Gräset VAR grönare!

Ett inlägg om en eftermiddag på Den Bästa Arbetsplatsen.

---

 

Här ville jag bli omsluten och gömd av gräset.

I eftermiddag kom jag hem, kändes det som. Fast jag kom bort. Eller inte bort – jag återvände till min föreföre detta arbetsplats, den bästa arbetsplatsen jag nånsin varit på. Knappt ett par år blev det här för min del. Nu när ytterligare två år har förflutit bjöd jag in mig till min före detta kollega och fakultetskommunikatör L för en lunch och en guidad visning i den nyaste byggnaden på campus innan höstens studenter anländer. Det kändes som att komma hem så snart jag klev ur bilen…

I samma veva ville jag också hälsa på en vän som började nytt jobb här i måndags. Jag åkte hemifrån före klockan elva och kom inte hem förrän klockan var nästan 16. Den första halvtimmen strosade jag ensam i dyra, men underbara Kunskapsträdgården. Gräset ÄR mycket grönare här! Det var som om jag ville kasta mig i dess famn och be det omsluta mig, gömma mig, för Den Andra Världen. Det var här jag träffade så många underbara, fantastiska och inspirerande människor under två års tid.

Men jag ljuger om jag säger att jag älskade alla då. En kan inte älska alla. En kan inte förlåta alla heller, det kände jag också idag. Fast störst av allt den här dan var kärleken! Det jag älskade mest var vidsyntheten, detta att det var tillåtet att både vara kuf och kompetent på den här arbetsplatsen…

Den här texten satt på kaffeautomaten på Den Bästa Arbetsplatsen.

Den blev så många kära återseenden, kramar, handskakningar och skratt att jag glömde ta alla bilder på det nya, såsom jag hade tänkt. Jag får helt enkelt åka tillbaka dit. Snart. Inte vänta två år. Nu ska jag smälta mina intryck, mina inre bilder. Bilder av alla dem jag saknar så det gör ont i bröstet. Du får se på några av de yttre bilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack snälla L, Stephan, Ingridorna, Mariorna, Elham, Raida, Sven, Mickarna, Anki, Lisbeth, Anna-Lena, Elisabet, Jenny, Agnes, Cecilia, Mats, Sofia, Christian, Anders och alla andra som blev glada när vi sågs idag! För en som är fördriven ur paradiset var det fantastiskt att se och känna att ni minns mig med glädje!

PS Om jag träffade min vän som började på sitt nya jobb i måndags? Jepp! Alldeles innan jag åkte hem hittade jag honom, fikandes, i närheten av dammen på baksidan. Vilken lycklig man!

PS 2 Den bästa arbetsplatsen heter Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Kolla in SLU:s webbplats här!

Och håll utkik, för en lördag i slutet av september är här Öppet Hus!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Så mycket…

Det finns så mycket jag skulle vilja blogga om just nu, men tiden räcker inte till! Jag skulle till exempel vilja skriva nåt klokt och smart om hur jäkla osmakligt jag tycker att det är att bilder på den döde Khadaffi visas upp i media. Jag menar, det vet väl alla som är födda efter stenåldern att man kan Photoshoppa en bild om man så önskar. Nu tycker jag i och för sig att karln var en idiot och jag tror på att han är död (mördad). Men ändå. Det är osmakligt och jag förstår inte varför.

Jag hade också tänkt skriva om hyresgäster som går omkring med protestlistor. Jag tycker varken om grannar eller protestlistor, men ibland är de ett nödvändigt ont.  Nu senast häromdan kunde jag läsa i lokalblaskan om en kvinna som protesterade mot att Hyresgästföreningen inte ville låta sätta upp julgranar. I stället skulle man montera ljusslingor. Jag gillar som sagt inte protestlistor. Jag tycker att man ska diskutera saken med den som bestämmer. Men jag vet också att det ibland inte går.

Hemma på våran gata i staaan…

för att citera den irriterande lilla Stina i Saltkråkan bestämde styrelsen för att plantera in en stor jävla gröngöling gran på gräsmattan utanför mina köksfönster. Och mot alla odds överlevde den! Men hur kul är den? Inte nåt kul! På sommaren tar den bort för mycket dagsljus och på vintern blir man galen på alla lampor som lyser in i sovrummet. Ja, för granen lyser in även i mitt sovrum och säkert i många andras. (Mitt sovrum ligger bredvid köket.) Så jag skulle välkomna ljusslingor – dock inte av den blinkande förbannade sorten som några puckon på baksidan brukar slänga upp i november och låta sitta kvar till mars, typ. Man kan ju få epilepsi av mindre, liksom…

Ljusslinga av icke blinkande sort.

                                                                                                                                                               Nåt som däremot inte gör mig varken sjuk eller irriterad är Dagens Nyheters underbara intervju med underbara, långbenta Eva Dahlgren (ja, jag har strukit förbi henne och fru Efva på en fest en gång och fascinerades av vilket stiligt par de var!)… Läs den här!

Nu ska jag glo på Mad dogs och vila mina onda fötter!

Read Full Post »