Råddande korkad, men nöjd med sänkt framtidsribba

Ett inlägg med viss självinsikt.

---

 

Ett sanningens ord! Citatet sitter på en kollegas anslagstavla.

Jag tuffar på. Det är inte alla dar allt flyter som floden i jobbet, men jag gör mitt bästa. Igår påbörjade jag en del översättnings-arbeten av webbtexter. Det är roligt, om än svårt, framför allt när det gäller terminologi. Ibland är det nästan enklare på engelska. Men, som sagt, jag gör mitt bästa och jag försöka få resultat. Översättningsarbetet är nåt jag ska göra när det blir en stund över. Ofta kan jag vila lite i det – utan att för den skull säga att mina översättningar blir perfekta!

På eftermiddagen skulle jag sen ta tag i en produkt som varit lite av en långbänk. När jag började titta på den förstod jag. Jag kände mig… korkad och fattade inget. Och detta skulle jag text- och språkgranska…Till sist sprang jag runt hörnet till chefen. Vi tittade tillsammans och jag fick direktiv om hur jag skulle hantera materialet. Jag känner mig lyckligt lottad som har en chef som fattar beslut. Det är inte alltid en har varit bortskämd med det i arbetslivet.

Kollegan H har ingen chefsposition, men är ett geni vad gäller sudoku evil-varianten.

På tal om chefer har jag noterat att Sjukstugan i Backens nya högsta chef är utsedd. Inte särskilt förvånande blev det en i kompisgänget direktörer. Denna person är för tillfället chef för en annan verksamhet inom Kolossen, en verksamhet inom vilken jag en gång i tiden byggde upp kommunikationen lite mer organiserat. Jag minns att jag fick ett lönepåslag om 1 000 kronor för att jag åtog mig detta. Det var enormt mycket pengar på den tiden. Den nuvarande chefen för verksamheten, som alltså snart går vidare – och faktiskt tillbaka till! – Sjukstugan i Backen, har jag aldrig jobbat med. När h*n tillträdde hade jag fått ett annat uppdrag i Kolossen. Men att denna utsågs till chef gjorde att många förvånade ögonbryn höjdes, minns jag. H*ns kommentar i lokalblaskan om sina meriter i frågan blev klassisk. Den löd ungefär:

jag har en mak* som jobbar inom verksamheten

Inte visste jag att släktskap genom gifte utgjorde meriter att användas i yrkeslivet… Och nu flyger denna person vidare till ännu högre höjder – tillbaka till sina kompisar, vill säga. Jag håller mina ögonbryn sänkta, om du förstår vad jag menar.

Jag är fortfarande enormt frusen och igår var jag övertygad om att jag skulle åka på nåt virus. Men i morse vaknade frisk som en nötkärna (nåja…). På eftermiddagen kom frossan igen. Jag blir inte klok på det här. Men lite frossa, vad är det i jämförelse med familjens riktiga sjukling som idag har kommit ur sjuksängen?! Det kom ett litet livstecken idag på förmiddagen och jag har även fått andra rapporter som visar att det finns hopp. Senare i veckan tänkte jag titta in på besök, jag låter de närmaste komma först.

Efter jobbet idag svepte jag in på Tokerian för att handla frukostmat och lite annat till veckan. Nu ska jag förbereda mig inför morgondagens prövning – nåt jag både bävar för och ser fram emot. Efter att ha råddat ett tag i ett visst träsk inser jag att jag har sänkt framtidsribban. Så länge en överlever och tillvaron är så bra som den är idag är jag nöjd, trots att det inte varar för evigt. Men vad varar för evigt..? Jag är glad och tacksam för det som är just nu. Hur det blir i morgon vet jag inte.

Några större planer för veckans fria tid har jag inte mer än på söndag. Då ska jag träffa en vän som nyligen blev mycket äldre än jag. Nästa vecka ska jag försöka träffa Elliot och hans mormor, det var alltför länge sen.

