Inte så högt i tak

Ett missat inlägg.

---

 

Nä, det är inte alltid så högt i tak överallt, det kan man lugnt säga. Ibland snävas gränser av, ibland tappas tålamod av frätande droppar som har urholkat stenen. Jag har Den Hjärtegodas elefant mitt emot mig precis som vanligt, men det hjälper inte: idag är jag inte stark. Jag är sårad och ledsen. Den som har gjort mig ledsen är som vanligt totalt omedveten om det. Pengar betalar bort det mesta. Och jag vet att det ledsna går över för min del om några dagar.

Inte så högt i tak idag.

Jag har varit på utflykt i verkligheten ändå. Ett ärende till apoteket och därefter en svängom på Tokerian med Fästmön. Ja det blev sannerligen en svängom, för Annas glasögon gick sönder, så jag fick vara lite i vägen syntolk. Hon hade dem på sig, men hon såg ju liksom inte klok ut – och hon såg inte ut så bra heller eftersom de hela tiden hamnade på sniskan (en skalm gick av). Vi har köpt tillbehör till den kommande familjehögtiden, som ska firas nu på måndag. Jag köpte ketchup och vinäger (Frätande och bra, sa Bull.) och godis att trösta mig med i kväll. Anna och hennes varor är utkörda till Himlen eftersom äldsta bonusdottern väntas hem sent i kväll från Norrland.

Anna städar, det gör jag också. Eller jag har bara börjat. Jag ska ta nya tag. Städning är fint, det, när man är ledsen. Dessutom blir det ju rent.

Ett mejl från en person jag har tänkt så mycket på hade trillat in under dagen, men jag såg det försent. Svar finns. En annan dag är bättre. En dag när jag har städat bort åtta sorger och sju bedrövelser och det är lite högre i tak. Och ja just det, jag bor vid ändhållplatsen. Nästan, i alla fall. Glöm mig inte!

För övrigt har jag kollat vad Postens gröna kuvert med porto betalt upp till två kilo kostar. Men jag har inte köpt nåt.

Manus väger 987 gram. Det är 47 gånger så mycket som en själ.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Radioter och separationer

Ett inlägg om radio.

---

 

Igår gjorde Fästmön och jag nåt som vi inte har gjort tidigare: vi lyssnade på ett radioprogram tillsammans. Eller egentligen lyssnade vi ju på två program, varav det ena var ett nyhetsinslag. Nyheter och skvalmusik har vi förstås hört förr, men den här nyheten var mycket speciell: en ung person från vår familj berättade om sina upplevelser. Det var ett fint ”prat”, tydligt och klart. Dessutom mycket modigt. Nu hoppas jag att det får önskad effekt och att det inte blir nån cirkus kring det hela. Det är lätt att det blir det när media är inblandat och personen med fokus på sig är ovan att möta journalister…

Det uppstod en lite märklig situation när jag samma eftermiddag blev kontaktad av en person vid radioprogrammet Karlavagnen i P4 och tillfrågad om jag ville medverka. Programmet skulle handla om separationer. Anledningen till att jag blev inbjuden var ett blogginlägg jag skrev om att umgås med sitt ex. Det är nu snart tre år sen jag skrev inlägget. Sent ska journalisterna vakna! Skämt åsido, jag kände att ämnet inte är aktuellt för min del. Och sen tycker jag att det räcker med att en i familjen framträdde i media igår. När jag förklarade detta för den som hade mejlat mig från Karlavagnen fick jag förståelse. Samtidigt kände jag att det nog inte var en riktig journalist, för då hade personen i fråga med all säkerhet huggit tag i mitt svar på ett helt annat sätt…

Hur som helst, när kvällen kom och alla sysslor var utförda, satt vi och läste tillsammans i var sin bok, förstås. Och så kom vi på att vi ju åtminstone kunde lyssna på programmet. Både Anna och jag har lyssnat på tidigare program, men inte tillsammans.

Det var ganska vanliga människor – och en och annan så kallad expert – som ringde in till programmet och berättade sina historier. Visst fanns där bland dem en och annan kuf. Jag är glad att jag tackade nej till att medverka, för jag har inte alls nån lust att berätta om nån av mina separationer i radio. Det är så länge sen. Den senaste var 2006 och det var en bra separation. Det kan man inte säga om separationen från min förra sambo och min skilsmässa, som skedde ännu längre tillbaka i tiden. Men det är inget jag vill älta, jag vill inte ha nån kontakt med nån av dem och det tror jag är ömsesidigt. Med framför allt den ena personen hände det så mycket skit även på senare år att jag blir rent rasande när jag tänker på det. Och sånt är inte bra för mig alls. Bättre att låta den björnen sova i sitt egetkackade bo. (Ja, nu var jag elak, helt korrekt uppfattat!)

