Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kära återseenden’

Ett inlägg om en eftermiddag på Den Bästa Arbetsplatsen.


 

Gräs

Här ville jag bli omsluten och gömd av gräset.

I eftermiddag kom jag hem, kändes det som. Fast jag kom bort. Eller inte bort – jag återvände till min föreföre detta arbetsplats, den bästa arbetsplatsen jag nånsin varit på. Knappt ett par år blev det här för min del. Nu när ytterligare två år har förflutit bjöd jag in mig till min före detta kollega och fakultetskommunikatör L för en lunch och en guidad visning i den nyaste byggnaden på campus innan höstens studenter anländer. Det kändes som att komma hem så snart jag klev ur bilen…

I samma veva ville jag också hälsa på en vän som började nytt jobb här i måndags. Jag åkte hemifrån före klockan elva och kom inte hem förrän klockan var nästan 16. Den första halvtimmen strosade jag ensam i dyra, men underbara Kunskapsträdgården. Gräset ÄR mycket grönare här! Det var som om jag ville kasta mig i dess famn och be det omsluta mig, gömma mig, för Den Andra Världen. Det var här jag träffade så många underbara, fantastiska och inspirerande människor under två års tid.

Men jag ljuger om jag säger att jag älskade alla då. En kan inte älska alla. En kan inte förlåta alla heller, det kände jag också idag. Fast störst av allt den här dan var kärleken! Det jag älskade mest var vidsyntheten, detta att det var tillåtet att både vara kuf och kompetent på den här arbetsplatsen…

kuf och kompetent

Den här texten satt på kaffeautomaten på Den Bästa Arbetsplatsen.


Den blev så många kära återseenden, 
kramar, handskakningar och skratt att jag glömde ta alla bilder på det nya, såsom jag hade tänkt. Jag får helt enkelt åka tillbaka dit. Snart. Inte vänta två år. Nu ska jag smälta mina intryck, mina inre bilder. Bilder av alla dem jag saknar så det gör ont i bröstet. Du får se på några av de yttre bilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Tack snälla L, Stephan, Ingridorna, Mariorna, Elham, Raida, Sven, Mickarna, Anki, Lisbeth, Anna-Lena, Elisabet, Jenny, Agnes, Cecilia, Mats, Sofia, Christian, Anders och alla andra som blev glada när vi sågs idag! För en som är fördriven ur paradiset var det fantastiskt att se och känna att ni minns mig med glädje!


PS Om jag träffade min vän
som började på sitt nya jobb i måndags? Jepp! Alldeles innan jag åkte hem hittade jag honom, fikandes, i närheten av dammen på baksidan. Vilken lycklig man!


PS 2 Den bästa arbetsplatsen
heter Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Kolla in SLU:s webbplats här!

Och håll utkik, för en lördag i slutet av september är här Öppet Hus!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att mötas och att skiljas.


 

Fåglar på taknocken

Avsked och återsseenden – även i huset mitt emot…

Livet är fullt av såväl avsked som återseenden. För det mesta är det spännande. Livet, alltså, och dess möten och återseenden. Men avsked är nästan alltid sorgliga, vemodiga. Ibland gör de jävligt ont, till och med, ibland är de nödvändiga. Idag blir det ett avsked av den nödvändiga sorten för min del, även om jag ska erkänna att jag tycker att det är lite sorgligt också. Jag ska skjutsa äldsta bonusdottern till tåget, för nu bär det av hem till norr och studierna för hennes del. Sånt kan inte en bonusmorsa hindra – och vill inte heller. Hon applåderar. Ungen Den unga kvinnan gör ju nåt bra av sitt liv. Därmed inte sagt att avskedet i sig lämnar mig oberörd. Jag bara önskar att jag hade varit en bättre bonusmorsa under de snart åtta år jag har innehaft titeln.

Några egna barn skaffade jag inte av olika skäl. Att ha barn verkar livsfarligt, tycker jag. Jag skulle nog ha varit en sån förälder att jag antingen vakade över mitt/mina barn hela tiden – eller kände mig misslyckad för att jag inte klarade av att vaka hela tiden… Så bonusmorsa blev ett bra alternativ – även om jag, som sagt, kunde ha varit en bättre sån. Nån vidare förebild kan man ju inte påstå att jag har varit. Inte heller det stöd jag borde ha varit. Nä, det var inte bara jag som drabbades av det som hände 2009, även min familj – såväl min gamla familj som min nya – har fått känna av det.

