Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘hämma’

Ett inlägg om radio.


 

Igår gjorde Fästmön och jag nåt som vi inte har gjort tidigare: vi lyssnade på ett radioprogram tillsammans. Eller egentligen lyssnade vi ju på två program, varav det ena var ett nyhetsinslag. Nyheter och skvalmusik har vi förstås hört förr, men den här nyheten var mycket speciell: en ung person från vår familj berättade om sina upplevelser. Det var ett fint ”prat”, tydligt och klart. Dessutom mycket modigt. Nu hoppas jag att det får önskad effekt och att det inte blir nån cirkus kring det hela. Det är lätt att det blir det när media är inblandat och personen med fokus på sig är ovan att möta journalister…

KarlavagnenDet uppstod en lite märklig situation när jag samma eftermiddag blev kontaktad av en person vid radioprogrammet Karlavagnen i P4 och tillfrågad om jag ville medverka. Programmet skulle handla om separationer. Anledningen till att jag blev inbjuden var ett blogginlägg jag skrev om att umgås med sitt ex. Det är nu snart tre år sen jag skrev inlägget. Sent ska journalisterna vakna! Skämt åsido, jag kände att ämnet inte är aktuellt för min del. Och sen tycker jag att det räcker med att en i familjen framträdde i media igår. När jag förklarade detta för den som hade mejlat mig från Karlavagnen fick jag förståelse. Samtidigt kände jag att det nog inte var en riktig journalist, för då hade personen i fråga med all säkerhet huggit tag i mitt svar på ett helt annat sätt…

Hur som helst, när kvällen kom och alla sysslor var utförda, satt vi och läste tillsammans i var sin bok, förstås. Och så kom vi på att vi ju åtminstone kunde lyssna på programmet. Både Anna och jag har lyssnat på tidigare program, men inte tillsammans.

Det var ganska vanliga människor – och en och annan så kallad expert – som ringde in till programmet och berättade sina historier. Visst fanns där bland dem en och annan kuf. Jag är glad att jag tackade nej till att medverka, för jag har inte alls nån lust att berätta om nån av mina separationer i radio. Det är så länge sen. Den senaste var 2006 och det var en bra separation. Det kan man inte säga om separationen från min förra sambo och min skilsmässa, som skedde ännu längre tillbaka i tiden. Men det är inget jag vill älta, jag vill inte ha nån kontakt med nån av dem och det tror jag är ömsesidigt. Med framför allt den ena personen hände det så mycket skit även på senare år att jag blir rent rasande när jag tänker på det. Och sånt är inte bra för mig alls. Bättre att låta den björnen sova i sitt egetkackade bo. (Ja, nu var jag elak, helt korrekt uppfattat!)

Jag kan vara avundsjuk ibland på människor som går igenom separationer som blir bra. Separationer, där man kan ha kontakt med sitt ex utan att det blir konstigheter. Särskilt viktigt är ju detta om man har barn ihop! Jag är glad att det funkar så bra som det gör i den familjekonstellation jag lever i sen snart sju år tillbaka – även om det redan från början fanns kvinnor som ville sätta käppar i våra hjul. Irriterande nog för dem lyckades ingen av dem. Inte de som försökte i början och inte de som försökte senare heller. Jag har bara så svårt att förstå varför man måste jävlas med människor som har det tufft och som måste ha relationer som fungerar. Är det roligt/tillfredsställande/spännande eller vad att gå in för att försöka förstöra? Det är tur att vi i min familj är tänkande individer som var och en kan bilda sig sin egen uppfattning!

