Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘minnas’

Ett inlägg om dofter och annat.


 

Först vill jag berätta att här kommer ytterligare ett bildrikt inlägg. Den som inte orkar läsa kan ju glo på bilderna. Jag lägger ut både ord och bild för mig själv, mest. För att jag ska minnas. Men första bilden blir en status av bloggläget. Igår kväll såg jag att jag har förbrukat 98 procent av bloggutrymmet. Sen blir det… FEST..?

98 procents utrymme använt

98 procents utrymme är använt på den här bloggen.

 


 

Idag är det första maj. Den allra första första maj-dagen som mamma tillbringade i sin lägenhet blev vi förskräckta över ett oväsen utanför. Det visade sig vara Metropolen Byhålans första maj-parad. Några unga örnar var det inte precis, snarare gamla gamar. I år hade jag inte en tanke på en repris av det hela. Jag hade just lagt ut en bild på Instagram där jag skrev nåt om att här minsann var det bara de tunga elefanterna som paraderade. Tre minuter senare hördes trummor och cymbaler och strax passerade stans första maj-parad utanför mammas köksfönster. Det väckte mamma. En stund senare passerade tåget baksidan. Inte var det nån tät och folkrik parad 2016 i Metropolen. Men det är ändå lite rörande att det faktiskt finns folk som går i paraden.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Mamma ville varken dansa med elefanter eller gå parad idag. 
Igår var vi och tittade på och köpte läppstift till henne. Idag ville hon komplettera med parfym. Smink och sånt tillhör inte mina intressen, men jag ville ju vara lite snäll mot min lilla mamma och härdade ut.

 Mamma tittar på parfymer

Mamma tittade och sniffade på parfymer idag. En flaska fick följa med hem.


Fast sen åkte vi en tur i bilen. 
Jag svängde ner till Varamon, parkerade Clark Kent* och slet ut rollatorn (mina arma axlar mår INTE bra efter allt ilyftande och urlyftande). Mamma rollade och jag gick ner till sjön.

Mamma på promenad i Varamon

Mamma på promenad i Varamon.


Vid Sjövik har de gjort så fint
och vi kunde sitta en stund på en träbänk längs med en plattlagd stig. Vi kikade ut över vattnet. Blåsten har nu lagt sig, men solen lyste med sin frånvaro fram tills nu i kväll. En och annan bild tog jag i alla fall. Vättern och Varamon är nåt jag alltid saknar och längtar tillbaka till. Och trots att vädret och ljuset inte var de bästa… Visst är här väl vackert?!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Innan vi hoppade in i bilen igen 
plockade jag blommor till min mamma. Det har jag nog inte gjort på 50 år… Vitsipporna står nu i ett glas på köksbordet.

Vitsippor till mamma

Jag plockade blommor till min mamma idag.


På tal om köksbord 
äter vi inte där så ofta. Det är en sån fruktansvärd insyn och folk som går förbi glor in på oss. Inte roligt att ha persiennerna nerfällda, men så får det vara. Vi brukar sitta – jag för min del rätt snett och illa – i mammas TV-rum och äta. Det rummet är nog det mest använda rummet i hela lägenheten. Nu fungerar det också som sovrum för mig. Jag ligger på en madrass på golvet och min rygg tackar mig varje morgon.

För den som oroar sig över min/vår kosthållning kan jag meddela att jag har ätit ganska vettigt. Första kvällen blev det kyckling och pommes, men jag åt inte upp pommesen. På fredagen orkade vi inte äta nåt mer än den smörgåstårta med räkor vi åt på minnesstunden. Igår år jag grillad lax och potatis, idag blev det kallskuret (kyckling och kalkon för min del) och mimosasallad.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Tyvärr är magen inte alls OK. 
Kanske beror det på att jag känner mig lite stressad när jag inte är hemma i mina egna environger. Men i morgon bär det av hemåt igen. (Tråkigt nog hann jag inte träffa varken M eller FEM här.) Jag har en hel del saker jag behöver göra nästa vecka innan jag börjar mitt nya jobb den 9 maj. Förutom att klippa mig ska jag köpa en ny jobbväska och en ny plånbok – nuvarande jobbväska och plånbok är trasiga så de faller i bitar. Eftersom jag fick en peng av mamma i födelsedagspresent blir det presenter från henne.


Jag hoppas att Du har haft en skön och bra helg! 


