Skumtimmen

Ett inlägg om en film.

---

 

En av mina svenska favoritförfattare är Johan Theorin. Jag har nog läst alla hans romaner och fängslades genast av spänningen med en aning övernaturliga inslag i. I kväll visade SvT Skumtimmen (2013), baserad på boken med samma titel. Det var självklart att jag skulle titta.

Filmen handlar om Julia som aldrig riktigt har förlåtit sin pappa Gerlof för att han inte höll kollen på Julias son Jens. Jens försvann för 21 år sen, men nån kropp hittades aldrig. Det sades att han hade drunknat. Eller också mötte han den mystiske Nils Kant, mördaren som återvände till Öland – i en kista.

Det är nästan lite skönt att det för en gångs skull inte är Gotland som är ön för otäckheterna i kvällens film, utan Öland. Skämt åsido, öar är spöklika och Johan Theorin lyckas genialt fånga det i sina böcker. Lika genialt hade inte Daniel Alfredson regisserat den här filmen. Skådespeleriet var dessutom bitvis väldigt platt.

Toffelomdömet blir medel – och då är Tofflan snäll.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gräset VAR grönare!

Ett inlägg om en eftermiddag på Den Bästa Arbetsplatsen.

---

 

Här ville jag bli omsluten och gömd av gräset.

I eftermiddag kom jag hem, kändes det som. Fast jag kom bort. Eller inte bort – jag återvände till min föreföre detta arbetsplats, den bästa arbetsplatsen jag nånsin varit på. Knappt ett par år blev det här för min del. Nu när ytterligare två år har förflutit bjöd jag in mig till min före detta kollega och fakultetskommunikatör L för en lunch och en guidad visning i den nyaste byggnaden på campus innan höstens studenter anländer. Det kändes som att komma hem så snart jag klev ur bilen…

I samma veva ville jag också hälsa på en vän som började nytt jobb här i måndags. Jag åkte hemifrån före klockan elva och kom inte hem förrän klockan var nästan 16. Den första halvtimmen strosade jag ensam i dyra, men underbara Kunskapsträdgården. Gräset ÄR mycket grönare här! Det var som om jag ville kasta mig i dess famn och be det omsluta mig, gömma mig, för Den Andra Världen. Det var här jag träffade så många underbara, fantastiska och inspirerande människor under två års tid.

Men jag ljuger om jag säger att jag älskade alla då. En kan inte älska alla. En kan inte förlåta alla heller, det kände jag också idag. Fast störst av allt den här dan var kärleken! Det jag älskade mest var vidsyntheten, detta att det var tillåtet att både vara kuf och kompetent på den här arbetsplatsen…

Den här texten satt på kaffeautomaten på Den Bästa Arbetsplatsen.

Den blev så många kära återseenden, kramar, handskakningar och skratt att jag glömde ta alla bilder på det nya, såsom jag hade tänkt. Jag får helt enkelt åka tillbaka dit. Snart. Inte vänta två år. Nu ska jag smälta mina intryck, mina inre bilder. Bilder av alla dem jag saknar så det gör ont i bröstet. Du får se på några av de yttre bilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack snälla L, Stephan, Ingridorna, Mariorna, Elham, Raida, Sven, Mickarna, Anki, Lisbeth, Anna-Lena, Elisabet, Jenny, Agnes, Cecilia, Mats, Sofia, Christian, Anders och alla andra som blev glada när vi sågs idag! För en som är fördriven ur paradiset var det fantastiskt att se och känna att ni minns mig med glädje!

PS Om jag träffade min vän som började på sitt nya jobb i måndags? Jepp! Alldeles innan jag åkte hem hittade jag honom, fikandes, i närheten av dammen på baksidan. Vilken lycklig man!

PS 2 Den bästa arbetsplatsen heter Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Kolla in SLU:s webbplats här!

Och håll utkik, för en lördag i slutet av september är här Öppet Hus!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Morden i Midsomer: The Dagger Club

Ett inlägg om säsongsstarten av en TV-serie.

---

 

Äntligen är midsommar passerat så att Midsomer kan ta vid! Igår kväll gick säsongspremiären Morden i Midsomer, The Dagger Club. Falsksång ville varken Fästmön eller jag lyssna till, men att glo på en och en halv timmes fiktiv mordhistoria i ett lika fiktivt grevskap, det går an, det! Synd bara att det endast blir tre gånger till i sommar som SvT 1 visar detta.