Jag kan vara avundsjuk ibland på människor som går igenom separationer som blir bra. Separationer, där man kan ha kontakt med sitt ex utan att det blir konstigheter. Särskilt viktigt är ju detta om man har barn ihop! Jag är glad att det funkar så bra som det gör i den familjekonstellation jag lever i sen snart sju år tillbaka – även om det redan från början fanns kvinnor som ville sätta käppar i våra hjul. Irriterande nog för dem lyckades ingen av dem. Inte de som försökte i början och inte de som försökte senare heller. Jag har bara så svårt att förstå varför man måste jävlas med människor som har det tufft och som måste ha relationer som fungerar. Är det roligt/tillfredsställande/spännande eller vad att gå in för att försöka förstöra? Det är tur att vi i min familj är tänkande individer som var och en kan bilda sig sin egen uppfattning!

Gårdagens Karlavagn gav prov på både bra och dåliga separationer. Det var bland annat två äldre kvinnor som brutit upp och som ringde in och berättade sina historier. För den ena hade separationen varit bra och hon hjälpte till och med sin ex-man som nu är cancersjuk. För den andra hade det gått sämre – ex-maken och hon kunde inte mötas ens i affären eller vid familjehögtider.

Programmet leddes av Martin Melin, som ju är polis och Robinsonvinnare, men kanske mest känd som Camilla Läckbergs ex. För mig känns det… inte riktigt bra. Jag uppfattade att Martin Melin ibland hade svårt att möta dem som ringde in. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, helt enkelt. Särskilt tydligt blev detta när en MS-sjuk man ringde och berättade att han hade begärt skilsmässa när han fått diagnosen. Han ville inte hämma fruns liv och aktiviteter! Mannen grät när samtalet avslutades.

Nä, jag tror att Karlavagnen skulle vinna på att ha riktiga radiojournalister som programledare. Såna som är vana att ”ta” människor som ringer in och pratar om svåra saker. Lite mer som programmet var förr, faktiskt. Som det är nu känns det… rätt ytligt…

I kväll ska programmet handla om lyssnarnas erfarenheter av poliser. Programmet börjar klockan 21.40, enligt webben. Kanske är det bättre för Martin Melin att leda ett program om hans yrke, där han själv inte bara är en ex-Robinsonvinnare eller ex-man. Eller är han inte en ex-polisman också??? 

Ett program som en gång var så bra och som kunde ha fått fortsätta vara bra, har blivit medelmåttigt. Tre tofflor av fem möjliga får det av mig – och då är jag välvillig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vigsel, vittnen och vin

Ett inlägg om gårdagens vigsel och lite annat.

Igår eftermiddag hade Fästmön och jag äran att vara vittnen när min nästanbror Magnus och hans Eva-Lena gifte sig i Stadshuset. De tu, som har levt i synd under 34 (!) år, hade beslutat att barnen (26 och 23?) äntligen skulle bli äkta. (<== detta är skämtsamt kärvänligt skrivet och sagt av makarna själva) Dessutom älskar de varandra – det är så uppenbart när man ser dem! – att vigseln främst av allt var en kärlekshandling.

Efter diverse akuta skilsmässor (!) anlände så vi vittnen sist.

Fint folk kommer sent

har man ju hört, men i det här fallet var det för att jag hade varit otydlig och Anna hade glömt en sak. Jag tror att vi var mer nervösa än de som skulle gifta sig.

Själva ceremonin var inte nån utdragen historia och vi vittnen fick intyga redan i förväg att det verkligen var Magnus och Eva-Lena som skulle gifta sig. Vigselförrättaren var högtidlig och samtidigt normalbeteende. Vi fick till och med fotografera honom.

Eva-Lena bar Magnus mormors svarta kinesiska sidenjacka. Magnus mormor, en syster till min morfar, var en otroligt vacker och nätt kvinna. Jackan passade Eva-Lena perfekt, som om den var sydd till henne!

Magnus hade valt sin farfars vigselring som sin vigselring, medan Eva-Lena fick en ring i vitt guld. Genom sidenjackan och farfarsringen var de som inte längre går på denna jord ändå med.

Efter vigselakten traskade vi till en låst Teaterbar på Uppsala Stadsteater. När vi så skakat galler ett tag visade det sig att dörren var öppen. De nygifta bjöd oss på eftermiddagslunch bestående av ljuvlig räkmacka och öl.