Och så ett par påminnelser:

1. i kväll är det säsongsstart för Veckans brott på SvT 1
2. natten mellan lördag och söndag blir det vintertid. Då ställer vi tillbaka klockorna en timme. Den som har många ur hemma kan ju börja redan nu…

Nästa måndag ska min bil få nya vinterdäck. Vad som gäller på däckfronten kan du läsa här. Men sunt förnuft är aldrig fel – byt när det behövs! Jag ser fram emot de nya däcken jag ska köpa även om det svider i plånboken. Det har ju varit minusgrader och halt flera morgnar nu i oktober. Därför blev jag väldigt förvånad när jag kom hem och träffade den här ”sommarkompisen” i mitt gästrum:

Fjäriln’ vingad syns i gästrummet…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Desperado söker #nyttjobb

Ett jobbsökande inlägg. OBS! Inlägget är ironiskt!!!

---

 

Jag försöker förnya mig på många sätt och vis. En sak jag har jobbat med både igår kväll och idag är att förnya mitt personliga brev, det som jag använder som bas när jag söker nytt jobb. Så… Vad tror du om detta???

Desperat desinformatör/propagandaminister söker arbetsgivare tillräckligt korkad för att anställa henni                           5 mars 2015

Desperat desinformatör.

Jag har jobbat med desinformation och propaganda i hela mitt vuxna yrkesliv. Min främsta uppgift i yrkeslivet har varit att förvirra folk och få dem att missförstå allt jag säger, skriver och gör. (För referenser fråga B, M, S med flera!)

I somras arbetade jag min sista dag hos min förra arbetsgivare. Jag vet inte vem som var gladast när jag stängde dörren, men jag minns att jag skuttade och tog hoppsasteg mot bilen på parkeringen. Och sen såg jag mig aldrig mer om.

Hösten 2014 har jag mest såsat omkring. Jag har läst böcker, jag har skrivit böcker som ingen vill ge ut, jag har ätit mig till en enorm övervikt och jag har mest ägnat mig åt att lata mig. Ingen vill väl tillbringa mellan fyra och sex timmar varje dag med att leta och söka nytt jobb? Det kallar jag prostitution, kort sagt.

Åren 2011 – 2013 arbetade jag i en synnerligen akademisk miljö. Men ack så jag trivdes! Det är faktiskt så att välutbildade människor är mer toleranta – många av dem är ju själva kufar.

På den arbetsplatsen gjorde jag upp fina planer och byggde till och med ett hus. Men när det var gjort tog pengarna slut för arbetsgivaren. Jag fick ett skambud där jag skulle utföra samma uppgifter som tidigare fast på halva tiden. Det hade aldrig funkat. Därför lämnade jag byggnaden. Den står där än, faktiskt. Och huset jag byggde är orört sen dess. Där hänger fortfarande porträtt på mina dåvarande kollegor, människor, som liksom jag, inte heller jobbar kvar. Till exempel.

Innan jag kom till akademin gav jag alltför många av mina bästa år till en rätt spretig arbetsgivare. Där gällde det att smöra för cheferna, på ren svenska. Uj, uj, uj! Och när jag tröttnade på det sa vi tack och hej, leverpastej!

Men tro det eller ej, jag kan göra bra saker också. Jag är till exempel alltför pratsam när jag blir nervös (gen nedärvd från mamma och mormor), jag är otroligt glömsk nuförtiden, allmänt ilsken, folkskygg och säkert hemsk som granne – för jag har ju aldrig fest hemma i lägenheten och inte röker jag heller! Stackars mina grannar!

Läsa och skriva kan jag. Det senare har retat gallfeber på många, ska gudarna veta. Men även det är nedärvt, dock från pappa. Mot slutet av sitt yrkesliv fick han en kåserispalt i Byhålebladet. Där skrev han så roligt och träffande att grannarna slutade hälsa. Och detta smittade ju av sig till hans dotter.

Ärligt talat, jag är ganska desperat och behöver ett jobb! Eller rättare sagt, jag behöver en inkomst. Självklart vill jag arbeta så lite som möjligt för högsta möjliga lön. Ungefär som en direktör på lands… Nej, nu ska vi inte vara såna!

