Nanny Tofflan och vattenmusik

Ett inlägg om andras barn, ljuv musik och om att bo i en igloo.

---

 

Här är en tidigare bild på Markus och mig, på den tiden han hette Maskil. Här är en inte ens två månader – men somnade gott hos Tofflan redan då. Notera också UTAN napp!

I fredags gjorde jag nåt jag aldrig har gjort förut: jag matade en bebis. Ja, det är inte klokt. Tofflan… Mata en bebis… Bebis och Tofflan är ju ingen ekvation som går att lösa, men den som såg oss tänkte säkert:

Hon tränar nog inför barnbarnen.

Jag får aldrig några barnbarn. Däremot är jag modig nog att våga prova nya saker. Markus mamma var uppenbarligen modig hon också. Hon lät mig sitta med sonen, cirka tre månader, i knäet, mata gossen med flaska (mamma själv hade druckit kaffe och ville inte att Markus skulle få det i sig genom att bli ammad) och låta det lilla människobarnet somna i Toffelarmarna när flarran var tömd. Inte ens ett rap eller en lite fjärt från Markus – han slocknade som ett ljus. Så vem vet… Jag kanske även kan sätta upp

nanny

på mitt CV? Häftigt var det, i alla fall, och nu när jag har provat att mata bebis kanske nästa steg blir att… byta blöja..? Nåt bildbevis på ovanstående finns emellertid inte. Jag kunde ju inte fota när jag hade en sån dyrgrip i armarna.

Vattenmusik i stereon igår.

Kanske hade jag varit en riktigt snäll tant om jag tagit hand om egna barn. När det gäller andras barn kan jag ha lite… kort om tålamod. Fast oftast är det inte barnen jag har svårt för utan deras föräldrar. Att ordna ett jätteparty hemma i lägenheten i ett flerfamiljshus för ett barn som ännu inte kan gå är exempel på sånt jag tycker mindre om. Allra helst som vi har en förträfflig lokal i huset intill där det går in hur mycket folk som helst, nästan, och inga grannar störs. Dessutom är lokalen billig att hyra och där finns pentry med spis, micro, porslin och diskmaskin… Nästan bättre utrustat än mitt hem, alltså – det är ju diskmaskinslöst.

Så igår var jag inte nån Nanny Tofflan, ingen snäll tant. Jag lyssnade på vatten. Det vill säga spelade Händels Water music på stereon i köket. Högt. Mycket högt. Sen fortsatte jag med min Classical Collection, en samling om fem CD-skivor med cirka 400 timmars klassisk musik. Jag lyssnade till och med CD nummer två. Sen var det TV-dags mellan klockan 20 och cirka 22.30. Då spred vardagsrumsstereons högtalare ljudet av stjärnor och skumma timmar. Högt. Jag ska sluta vara så tyst har jag bestämt mig för. Det hjälper ju inte att klaga, inget händer mer än att folk blir sura. Så…

If you can’t beat ‘em, join ‘em.

Den enda vattenmusik jag har hört idag är duschen. Ljuvligt varm. Mitt hem är som igloo och igår hittade jag is – inte vilken is som helst utan is – på fönsterkarmens insida i sovrummet. Hur BRF-ordföranden kan hävda att jag har 21 grader i min lägenhet säger emot sig självt med tanke på isen. Men är det värt att klaga? Nej. Jag får flytta in i badrummet, hemmets varmaste rum. Hela 19 grader är det där.

Igår fick jag dessutom ta till vin för att bli varm. Jag drack ett och ett halvt glas vitt till maten och ett glas rött framför TV:n. Nej, jag söp inte, Mannen, jag njöt och blev varm. Här är några bilder från min lördagskväll:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Annonser