag och dags för finalen i årets Eurovision Song Contest. Min klara favorit är inte längre med, så jag tittar med ett något… ljummet intresse. Den låt jag gillar bäst just nu är Frankrikes, men jag är medveten om att den INTE är nån schlager.

Jag hoppas förstås kunna liveblogga livebloggar i kväll! Du hänger väl på???

Den tyska programledartrion har hittat märkliga klänningar en gång till, karln är lika trist klädd som tidigare. Skämten är också lika trista som sist. Inledningsvis en uppjazzad version av den… trista tyska vinnarlåten 2010.

Här är startfältet – och som vanligt är det mina kommentarer sist efter varje låt:

  1. Finland – Paradise Oskar – Da da dam
    Tråkig pojke står stilla på scenen. Lite svaj på rösten. Såhär illa lät det inte sist. Men som jag tyckte sist: pekoral! Ta bort!
  2. Bosnien & Herzegovina – Dino Merlin – Love In Rewind
    Ja! Och så klappar vi händerna nu! En två tre! Fast OK, jag tycker mer och mer om låten, mindre och mindre om de rutiga kläderna, dock. Nja, sisådär, är mitt omdöme. 
  3. Danmark – A Friend In London – New Tomorrow
    Låten påminner för mycket om nån annan låt. Känns lite för långsam. Svajar i sången också.
  4. Litauen – Evelina Sašenko – C’est ma vie
    Nu ska det ylas igen! Den här låten är lite för mycket musikal för min smak, men Evelina kan helt klart sjunga. Synd att hon fick en sån tråkigt låt.
  5. Ungern – Kati Wolf – What about my dreams
    Den här gillade jag ju när jag hörde en studioversion av den, men live har sångerskan varit alltför svag och framträdandet trist. I kväll låter sången bättre, men koreografin… Hon står ju bara där! Vicka lite mer eller nåt!
  6. Irland – Jedward – Lipstick
    Dags för håren. Alltså de här pojkarna ser ju bara för roliga ut! Man hör inte låten för man ser sig blind på håren. Och axelvaddarna… Nej, det här är bara en plojlåt.
  7. Sverige – Eric Saade – Popular
    Nasal sång och till och med lite falskt i början av refrängen. Andningen hänger inte med. Han ser ut som om han är svimfärdig i vissa närbilder. Nervös? Nej, det här är för mycket Lili & Susie för mig, Oh mama…
  8. Estland – Getter Jaani – Rockefeller Street
    Barbie i brunt hår. Konstig scenklädsel och en låt som man hela tiden tror ska köra igång. Men den gör liksom inte det. Den är lika konstig som hennes rosa klänning.
  9. Grekland – Loucas Yiorkas feat. StereJo Mike – Watch my dance
    Men vad är det här? Jo jag vet, en skitdålig rappare. Han förstör en låt som annars skulle vara hyfsad. Men kan ingen bura in den där hesa apan??!
  10. Ryssland – Alexey Vorobyov – Get you
    Nej det här var bara en ny snygg kille med en tråkig låt. Suck!..
  11. Frankrike – Amaury Vassili – Sognu
    Det här är min favorit, men början var lite svag. Och nej, det är ingen schlager.
  12. Italien – Raphael Gualazzi – Follia d’Amore
    Men varför sjunger Italien på engelska? Italienska som är så vackert? Fast den här låten är ju inte… vacker. Inte nåt vacker nånstans.
  13. Schweiz – Anna Rossinelli – In love for a while
    Baktakt, baktungt och sen en trallig låt av en tjej som ser kissnödig ut. Lite sing-along-stuk. Nej, låter som nån som går omkring med dammvippan och nynnar.
  14. Storbritannien – Blue – I Can
    Pojkband. Eller nej, pojkar som har blivit vuxna män men tror att de fortfarande är pojkar. Rösten håller inte!!!!!!!
  15. Moldavien – Zdob și Zdub – So Lucky
    Dags för Facit-gubbarna! Den här låten skrämmer mig! Ursäkta, men är inte det här en parodi??? Häxkvastar flyger genom luften. Jädra cirkus.
  16. Tyskland – Lena – Taken By A Stranger
    Nu kvällens sömnpiller. Jag förstår mig inte på Lena och hennes låtar. Elias trodde att dansarna var nakna! Då hade jag möjligen vaknat…
  17. Rumänien – Hotel FM – Change
    Rutiga västens tur. Han med randiga brallan. Fy vilken tråkig låt.
  18. Österrike – Nadine Beiler – The Secret Is Love
    Lustiga frisyren, men pipa har hon! Samtidigt blir det lite trist när hon bara står där. Micken döljer hela ansiktet, så hon hade inte behövt tömma sminklådan i det. Kissnödig sångstil. Bra ballad, men håller den ända fram? Nej.
  19. Azerbaijan – Ell & Nikki – Running Scared
    En rätt mysig låt, men tjejen kan fortfarande inte sjunga. Hade de bytt ut henne, så… Fullt med löshår har hon också, måste vara baktungt…
  20. Slovenien – Maja Keuc – No One
    Okejrå, den blir lite bättre med tiden, den här låten. Men jag går inte igång på lårhöga stövlar, det känns så… ute. Jag får funderingar på hur det luktar under stövlarna… UFF!
  21. Island – Sjonni’s Friends – Coming Home
    Dags för Tie a yellow ribbon, fast från Island. Nej ta bort!
  22. Spanien – Lucía Pérez – Que Me Quiten Lo Bailao/They Can’t Take The Fun Away From Me
    Sprattelgubbar på scenen. Söt tjej, men nej. Vad är det här? Snart kommer det väl in en tjur på scenen också.
  23. Ukraina – Mika Newton – Angel
    En rätt typisk ballad, men det ser ju ut som om hon bär en fågeldräkt! Sandkonstnären är häftig, fast har ju inget med musiken att göra.
  24. Serbien – Nina – Magical
    Ja tjolahopp, 60-talsdags. Lite glatt och så men, nej inte min typ av låt. Jag funderar på om jag går på nån drog när jag ser på bakgrunden.
  25. Georgien – Eldrine – One more day
    Klänningen får mig att tänka på Franz Kafkas bok Förvandlingen där en man vaknar en dag och finner att han har blivit en skalbagge. Den här gillar jag att kräma i bilen, men ingen annanstans.

MEN HUR MÅNGA JÄVLA SNABBGENOMGÅNGAR SKA DET VARA??? Har de ingen bra artist att dra fram i mellanakten??? OCH DÅ TAR DE FRAM FRISKIS & SVETTIS! Men hallå… Jag trodde aldrig att det skulle ta slut och ärligt talat är jag på väg att somna…

Redovisningen av röstningen tog sen fart. Sverige började med ett poäng och sen fick vi inte fler. Eller jo. En tia fick vi. Poängen fördelas lika knäppt som vanligt. Det spreeetar, säger Edward af Sillén och Helene Benno som är kommentatorer i Tyskland. Vi hemma i soffan gäspar och har problem att hålla oss vakna. Publiken i Tyskland är trist och buar, det tycker jag är löjligt! Är man där ska man väl för F*N vara glad och positiv?! Det är bara soffpotatisar som får sitta och skriva sura blogginlägg!

I skrivande stund ligger Sverige först. Ofattbart! Men nu leder Azerbaijan och det ser ut som om det blir vinnaren. Men var den så bra, Running scared?

And the winner is… Azerbaijan – Ell & Nikki – Running Scared

Läs även andra bloggares åsikter om ,  och .

Read Full Post »

Older Posts »