KulturNatten den 12 september – mitt urval #kulturnattenuppsala

Ett kulturellt inlägg.

---

 

Om en vecka, lördagen den 12 september, är det dags för Uppsalas årliga KulturNatt. Den har funnits sju färre år i stan än jag. Det var stans (kultur)elit (?) som tog initiativet, det vill säga kulturchefen och teaterchefen samt chefredaktörerna på lokalblaskan och lokalradion. Som jag minns det var allt gratis i början. Inga inträden eller så. Snarare utträden – kulturen kom ut till gatorna och visade upp sig fritt för folk. Idag är KulturNatten i Uppsala den största i Sverige, enligt dess webbplats. Den är så stor att den förutom en egen webbplats också har en egen programtidning i papper. I år har pappersprogrammet i tidningsform ett 20 sidor stort omfång. Och långt ifrån alla aktiviteter är gratis.

Nu menar jag inte att kulturutövare ska utöva sin kultur gratis. För ett tag sen pratade jag med en god vän som har haft en karriär som… låt oss säga sångerska. Otaliga var de gånger hon ombads sjunga på privata tillställningar, helt apropå och bara för att. Ja, bara för att hon sjöng professionellt. Hade hon ställt upp alla gånger skulle hon inte ha fått göra annat än gratisjobba och sånt gillar inte hon och inte jag. Jag fick ett liknande förslag, fast inom kommunikation- och marknadsföring och inte sång, häromdan. Typ kunde jag inte tänka mig att slänga ur mig… etc etc. Nej, jag jobbar inte gratis.

Men på en KulturNatt tycker jag att det ska vara gratis så länge det inte handlar om att sälja några verk. Om nåns tid kostar borde kommunen stå för det, om det inte går att plocka lön för extra arbets tid ur den egna marknadsföringsbudgeten. Har inte alla en sån??? (<=== retorisk fråga.) Hur ska vi annars komma ifrån uppdelningen kulturelit – vanliga människor som är kulturellt intresserade?

Jag tänker inte bevista KulturNatten i Uppsala i år av olika skäl som jag inte vill gå in på här. Men om jag hade kunnat åka ner på stan skulle jag ha kollat in följande – eller i vart fall nåt av det:

• Öppet hus på Radio Uppland, Vårfrutorg, Bredgränd. Öppet kl. 16 – 20. Guidade visningar, artister på scenen utanför och Radioapan.
• Vandring i Pontus Wikners – kristen homosexuell i 1800-talets Uppsala – fotspår. Samling på trappan till Carolina Rediviva kl. 11  – 13, 14.30 – 15.30. Pris: 100 kronor.
• Weird things customers say in bookshops or why bookshops matter. Författaren Jen Campbell, som har skrivit The Bookshop book, och Jan Smedh samtalar kl. 18 – 19 på English Bookshop, Svartbäcksgatan 19.
• Guidning av Dag Hammarskjöld, Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg på Fredens Hus, Uppsala slott, kl. 13, 15 och 17. Cirka 45 minuter/tur.
• Jag är Ingrid. Klockan 18.30 – 20 30 på Fyrisbiografen, S:t Olofsgatan 10. Ett personligt och fängslande porträtt av Ingrid Bergman, hennes karriär och privatliv. Det står inget om nån kostnad, men gissningsvis är visningen inte gratis. Ordinarie biljettpris är 95 kronor, pensionärer, studenter och unga upp till 18 betalar 80 kronor. Ingen rabatt för arbetslösa utan inkomst.
• Författarstafett i Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40, kl. 18 – 23. Stafetten inleds av Magnus Alkarp och avslutas av Kjell Eriksson. Tack och lov! Två duktiga författare.
• Lars Lerin – Tillsammans. Utställningen visas på Värmlands nation, Riddartorget 3 och handlar om att älska och bli älskad. Jag såg utställningen i Stockholm på Sven Harrys i augusti. 