Morden i Midsomer hade säsongspremiär igår klockan 21 i SvT1. Det blir ytterligare tre avsnitt. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Det första som slår en är att det numera finns en Baby Barnaby. Äntligen har det lätt åldrade paret Barnaby fått en bebis. Kommissarien och hans fru är trötta av allt nattskrik, så när ett mord dyker upp verkar John nästan lättad. Som vanligt är modus operandi av det underliga slaget: en kvinna har mottagit ett paket med ett rouletthjul. På en bifogad lapp står det att hon absolut inte får sätta igång snurran – vilket hon förstås gör. Och då dör hon eftersom hon får en elchock. Det är deckarfestival och i samband med mordet, som strax blir ytterligare ett, stjäls ett dittills okänt manus till en deckare av en avliden författare. I en av hans böcker mördas två kvinnor – genom elchocker via ett roulettehjul…

Det allra bästa med det här långfilmslånga avsnittet är förstås att det till stor del utspelar sig i en bokhandel. Redan tidigt anar man irritation, avund och ilska bland deltagarna. Det blir lätt spännande, men mest underhållande. Och naturligtvis fångas mördaren till sist. Intrigen är inte särskilt komplicerad, men just denna brittiska polisserie förlåter jag för nästan vad som helst. Morden i Midsomer hör sommaren till, så är det bara. Och by the way, Sykes rules! (Det är hunden.)

Toffelomdömet blir medel. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Arbetssöndag

Ett försök till göra nytta-inlägg.

---

 

Idag helgar jag inte vilodagen. Jag har försökt göra lite nytta. Fysiskt arbete är sånt som lindrar oro. Fysiskt arbete är sånt jag kan ta ut min ilska över så kallade välmenta råd på också. Att skrubba och slita mig svettig.

Jag har rengjort min soffa och bästefåtöljen. Det estimerade inte ryggen, men själen. Vidare smorde jag in dem med läderfett. Innan nån ”välmenande” person vill sticka nålar i mig kan jag avslöja att soffan köpte jag 1999 i samband med min skilsmässa. Det dröjde några månader innan jag hade råd att köpa den. Till dess att jag hade det satt jag på en balkongstol. Bästefåtöljen sparade jag till och köpte 2006, tror jag, när jag hade så kallat fast jobb.

Soffan och bästefåtöljen är både rengjorda och insmorda.

 
Efter rengöringen fick jag inte sitta i dem på en och en halv timme. Vad skulle jag då hitta på??? Äh, jag grep mig an ballen*. Vännen FEM kommer ju till nästa helg och om det är fint väder och grannarna inte grillar eller röker parfym vattenpipa kan vi kanske sitta där på kvällarna. Där dammsög jag och skrubbade och torkade av mina stolar, inköpta på rea i samband med skilsmässan, och mitt bord, inköpt på IKEA en sommar för åtta år sen när jag uppbar lön. Vaxduken är inköpt på rea samma sommar som bordet.

Balkongmöblerna är på på plats på min skurade balle.

Sen gick solen i moln. Och det var nog lika så gott, det, för jag är så ilsken att jag inte skulle ha kunnat sitta stilla på ballen och njutit. Men jag var inte bara ilsken utan också nöjd och ringde därför min lilla mamma för att skryta lite. Då blev det mer jobb, för mammas kaffeperkolator krånglar och hon klarar inte av sin mobil. En perkolator ska jag eventuellt köpa åt mamma och skicka med FEM när hon åker hem nästa söndag. Mobilen vet jag inte hur jag ska kunna hjälpa mamma med, för hon vet inte vad det är för modell och har ingen manual kvar. Dessvärre har jag inte råd att köpa henne en ny mobil heller. I sommar fyller mamma 80 och om jag hade pengar skulle jag kanske ha köpt en iPhone åt henne, för det tror jag att hon skulle kunna både lära sig och sen klara av. Men tyvärr har jag inte möjlighet att köpa henne en sån – om det inte sker nåt mirakel snart. (Eller jag kanske ska tigga pengar av personen som förstörde mitt liv. H*n hade ju råd att köpa en jacka för många sköna tusenlappar till sin dotter och skulle gott och väl kunna avstå en del av sin lön på runt 80 000 kronor i månaden. Jag är glad att jag inte har barn som jag har varit tvungen att försörja de här senaste åren, men mina bonusbarn och min lilla mamma har jag inte kunnat ge det jag har velat tack vare en viss person. Nä, jag kan inte förlåta, det går inte.)