Här kommer några bilder från vigseln etc:

Detta bildspel kräver JavaScript.

De nygifta blev senare upphämtade av Taxi Moa. Gissningsvis skulle de hem och göra barn nu när det är tillåtet. Skämt åsido, vi tyckte att det skulle få kvällen för sig själva. Men vad skulle de ostyriga vittnena hitta på?

Det var bara fem minusgrader ute, men kändes som 25 grader kallt. Vi laddade på våra busskort och gick sen till Paris för att äta. Men hovmästarinnan lämnade oss i sticket och där stod vi som två fån. Så gör man verkligen inte mot två presumtiva gäster! Jag tvingades dessutom möta en Mytoman med sällskap. Nej, till Paris går vi aldrig mer för att försöka äta.

Vi bestämde oss i stället för att traska vidare till Vaksala torg och Soul food. Även om det inte är nån mångstjärnig restaurang serveras där god mat av trevlig personal.

Soulfoods meny är finfin och har gott i alla prisklasser.

Menyn är åt det amerikanska hållet samt inkluderar även pizzor. Anna valde en köttbit medan jag tog kycklingspett. Till båda serverades grönsaksgrillspett också, mycket gott! Idaho potatis med olika såser blev tillbehören. Och husets röda var ett enkelt, men gott vin.

Anna var jättefrusen.

Tack vare blåsten kändes det som sagt som om det var -25 grader ute. Vi var verkligen frusna! Därför ordinerade drUlrika var sin fyra konjak till kaffet på maten.

Ett glas konjak hjälpte oss att få upp värmen.

Vi tittade in på Torgkassen och fick med oss lördagsgodis hem. Vi kom lagom i tid för Stjärnorna på Slottet. Vår kväll avslutades sen med en hemsk film om en kvinna som dog alldeles ensam samt en film där två homosexuella män hängdes. Nej fy, det var fel avslutning på en annars förträfflig dag.

Och kanske blir det vår egen vigsel som firas nästa gång det är nån familjehögtid..? Vem vet…

DEN vigseln blir nog emellertid kanske inte i Jukkasjärvi som vi först tänkte… Möjligen om vi fryslortar får väldigt mycket konjak…

Livet är kort. Kortare än du nånsin vet.

Read Full Post »

Vacancy

Ett inlägg om en film.

Vi orkade inte vara så seriösa i kväll. Men vad gör man när det inte är nåt att slöglo på på TV:n? Kollar Tofflans inspelade filmer på DVD:n. Fästmön och jag såg filmen Vacancy (2007) som TV3 visade i våras.

En ruskig film.

Varför tar man en genväg på ödsliga vägar när det finns en motorväg nära? Enkelt svar: då får man vara med i en skräckfilm. Ett ungt par som har förlorat sitt barn är på väg hem från en familjehögtid. Mannen som kör är trött och tar en genväg. Det blir minst sagt en senväg. Bilen börjar krångla, men paret lyckas rulla in i en byhåla med en mack. Där dyker det upp en gubbe i lådan och hjälper dem igång med bilen. Paret kör iväg – fast en och en halv kilometer senare stannar bilen definitivt. Deras mobiltelefoner har naturligtvis ingen täckning. De beslutar sig för att gå tillbaka till macken, där det också finns ett motell. Trots att det är sunkigt och inga andra gäster syns till stannar de. Det visar sig vara helt fel val…

Det här är en klassisk, modern skräckfilm. Det mesta är så förutsägbart att det blir löjligt och pekoral. Ändå blir jag stundtals… skiträdd…

Medelbetyg får filmen efter alla mina skrik och hjärtsnörp!

Livet är kort.

Read Full Post »

It’s complicated

Dramakomedier brukar verkligen INTE vara min grej. Men när Meryl Streep spelar en av huvudrollerna måste till och med jag titta. I kväll visade TV3 It’s complicated.

Att prassla med sitt ex kan vara… komplicerat…

Jane och Jake har varit skilda i tio år. Deras tre barn är vuxna. Jake har en ny, mycket yngre fru. Vid en gemensam familjehögtid hamnar Jane och Jake i baren. De har en trevlig kväll tillsammans – som slutar i en gemensam hotellsäng. Och så inleder de ett förhållande. Samtidigt har Jane träffat Adam.

Meryl Streep är både fantastiskt rolig (till exempel när hon bakar) och väldigt seriös i den här filmen. Hon är verkligen en av de bästa skådespelarna jag vet! I den här filmen kommer hennes breda talanger mycket till pass. Filmen är nämligen både skitkul och allvarlig.

Så trots att det här är en dramakomedi ger jag den högsta Toffelbetyg!