Om saker hade varit annorlunda skulle jag med glatt hjärta ha delat av mig mer om livet som bonusmorsa. Att erövra den titeln på sin ålders höst (jag var 45 år) och få tre tonåringar och en femåring som bonus med min stora kärlek har varit en spännande upplevelse. Bara allt hade varit på ett annat sätt… Nu skildrar jag livet från ett visst avstånd. Även det tog h*n ifrån mig då, för sex och ett halvt år sen… Nej, jag kan inte förlåta. Men att gå vidare har jag varit tvungen till.

Vita molntussar på blå himmel

Kära återseenden…

Det blir ett par återseenden den här veckan också. De kan också vara känslosamma, om än av annan sort. På onsdag ska jag återvända till den bästa arbetsplatsen jag har haft. Jag ska luncha med en före detta kollega, jag ska få en liten guidad tur i nya environger, hoppas jag, och jag ska hoppa in på ytterligare ställen och morsa på gamla kollegor. Kära återseenden, med andra ord.

På torsdag ska jag träffa en av mina nyare vänner.  Vid det här laget har vi känt varandra i några år, men eftersom vi inte bor på samma ort kan vi inte träffas så ofta. Det blir när vi kan. Och på torsdag kan både vännen och jag ses på Odenplan i Stockholm för en lunch. Mötet ska för min del föregås av nåt nytt och spännande, men ärligt talat ser jag minst lika mycket fram emot att träffa min vän. Det blir andra gången på kort tid som jag dessutom återser Odenplan, ett ställe där jag hängde rätt mycket för en så där tio år sen.

Men även i kväll blir det ett återseende, om än ett fiktivt sånt. TV4 kör igång en ny säsong av Broadchurch klockan 21 och brittiska polisserier missar jag ogärna. Här kan du läsa om vad jag tyckte om premiäravsnittet för två år sen och här kan du läsa vad jag tyckte om hela första säsongen 2013. Det blir åtta nya avsnitt och serien inleds med rättegången mot mördaren i säsong ett. (Om TV 4 hade uppdaterat sin webbplats med aktuell information hade jag kunnat länka dit.)

Hur ser DIN vecka ut??? Blir det några avsked eller några återseenden för din del??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lunchinlägg.


 

Detalj från Logen

Detalj från Logens exteriör.

Precis som rubriken säger har jag varit på Logen med Lisbeth. Logen är för övrigt en restaurang på SLU:s campus och Lisbeth heter nånting annat i verkligheten. En före detta kollega är det, tillika god vän. Ibland kan det dröja månader mellan gångerna vi ses eller hörs av. Ändå har vi aldrig några problem att ta upp tråden.

Kanske har det att göra med att vi är nästan lika gamla. Eller nja. Lisbeth är faktiskt över en månad äldre än jag. Så det är väl snarare den galna humorn vi delar och att vi delar många… ska vi säga… arbetsplatsrelaterade åsikter. Den här världen vimlar ju av kufar och puckon och arbetsplatser är inga undantag. För tillfället har jag ingen arbetsplats, men jag har massor av erfarenheter från olika sorter. Och Lisbeths åsikter rör inte nödvändigtvis den hon harvar på för tillfället.

Idag var vi emellertid inte de muntraste gökar som träffades. Men vi kan faktiskt prata allvar också. Det är skönt med såna vänner. Jag återkommer ofta i tanken till ett blogginlägg som min vän Fatou skrev för säkert ett par år sen. Det handlade om att man kan ha olika vänner för olika ändamål och saker. Med Lisbeth kan jag ha både flams och allvar. Jag tror att det är det som gör att den däringa tråden inte är svår att plocka upp.

Det blev även en del andra kära återseenden och såväl kramar som vinkningar och nickningar på håll. Jag saknar så många av dem. Inte alla förstås, man kan inte älska alla människor här i världen.

Riktigt upplivad blev jag av lunchen, men vad vi pratade om stannar förstås oss emellan. Jag inser emellertid att jag mår så gott av såna här vänner. Därför passade jag på att ringa upp en annan vän när jag kom hem för att bland annat prata lite träff framöver. När jag inte känner mig på topp har jag en tendens att isolera mig. Då mår jag ännu sämre, det vet jag. Därför bestämmer jag härmed att jag ska träffa eller ringa minst en vän i veckan.

Handske

Lisbeth hälsar med en avmätt vinkning till alla läsare! Handskarna kommer från en faster i Chicago, om jag inte minns fel..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett verkligt inlägg.


 

höstsol genom trädet

Soligt idag igen! Fast den här bilden tog jag för ett par år sen, ungefär.

Åter vaknade jag till en höstdag med strålande sol! Det är den allra sista dagen i månaden september. Från i morgon går vi in i hösten på riktigt, känns det som. Igår tog jag en härlig promenad, idag blir det bara en kort dito över till Tokerian. Hälen värker en del, nämligen. Inte så att jag inte står ut, men det är dumt att överanstränga och överbelasta.

Som vanligt har jag inlett dagen med att leta nytt jobb, skriva ansökningar, nätverka etc. Men faktum är att jag ska nätverka IRL senare idag, på eftermiddagen/kvällen. Det ska bli så roligt att besöka en av de bästa arbetsplatser jag har varit på de senaste åren! Tyvärr blev min vistelse där bara fem månader lång, men jag fick goda erfarenheter, en boost av självkänslan och gick vidare till ett ännu bättre jobb. På det senare jobbet stannade jag ett år och fem månader. Jag hade gärna stannat längre. Visstidsanställningar kan innebära riktigt spännande uppdrag, men de är också tidsbegränsade. Hade jag haft en rik maka/make som hade försörjt mig skulle jag ha kunnat vara kvar på kanske 50 – 65 procent. Som ekonomiskt ensamstående räcker inte det. Men jag är ändå tacksam att jag fick vara kvar så länge som jag fick. Det blev ju totalt sett nästan två lärorika år.

Ryggsäck och papperspåse

Packat för en firning och bonusmorseverksamhet.

När jag nu återvänder till brottsplatsen (^== skämt!) är det för att fira av en Hjärtegod person som idag jobbar sin sista dag före pensionen. Det blir säkert många kära återseenden! Och så kan man ju alltid luska lite om det inte finns nån som nånstans har behov av en kommunikatör, webbredaktör, skribent eller så…

Efter firningen piper jag ut till Himlen där jag ska bedriva verksamhet som bonusmorsa över natten. Fästmön är nämligen på Lady Gaga-konsert i afton i Globen tillsammans med sin svägerska (<== min sister). Troligen sover Anna därför över i min lägenhet i New Village, medan jag sover över i Himlen och ser till att vårt enda skolbarn gör läxor, äter frukost och kommer iväg till skolan i morgon.

Min sister och jag slog för övrigt telefonirekord igår kväll. Vi pratade nästan lika länge som våra mammor, 47:57 minuter. Men vi enades om att vi är trevligare än mammorna. (Fast genom att tycka så undrar jag om jag känner mig så trevlig..?)

Lite typat att två roliga aktiviteter krockar idag – firning och övernattning hos skolbarn – men jag får försöka räcka till. Det brukar jag göra.

Jag har nätshoppat nya skrivarpatroner till 75 kronor rabatt idag. Kostnaden svider ändå, men billigare än hos InkClub kan man inte handla. Går man dessutom in via deras annons hos Uppsalanyheter.se (i högerspalten) får även Uppsalanyheter nån liten procent i intäkt, tror jag.

Men vad händer hos dig idag, dårå???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att försöka se möjligheter.


 

I mitt jobbsökeri använder jag mig av ett poängsystem som jag har antytt lite om här på bloggen. Det är ett ganska hårt system, men jag behöver nån som peppar mig och som piskar mig framåt. Det finns liksom inte andra som gör det. När det gäller att hitta ett nytt jobb är det helt upp till mig själv att fixa det – med andra inblandade, förstås.

Regnbåge 2 den 18 aug 2014

Kanske finns det ett nytt jobb vid regnbågens slut för mig? Den här regnbågen fotade jag igår kväll.


Mitt poängsystem
består av att jag måste uppnå minst tre poäng om dan. Ett poäng får jag för varje sökt jobb eller nån annan aktivitet som har med jobbsökeri att göra. Igår låg jag efter och då blir jag lite svettig. För vad gör man när man letar och letar och letar och det helt enkelt inte finns några lediga jobb att söka som passar mig och min profil? Tja, inte ger man upp i alla fall! Man fortsätter. Från att ha legat på fem minus igår är jag nu uppe i plus minus noll. Kan du tänka dig att just idag hittade jag de där intressanta jobben jag ville söka – och de var lagom många till antalet för att jag skulle uppnå mitt delmål vad gäller poängen?!

blanketter

A-kassan kräver bevis och tycks älska papper.

Gårdagen omfattade bland annat en del kontakter med en arbetsgivare från vilken jag behöver ett anställningsbevis. Jag tycker att det är onödigt, men a-kassan kräver det. Så jag blev lite irriterad när upplevde att arbetsgivaren gärna ville hålla detta ifrån sig – såsom det uttrycktes. För man kan liksom inte, som arbetsgivare och företagare, slå ifrån sig de skyldigheter man har enligt våra lagar. Anställda har rätt att få anställningsbevis, kort sagt. Samtidigt är det inte jag som ”krånglar” utan, notera, a-kassan. Det gjorde mig lite besviken och irriterad, som sagt, men jag hoppas att det hela snart är löst och att det dyker upp ett kuvert i min postbox endera dan. För jag tänker att små företag måste nog vara extra noga med sina rykten, annars kan man tappa såväl kunder som anställda.

Slutmålet för mig är förstås ett jobb, men det är också viktigt med delmål. Det är när du uppnår mål på vägen som du känner att du faktiskt kommer nån vart och inte står stilla. Jag läser mycket kring jobbsökeri. Ett av de bästa nyhetsbreven är Proffice nyhetsbrev som faktiskt heter som rubriken på det här inlägget: Dagens möjligheter… Jag prenumererar på massor av nyhetsbrev och jobbagenter, via e-post, Twitter och LinkedIn, men Dagens möjligheter sticker ut! När det kom igår hittade jag intressanta artiklar om till exempel hur man tolkar en platsannons – vad menar arbetsgivaren egentligen, hur du behåller motivationen när det går trögt att söka jobb och att våga stå för sina svagheter i en intervjusituation.

Men jag nöjer mig förstås inte bara med att söka utlysta tjänster och läsa peppande nyhetsbrev. För mycket kring att söka och hitta ett nytt jobb handlar om kontakter. Just nu odlar jag massor av såna. Kollar upp mitt nätverk, hör av mig. Det tar tid och energi, men eftersom jag tycker att de flesta människor är spännande är det roligt också. Och ibland blir det ju kära återseenden…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det bara vräkte ner i morse. Så fruktansvärt tröstlöst! Regn och mörker som start på det nya året. Och om jag får gissa lär väl vintern komma framåt mars – april – när vi alla vill ha vår och värme. Jag klagar inte på snöns frånvaro, verkligen inte, men det här regniga och mörka är allt bra trist.


Lite tröttsamt att se såna här skyar… 


Gårdagskvällen blev lugn.
Jag var fortfarande proppmätt efter lunchen, så mamma fick som sagt äta äcklig pizza själv. Risken är att det blir likadant i afton, men då får jag väl tvinga i mig lite mat med mamma… Fästmön och Elias kommer på besök och vi ska gå och äta… thailunch. Det serveras bland annat kycklingspett idag och det borde gå hem hos den yngre generationen. Till kvällen tänkte jag servera fiskgratäng, men de var så stora så mamma och jag kanske kan dela på en. Och fiskgratäng är ju ganska lätt att få ner, även om man inte är så hungrig…

I morgon är det halv arbetsdag för det står ju trettondagsafton i våra kalendrar. Det ska bli skönt att sluta klockan tolv. Annars har jag börjat nedräkningen i och skrivande stund, med dagen inräknad, har jag femton och en halv dag kvar att arbeta här. Jag ansökte om de tre semesterdagar jag har innestående, så jag ska vara ledig de sista arbetsdagarna i januari. Behöver ladda för det förnedrande besöket på Arbetsförmedlingen. Jag är lite glad, i alla fall, åt att jag fick behålla min förmedlare som också blev min handläggare. Hon försöker verkligen och hon är rolig, entusiasmerande, inkännande och har temperament. Inte som de andra trötta och tröga tanterna jag har träffat på stället. Tänk om man kunde få jobba en sväng på Arbetsförmedlingen och skaka om stället lite!!! Där finns nog en hel del luft i organisationen. Jag funderar sen länge på att mejla Angeles och leverera en del synpunkter och förslag… Nä, när det gäller Arbetsförnedringen Arbetsförmedlingen jag är inte ett dugg rädd eller blyg av mig!

Fler kära återseenden blev det på jobbet idag! Och fasen, jag inser att jag lär sakna de allra flesta här. Som 17! Många är såna karaktärer! Nu på morgonen fick jag ett smakprov av J på nån sorts spel där kända rock- och poplåtar framförs på finska och i nån sorts humpatakt. Det går förstås ut på att man ska gissa verklig artist och låttitel. Jag klarade faktiskt Smoke on the water, The final countdown, We will rock you och Mrs Robinson. Det där var riktigt roligt! Jag tror att sånt här förhöjer stämningen och stärker arbetsmoralen. Nu kan jag nog kanske jobba en stund eller två!..


Mer musik och dans på jobbet, för det förhöjer stämningen! 

Read Full Post »