Och HÄR hade det varit intressant att fråga om du som har läst det här inlägget ska gå och vad du tänker kika på. Men kommentarsfunktionen till alla inlägg utom dem om böcker är ju avstängd.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Språklig intervention och annat

Ett inlägg om allt från klarspråk via teckenspråk till särskrivningar och stavningar av svenska språket. 

---

 

Idag på morgonen sökte jag ett riktigt intressant jobb. Det är ett vikariat på ett år. Tjänsten omfattar två av mina favoritämnen, klarspråk och kultur. Självklart hoppas jag att jag har tur den här gången och blir utvald. Men som vanligt får jag gissningsvis konkurrera med minst ett par hundra andra kandidater som är lika bra eller ännu bättre än jag själv. Nåja, det är i alla fall extra roligt att hitta jobb som känns så där… HURRA så bra och kul att söka!

Det var ett toppengäng som jobbade med Upptecknat.

Jag har jobbat med klarspråk på olika sätt i de jobb jag har haft. Klarspråk är nåt som har kommit de senaste åren och jag tycker att det är bra. Under min lååånga, lååånga tid på mitt föreföreföreföre detta jobb var jag bland annat redaktör och ansvarig utgivare för information till personer som hade funktionshinder av kommunikativt slag. På klarspråk: synskadade (blinda) och döva. Det var bland de roligaste jobben jag har haft, men också ett av de mest givande. Jag lärde mig otroligt mycket, framför allt av mina döva frilansare och en teckenspråkstolk, som också var med i redaktionen. Det var verkligen ett toppengäng som jobbade med Upptecknat!

Vårt arbete gick ut på att jag gjorde urvalet av innehåll samt skrev ett manus på begriplig svenska, ofta grundat på politiska handlingar och beslut. Som du förstår var det inte alltid det lättaste att få fram en text i klarspråk av detta… Frilansarna översatte sedan detta till teckenspråk och jobbade fram ett teckenmanus som finslipades före produktionen tillsammans med tolken. I studion turades de döva frilansarna om att stå framför kameran och teckna, medan den som inte stod där eller tolken, skötte textpromptern. (När man tecknar kan man ju inte hålla i manus samtidigt.) Tolken läste efteråt in manus, så att även hörande kunde tillgodogöra sig TV-programmet eller den streamade filmen.

Idag är verksamheten jag var med att bygga upp nedmonterad och vi är alla spridda för vinden. Nån i gänget har jag lite kontakt med. Det var i alla fall goda arbetskamrater/medarbetare och framför allt, kompetenta.

Och detta leder mig in på… dagens högskoleutbildade journalisters kompetens. Det fenomen jag noterar att man senast har drabbats av är den anglosaxiska påverkan, framför allt särskrivningarna av längre ord i tid och otid. Ibland kan jag tycka att det är OK att skriva isär vissa ord, men det är väldigt sällan det faktiskt är språkligt korrekt.

Med stavningen bland journalisterna är det ju också si och så. Även här noterar jag anglosaxisk påverkan. Som exemplet nedan, då journalisten säkert haft engelska ordet ”enter” för ögonen…

På korrekt svenska skulle Carola ha ÄNTRAT scenen.

Vidare påverkar talet också stavningen. Jag har noterat att många snabbpratare liksom hoppar över vokaler. I skrift blir det då så här, till exempel…

Vi vanliga människor använder TROTTOAREN, vi.

Det läggs också till konsonanter för att göra språket snabbare, har jag sett…

I morse hade det skett en olycka på en RIKSVÄG, egentligen. Jag tror inte att bilar i vanliga fall kör på nån vägg.

Ja ja, vi har alla saker vi kan förbättra, framför allt för att minska missförstånd. För min del handlar det om att dra ner på orden. Vad handlar det om för din del??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Radioter och separationer

Ett inlägg om radio.