Nu tror jag att mitt blodsocker är lågt. Bäst att skutta ut i köket och grilla ett par kycklingkorvar, inköpta på extrapris, i min nyligen rengjorda ugn. Även om många saker är otroligt slitna här har jag i alla fall ett rent (helvete). Är det det ni som förser mig med så kallade välmenta råd är avundsjuka på? Ta och skrubba ugnen i stället!

Glänsande ren ugn!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte sex år till

Ett sorgset inlägg.

---

 

Det är så svårt för mig att ta till mig andras sorg och ledsenhet. Ja jo, jag har tittat på När livet vänder och ser och vet att andra har det svårt. Men de människor som är med i programmet… för dem har livet vänt. Jag har levt in och ut i ett helvete i över sex år. Jag ser inget ljus i nån tunnel, inget slut. Det finns bara kamp och stånga pannan blodig och tjafsa med Myndigheten eller dess Kontrollmyndighet och dem där tillhörande byråkraterna som ser ner på en… Fantastiska Sverige, det enda jag vill är att jobba och göra rätt för mig!

Jag kan inte… jag pallar inte se eller höra andras tårar och saknader. Vågar inte komma för nära. Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Ska jag ge nåt råd? Herregud, jag känner ju kanske inte personen ifråga! Vis av egen erfarenhet vet jag hur hårt och fel det slår, nämligen, när nån tycker nånting om min person. Hur kan du tycka och veta så mycket om mig, du som inte ens har träffat mig, som inte ens läser det jag skriver bakom lösen på min blogg? Dessutom… en blogg är inte ett liv. Min blogg är valda delar av mitt liv.

Alla dessa tyckare om min person… Ni är rätt fantastiska som har så många åsikter om en liten människa som jag. Vad är det som ger er rätten att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv – ni har ju möjligen bara en bråkdels aning om det! Och när ni går för långt… Inte en ursäkt. Ni kan inte se att ni har gjort fel för att ni värnar om… yttrandefriheten? Alltså, kan ni ens redogöra grundlägganade för Sveriges grundlagar?

Min förmåga till empati är krockskadad efter allt detta. Det var så skönt att få vara skitsjuk i tre dar och så febrig och bortom all sans. För en gångs skull kunde jag glömma tillvaron och bara flyta bort i feber. I natt blev jag uppenbarligen feberfri igen, för då återvände grubblerierna. Är det dem du kallar gigantisk offerkofta?

Allt hån, all falsk välmening har gjort att jag har byggt upp en mur av oemottaglighet. Jag klarar inte av att möta din sorg, du får gå nån annanstans. Det finns inget kvar inuti mig av den människan jag en gång var. Inte för att jag var felfri då – långt därifrån! Men jag var i början på ett nytt liv och jag såg ljust på framtiden och hade planer, drömmar, förhoppningar. Sen kom Djävulen själv och svepte med sin hand – i all välmening det också, enligt honom själv! – och ödelade allt. Nästan. Kärleken rådde han inte på! Men det lidande Herr Teufel har orsakat mig och min familj kan jag inte förlåta. Och kanske är det just därför jag inte kommer vidare: jag kan inte förlåta! Men tro mig, jag har tränat på det varje dag i över sex års tid.

I morgon är det den 26 april. Jag har ett paket att öppna och ett kuvert från mamma att sprätta. Delar av min familj här kommer på fika. Det är jag glad och tacksam för. Jag får försöka börja på nytt där i morgon, även om jag vet att det som står överst på önskelistan inte kommer att tilldelas mig. Jag fyller 53 år och har levt i helvetet av och till under över sex år. Ytterligare sex år orkar jag inte.

Nu har jag skrivit mer öppet än jag borde, vilket jag med all säkerhet får sota för. Jag har valt att ta bort kommenteringen på det här inlägget. Det finns nämligen ingen som känner mig tillräckligt för att kunna förstå hela min situation tillräckligt för att just kommentera.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Och sen då?

Ett inlägg om att kämpa på.

Som för det mesta känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.

Men det handlar inte bara om att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦

Jag har stått och strukit i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!

Livet är kort.

Read Full Post »

Kollat och kommenterat den 26 oktober 2013

Ett omvärldsspanande inlägg.