Gårdagens Karlavagn gav prov på både bra och dåliga separationer. Det var bland annat två äldre kvinnor som brutit upp och som ringde in och berättade sina historier. För den ena hade separationen varit bra och hon hjälpte till och med sin ex-man som nu är cancersjuk. För den andra hade det gått sämre – ex-maken och hon kunde inte mötas ens i affären eller vid familjehögtider.

tårarProgrammet leddes av Martin Melin, som ju är polis och Robinsonvinnare, men kanske mest känd som Camilla Läckbergs ex. För mig känns det… inte riktigt bra. Jag uppfattade att Martin Melin ibland hade svårt att möta dem som ringde in. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, helt enkelt. Särskilt tydligt blev detta när en MS-sjuk man ringde och berättade att han hade begärt skilsmässa när han fått diagnosen. Han ville inte hämma fruns liv och aktiviteter! Mannen grät när samtalet avslutades.

Nä, jag tror att Karlavagnen skulle vinna på att ha riktiga radiojournalister som programledare. Såna som är vana att ”ta” människor som ringer in och pratar om svåra saker. Lite mer som programmet var förr, faktiskt. Som det är nu känns det… rätt ytligt…

I kväll ska programmet handla om lyssnarnas erfarenheter av poliser. Programmet börjar klockan 21.40, enligt webben. Kanske är det bättre för Martin Melin att leda ett program om hans yrke, där han själv inte bara är en ex-Robinsonvinnare eller ex-man. Eller är han inte en ex-polisman också??? 

Ett program som en gång var så bra och som kunde ha fått fortsätta vara bra, har blivit medelmåttigt. Tre tofflor av fem möjliga får det av mig – och då är jag välvillig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag skriver om många saker här på bloggen. Försöker variera ämnena. Men det är verkligen inte alltid de inlägg jag tror ska vara kontroversiella som orsakar rabalder, det är inlägg som handlar om till exempel en viss diet eller som igår, en jädra fototävling. Mitt inlägg var ganska neutralt, jag refererade till två artiklar jag hade hittat på nätet och så bjöd jag in läsare att kommentera. Nu ska jag försöka förklara hur jag tänkte och menade. Citaten är direktkopierade och inga stavfel är rättade.

De första åsikter som lämnades var till exempel från Åsa:

Och hur mycket hade det uppmärksamhets om det inte protesterats mot det? Ja, det är farligt att gå på spår. Och människor är korkade nog att följa allt utan att tänka själva. […]

Jag svarade och försökte förklara hur jag tänker när jag menar att bilden är olämplig:

[…] Det är många unga påverkningsbara med suicidtankar som jag tänker på. Om man mår dåligt kan man inte alltid tänka klart och vara rädd om sig. Min övertygelse är också att de flesta kan tänka själva och ta eget ansvar, men alla kan inte det i alla lägen. […]

Särskilt mycket uppmärksamhet tycker jag inte att tävlingen har fått. När jag skrev inlägget igår hittade jag bara två artiklar om den. Dessutom länkade jag till tävlingssidan så att man kunde titta på andra bidrag som var med. Bland dessa såg jag en helt fantastisk bild som jag personligen skulle ha röstat på om jag hade sett den.

Att människor skulle vara korkade, som Åsa skriver, har jag aldrig sagt. Men sårbara människor kan bli påverkade av en sån bild. Det fanns i min närhet en ung vuxen som gick på rälsen och som inte går mer idag. Jag har också haft en manlig vän som i vuxen ålder tog livet av sig på detta sätt. Så om jag ska anklagas för nåt så är det inte för att jag tycker att människor är korkade utan för att bilden påminde mig om sånt som gör ont.

I en annan kommentar skriver Åsa:

[…] Ska du/jag/Lasse/de vi länkar till skriva som vi gör? Någon kan säker skadas av det? […]

Ja, Åsa har säkert rätt. Detta är ytterligare en signal till mig om att jag borde/ska sluta blogga/skriva. För tänk om jag råkar påverkar nån så att den skadas. Det vet jag ju aldrig. Men jag försöker hålla det svarta i de privata inläggen som bara jag själv har lösen till. Samtidigt vet jag ju inte. Och som sagt, detta är ytterligare ett argument för att sluta skriva.