---

 

Igår gjorde Fästmön och jag nåt som vi inte har gjort tidigare: vi lyssnade på ett radioprogram tillsammans. Eller egentligen lyssnade vi ju på två program, varav det ena var ett nyhetsinslag. Nyheter och skvalmusik har vi förstås hört förr, men den här nyheten var mycket speciell: en ung person från vår familj berättade om sina upplevelser. Det var ett fint ”prat”, tydligt och klart. Dessutom mycket modigt. Nu hoppas jag att det får önskad effekt och att det inte blir nån cirkus kring det hela. Det är lätt att det blir det när media är inblandat och personen med fokus på sig är ovan att möta journalister…

Det uppstod en lite märklig situation när jag samma eftermiddag blev kontaktad av en person vid radioprogrammet Karlavagnen i P4 och tillfrågad om jag ville medverka. Programmet skulle handla om separationer. Anledningen till att jag blev inbjuden var ett blogginlägg jag skrev om att umgås med sitt ex. Det är nu snart tre år sen jag skrev inlägget. Sent ska journalisterna vakna! Skämt åsido, jag kände att ämnet inte är aktuellt för min del. Och sen tycker jag att det räcker med att en i familjen framträdde i media igår. När jag förklarade detta för den som hade mejlat mig från Karlavagnen fick jag förståelse. Samtidigt kände jag att det nog inte var en riktig journalist, för då hade personen i fråga med all säkerhet huggit tag i mitt svar på ett helt annat sätt…

Hur som helst, när kvällen kom och alla sysslor var utförda, satt vi och läste tillsammans i var sin bok, förstås. Och så kom vi på att vi ju åtminstone kunde lyssna på programmet. Både Anna och jag har lyssnat på tidigare program, men inte tillsammans.

Det var ganska vanliga människor – och en och annan så kallad expert – som ringde in till programmet och berättade sina historier. Visst fanns där bland dem en och annan kuf. Jag är glad att jag tackade nej till att medverka, för jag har inte alls nån lust att berätta om nån av mina separationer i radio. Det är så länge sen. Den senaste var 2006 och det var en bra separation. Det kan man inte säga om separationen från min förra sambo och min skilsmässa, som skedde ännu längre tillbaka i tiden. Men det är inget jag vill älta, jag vill inte ha nån kontakt med nån av dem och det tror jag är ömsesidigt. Med framför allt den ena personen hände det så mycket skit även på senare år att jag blir rent rasande när jag tänker på det. Och sånt är inte bra för mig alls. Bättre att låta den björnen sova i sitt egetkackade bo. (Ja, nu var jag elak, helt korrekt uppfattat!)

Jag kan vara avundsjuk ibland på människor som går igenom separationer som blir bra. Separationer, där man kan ha kontakt med sitt ex utan att det blir konstigheter. Särskilt viktigt är ju detta om man har barn ihop! Jag är glad att det funkar så bra som det gör i den familjekonstellation jag lever i sen snart sju år tillbaka – även om det redan från början fanns kvinnor som ville sätta käppar i våra hjul. Irriterande nog för dem lyckades ingen av dem. Inte de som försökte i början och inte de som försökte senare heller. Jag har bara så svårt att förstå varför man måste jävlas med människor som har det tufft och som måste ha relationer som fungerar. Är det roligt/tillfredsställande/spännande eller vad att gå in för att försöka förstöra? Det är tur att vi i min familj är tänkande individer som var och en kan bilda sig sin egen uppfattning!

Gårdagens Karlavagn gav prov på både bra och dåliga separationer. Det var bland annat två äldre kvinnor som brutit upp och som ringde in och berättade sina historier. För den ena hade separationen varit bra och hon hjälpte till och med sin ex-man som nu är cancersjuk. För den andra hade det gått sämre – ex-maken och hon kunde inte mötas ens i affären eller vid familjehögtider.