Vill du veta vad jag har gjort tidigare kan du klicka på den här länken (URL:en går naturligtvis till en snusksida) och läsa vad jag påstår att jag har gjort. Eller varför inte bara googla på mig? Pratar du med mina före detta jobbarkompisar får du nog höra ett sanningens ord, som att jag är skvallrig, enerverande energisk och tråkig på rasterna (hon läser ju bara böcker hela tiden!)

Med ganska vanlig hälsning

Tofflan

PS Ring mig sen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösenord: Korn av sanningar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Livet efter dig

Ett inlägg om en bok.

För ett tag sen kom det ett paket i min postbox. Det var inte nån julklapp, men ändå nåt av det finaste jag kan få i gåva: en bok. Den vänliga Augustifarmor, som jag aldrig har träffat och ändå räknar in i vänkretsen, hade sänt mig Jojo Moyes bok Livet efter dig. Jag har läst och läst och läst – och jag är allt annat än oberörd…

Livet efter dig hamnade i min postbox tack vare Augustifarmor.

Louisa Clark jobbar på ett kafé, men blir en dag uppsagd och arbetssökande. Eftersom hon inte har nån vidare utbildning får hon mest själsdödande jobb. Hon behöver emellertid en inkomst eftersom hon bland annat försörjer sina föräldrar. Lite av en slump hamnar hon därför som personlig assistent hos Will Traynor. Will var en gång väldigt framgångsrik både i privatlivet och i yrkeslivet – fram till den dan en motorcykel träffade honom med en sån kraft att han blev mer eller mindre totalförlamad. Will har bestämt sig för att dö. Hans föräldrar anställer Lou för att ändra på detta.

Det här är en stark bok. Den handlar om utsatthet och rätten till sitt eget liv – och sin egen död. Euthanasi, alltså. Men också kampen för ett drägligt liv för en förlamad man i sina bästa år.

Läs den! Tjut, böla, bli stärkt. Var säker på att du blir berörd! Högsta Toffelbetyg!

Här kan du läsa vad Augustifarmor tyckte om boken!

Livet är kort.

Read Full Post »

När barnet lagt sig

Ett inlägg om en bok.

En liten pocketbok, fyndad på loppis. Michael Nyqvists självbiografiska När barnet lagt sig var helt klart värd en guldtia!

Ett fynd för en guldtia!

I den här lilla boken om strax över 200 sidor i pocket berättar Michael Nyqvist om hur han söker sina biologiska föräldrar. Läsaren får också glimtar från författarens privatliv och yrkesliv som skådespelare.

Jag kan mycket väl föreställa mig att Michael Nyqvist skrev boken som en del i processen att hitta sig själv… Det är bitvis ganska stora hopp mellan kapitlen. En läsare kan ha svårt att hänga med i svängarna och kanske är det därför jag tror att boken mest är skriven för författarens egen skull, inte för läsarens. Hur som helst är boken helt klart läsvärd och skildrar en känslosam historia kring adoption. Den går ganska snabbt att läsa, men man lägger den inte ifrån sig oberörd.

Det blir strax över medelbetyg från Tofflan!

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är en tragedi

Att från en dag till en annan bli av med sitt jobb är en tragedi – åtminstone för den som vill jobba. Tro mig, jag vet. Därför kan jag inte glädjas åt det som har drabbat högsta tjänstemannen vid min förra arbetsplats. Hela ens tillvaro förintas, mattan rycks bort under fötterna, ja, golvet rämnar, ungefär. När man inte är beredd. Då spelar det nog egentligen ingen roll att man får över fyra (4) miljoner kronor i avgångsvederlag (såna summor hamnade aldrig på mitt konto). Men det klart att en viss tröst är det ju.

”Rött löv igår…”

Men miljonerna kan inte lindra det faktum att 40 års yrkesliv inom ett och samma företag avslutas på det här viset. Fast… det var rätt tufft efter 23 år också, kan jag meddela. Och kanske är det så att man efter 40 yrkesverksamma år och med 4,3 miljoner på kontot nog skulle kunna tänka sig att gå i pension – det är ju möjligt rent ekonomiskt – och man måste ju ändå vara 60+ troligen.