Livet är kort. Bra film förhöjer det.

Read Full Post »

Novembergrå dag

Dagen idag är en typisk novembergrå dag, med små regndroppar i luften. Fru Chef2 har fastnat utomlands eftersom planen vägrar flyga hem till Sverige i dimma. Aj aj! Själv har jag halkat uppför och nerför backen till ett morgonmöte som blev lite extended idag: redaktionsmöte, trycksaksdiskussion inklusive inbokning av en halvtimmas prattid samt ett givande samtal med presschefen angående högt (mediaträning och pressvisning) och lågt (medias urvattning och dåliga chefer – dock inte på vår nuvarande arbetsplats!).

Veckan i övrigt är dagtid full av aktiviteter av lika varierande slag som de ärenden jag hade i morse. Sammanträden, teater och assistansarbete inför en konferens. Ja, här finns inga anställda assistenter och sekreterare utan när det behövs måste man spotta i sina egna nävar och kavla upp ärmarna alldeles själv.

Privat pågår annars diskussioner inför en familjehögtid i början av december. Det kan bli lite fix och trix redan i veckan.

Sist, men inte minst… Och nu blir han säkert arg… Men… Stort GRATTIS till Jerry som fyller år idag! Du är blott en gosse jämfört med Tant Tofflan!

Allt ljus på dagens födelsedagspojke.

Read Full Post »

Nu har jag ingen extramamma. Heller.

Det har regnat hela kvällen igår och hela natten. När vi vaknade idag framåt förmiddagen var tennisbanan på baksidan mer som en pool. Och det regnade fortfarande. En dag som gjord för den utflykt Fästmön önskade sig på sin sista lediga vuxenhelg – NOT!

Och inte blev dagen bättre när jag med bestörtning grävde fram lokalblaskans kulturbilaga och ser på dess första sida att min extramamma, Gunilla Lindberg, har gått bort.

Uppdaterat: Jag har försökt två gånger att lämna en kommentar hos lokalblaskan, men det verkar som om man censurerar det jag skriver – i princip en länk till det här inlägget.  Tack för det!

”Rosa rorans bonitatem, stella stillans claritatem […]*”

                                                                                                                                                            Jag träffade Gunilla Lindberg första gången vid mitten av 1980-talet på det ställe/företag som sen jag gav 23 år av mitt yrkesliv. Gunilla arbetade som frilansande skribent – och jag var den kanslist, som det hette på den tiden, som skrev ut hennes artiklar till personaltidningarn via en diktafon. (Ja, det var på stenåldern, men googla om du inte förstår terminologin.)

Gunilla Lindberg var hela sitt liv en fri fågel. Men hon tog mig under sina vingar under många år, tillsammans med min första chef Curt Jansson. De båda blev mina extraföräldrar när mina riktiga föräldrar bodde 30 mil härifrån. För även om man är 20nånting behöver man sina föräldrar ibland. Curt tvingade till exempel ut mig att köpa en mössa en vinter när genomsnittstemperaturen var -30 grader dygnet runt. Men det minne som sitter djupast och som betydde mest var den gången jag akut hamnade på sjukhus och mina föräldrar hade sjuhundrafyrtioelva ursäkter för att inte komma till sitt enda barn. Då kom Curt och Gunilla och satt stilla och väntade på mig tills jag orkade möta dem. Personalen sa:

Dina föräldrar sitter i dagrummet och väntar på dig. Orkar du?

Min förvåning – och den kärlek jag kände till dessa två som inte hade behövt göra detta alls – var enorm. Där satt de och vi pratade och allt kändes nästan ”som vanligt”. Men när jag gick och la mig den kvällen gömde jag detta i mitt hjärta för alltid. För mina egna föräldrar kom inte och från jobbet kom bara samtal med rena jobbfrågor, framför allt från en av dem som i dagens lokalblaska uttrycker sin stora sorg och saknad över Gunilla. Det är med stor ledsenhet jag nämner detta, för just denna person har jag känt lika länge som Gunilla Lindberg, men inte ett ord, inte ett pip har jag fått höra sen den dagen i mitten av januari 2009 mitt gamla liv föll samman. Ja, jag har lärt mig den hårda vägen vilka som är vänner och vilka som har falska leenden och tomma baksidor. Som pappfigurer.