Programmet leddes av Martin Melin, som ju är polis och Robinsonvinnare, men kanske mest känd som Camilla Läckbergs ex. För mig känns det… inte riktigt bra. Jag uppfattade att Martin Melin ibland hade svårt att möta dem som ringde in. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, helt enkelt. Särskilt tydligt blev detta när en MS-sjuk man ringde och berättade att han hade begärt skilsmässa när han fått diagnosen. Han ville inte hämma fruns liv och aktiviteter! Mannen grät när samtalet avslutades.

Nä, jag tror att Karlavagnen skulle vinna på att ha riktiga radiojournalister som programledare. Såna som är vana att ”ta” människor som ringer in och pratar om svåra saker. Lite mer som programmet var förr, faktiskt. Som det är nu känns det… rätt ytligt…

I kväll ska programmet handla om lyssnarnas erfarenheter av poliser. Programmet börjar klockan 21.40, enligt webben. Kanske är det bättre för Martin Melin att leda ett program om hans yrke, där han själv inte bara är en ex-Robinsonvinnare eller ex-man. Eller är han inte en ex-polisman också??? 

Ett program som en gång var så bra och som kunde ha fått fortsätta vara bra, har blivit medelmåttigt. Tre tofflor av fem möjliga får det av mig – och då är jag välvillig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Energi, skandaler och mord – i en salig blandning

Ett inlägg om diverse.

Oj vad de här senaste dagarna har varit hektiska! Ända sen det där telefonsamtalet i lördags förmiddag har jag haft en sån energi att jag till och med överraskar mig själv… Och det vill inte säga lite…

Det är riktigt skönt att få lägenheten ren och fräsch. Det tuffaste stället, köket, är klart liksom smårummen. De senare en riktig dammhärd med tanke på alla böcker… Jag drar in Bricanyl så det står härliga till mellan varven.

Bra för såväl kropp som själ är det också att storstäda! Jag får utlopp för min energi och jag är rejält trött om kvällarna när jag ska sova. Dessutom blir här väldigt rent… I morgon fortsätter jag med delmålet sovrummet. Jag tror att det nog är mitt hems mest lättstädade rum, så förhoppningsvis får jag en stund över att söka jobb, blogga, läsa nyheter etc. Jag har lite bloggabstinens och känner hur orden dansar inuti mitt huvud. Men just nu får många av dem stanna kvar där inne. Måste tvätta lite i morgon också… (Intresseklubben antecknar, eller i alla fall gör jag själv det!)

Idag på eftermiddagen blev det emellertid ett avbrott i städningen. Jag tog bilen och åkte iväg och träffade intressanta nya bekantskaper. Vädret, däremot, var allt annat än trevligt. Grått och dystert och småregnigt…

Utsikt genom framrutan i bilen när jag hade parkerat.

Bilen var skitig när jag åkte. Nu är den jätteskitig. Det blir nog en tvätt i helgen ifall regnet inte öser ner. Även Clark Kent* skulle behöva storstädas!..

Dagens resmål visade sig vara ett härligt hus med högt i tak och vänliga människor. Kort sagt: det kändes bra. Den inre kretsen kan läsa mer i mitt senaste lösenskyddade inlägg.

En stunds väntan med en bok.

Jag har knappt hunnit med att kolla några nyheter, men vad jag förstår har det uppstått en ny liten kommunskandal här i Uppsala. Det har nånting att göra med fastigheter. Vad jag förstår misstänks korruption och mutor och det hela är polisanmält. Några tjänstemän har fått sparken, andra har blivit avstängda från sina jobb. Man talar om vänskapskorruption och nepotism som har pågått i 20 år. Alltså… 20 år! Hur är det möjligt??? Och det handlar inte om några kronor, det handlar om miljoner som kommunen har förlorat. I förlängningen vi skattebetalare, förstås.