För övrigt säger tjänstemannen att hon och den förtroendevalde att de har olika ledarstil. Det är tjänstemannen själv som hävdar att hon vill jobba underifrån. Enligt den förtroendevalde handlar det inte om ledarstil utan om att tjänstemännens roll är att se till att politiska beslut genomförs. Den förtroendevaldes roll, enligt honom själv, är att vara lyhörd mot medborgarna och fatta beslut i den riktning som man utlovade i vallöftena och som man sedan vann valet igenom.

Man får inte glömma bort att komma ihåg att det är vi som har rösträtt som väljer de förtroendevalda, nämligen. Vi väljer inte tjänstemännen. Det enda sättet för oss att påverka är att delta när det är val. Oppositionen med sossarna i spetsen rasar förstås. Oppositionsrådet för S är chockat eftersom hon uppfattat att den höga tjänstemannen är både respekterad och kunnig. Föga hjälper det väl att jag personligen både har hört och upplevt andra… versioner.

Trasig.

Jag var 47 år när tragedin inträffade för mig. Nu har det gått fyra år och jag kämpar fortfarande för att få ordning på min raserade tillvaro. Några fyra miljoner fick jag förstås inte. Jag fick inte ens ett tack. Men tro det eller ej, jag har kämpat och jag har klarat mig ändå utan några miljoner. Däremot har jag som människa förstås påverkats av allt. Jag har inte blivit nån gladare människa, men en positiv effekt det hela förde med sig var att jag lärde mig att vara glad över livet självt och att se livet som en gåva. Tack vare att en kollega ingrep i en krissituation och gjorde nånting konkret räddade hon mitt liv. Jag tror inte att nån förstod att jag var millimeter från att ta mitt eget liv.

Men jag har farit illa och jag är skadad, trasig. Mest stryk har nog mitt förtroende för människor tagit. Jag kan aldrig lita på nån igen och jag går alltid och väntar på ett hugg i ryggen. Varje gång det stormar känner jag mig ensammare än ensammast. Men jag vet också var de lojala och de som bryr sig finns – inom familjen. Där har man nämligen alltid både tillräckligt med tid och kärlek, oavsett. Och det är jag mycket, mycket glad över.

Det har inte blivit så mycket sömn i natt. Jag var så arg och ledsen att jag hade svårt att sova. För det jag fick mig till livs igår eftermiddag var någonting som enligt mig faller under kategorin skambud. Och jag har min yrkesstolthet att tänka på. Jag vill göra ett bra jobb, annars vill jag inte göra nåt jobb. Därför räknar jag med att ta ut all innestående semester under maj månad och knata till Arbetsförmedlingen igen och förnedra mig den första vardagen i juni. Vem vet, jag kanske får sällskap av en före detta Hög Höna. Föga troligt, men…

Livet är kort.

Read Full Post »

Svarta lögner, rött blod

Svarta lögner, rött blod är den nionde i serien om polisen Ann Lindell och den sista av alla Kjell Eriksson-böcker jag fick i julklapp. Det kändes nästan vemodigt att slå ihop pärmarna. Men det finns ytterligare en bok i serien kvar att läsa, så jag har nåt att se fram emot. Stort TACK till vännen FEM för denna klapp!

Många lögner är det…

Som vanligt är det dels parallella fall, dels Ann Lindells privatliv som skildras. Och som vanligt går även yrkesliv och privatliv ihop. Ann Lindell har träffat en ny man, en journalist. Allt verkar frid och fröjd, även om Anders Brandt är liiite hemlig… Han aviserar att han ska resa utomlands, men talar inte om vart. Samtidigt hittas en hemlös man mördad. I mannens ficka finns en lapp – med ett telefonnummer till Anders Brandt… Ann Lindell fixar inte att berätta för sina kollegor att det är just denne man hon dejtar. Ovanpå detta letar polisen efter en försvunnen tonårsflicka.

Den här gången har jag lite svårt att få ihop alla trådar. Det är som att en del av trådarna inte når ända fram till att bilda en knut. Visst, det är spänning på hög nivå och Ann Lindells komplicerade kärleksliv skildras utan förmildrande omständigheter och lullull, men…

Toffelbetyget når bara upp till medel!