Gunilla och jag höll kontakten genom åren trots att våra yrkesvägar tog en del andra svängar. Jag började jobba på ett av ”företagets” ”dotterbolag” och vi sågs inte lika ofta. Men vi skapade oss en egen lite tradition! Och det var att träffas nån av juldagarna i Sankta Birgittas kloster i Stöllestan. Stöllestan ligger nån mil från Metropolen Byhålan dit jag åkte varje jul för att tillbringa helgen med mina föräldrar. Gunilla var under några år ”singel” och valde att gå i kloster under denna familjehögtid. Detta eftersom hon inte längre hade nån familj sedan maken gått bort på 1980-talet och sonen så tragiskt omkom många år före det. Sonen, som var född samma år som jag. Hon pratade inte aldrig om sin sorg. Det var mycket som var hyssj hyssj. Men en dag berättade hon. Och jag förstod att hon behövde låna mig som barn då och då. Det fick hon gärna.

I klostret var det väldigt tyst, men Gunilla och jag var inte så tysta. Hon ordnade kaffe och whisky och så satt vi och smuttade på drycken och smaskade på småkakorna min mamma hade skickat med mig. Sen träffade Gunilla Bengt och han var med till klostret en jul. Efter det blev det inga fler jular i klostret – Gunilla hade fått en familj igen och jag var så glad för hennes skull.

Sista gången jag och Gunilla träffades en längre stund var när min extrapappa Curt gick bort, strax före min egen pappa. I samband med begravningen fick jag då en pusselbit som jag hade saknat. En pusselbit till alla dessa komplicerade relationer vi har i livet – privat som på arbetsplatsen. En pusselbit om svek och kärlek och väl dolda hemligheter.

De senaste åren hade Gunilla och jag ingen kontakt alls. I början av sommaren fick jag genom en före detta kollega veta att hon var svårt sjuk, men inte ville bli kontaktad eller att sjukdomen ens skulle uppmärksammas. Några dar senare hade hon själv skrivit en krönika om sin cancer i lokalblaskan.

Det var så ledsamt att börja den här dan med att läsa att Gunilla Lindberg har gått bort. Jag tror att det är därför Gud och alla änglarna vägrar att sluta gråta de stora regntårar de har gråtit sen igår kväll.

                                                                                                                                                                       *Ur ett vesper ur Birgittaofficiet. Texten betyder: ”Ros, duggande godhet, stjärna droppande klarhet…”

Read Full Post »

På bio: Kyss mig

Jag tror att det var alldeles i rödaste rappet Fästmön och jag kom iväg för att se den omskrivna och omtalade svenska filmen Kyss mig. I alla fall som vi skulle se den på bio. Vi var totalt cirka tolv personer i biosalongen, endast. Och med lite matematik och logik inser man att Kyss mig inte lär gå i Uppsala så värst länge…

En ny svensk film med L-tema!

                                                                                                                                                                Frida och Mia, båda i 30-årsåldern, ungefär, träffas första gången vid en familjehögtid. Fridas mamma Elisabeth och Mias pappa Lasse är ett par. Mia kommer dit med sin fästman Tim. Mias pappa smiter några dagar senare iväg så att Frida och Mia och Elisabeth ska få tillfälle att lära känna varandra under en helg i en stuga, på en ö. Och att tjejerna lär känna varandra kan man säga i en laddad scen när de under natten tittar på hjortar… Detta blir inledningen till en kärlekshistoria mellan två kvinnor som båda är upptagna i var sitt annat förhållande. Den ena kvinnan ska dessutom gifta sig inom ett par månader.

Det är inte lätt att göra bra filmer med HBTQ-tema. Tar man duktiga skådespelare till hjälp underlättar det helt klart. Men jag kan inte hjälpa att jag ändå tycker att pappa Lasse i Krister Henrikssons tolkning är en intetsägande figur som sällan – för att inte säga aldrig – varierar sitt tonläge. Lena Endre som Elisabeth visar både på styrka och skönhet i skådespeleriet. Lillebror spelas av Patrik i filmen Patrik 1,5, Thomas Ljungman. För att skoja till det lite har man slängt in Björn Kjellman som präst. Fast det är inte skojigt. Det är en allvarlig scen och att skämta till det i det läget är helt fel.

Men bäst av alla spelar Ruth Vega Fernandez Mia och Liv Mjönes Frida. Det är otroligt svårt med sexscener, framför allt trovärdiga sådana. Här är det lite väl många linnen i vägen, men skådespeleriet är av högsta klass.

Historien är trovärdig även om den känns lite väl komplicerad i och med att Mias och Fridas föräldrar är ett par. Det enda som inte känns helt rätt är de små reaktionerna från de försmådda samt Mias pappa. Reaktioner som jag uppfattar som alldeles för svaga. Den här filmen får därför inte högsta betyg. Men nästan.

 

Read Full Post »