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En halvtimme varje onsdag är understundom tämligen helig för mig. Det är den stunden mellan klockan 20 och 20.30 som SvT2 sänder När livet vänder. Du vet, där Anja Kontor talar med människor vars liv har varit nere på något slags botten och vänt. Det är verkligen fantastiska livsöden och otroligt starka människor som sitter där rakt upp och ner i rutan och berättar för Anja, lyssnerskan – och oss tittare – om det svåraste svåra.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Men efter kvällens möte blir det bara ett avsnitt till – den här säsongen. Självklart hoppas vi på en fortsättning! (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Emma Jangestig

Emmas två små barn mördades, själv överlevde hon.

Kvällens program var kanske det jag var mest spänd inför. Emma Jangestigs två små barn mördades och hon själv höll på att stryka med. Det började med att det knackade eller ringde på ytterdörren. Emma minns inte, men hon gick och öppnade i tron att det sambon. Utanför stod en kvinna med en hammare i handen. Tio dar senare vaknade Emma ur sin koma och fick höra att barnen var döda. För mig är det ofattbart att Emma inte bara kunde överleva sorgen och smärtan, utan även gå vidare. Hur klarar en ung mamma av att vakna varje morgon och veta att hennes små barn är borta?

Emmas tårar tog tid på sig att komma. Hon spydde i stället. Hon kunde naturligtvis inte ta in att barnen var borta. Och sorgen kom långt senare, när livet hade börjat om, på sätt och vis. Vilken trygghet då att ha mammas, pappas och sambons oreserverade kärlek att omge sig med!

Mina tårar kom innan hälften av programmet hade visats. Men jag kände samtidigt en förtröstan i att döden inte alltid är ett farväl, ett utslocknande. Det blev så tydligt när Emma berättade om sina drömmar om Max och Saga. Max och Saga, Emmas två små barn som delade kista. Det här var helt klart säsongens starkaste program.

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 20 maj 2016).

Här kan du läsa vad jag skrev om boken Varför gråter inte Emma?

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om första halvan av helgen.


 

 Ljus

Jag orkade inte tända sällskapsljuset.

En tung vecka ligger bakom mig. Ljusen har varit få. En dag var så svart att jag inte ens ville tända mitt sällskapsljus. Jag åt min kvällsmacka i mörker. Nödtorftig middag, ett par rostade mackor, men det räcker bra för mig. Igår på fredagskvällen orkade jag inte ens rosta mackor. Det blev parmesanringar och After eight – hela kostcirkeln – medan jag tittade på ett par TV-program som jag spelat in under veckan. Andra delen av Gåsmamman var ett av programmen. Det är en realistisk och otäck serie.

Idag fortsatte kampen. Som så många gånger förr spottade jag i nävarna och drog på i 200 knyck. En kort sovmorgon med några kapitel ur min bok på gång och en svart kaffe. Sen var jag redo att skriva åtta specifika ”önskelistor”. Och efter det städade jag.

 

Obarmhärtig sol

Vårsolen är obarmhärtig.

Det börjar bli ljust utomhus och då tarvas nödtorft av flytande sort. Därför var jag iväg i min skitiga bil och fyllde på ölförrådet. Vårsolen är obarmhärtig och min närvaro på Stormarknaden passerade inte obemärkt. Varför är det så pinsamt att möta nån från jobbet när en drar en varuvagn som endast innehåller en platta öl? Det är ju inte precis så att jag ska dricka upp alla 24 burkarna idag. En platta öl brukar räcka flera månader för mig. Det blir kanske en eller två burkar om helgen.

Jag blundade åt alla andra affärer på Stormarknaden än Systemet (som har fina, nya lokaler men inte en enda hylla där de visar upp inkomna nyheter. Dåligt!). Akademibokhandeln med sin bokrea fick vara ifred för mig – jag har ju nätshoppat några reaböcker. De senaste dagarna har jag också reat ut mitt eget manus. Efterfrågan har varit enorm och kossorna har en efter en flugit över månen.

Nu orkar jag inte skriva mer. Orden tryter och jag lämnar plats för lite bilder. Trots allt vill jag minnas den här dan, hur nödtorftig den än var. Snart blir dagen förhoppningsvis bättre och i kväll ska jag laga mat åt nån.

Första halvan av min helg i bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-dokumentär.


 

LPskivan Ted

Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60 år i torsdags. Han blev bara 41.

I torsdags skulle Ted Gärdestad ha fyllt 60 år. Med anledning av detta visade SvT1 igår kväll, tre dar senare (!), en ny dokumentär, Ted Gärdestad – För kärlekens skull. Självklart ville jag inte missa den.