Nu är jag lite slut i rutan och ska slänga ner mig i bäste fåtöljen och försöka få i mig lite mer nyheter via TV:n. När det gäller TV ser jag fram emot den spännande serie om fyra långfilmslånga delar som kör igång på SvT1 fredag kväll, The Kennedys. Det är i sig också lite av en skandal, för denna kanadensiska serie från 2011 stoppades av en amerikansk TV-kanal för att serien visade en vinklad bild av historiska fakta. Nåja, det är en dramatisering och då får man räkna med sånt sånt. Jag ser framför mig fyra intressanta kvällar, för familjen Kennedy har alltid fascinerat mig. Den 22 november är det för övrigt 50 år sen John F Kennedy mördades och mordet är ju sannerligen inte riktigt utrett, eftersom den misstänkte mördaren själv mördades…

Jag gissar att du kollar på… fotboll? Eller vadå???

*Clark Kent = my dirty car man

Livet är kort.

Read Full Post »

Mammor, hotell och bilar

Ett inlägg om mammor, märkliga hotell och svarta skönheter på fyra hjul.

Vårt barn-TV-seriemaraton fortsatte, som sagt, igår med Kullamannen. Med en liten kort paus för att fixa till middagen. Den skötte sen sig själv ovanpå spisen respektive inne i ugnen så att vi kunde se färdigt. Dock med ett avbrott för att mamma ringde och var hysterisk angående en räkning som hon ägnade större delen av samtalet på lördagen åt att rådda om. Men – saved by the bell, blev jag! Telefonluren började ladda ur och jag sa som det var, att jag höll på med middagen. Mamma pratade på en stund till. En kort stund.

Fästmön, som ju är kvinnan i familjen, var söt och tog middagsdisken. Jag, som ju är mannen i familjen, gick efter maten ut för att slänga in vinterdäcken i bilen. Måtte ha blivit starkare i armarna, för jag tog två däck åt gången. Min rygg gjorde fortfarande ont och den är mer ond idag, men det borde ju vara bättre att bära med jämvikt än snett, tänkte jag.

Tillbaka inomhus efter mina atletiska övningar drabbades jag av dåligt samvete – som alltid när det gäller mamma. Så jag ringde upp. Då var hon lugn som en filbunke och inte så särskilt intresserad av att prata – det var väl viktigare saker på TV. Men jag ska slå ytterligare en signal idag för att höra om hon ringde om den felaktiga räkningen, så att jag slipper få kastat på mig att jag inte bryr mig. Jaa, jag har lite svårt att ta kritik som inte är befogad….

Anna och jag avrundade vår kväll med att glo på sjunde avsnittet av Bron. Därefter småsneglade vi på ett program om ett hotell för

vanliga människor.

Det verkade nästan vara som Fawlty Towers…

En ny TV-serie om ett modernt Fawlty Towers körde igång igår kväll.

Morgonen idag var blöt och grå som vanligt. Anna bestämde sig för att promenera till jobbet. Det går förmodligen snabbare än att åka buss. Jag skulle ju till bildoktorn* med Clark Kent** klockan sju (Anna började halv åtta). Skuttade upp strax efter klockan sex och gick direkt in i badrummet. Hann slänga i mig en halv senapsmugg kaffe innan det bar iväg.

Jag hade en svag misstanke om att det skulle strula. Mycket riktigt. Ordern på min service fanns inte i Bil 3:ans system… En fredag, för ett tag sen, var jag där lite akut för att en strålkastare hade pajat. Då krånglade datasystemet så killen vid disken var antagligen tvungen att ta bort ordern på min service för att kunna skriva in lampbytet. Sen glömde han lägga in serviceordern igen… Och jag som skulle ha lånebil och allt…

Det är inte första gången det strular så här på Bil 3:an – men… Killarna som jobbar där försöker ALLTID rätta till sina fel. Så även idag! Clark är kvar för sin planerade hälsoundersökning***, byte till vintertofflor**** och koll av bromsar och jag fick med mig en svart, sexväxlad skönhet med ABS-bromsar hem…

Sexväxlad, svart och med ABS-bromsar… Den var inte äcklig att köra, precis…

Den lånade, svarta skönheten var helskön att köra. Svarade på minsta tryck på gaspedalen, bromsarna tog med en gång. Och kvick som en vessla stack den ut på motorvägen mot New Village. Jag blev nååågot sugen på att byta bil. Det går förstås inte som läget är just nu. Men om läget förändras… Tills vidare hoppas jag dock att det inte hittas nåt fel på Clark och att notan stannar på de utlovade 2 200 kronorna, som jag la undan till detta redan för länge sen.