Jorå, jag läser massor av nyheter på nätet varje dag, även om jag inte delar med mig av länkar och åsikter. Fast just idag passar det bra att låta hjärnan och åsiktscentrumet jobba lite i mörkret!

 

Håll i hatten, det är orkan på gång!

Brittisk orkan kan nå Sverige. Här har det blåst ganska rejält i några dagar. Men det kan bli värre! Enligt TT är en brittisk orkan på väg in över landet. Blåsigast blir det i södra Sverige nån gång i början på nästa vecka. Det gäller att hålla i hatten, med andra ord…

Ny mejlbedragare lockar med skatteåterbäring. NEJ! Klicka INTE på länken om du får mejl från Skatteverket som lovar dig skatteåterbäring! Det är ett falskt meddelande. URL-har en korrekt domänadress till Skatteverket, men går ändå till en nätbedragare. Det som kan hända är att du får en massa spam, men ännu värre, att bedragaren kan fjärrstyra din dator…

Jan Guillou granskas i ny bok. En granskare som granskas, det är inte helt fel, tycker jag. Därför ser jag fram emot journalisten Paul Frigyes bok Höjd över varje misstanke som ges ut av Norstedts förlag i januari nästa år.

 

Kletig hundbajs – bland bågarna?

Ostbågechock under fredagsmys. Jorå, jag knaprade ostbågar igår kväll. Det gör jag på helgerna. Men bågarna både såg ut och smakade som vanligt gott. Alla hade emellertid inte sån tur som jag. Robert i Sundsvall hittade ett brunt, köttluktande föremål bland sina bågar. Han trodde att det var bajs, visserligen i plastform, men ändå… Det blev micropopcorn i stället.

Paul gräver ner stridsyxan. Att förlåta är stort. Det är modiga människor som gör det. Fega människor är rädda att de ska ha nån del i konflikten. Fast jag blir liiite fundersam när det tar 40 bast. Hur som helst, Paul McCartney, 71 år, har bestämt sig för att förlåta Yoko Ono, änka efter John Lennon. ”Palle” har ju tidigare anklagat Yoko Ono för att ha varit den som splittrade The Beatles – medan Yoko Ono, å sin sida, har hävdat att det var Paul McCartney som orsakade splittringen. Paul McCartney menar nu att om John Lennon älskade Yoko Ono

så borde det ju trots allt finnas något där.

Eh..? Storsint värre? Men till Mark Chapman, John Lennons mördare, sträcker sig inte storsintheten. Honom vill Paul McCartney inte

välsigna med ett förlåt.

Välsigna? Maj gadd, vem är han egentligen, Paul McCartney? Jag trodde att det var John Lennon som sa att The Beatles var större än Jesus…

 

Fästmöns fina Jack O’Lantern från 2010.

Finaste pumpan till Halloween. För den som ska fira Halloween är pumpan ett viktigt inslag. I Expressens bildspel kan man få uppslag till många fina Jack O’Lanterns! Nästan så att jag blir sugen på att tillverka en…

Mimmi Ekholms plats invigs idag. Mimmi Ekholm… Jag har ingen aning om vem hon är, men läser att hon var sekreteraren som avancerade till VD för ett betongbolag. Mimmi Ekholm började jobba som kontorist år 1921 och blev sen alltså företagsledare. Sin egen plats får hon i hörnet Börjegatan-Hällbygatan. Där fanns hennes företag i fråga, Uppsala cementgjuteri, en gång i tiden. Häftigt!!!

Vintertid! I natt flyttar vi in utemöblerna och ställer tillbaka våra klockor till vintertid. Du har väl inte glömt? Det hade jag gjort, ärligt talat, men såg det i min PAPPERSKALENDER igår… Vad ska du göra med den extra timmen i natt? Jag ska nog… sova!

Livet är kort. 

Read Full Post »

Natten som var: Bzzzzz… och PIIIIIIP!

På natten ska man sova. Jag går och lägger mig ganska tidigt eftersom jag ju måste kliva upp tidigt också. På kvällarna är jag trött. Vissa kvällar dimper jag ner i sängen redan vid 21-tiden. Det beror inte enbart på vanlig kvällströtthet, utan det är ju nånting som härjar i kroppen, som en del av er vet. Men snart ska det inte härjas mer.

Kvällstrött.

Jag brukar somna snabbt. Läser nåt kapitel, sätter på sovrums-TV:n på lagom tyst ljudnivå. Just när jag är på väg att somna stänger jag av TV:n med fjärrkan.

Igår var inget större undantag. Först. Jag gick och la mig vid 22-tiden, somnade snart – bara för att vakna vid midnatt. De sedvanliga kramperna satte in, framför allt i vänsterbenet. Händerna var avdomnade, som varje natt. Jag slocknade igen. För att vakna vid tvåtiden – av att Ajfånene bzzzzzade. Jag måste nog sätta den på tvärtyst över natten hädanefter. Den bzzzzzar nämligen på mig så snart jag får mejl eller nån kommentarer på bloggen eller det twittras om mig eller så. Vissa nätter sover jag väldigt lätt och då vaknar jag av bzzzzzet. Dumt av mig.

Men jag somnade om. För att vakna nån timme senare, strax efter klockan tre, av att det pep nånstans i lägenheten. Nej, det var inte brandlarmet, utan ett annat larm – det som sitter under diskbänken och som ska varna för vattenläckor. Tjolahopp, liksom, klockan tre på natten… Det var bara att masa sig upp igen och kolla om det fanns nån läcka. Naturligtvis fanns det inte det – det var som vanligt batteriet som hade tagit slut! Varför tar alltid alla såna där larmbatterier slut mitt i natten? Turligt nog hade jag ett nytt batteri i kylen som jag plockade fram. Sen fick jag riva ut alla sophinkar, ta loss vattenlarmet, byta batteri och koppla in igen. Det tog väl nån kvart – och sen var jag förstås klarvaken. Då var klockan närmare halv fyra och 6.10 skulle harpan på Ajfånen väcka mig. Så nej. Idag är jag inte pigg efter en natt med bzzzzz och piiiiip…

Som grädde på moset har jag en längre tid dragits med ett irriterande kontakteksem. Troligen är det min förlovningsring jag är allergisk emot. Jag har varit röd på fingret av och till, men den här gången har det röda samt klådan och svedan tagit mitt finger i besittning sen i somras. Trots kortisonsalva på recept vill det inte läka.

Det syns dåligt på foto, men eksemet sitter på ringfingret, där jag har förlovningsringen.

 

Man tror inte att man kan vara allergisk mot guld och jag skrattade lite tyst för mig själv när mamma hävdade att hon har även den åkomman. Hon har ju liksom allt och guldallergi hade jag inte hört talas om! Men så googlade jag och fann att man visst kan vara guldallergisk. Fast det är ju inte guldet i sig man är överkänslig emot utan andra ämnen i smyckena som gör dem mindre rena. Min förlovningsring är i 18 karat guld, som säkert är uppblandat med nickel och allt möjligt. Om ringen hade varit i 24 karat kanske jag hade varit symtomfri. Ett synnerligen tiny problem, kan tyckas, men till saken hör att jag ju faktiskt vill vara förlovad med Fästmön. Hur jag gör nu vet jag inte riktigt. Tidigare har eksemen försvunnit efter några dagars behandling med kortisonsalvan, nu tycks de inte vilja ge med sig.

Och nu blir det djupt! Avslutningsvis, några frågor som du gärna får kommentera:

1. Om två eller flera träter, är det då möjligt att det kan vara bara ens fel?
2. Är det OK att ventilera en konflikt med personer som den man har en konflikt med känner, men inte med den man har en konflikt med?
3. Om jag inte kan bli förlåten, är det ändå möjligt att jag kan förlåta? (Den här frågan är synnerligen viktig för mig!)
4. Är en skuld evig eller kan allting leda till försoning?
5. Mår en människa bättre av att fortsätta hata den som har gjort henne illa än att försöka försonas?
6. Är man en bättre människa om man kan välja mellan hat och försoning och man väljer att fortsätta hata?
7. Vad är meningen med livet?

Tack på förhand för dina kommentarer! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Lämna nånting efter sig

Tidigt i morse började jag läsa Rikard Woffs självbiografi, Rikitikitavi. Och det var när jag läste inledningen som jag kunde formulera tankar och ord och skäl till varför jag bloggar såsom jag gör, delvis. Jag tänker på de dagboksliknande inläggen.

Rikard Wolff skriver att hans pappa alltid förde dagbok, åtminstone några rader varje dag. Men när pappan dog ville mamman varken ha de efterlämnade pappren eller fotona. Så var det lite när min pappa dog också, även om det inte handlade om vilja. Även min pappa skrev små dagböcker och just några rader varje dag. Det kunde handla om allt ifrån vem som hade ringt under dan eller dödsfall bland släkt och vänner.