I programmet fick vi gå i hasorna på brodern Kenneth, men vi fick också se och höra personer som Ted Gärdestad jobbade med liksom en av hans före detta fruar, hans gamla pappa och hans dotter. Jag rös när Björn Ulvaeus berättade hur snabbt han insåg att Ted Gärdestad var väldigt begåvad. Det var roligt att se gamla bilder på Ted Gärdestad, såväl stillbilder som rörliga, liksom bitar från hans framträdanden.

Vi som gillade Ted Gärdestad när vi var unge visste snart att han var en sökare. Det vi inte visste var hur dåligt han mådde. I det här programmet berättades bland annat om Ted Gärdestads sista inspelning och hur kämpigt han hade med att genomföra den samtidigt som rösterna inom honom försökte ta över. Att han överhuvudtaget orkade spela in sin sista skiva är en gåta.

Jag äger en enda av Ted Gärdestads skivor och det är LP:n Ted, i vinyl, förstås. Tyvärr har skivan legat i solen (slarvmaja jag!) och blivit bucklig, så den är kompletterad i efterhand med en CD. Jag lyssnar på den ibland, njuter, minns hur det var då, när skivan kom. Och så tänker jag vilken fruktansvärd förlust det var att Ted Gärdestad gick alldeles för ung ur tiden. Ted Gärdestad avslutade sitt eget liv genom att hoppa framför ett tåg.

Det är viktigt att vi vågar prata om självmord och att må dåligt. Därför tycker jag att den här dokumentären var bra. Men den kunde ha varit längre – 45 minuter var alldeles för kort. Jag hade gärna sett och hört ännu mer av Ted (och lite mindre av brodern Kenneth). Dessutom tycker jag att det är väldigt konstigt att SvT visar den flera dar efter den dag när Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60. Susanne Cederberg, som gjorde filmen, borde ha fått både mer (sändnings)tid och framför allt rätt sändningstid.

Toffelomdömet blir trots mina invändningar ovan det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett minnesvärt inlägg.


 

Om det är nån som har dåligt minne så är det jag. Jag brukar häckla mig själv rätt friskt ibland här på bloggen kring detta, men understundom har det varit jobbigt och jag har känt mig bekymrad. Märkligt nog har minnet blivit bättre sen min hjärncell har fått mer att göra, det vill säga, sen jag började jobba… En tror ju att det ska vara tvärtom.

Idag på väg till mitt möte pep jag ner på Household. Det var så länge sen jag var i nån affär på stan. Jag skulle naturligtvis inte shoppa – det finns det inte pengar till – men jag tycker om att titta. Dessutom kanske jag fick ett och annat julklappstips. Ja, det kommer ju en jul om ett par månader igen, ifall du har glömt

På Household finns det mycket prylar! En del saker är fina, andra är… sisådär. Är det nåt jag är lite halvallergisk emot är det saker med text på. Det handlar om texter som är ganska onödiga, för att det är så självklart vad saken, till exempel en burk, innehåller utan att det står nåt på den. Men vid dessa burkar fnissade jag nästan högt. Notera att det står

Minns

på en av burkarna. Det har uppenbarligen inte en kund gjort, för h*n har glömt sin handlingslapp här…

Burkar med text och en lapp

Minns sin handlingslapp gör nog inte kunden som glömde den här…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fnattigt inlägg.


 

En fiskbulle

Kanske borde jag äta en fiskbulle. Det sägs att en blir smart av fisk och troligen mindre glömsk också.

Förvirrad, glömsk… Ja jag var så borta i kolan i eftermiddags att jag var halvvägs i Himlen när jag kom på att jag ju skulle hämta Fästmön på jobbet först… Nej, jag är inte riktigt OK. Jag glömmer saker och jag är trött. Trött, trött, trött hela förbannade tiden. Och tiden den bara går… Jag minns vad jag drömde i natt, men inte att jag ska hämta min kära. För övrigt drömde jag om min förra arbetsplats, som nu var ett betydligt trevligare ställe, renoverat och fullt av konstnärlig graffiti. Så märkligt allt kan bli i drömmen! Till och med den dummaste är snäll – och ibland tvärtom.

Det blev i alla fall en eftermiddag med familjen ute i Himlen, det vill säga alla utom tjejerna som ju inte bor hemma längre. Men antalet medlemmar i familjen i Himlen är konstant – den är utökad med två små pälsklädda fyrbeningar, elva dar gamla idag – ifall du har missat det..?