Jag låter alltid verkstan göra en service på bilen varje höst och i samband med det ber jag killarna att byta till vinterdäck också. Då känner jag mig trygg. Och så blir det en fin stämpel i serviceboken också, vilket inte skadar OM jag nu skulle vilja sälja bilen. Det brukar vara nånting värt, i alla fall. Men tills vidare är det Clark och jag och jag älskar honom inte mindre än tidigare!!!

Dags för mer seriösa aktiviteter nu: jobbsökeri. Motivationen är inte enorm, särskilt som jag ska iväg i morgon på intervjuomgång två för ett jobb jag verkligen vill ha. Men, men, jag har lärt mig att man aldrig ska ta nåt för givet, inte ens en tillsvidareanställning inom offentlig verksamhet. (Vad är LAS för nåt? Nej, LAS hade man inte hört taaalas om…)

Missade du lägenhetsvisningen i Toffelhuset igår eftermiddag? Var lugn! Det är en ny visning i afton klockan 19! Du har fortfarande chansen, för jag tror att det tyvärr inte var nån större rusning igår. Alla parter önskar nog en snabb affär, misstänker jag.

Händer det nåt hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Jag ÄR ju så nyfikis!

*bildoktorn = bilverkstan
**Clark Kent = min lille bilman
***hälsoundersökning = service
****byte till vintertofflor = byte till vinterdäck

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 39: Septemberdag och Februaridag

Ett inlägg om den Tofflianska gångna veckans bra och mindre bra prylar.

Torsdag och dags att visa upp för världen vad jag tycker har varit bäst (septemberdag) respektive sämst (februaridag) under den gångna veckan. Det är faktiskt inte svårare än så här:

Septemberdag

• Krokar (Saker som är både bra och roliga ska man företa sig!)
• Hösten (Jag älskar den verkligen!)
• Bron (Starten av säsong två bådar gott!)
• Trevligt besök (I lördags hade jag gäster i Gamlis)
• Kvala vårdar sina kunder! (Bra gjort!)
• Vänliga människor (Man är lite ovan, liksom…)

Februaridag

• Toffelekonomi (Nej, den är inte rolig alls.)
• Fortfarande ingen handläggare på AF (Men de ringde i alla fall igår, alltid något…)
• Folk, fä och företag som inte svarar på sms och mejl (Dåligt!)
• A-kassans mejlerier en fredagskväll (Förstör hela helgen)

Sex bra prylar och fyra dåliga – det måste väl vara positivt tänkande, eller hur?!

Livet är kort.

Read Full Post »

Tiden och rutiner

Ett inlägg om det här med att göra nånting meningsfullt under en vardag.

Jag måste få återkomma till det här med tiden och att fylla sin vardag! När man är arbetssökande är det så lätt att tappa rutiner, att låta sig falla ner i kravlöshet och samtidigt svårmod. Vem behöver en? Vem behöver jag?

När tiden har gått i krasch

skulle kunna vara titeln på min kommande bok, för jag är expert på detta. Men så blir inte titeln!

När tiden har gått i krasch…

 

Därför tänkte jag blogga om det igen, i stället. För bloggen är min ventil! Egentligen bloggar jag bara för att få skriva och få ventilera. Jag vill inte belasta min familj med alla mina tankar och ord, så där har bloggen ett viktigt syfte. Egentligen är jag inte heller intresserad av att chatta med kända och okända människor via kommentarsfälten. Men jag tycker ofta att kommentarer från läsare inspirerar mig eller får mig att fundera – därför tillåter jag dem. För att kommentera på nåns blogg är ingen jäkla rättighet som alla har – det är en möjlighet som tilldelas läsarna av den som skriver. Därför kräver jag i gengäld ett visst mått av hyfs och respekt från den som kommenterar. Om man inte klarar det blir man till sist blockerad.

Det handlar inte om att jag omger mig med ja-sägare. Det tycker jag är rentav fräckt att påstå mot dem som kommenterar här! Men jag tar inte nån skit. Tonen ska vara hyfsad och respektfull. Har man egna åsikter som man mycket starkt vill framhäva kan man ju kanske med fördel presentera på sin egen blogg. Om man nu inte är ett ökänt webbtroll som flaxar mellan bloggarna i brist på att göra annat här i livet…

Det här tecknade webbtrollet är faktiskt ganska likt mitt eget personliga webbtroll, som jag har sett arkivbilder av.

I min vardag försöker jag hålla strikt på vissa rutiner – nu när ingen annan talar om för mig mellan vilka tider jag ska befinna mig på arbetet och vad jag ska göra där. Jag har hittills gått upp klockan sju varje vardag för att skjutsa Fästmön till jobbet. Nästa vecka börjar hon på sitt vanliga schema igen och då kan det bli lite avvikelser. Men just nu gör detta att jag kommer upp i tid och att jag gör nåt nyttigt och vettigt. Anna uppskattar nämligen att jag skjutsar henne till jobbet, men det är inget krav hon ställer.

Morgonen inleds med att skriva ett eller två blogginlägg. Därefter sätter jag igång med att leta jobb att söka och att skriva ansökningar. Det kan ta mellan ett par timmar och resten av dan, kanske till och med in på kvällen. För jag har bestämt mig för att söka minst tre jobb om dan på vardagar – om jag inte gör nån annan arbetsrelaterad aktivitet. För varje sån aktivitet minskar antalet sökningar. Det här gör att jag har stenkoll på vilka tjänster som är utlysta och jag upprätthåller en hyfsad klass – och fart! – på att skriva jobbansökningar…

Frukost brukar jag inta nånstans mellan elva och tolv, vanligen. Ibland gör jag en utflykt till Tokerian, ibland gör jag lite längre utflykter. Det beror på hur jag mår och vad jag har planerat för.

På eftermiddagen fortsätter jag jobbsökeriet. Om jag blir färdig i hyfsad tid brukar jag ringa mamma och kanske läsa en stund. Strax före klockan 16 är det dags att åka och hämta Anna från jobbet. Jag brukar sno ihop nåt ätbart åt oss och sen spelar vi Wordfeud eller Quiz Battle eller glor på TV eller pratar eller läser eller… tja, gör nåt som vanliga människor gör.

För det mesta hoppar jag i säng när Anna gör det, ibland har hon gymnastikprogram innan sänggående och då flamsar vi så det är nästan omöjligt att komma till ro.

På natten sover jag. Vissa nätter sover jag bra, andra mindre bra, med sönderhackad sömn. Men tack vare operationen i vintras sover jag betydligt mer och bättre än innan dess.

Hur ser en typisk vardag ut hos dig??? Skriv gärna några rader och berätta! För jag är genuint intresserad!

Livet är kort.

Read Full Post »

Alltför nära

Ett inlägg om en bok.

För ett tag sen kände jag paniken närma sig – jag hade bara en enda bok kvar i min att-läsa-hög. Så jag gick på Tokerian och kollade in pocketutbudet. Köpte två böcker av Linwood Barclay, en kanadensisk författare. Och nu har jag läst en av dem, Alltför nära.

En bok som börjar med att en hel familj mördas.

Den här boken börjar pang på, så att säga. Tonårige Derek blir vittne till hur en grannfamilj skjuts ihjäl. Ingen förstår varför familjen mördats, men Derek blir förstås misstänkt. Men så börjar gamla hemligheter flyta upp till ytan och så småningom sluts cirkeln och vi får alla svar.

Ganska direkt gillade jag Linwood Barclays sätt att skriva. Handlingen rör sig framåt i en bra ström. Bara bitvis blir det lite för långa dialoger. Faktum är att författaren påminner mycket om Harlan Coben. Bådas böcker är riktigt spännande deckare, ofta med vanliga människor i huvudrollerna.

Tyvärr lyckas jag lista ut hur saker och ting hänger ihop och vem som är mördaren. Inte direkt, förstås, utan ganska långt in. Det drar ner betyget en aning. Men boken får ett högt Toffelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

Arbetsförmedling på distans – distanserar eller för samman?

Uppdaterat inlägg med artikellänk!

I morse såg jag en storflinande man på bild i lokalblaskan. Det var chefen för Arbetsförmedlingens kontor i Knivsta  – nu finns artikeln att läsa här! Det kontor som på sätt och vis inte finns. Eller det finns, men det är inte bemannat – där sker arbetsförmedling på distans. Märkligt nog har kontoret en chef ändå. Ett sätt för Arbetsförmedlingen att minska antalet arbetslösa? Skämt åsido, jag blir lite fundersam när jag läser sånt här.

Skälet till att jag blir fundersam, eller för att tala klarspråk, negativ till arbetsförmedling på distans är att jag tycker att det är ytterligare ett sätt för Arbetsförmedlingen att slippa möta människor som söker arbete. Människor som ofta behöver träffa nån handläggare personligen för att prata om sitt jobbsökeri och bli lite peppad. Det är inte alls samma sak att bli peppad av en person i Karlstad, tror jag det var, via en datorskärm… Ofta behöver man prata om lokala frågor och hur bra känner en arbetsförmedlare i ett helt annat län till ens hemlän då?

Nej, det här känns som ytterligare ett sätt för Arbetsförmedlingen att distansera sig från personer som behöver personlig kontakt. Tanken är att föra samman arbetssökande och arbetsförmedlare, men jag ser det hela som en fortsättning på den distansering Arbetsförmedlingen redan 2009 arbetade enligt. Då var jag själv aktiv arbetssökande och fick känna på distanseringen – min första handläggare, som jag hade i cirka ett halvår, träffade jag aldrig. Jag skulle rapportera var sjätte eller var åttonde vecka (jag minns inte) till henne – via e-post. Skrämmande! 

Vad är ni rädda för på Arbetsförmedlingen??? De flesta arbetssökande är vanliga människor precis som ni, men de befinner sig i en utsatt situation och behöver verkligen personlig kontakt, hjälp och peppning. Tänkte ni på det, eller, när ni öppnade distanskonstoret i Knivsta???

En svart bak för arbetsförmedling på distans.

Livet är kort.

Read Full Post »

Anklagad: Tracie’s story

En kvart försenad halkade jag in på SvT1 och Anklagad: Tracie’s story, en brittisk serie från i år. Sen satt jag klistrad och glodde de 45 minuter som var kvar av den.

Simon är också Tracie.

Anklagad består av fyra timslånga program. Delarna är fristående och handlar om vanliga människor råkar ut för saker som gör att de anklagas för grova brott. I kvällens avsnitt får vi möta Simon som är engelskalärare. Men efter jobbet är han transvestitenTracie. Så småningom träffar Tracie en man som återvänder. Han återvänder kväll efter kväll och Tracie är på väg att bli kär. Tracie tror att han är gift, vilket han förnekar. Hans fru är död, säger han. Det tror Tracie på tills hon en dag får se paret.

Det här är en film som ömsom får mig att bli glad, ömsom får mig att förtvivla. Ungefär såsom Tracie torde känna sig. Den stora skillnaden är att jag som tittare inte blir anklagad för mord.

Filmen är oerhört gripande och jag är glad att jag hoppade in i den. För trots det hemska den handlar om är den positiv när den skildrar Tracies mod. Högsta betyg!

Livet är kort.

Read Full Post »