Även min pappa skrev små dagboksanteckningar.

När min mamma skulle flytta från huset var vi tvungna att gå igenom allt. Vi var också, till skillnad från Rikard Wolff, tvungna att kasta pappas alla dagböcker. Rickard Wolff tog hand om sin pappas papper och foton med avsikten att skriva en bok. Min livssituation gjorde det inte möjligt för mig att göra på samma sätt. Detta samt det faktum att mamma tvingades sälja en massa fin, rysk konst som varit i pappas familjs ägo, för en spottstyver via en lurig auktionsman, sörjer jag otroligt idag. Och det underlättar ju inte mitt bearbetande med syfte att kunna förlåta somliga för att de förstörde det liv jag hade för fyra år sen. Nej, jag kan inte förlåta. Jag kan nog aldrig förlåta. Eller… jag är rätt långt från att förlåta.

Men jag kan lämna nånting efter mig som ingen kan kasta. Inte för att jag efterlämnar några barn, som skulle vara intresserade – min släkt dör ut med mig. Den här bloggen kan förstås också dö, raderas, men det går att få cachade kopior. Mina ord ska alltid finnas ute i cyberspace. Och den som häcklar mina ord, den är en hård och empatioförmögen person. Ingen har nånsin tvingat nån att läsa här. Jag bara ger dig mitt liv. Det är bara så, en stor del av syftet med bloggen. Jag lämnar nånting efter mig.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ju mer vi ältar hatet, desto värre blir det

På lunchen läste jag en intressant artikel om hat. Psykiatern, professorn och författaren Åsa Nilsonne var intervjuad i Dagens Nyheter. Åsa Nilsonne menar att hat är skrämmande. Vi blir rädda när vi inser att nån hatar oss. Ändå ägnar vi så mycket tid åt att hålla fast vid hatet, enligt Åsa Nilsonne. Nej, vi människor är inte särskilt logiska. Också självhat tycks vara vanligt. Genom att odla det trycker vi ner vår självkänsla, vi blir nedstämda, känner skam, kanske skadar oss själva – eller begår nåt brott.

För att kunna förändra hatet måste vi lära känna det, menar Åsa Nilsonne. Hjärnan spelar oss ofta spratt. Hon tar som exempel – vilket känns ganska aktuellt – politikern som försöker sko sig och uppfattningen, som många då får, är att alla politiker är ruttna. Eller att alla journalister gör vad som helst för ett scoop… Ibland behöver man bli påmind om att inte generalisera…

Ett annat steg i rätt riktning är att reda ut om hatet går att reparera. Går inte det handlar det om att acceptera, så man inte fastnar i ett livslångt ältande.  För egen del kan jag säga att jag först i år hamnat i acceptera-fasen vad gäller det tr. Jag har i princip tagit mig vidare själv, dock med ett starkt och tryggt stöd från framför allt Fästmön och mamma, de två som så gott som alltid stöttar mig – när jag gör modiga saker, vågade saker … och även mindre bra saker… Stödet från vänner – ingen nämnd, ingen glömd – har också varit en stor hjälp på vägen.

Hat handlar oftast om det förflutna. Att ta mindfulness till hjälp handlar om att försöka befinna sig i nuet. Det handlar om att träna sig att gå vidare. Träna sig att släppa gamla tankemönster.

Mindfulness handlar om att befinna sig i nuet.

                                                                                                                                                             Jag säger inte att det är lätt, för det är det inte. Jag säger inte heller att ett visst mått av ältande behövs. Ett tag. För att bli av med ”infektionen”. Men sen måste även tjurskallar som jag gå vidare och inse att det blev som det blev, livet, och vissa saker går inte att göra nåt åt.  Även om jag aldrig, aldrig säger ”tack” till DLF* för att jag försattes i ett flera år långt kristillstånd. Jag är inte redo att förlåta, men jag har varit redo att gå vidare ett tag nu. Och ju mer jag prövar mig, ju stadigare känner jag att jag står.

Ett varmt och innerligt TACK riktar jag i stället till alla er som, till skillnad från DLF, tror på mig! Ni är många fler och det borde säga mig en del rent logiskt…

                                                                                                                                                                              *DLF = Den Lille Fjanten, ett samlingsnamn för en grupp fega personer ur ett av mina gamla liv

Read Full Post »