Kattungarna är verkligen bedårande, så jag funderar hur det ska gå att eventuellt skiljas ifrån dem. Nu är de ju inte mina, utan det är Anna som måste besluta om det. Äldste bonussonen, tillika barnmorska, deklarerade idag att

Saffran är min!

Mitt namn på den lilla gulingen är Curry, men, som sagt, kattungarna är inte mina. Och mitt hjärta ömmar för den lilla svarta och vita, som kanske inte ser så ovanlig ut som den gula. Men söt så till och med Toffelhjärtat smälter. Kanske den kan heta… Toffslan???

Kyckling ris currysås mjölk

Mycket curry! Söndagsmiddagen blev kyckling med currysås och ris.

Currysås blev det på maten idag. Jag stekte kycklingfilé och Anna kokade ris och sås och grönsaker. Gigantiska filéer gjorde att jag bara fick ner än, så nu har Anna och äldste bonussonen lite lunch till i morgon. Anna stannar ju i Himlen eftersom hon har lite att göra hemmavid på sin lediga dag i morgon.

Hemma i New Village noterade jag att min snälla svärmor hade ringt på eftermiddagen, så jag ringde upp. Hon är alltid så glad och trevlig att prata med, så jag blev på riktigt gott humör.

 

Den här kvällen går mot sitt slut, men det blir Mammon på TV innan. Och lite läsning. Nu har jag ungefär 150 sidor kvar i Dödens bok, så kanske kommer det några rader om boken i morgon, på en blogg nära dig. Det är fortfarande nio procents utrymme kvar, men det krymper, framför allt när jag laddar upp bilder. Så här kommer en laddning med dagens kattbilder på Mamma Katt och de små:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en eftermiddag på Den Bästa Arbetsplatsen.


 

Gräs

Här ville jag bli omsluten och gömd av gräset.

I eftermiddag kom jag hem, kändes det som. Fast jag kom bort. Eller inte bort – jag återvände till min föreföre detta arbetsplats, den bästa arbetsplatsen jag nånsin varit på. Knappt ett par år blev det här för min del. Nu när ytterligare två år har förflutit bjöd jag in mig till min före detta kollega och fakultetskommunikatör L för en lunch och en guidad visning i den nyaste byggnaden på campus innan höstens studenter anländer. Det kändes som att komma hem så snart jag klev ur bilen…

I samma veva ville jag också hälsa på en vän som började nytt jobb här i måndags. Jag åkte hemifrån före klockan elva och kom inte hem förrän klockan var nästan 16. Den första halvtimmen strosade jag ensam i dyra, men underbara Kunskapsträdgården. Gräset ÄR mycket grönare här! Det var som om jag ville kasta mig i dess famn och be det omsluta mig, gömma mig, för Den Andra Världen. Det var här jag träffade så många underbara, fantastiska och inspirerande människor under två års tid.

Men jag ljuger om jag säger att jag älskade alla då. En kan inte älska alla. En kan inte förlåta alla heller, det kände jag också idag. Fast störst av allt den här dan var kärleken! Det jag älskade mest var vidsyntheten, detta att det var tillåtet att både vara kuf och kompetent på den här arbetsplatsen…

kuf och kompetent

Den här texten satt på kaffeautomaten på Den Bästa Arbetsplatsen.


Den blev så många kära återseenden, 
kramar, handskakningar och skratt att jag glömde ta alla bilder på det nya, såsom jag hade tänkt. Jag får helt enkelt åka tillbaka dit. Snart. Inte vänta två år. Nu ska jag smälta mina intryck, mina inre bilder. Bilder av alla dem jag saknar så det gör ont i bröstet. Du får se på några av de yttre bilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Tack snälla L, Stephan, Ingridorna, Mariorna, Elham, Raida, Sven, Mickarna, Anki, Lisbeth, Anna-Lena, Elisabet, Jenny, Agnes, Cecilia, Mats, Sofia, Christian, Anders och alla andra som blev glada när vi sågs idag! För en som är fördriven ur paradiset var det fantastiskt att se och känna att ni minns mig med glädje!


PS Om jag träffade min vän
som började på sitt nya jobb i måndags? Jepp! Alldeles innan jag åkte hem hittade jag honom, fikandes, i närheten av dammen på baksidan. Vilken lycklig man!


PS 2 Den bästa arbetsplatsen
heter Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Kolla in SLU:s webbplats här!

Och håll utkik, för en lördag i slutet av september är här Öppet Hus!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »