Lösenordsskyddad: När ens hjärta vill brista

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Mina två liv del två

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.

Ann Heberlein har, som jag nämnde i det jag skrev om förra programmet, själv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

With child

Ett inlägg om en bok.

---

 

Nej, nej, nej! Jag är verkligen inte med barn! Däremot har jag alldeles nyssens lagt Laurie R. Kings bok With child till handlingarna. Och i den deckaren tampas huvudpersonen, lesbiska polisen Kate Martinelli såväl med andras barn som med tanken att skaffa egna barn tillsammans med partnern Lee. Tusen tack, Tomte-Åsa i Eskilstuna! Detta var den andra boken av totalt fyra som jag har köpt för ditt julklappspresentkort!

Kates kollega Al har blivit styvpappa till en tonårstjej. Inte helt enkelt… Jules, som flickan kallas, söker upp Kate för att be henne om hjälp att hitta den försvunne hemlöse killkompisen Dio. Kates privatliv är samtidigt upp-och-ner efter att Lee har rest till sin faster på obestämd tid för att tänka över deras förhållande. När sen Al och hans Jani, Jules mamma, ska gifta sig och åka på bröllopsresa, ber Jules att få stanna hos Kate. De två bestämmer sig för att åka upp till Lee och hennes faster. Det är bara det att Jules är försvunnen en morgon…

Inte heller den här boken var svår att komma in i trots att jag läste den på engelska. Det tar tio sidor, sen läser jag lika snabbt som på svenska. Jag gillar författarens sätt att skriva, men också hur hon skildrar Kate och Lee och deras förhållande. Det känns som om hon är väldigt insatt i hur ett lesbiskt förhållande kan vara. Samtidigt märker jag att boken har några år på nacken – den kom ut 1996. Mobiltelefoner fanns då inte i var mans/kvinnas hand. Men hade det gjort skulle den här boken inte ha blivit så spännande.

Toffelomdömet blir högt. Inte det högsta, för jag tycker att boken liksom är skriven i två delar som inte helt hänger ihop.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Måsten

Ett inlägg som jag bara måste skriva. Eller?

---

 

Mina nya läsglasögon (10 kronor) och Den grymmaste månaden (55 kronor på bokrean) ska jag ägna mig åt idag.

Mitt liv är så fullt av måsten att det kändes som jag gjorde revolution idag när jag tog sovmorgon tills klockan var nästan halv tio. Ja, jo, jag hade varit uppe och ute och kört bil vid halv sju-tiden, men jag gick och la mig sen och somnade om. Sov som en sten. (Fästmön tittade in igår kväll och sov kvar, så det var henne jag körde till jobbet.) Resten av dan tänker jag göra så lite som möjligt. Det blir nämligen tvärtom nästa vecka. Första prio idag blir att läsa (ut) min bok på gång. Jag införskaffade nya läsglasögon för tio (10) kronor igår. Brillorna håller väl en kvart eller så, men jag har köpt förut och en del går sönder genast, medan andra håller lite längre. En guldpeng för att kunna läsa är det värt i alla fall. Linserna hittade till min postbox i torsdags, men de korrigerar bara min närsynthet. Sen nåt år tillbaka måste de kompletteras med läsglasögon om jag ska kunna avnjuta en bok, läsa på mobilen, läsa en meny, en tidning etc etc. Det är en nackdel med livet som 50+. Jag hade trott att synfelen skulle ta ut varandra, men sån tur hade jag inte alltså. Kan DU läsa utan brillor???

Gårdagens middag, som jag gjorde cook alone på och skapade en helt ny maträtt, blev riktigt lyckad. Hur ska jag toppa den idag? Jo, jag har tagit fram en gigantisk kycklingfilé ur frysen. Gissningsvis steker jag den. Kycklingfilén vill säga, inte frysen. I skrivande stund är jag väldigt sugen på potatisgratäng, så kanske att jag hasar över rondellen till Tokerian och införskaffar potatis, lök och matlagningsgrädde. Vad ska DU äta idag??? 

Redo för påskresa med kvasten. 

I morgon ska jag ta en tur ut till Förorten på diverse ärenden som involverar familjen. Här hemma borde jag tvätta, stryka och packa inför min påskresa. Jag har miljoner saker som jag måste göra, men som jag inte har lust att göra – i alla fall inte i helgen. Att rensa kylen har jag ju påbörjat och så gott som avslutat. Men att rensa mobilen på bilder är inte ens påbörjat… Vidare behöver jag säkerhetskopiera bilder och andra filer. Det samlar sig lätt till högar, men jag är så nöjd att jag köpte en extern hårddisk att ha som arkiv i början av hösten. Hängslen och livrem är inte helt fel. Vad ska DU göra i påsk???

På måndag förmiddag ska jag på besök i vården, tisdagen är full av administration och därefter packning. På tisdag kväll ska jag lämna nyckeln till min granne som ska se till mitt hem. Onsdag morgon ska jag rapportera ett och annat innan jag packar in mig, min dator, router och en flaska med påsksnaps i bilen och tuffar ner till mamma. Och när jag har kommit fram ska jag ge mig ut på storhandling, för nåt måste vi ju ha att äta i påsk mamma och jag. Under knappt sex dar ska jag umgås med min mamma, men även besöka faster och träffa kompisar. Det ska nog gå, jag vill ju så gärna.

Smågodis är gott.

Innan min pappa gick bort var det mest avkopplande jag visste att åka hem till föräldrarna i huset och ligga på mammas höj- och sänkbara säng och äta smågodis och läsa veckotidningar medan mamma lagade god mat nere i köket. Så blir det aldrig mer. Det lagas inte nån mat, utan mammas kök är ganska oanvänt. Vi brukar äta hämtmat – pizza, korvkiosk och kinesiskt. Men till påskafton tänkte jag i alla fall koka några ägg och fixa lite sill så att påsksnapsen får sällskap. Sen hoppas jag på fint väder så vi kan promenera längs med sjön och att jag kan ta många bilder.

Rätt som det är måste jag åka hem och här hemma väntar inget annat än det vanliga efter påsk. Jo, en födelsedag i familjen blir det veckan efter påsk och den vill jag inte missa. Senare i månaden infaller ytterligare en födelsedag. På grund av jobb tänkte födelsedagsbarnen göra en gemensam firning av sig själva nånstans mitt emellan på tu-kvinna-hand. Jag hoppas att vi kan överraska oss själv på nåt sätt. Det gäller att ha små saker att se fram emot så man inte tappar sugen.

För egen del behöver jag även en del måsten. Jag ser dessa måsten som krokar att hänga upp min låtsastillvaro på. Och vem vet… En dag kanske tillvaron blir verklighet och de riktiga måstena poppar upp…

Idag tar jag i alla fall lite paus från de flesta måsten – för utom att glo på Mr Selfridge senare och att flytta fram klockan till sommartid innan jag går och lägger mig i kväll. Vad gör DU???

Påskgodis som jag fick av Den Hjärtegoda en gång. Den lilla elefanten står på ramen till anslagstavlan mitt emot min datorarbetsplats här hemma.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nytt och gammalt

Ett inlägg med såväl friska vindar som gamla pustar.

---

 

Åhlénshuset i sin nya skrud sett från Dragarbrunnsgatan.

Det tillhör inte vanligheterna att jag åker in till stan. Det blir kanske högst en gång i månaden. Jag har liksom inget där att göra, oftast. Idag skulle jag emellertid träffa F utanför hans jobb. Medan jag väntade på att han skulle avsluta sina arbetsuppgifter och ta lunch passade jag på att kika in i en affär samt fota lite. Nog visste jag att man river fasaden på Åhlénshuset, men att se glashuset i verkligheten var lite av… en chock… Tårtpappersfasaden har plockats ner. Från Dragarbrunnsgatan såg man ett modernt glashus. Och jag vet inte vad jag tycker om det, riktigt. Jag får associationer till psykiatrins glashus, Sjuktugan i Backens skrytbygge där behövande inte får plats och de som vistas där får ännu mer ångest av allt glas…

Äldre bebyggelse på Dragarbrunnsgatan, snett emot Åhlénshuset, ungefär.

I stan var det liv och rörelse. Jag blir snabbt trött när jag vistas där. Folk går på en, cyklister och bilar kör som galningar på Dragarbrunnsgatan trots att det bara är 30 där och lite halvgågata. Utanför de flesta affärer sitter tiggare. Bilar parkerar mitt för utfarter och… Nej, jag tycker i ärlighetens namn att det är ganska skönt att inte tillbringa så mycket tid i centrum. Det gick förresten bra att åka buss ner, men på hemvägen blev jag åksjuk.

Fast mellan ankomst till centrum och hemfärd träffade jag ju två av mina favoritkillar. Som alltid när vi träffas, F och jag, går tiden snabbt. En och en halv timme flög iväg. Jag får alltid sån energi av F och jag blir så stimulerad av hans intelligens. Och så fick jag lite hopp om ljusning. Kanske, kanske kan det bli nåt. F kollar på sitt håll, jag på mitt. Det vore roligt att få brinna för nånting igen. 

Japanska räkor med ris. Det gröna på bilden är viss en ring av purjolök.

Vi åt japanskt. Jag försökte att inte äta så mycket, men blev proppmätt på räkor och ris med tillbehör. F åt biff ur nån märklig låda. Och så babblade vi – om böcker och filmer och tolkningar. I morgon reser F till Spanien. Jag är inte så lite avis på det…

Ytterligare ett par ärenden hade jag på stan. När jag hade följt F tillbaka till hans jobb skuttade jag upp på gågatan och traskade bort till Myrorna. Ryggen kändes av mer och jag blev lite rädd att den skulle börja bråka alldeles för mycket. Peppar, peppar är den hyfsad så länge jag inte vrider mig för konstigt.

Jag träffade äldste bonussonen och fick en pratstund med honom medan han arbetade med DVD-filmer. Nere i bokkällaren hade han satt en praktikant i arbete med att torka hyllor. Rent och fräscht är det verkligen på nyrenoverade Myrorna! Naturligtvis tog jag en sväng bland böckerna, men ingenting fick följa med hem. Jag behöver som sagt inte alltid handla, det är roligt att bara titta.

Det finns både musik och litteratur hos Myrorna i källaren på Kungsängsgatan.

 

Böcker används delvis på ett alternativt sätt i Helping Hands citybutik.

Nästan vägg i vägg med Myrorna har Helping Hand en liten citybutik. Där finns mest kläder och sånt är jag inte så road av. Däremot estimerade jag mycket klädställningarna vars stänger var utsmyckade med böcker. Där kom böcker till nytta på annat än vanligt sätt. Roligt såg det ut, dessutom, detta alternativa användningsområde.

Det börjar närma sig födelsedagar för ett par i familjen, så jag hade ett sånt ärende på stan också. Naturligtvis kan jag inte berätta mer detaljerat om det och inte heller kan jag lägga ut nån bild – man ska inte förstöra en överraskning. Jag är lite nöjd med mitt minne, som för en gångs skull fungerade, så mycket kan jag avslöja.

 

 

 

Det blev nåt litet till mig själv också från en affär. Naturligtvis nåt ätbart av det söta slaget.

Det blev nåt litet och sött till mig själv. Dock inte denna burk. Den fick vara kvar hos Helping Hand. På prislappen stod 15 kronor.

Jag har just avslutat ett telefonsamtal med en nybliven 98-åring. Kristallklar i huvudet berättade hon att hon fick en bok i födelsedagspresent som hon nu ska läsa. Det är en bok jag själv nyligen har läst. Jag blev riktigt glad av att höra hennes pigga stämma och att få veta att hon mår bra.

Ja, en lever ju inte för alltid, men jag är glad så länge jag kan bo hemma. På vintern går jag förstås inte ut, fast prata kan jag!

Förhoppningsvis blir det tillfälle att ses i påsk, om orken och piggheten dröjer kvar. Tänk vilken härlig faster mamma har! En riktig förebild, denna 98-åring, för en som snart blir… 53.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På Logen med Lisbeth

Ett lunchinlägg.

---

 

Detalj från Logens exteriör.

Precis som rubriken säger har jag varit på Logen med Lisbeth. Logen är för övrigt en restaurang på SLU:s campus och Lisbeth heter nånting annat i verkligheten. En före detta kollega är det, tillika god vän. Ibland kan det dröja månader mellan gångerna vi ses eller hörs av. Ändå har vi aldrig några problem att ta upp tråden.

Kanske har det att göra med att vi är nästan lika gamla. Eller nja. Lisbeth är faktiskt över en månad äldre än jag. Så det är väl snarare den galna humorn vi delar och att vi delar många… ska vi säga… arbetsplatsrelaterade åsikter. Den här världen vimlar ju av kufar och puckon och arbetsplatser är inga undantag. För tillfället har jag ingen arbetsplats, men jag har massor av erfarenheter från olika sorter. Och Lisbeths åsikter rör inte nödvändigtvis den hon harvar på för tillfället.

Idag var vi emellertid inte de muntraste gökar som träffades. Men vi kan faktiskt prata allvar också. Det är skönt med såna vänner. Jag återkommer ofta i tanken till ett blogginlägg som min vän Fatou skrev för säkert ett par år sen. Det handlade om att man kan ha olika vänner för olika ändamål och saker. Med Lisbeth kan jag ha både flams och allvar. Jag tror att det är det som gör att den däringa tråden inte är svår att plocka upp.

Det blev även en del andra kära återseenden och såväl kramar som vinkningar och nickningar på håll. Jag saknar så många av dem. Inte alla förstås, man kan inte älska alla människor här i världen.

Riktigt upplivad blev jag av lunchen, men vad vi pratade om stannar förstås oss emellan. Jag inser emellertid att jag mår så gott av såna här vänner. Därför passade jag på att ringa upp en annan vän när jag kom hem för att bland annat prata lite träff framöver. När jag inte känner mig på topp har jag en tendens att isolera mig. Då mår jag ännu sämre, det vet jag. Därför bestämmer jag härmed att jag ska träffa eller ringa minst en vän i veckan.

Lisbeth hälsar med en avmätt vinkning till alla läsare! Handskarna kommer från en faster i Chicago, om jag inte minns fel..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite östgötskt innanför västen

Ett må-gott-inlägg.

---

 

Mammas fina kakburk, en systerburk till en grön som Fästmön har, ekar tom. Men är vacker där den står.

Nä, så väldigt mycket nyttigt blev väl inte gjort idag. Vi tog i alla fall en sväng för att handla och fylla på förråden. På hemvägen hade vi intentionen att fika på Ubbes. Det kunde vi glömma – de stänger redan klockan 14 en sommarlördag. Och i mammas kakburk, den vackra blå med handtag som jag räddade från att hamna på loppis, är det ekande tomt. Men visst är den vacker att se på?!

I stället för att fika och äta onödiga kakor tog vi vägen om kyrkogården hem. Mamma har släkt som vilar där och idag var vi och satte några nejlikor hos farbror H och faster E. Den senare skulle ha fyllt 100 år får lite sen.

Grill och chill-förkläde. Jag föredrar ju chill, som bekant.

Vi intog eftermiddagskaffe på mammas balle*. Mycket billigare och väldigt bekvämt. Sen grep jag mig an lite krokar som skulle dras ur väggarna efter hantverkarna som smällt upp rör lite här och var – i vägen förstås. Sen skulle vissa saker och ting upp på andra ställen. Lite snickare har jag varit idag, i alla fall. Mammas kyl och frys skulle behöva rensas ur, men det har jag inte fått göra idag. Mamma pratar och pratar och pratar. Jag flyttar på mig, mamma kommer efter. Och pratar. Om allt. Hon till och med skänkte mig ett förkläde – kanske i förhoppningen att jag skulle bli inspirerad att laga mat oftare? Njae…

Balkongblommor till mamma.

Ett par blommor följde med hem till mammas ballebord**. Det blev riktigt fint! Naturligtvis kommer jag inte ihåg vad blommorna heter, men jag ”har” ju tillgång till mitt personliga botaniska, levande uppslagsverk i Belgien.

Vi softade en stund innan jag faktiskt tog mig i kragen och stegade ut i köket för att laga mat – sill och potatis. Det var mycket avancerat. Jag borstade potatis och kokade den, ställde fram två sillburkar, gräddfil och gräslök. En lite bricka fylldes med knäcke, ost och Bregott havssalt. Som pricken över i en kall öl och Östgöta sädes. Av den senare blev det visst… fem snapsar. Helan, halvan, tersen, kvarten och kvinten. Ändå står jag på benen! Men jag känner att nu är det nog.

Sill, potatis, öl och snaps – i blåsten på balkongen.

 

Mamma gick in efter sin första tallrik. Det blåste rejält och hade man inte lite östgötskt innanför västen var det ganska kyligt. I kväll väntar visst fotboll. Jag har laddat med en bunke godis och en bra bok i stället. Sport är, som bekant inte min grej. Den enda tävlingsform jag utövar just nu är ett visst ordspel. Och jag kan ju meddela att Kobran har chansen till revansch i afton med tanke på snapsintaget. Anna likaså. Det är dessa tu jag spelar med just nu. Orkar inte med fler.

Lördagsgodis à la Tofflan.

Vad njuter du av i kväll? Nåt östgötskt, nåt sportsligt eller nåt kulturellt? Skriv gärna en rad och berätta! 

*mammas balle = mammas balkong
**mammas ballebord = mammas balkongbord

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Oj oj oj

Ett smått ojande inlägg.

 

Ibland önskar jag att jag hade ett huvud av trä.

Är det inte magen så är det huvudet. Idag är det huvudet. Vaknade med jordens klumpvärk. In fact, jag har så ont att jag mår illa. Men en liten tablett mot det också ska väl göra susen så att jag klarar av ytterligare en arbetsdag.

Dagen jag vaknade till är annars solig, om än kall. Termometern visade runt nollan, bara. En liten chock för kroppen som vande sig vid vårvärme i helgen. Men det är väl just det här som är vår – värme och kyla, sol och… bakslag i form av vit nederbörd. Det sägs ska komma av det senare nästa vecka. Så skönt att inte behöva oroa sig för däckbyte. Jag kör ju dubbfritt, men ändå med vinterdäcken på än så länge.

Idag ska de börja med installationerna av el- och vattenmätare här. Tre dar ska arbetet ta. Tre dar med män (ja, det är oftast män) som springer in i och ut ur mitt hem. Så skönt att slippa vara här, även om jag naturligtvis inte estimerar att ha främlingar på besök när jag själv inte är hemma.

En betydligt roligare sak kring dagen idag är att faster E fyller 96 år! Mamma har två ingifta fastrar i livet samt en halvfaster (den senare har grävts fram av mammakusinen B, som också är den enda som har träffat henne). En av halvfastrarna, faster E, har alltid varit min favorit. Bland annat för att hon är så skärpt – och vass – och har alltid varit. I kväll ska jag ringa och gratta, för hon hör lite illa och jag har ju, som bekant, ingen egen skamvrå på jobbet att dra mig tillbaka till och prata enskilt.

Ha en bra tisdag, veckans värsta dag, enligt mig. Men nu är jag i alla fall uppe…

Livet är kort.

Read Full Post »

Galoscher, födelsedagar, kommunikation… Och så Slottet

Ett inlägg om sorg och glädje, nära och kära och hur jävla svårt det är att vara till lags.

Jag vet knappt vad jag pallar att skriva om här på bloggen längre. Eller jo: jag tänker inte falla till föga och skriva mesiga inlägg så att alla är nöjda och glada. Passar inte galoscherna är det väl bara att sluta läsa mina ord. Jag funderar själv på att dissa folk som har rasistiska åsikter (men bara i lösenskyddade inlägg). Eller såna som bara skriver om hur fantastiskt jobbet är. Eller hur vaaansinnigt duktiga barnen är. Kanske hur jävla dum mak*n är, det senare enbart i lösenskyddade inlägg också. (Inte konstigt att mak*n är jävla dum då, h*n fattar väl att vad det handlar om.) Nej, tillvaron är varken svart eller vit och jag orkar inte vara till lags. Det hjälper liksom inte, för hur jag än är så duger jag inte. Då föredrar jag att vara den jag är, i stället. NOG!

Min lilla mamma fyller år idag, men när jag skulle ringa och gratta var lilla mamma utflugen. Och just som jag själv skulle flyga ut vid lunchtid, ringde hon upp. Därför har vi inte pratat förrän nyssens. Det var bara tur för mamma, för då hade jag haft hela dan på mig att sjunga upp mig och rösten bar lite mer än tidigare på dan…

Mamma äter glass på en bild från slutet av juli förra året. Grattis, mamma!

När man bor 30 mil från varandra kan man inte alltid tillbringa födelsedagar tillsammans. Mamma fick paket och middag på sin låtsas-födelsedag i förra veckan i stället. Och fyra paket hade hon sparat till idag. Hon har fått telefonsamtal från sin faster och från två kusiner. Och från sin dotter. Så många samtal får inte jag när jag fyller år – för jag har ju varken faster eller kusiner, inte heller nån dotter. Men det glädjer mig att mamma blev lite firad, i alla fall! Grattis!

Själv bjöd jag med mig till Slottet i eftermiddags. Fästmön och Elias skulle hälsa på Mormor/Annas snälla mamma och jag fick följa med. Som bonus var Annas bror och svägerska från Norge där. Riktigt trevligt blev det. Och jag glömde alla sorger för en stund och bara gladde mig åt sommaren, blommorna och att få tillhöra en grupp människor.

Här kan du se några bilder från min eftermiddag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

I övrigt har jag på gång en mejlkonversation med en av mina uppdragsgivare. Jag köper inte taskigt bemötande och har uttryckt det. Min uppdragsgivare vill veta mer. Det är inte helt enkelt att diskutera via mejl… Kommunikation är svårt, det är det jag säger understundom. Samtidigt är kommunikation nånting som folk alltför ofta tror att de är bra på. Jag är expert, i alla fall enligt LinkedIn. Därmed inte sagt att jag är ofelbar. Jag får höra varje dag hur jag kommer till korta. Det börjar sätta sina spår.

Livet är kort. Det gör så ont ibland.

Read Full Post »

Katastrofalt på Tokerian

Detta inlägg är tillägnat min vän Karin, som förstod ironi till 200 procent till skillnad från normalpersoner som högst kan förstå 100 procent.

Jag har varit på Tokerian. Och idag var det värre än värst. Det var katastrofalt. Jag menar verkligen katastrofalt.

Först och främst är det ju allt annat än varmt ute. Då tror man ju att Kreti & Pleti ska ha vett att stanna hemma. Men icke! Alla redan överviktiga barn och vuxna måste ju ha lördagsgodis.

Eftersom det är jättekallt tyckte flera bilister att det var OK att parkera precis utanför de fyra affärernas huvudingångar. Med påföljd att vi som promenerade fick gå ute på parkeringen – där en massa bilar cirkulerade runt, runt – i väntan på att nån vid nån huvudingång skulle köra iväg. Det finns handikapparkeringar. Det är inte heller långt från parkeringen till affärerna. Men tro inte att det är handikappade människor som ställer sig direkt utanför. Nej, det är människor som liksom skuttar i och ur bilen och vidare in i nån affär. Har sett det själv. Inte ett handikapptillstånd så långt ögat kan se.

Och vem fan har kört här med vad? Till höger i bild en överviktig vuxen på väg att köpa lördagsgodis mat.

När jag närmade mig Tokerians huvudingång såg jag en en stor hund till synes utan husse, matte eller koppel. Ganska pälslös, men stor. Och antagligen frusen. För den smet in i affären när Ett Korkat Pucko inte kunde vänta en halv minut utan måste kliva in just som hunden passerade. Hunden sprang in, men inte ut. När jag stod och skulle ta min scanner hörde jag nån ropa över affärens högtalare:

Vi har en lös hund i affären!

Som om folk inte märkte det. Det hade samlats en stor klunga utanför kiosken och jag tror att hunden fångades in. Vem vet, kanske av ägaren. Hur som helst, hur 17 kan man ha en sån stor hund utan koppel? Eller hade den lyckats dra ur huvudet ur halsbandet eller vad???  Några svar lär jag aldrig få.

Inne i affären skrattade jag rått inom mig när jag hörde en mamma på både farsi och svenska säga till sitt kinkande barn

Du kan inte sitta i vagnen nu, jag måste köra din yoghurt i den.

Ha! Unga friska ben mår bra av att gå – även inne i en affär.

Lite senare hörde jag samma unge gnälla för att h*n inte fick köpa godis. Mamman svarade stenhårt, både på farsi och svenska:

Det finns godis hemma. Jag ska visa dig sen.

Så agerar en god förälder, tycker jag. Inte som somliga *pekar åt ett visst väderstreck* som antingen ignorerar sina barn genom att hålla på med sina mobiler eller ignorerar sina barn genom att inte låtsas höra. (Nej, somliga borde inte ha barn.)

Framme i kassan var det dags för nästa show. En ung kille försökte byta en vara utan kvitto. Expediterna var justa och lät honom göra det ändå, men eftersom varan han skulle ha var dyrare ville de att han skulle betala mellanskillnaden. Det ville inte killen utan upprepade, gång på gång som ett mantra

Det var min [en äldre generation] som handlade och h*n är senil.

Men hallå! Inte låter man en förälder, morförälder, faster, farmor, storebror eller Fans egen moster gå ensam och handla om h*n är senil?! För övrigt heter det dement och inte senil, har Fästmön lärt mig.

Killen trängde sig före i kön (en farbror och jag) och bakom mig växte kön. Då kom min favorit Loppan och satte ner foten. BRA gjort att be honom vänta på sin tur!

Det här är en bra tjej!

Jag handlade alldeles för mycket och en randig kaviartub gjorde sönder skitpåsen i botten. Påsen var alldeles för tung och jag fick stanna på vägen för att det gjorde ont i operationsärret när jag bar. Men det var nog en av dagens smärre katastrofer…

Livet är kort.

Read Full Post »