Livet är kort.

Read Full Post »

I östra delarna av stan…

Idag var det så dags för mamma att få hjälp med håret. Jag skulle ju kunna tvätta det åt henne, men se lägga hår är inte min gebit. Därför hade jag bokat tid  åt henne hos min frissa. Och idag höll vi oss på östra delarna av stan hela eftermiddagen.

Vi höll oss i närheten av Musikens hus. Eller Uppsala Konsert och Kongress, som väl är dess riktiga, tråkiga namn. 

Men innan vi rollade in på salongen efter bussturen in till stan ville mamma titta på skor. Och ett par röda sommarskor följde med oss ut från Norrmans skor, som hade stor rea.

Jag eskorterade mamma till salongen och gick sen till Katalin, du vet, stället som

är en restaurang och inte ett kontor

men där var det till min häpnad stängt. Klockan 15 en solig julidag… Konstigt… Tur att Broströms kafé ligger alldeles bredvid, för det var där jag fick slå ner min röv rumpa. Tryckte mig intill husväggen för att få skugga, men jag tror bestämt att julisolen brände mig på vänsterarmen! Det fläktade lite och jag njöt av cheesecake och cappuccino samt min bok på gång. Andras nakna fötter, däremot, var ett mindre trivsamt inslag i environgerna…

Gott i solen, fast en kall öl hade varit mer läskande…

När jag fick nog av solen gick jag in och kikade lite på vad affärerna i Godsmagasinet hade att bjuda på. Där fanns en del fina saker, många regnbågsprylar, ett och annat skitroligt spel och alldeles för många Marimekkogrejor (= uff!) Men… jag träffade på en gammal bekantskap från ett annat yrkesliv, way back when… Jag träffade T, som mejlade mig så sent som till födelsedagen. Vi hade inte setts sen 1980nånting… Ett synnerligen kärt återseende – och jag hoppas att det blir ett nytt tillfälle snart, med gott om tid för umgänge och mer prat!

När det blev dags att hämta mamma traskade jag iväg och gjorde det. Hotade samtidigt min frissa med att ta med henne ut och dricka öl nån gång, det tror jag hon behöver. Hon jobbar alldeles för mycket!

Mamma rollade och jag gick över till Restaurang Lucullus där vi intog en lucullisk måltid, förstås! Mamma valde fläskfilé med pommes och béarnaisesås, medan jag valde fisk- och grönsaksspett med pommes från sommarmenyn. Förträffligt gott!

Mamma på ”Luckan”.

Till dessert tog mamma glass med chokladsås, medan jag tog ytterligare en öl, men en liten. Å, jag var så varm och törstig!

Hemfärden gick med en trevlig chaufför från Uppsala Taxi, som vi viftade till oss utanför Musikens hus. Skönt att slippa trängas på en svettig Uppsalabuss.

Idag kom ett fint vykort från några som befinner sig i Göteborg, några som jag saknar alldeles förfärligt. Annars låg det bara reklam i postboxen.

Jag har mobiltelefonerat med en yngre person som det ska bli trevligt att få med sig i bilen till Thuns i morgon eftermiddag. Nu har vi ju fått lön, så varför sitta still med pengarna när man kan låta dem rulla??? (Skämt åsido, jag är ju ingen storshoppare, men vissa andra har ju såna talanger, så…) Vi ska plocka upp den yngre generationen i stan vid 13.15. Sen har vi på oss ända till klockan 20 att shoppa loss… Dagen avslutas som vanligt med middag på Olandsbaren.

Read Full Post »

Underbara dagar framför oss

Redan i det första kapitlet av Henrik Berggrens tegelsten Underbara dagar framför oss lär jag mig massor. Bland annat att släkten Palme nog var den som införde olycksfallsförsäkringar. Och dessutom var inblandad i införandet av 1900-talets första pensionssystem. Tack, Jerry, för en tung och fin julklapp!

En lärorik tegelsten.

Som jag så ofta skriver här är detta ingen politisk blogg. Men de allra flesta av oss som är födda på 1900-talet har ett förhållande till socialdemokratin. Några gillar den, andra avskyr den, en del ser vad den har åstadkommit, andra önskar att de där gråsossarna kunde förnya sig lite. Och så vidare.

Olof Palme var partiledare för Socialdemokraterna och även statsminister när han blev mördad för snart ganska precis 26 år sen. Samma år som Tjernobylolyckan inträffade – fast den olyckan skedde på min tjugofjärde födelsedag. De flesta av oss minns detta år som ett katastrofernas år. En svensk statsminister mördad på öppen gata i Stockholm… Den som var ung eller ung vuxen eller vuxen minns säkert än idag vad h*n gjorde i den stunden h*n fick veta att Sveriges statsminister hade blivit skjuten till döds.

Mycket på grund av Olof Palmes för tidiga död önskade jag mig den här boken. För jag ville lära mig och jag ville förstå varför den här mannen var både så hyllad såväl nationellt som internationellt och så hatad att han togs av daga. Jag hade en kort period i min ungdom som socialdemokrat. Att jag övergav den politiska övertygelsen handlade i mångt och mycket om Metropolen Byhålan och dess strikta indelning av befolkningen i sossar och icke-sossar. Den som var icke-sosse kunde gå och gömma sig. H*n kom ingen vart i samhället. Bara att dra. Men frågan var om denna rigiditet var Olof Palmes? Detta var ytterligare ett skäl till att jag ville läsa denna biografi över honom. För att förstå. För att få en ny(?) bild av Olof Palme och Socialdemokraterna. Detta parti, som har kantats av skandalaffärer och representerats av toknissar och lurendrejare de senaste åren.

Det är en fantastisk resa Henrik Berggren tar med läsaren på! Och det är ett fantastiskt yrkesliv han skildrar. Vi får också glimtar från familjelivet, men det är yrkespersonen Olof Palme som står i centrum. Henrik Berggren undviker inte att tala om skandalaffärer även i Olof Palmes karriär, men ibland känns det som om han endast snuddar lite vid dem. Var Olof Palme riktigt så oskyldig i vissa affärer? Samtidigt beskrivs också det ökande Palmehatet, det är rent förskräckligt att läsa om!

Jag hade tänkt dra av något på omdömet på grund av att jag tycker att Henrik Berggren på vissa ställen i boken är lite för snäll. Men det är ett otroligt gediget arbete som ligger bakom boken, med många timmars källstudier och intervjuer. Det kan inte bli annat än högsta betyg!

Read Full Post »

Vem orkar jobba?..

Idag har jag nämnt statsminister Fredrik Reinfeldt en gång. Nu blir det andra gången. Och skälet är förstås hans förslag om att folk ska kunna jobba tills de är 75 år. Nu börjar detta nästan likna en politisk blogg, men det är det fortfarande inte. Fast jag kan ju inte låta bli att tycka nåt om det här förslaget.

 

Det är dags för en bild på statsministern. Den här har Pawl Flato tagit.

I mina öron låter det väldigt bra att alla ska ha möjlighet att välja själva om man vill jobb längre än till sedvanlig pensionsålder. Men… För att kunna göra detta menar statsministern att man måste räkna med att byta karriär under (yrkes)livet. Som läget är just nu på arbetsmarknaden har jag svårt att se att den möjligheten finns i realiteten. Vem har för övrigt råd att omskola sig mitt i livet? Eller ska man som ung gå två utbildningar samtidigt eller vad menar han? För även om man öppnar möjligheten att få ekonomiskt studiestöd efter 50 års ålder tror jag många tar sig en funderare kring detta att kanske ta lån igen – när det gamla studielånet just är betalt…

Nej, jag skulle i stället önska att de som är lite äldre träder tillbaka så att våra unga får chansen att komma ut på arbetsmarknaden. För många unga är nämligen möjligheterna att få arbete mycket små. Vidare tror jag inte heller att den som jobbar inom till exempel vården orkar med att fortsätta hur länge som helst – eller omskola sig, som statsministern tycker.

Vad tycker du??? Skulle du orka och vilja jobba tills du är 75 år? Kan du tänka dig att omskola dig mitt i livet?

Read Full Post »