Jag tycker om att fota. Det var nåt jag började med när jag var arbetslös. Bilder fascinerar mig. Men jag fotar ofta det sköna eller det roliga, det som lyckas förföra och tilltala mig. Bilden som vann fototävlingen tilltalar mig inte för den ger mig signaler till svåra minnen. Det gjorde bilden inte först. Jag kände bara instinktivt att jag inte gillade den. När inlägget var publicerat och det kom in kommentarer insåg jag efter ett tag varför: jag påmindes om sånt som gjorde ont.

I ett svar till Åsa skrev jag 

Jag förstår inte hur du orkar gå igång på detta skitinlägg såsom du gör.

Det var jag själv som kallade mitt inlägg för skitinlägg. Jag tyckte som sagt inte att det var så viktigt eller angeläget när jag skrev det. Men sen blev det det. Det jag menade var att jag tycker att jag har skrivit viktigare inlägg – och då har inte en käft reagerat. Eller jo. Vid ett tillfälle var min tillvaro så kaotisk att jag antydde att jag skulle ta livet av mig. Då reagerade en kollega till mig. Dessutom agerade hon. Det glömmer jag aldrig! Från alla andra läsare var det total tystnad.

Åsa tyckte att det var ett konstigt svar hon fick av mig:

[…] Något förvånad över att du ser ett inlägg där du associerar till något av det allvarligaste som finns, självmord bland unga, som ett skitinlögg.[…]

Det jag även menade med skitinlägg är att jag uppenbarligen skriver illa. Jag skriver så illa att folk inte förstår vad jag menar. Och det är illa! Jag jobbar som kommunikatör. Jag borde vara expert! Ytterligare ett skäl att sluta blogga! Jag svarade Åsa

[…] Jag skriver uppenbarligen illa = skitinlägg eftersom folk inte förstår vad jag skriver. Nu tycker jag att du har fått tillräckligt med utrymme att tycka illa om det här inlägget. Du har framfört din åsikt, tack. Nu kan du skriva lite på din egen blogg i stället!

De tre sista meningarna var inte så trevligt formulerade av mig, men jag kände att det var dags att dra ett streck i diskussionen. Vi har uppenbarligen inte samma åsikt. Åsa fick lämna sina åsikter, men jag tyckte och tycker att hon kan utveckla dem på sin egen blogg. Min blogg är inte nån sorts chatt. Jag skriver inlägg, folk kommenterar. Vill man ha nån längre diskussion om ett ämne kan man förslagsvis söka mig på annat sätt eller söka upp ett diskussionsforum som verkligen är ett diskussionsforum.

Lasse var en annan person som lämnade sin åsikt. Han raljerade bland annat över pekpinnar från myndigheter och skrev så här:

[…] En snygg bild, men visst borde flickorna ha gått på en tydligt markerad gångbana, försedda med hjälm, knäskydd och knälånga stövlar (om det skulle komma en orm). Dessutom vore det önskvärt att det tydligare framgick att flickorna kommer att dela ev föräldraledighet exakt 50/50 med barnets far (eller mor om de är lesbiska och får barn genom insemination). […]

Jag tyckte att han tog i ända från knätofsarna knäna och undrade i mitt stilla sinne vad lesbiska och insemination hade med saken att göra. Så jag svarade bara:

Oj så du tar i.

I natt dundrade pranaliving från Australien och undrade när Sverige ska sluta vara en överförmyndarstat. Och skrev bland annat så här:

[…] Javisst det kan vara farligt att gå på en tåg räls. Men det handlade om en foto tävling, med ett tema. Hundra tusentals med barn i olika åldrar travar med säkerhet på tåg räls varje dag utan att vara i omedelbar fara. 99% av dessa vet att det är farligt, barn tar en kalkylerad risk, det allra bästa sättet att lära sig. […]

Jag tänkte för mig själv att vilken nytta har man av lärdomen om det kommer ett tåg och mejar ner en… Pranaliving skrev också:

[…] Sverige har blivit fenomenalt bra på att utrycka sig offentligt om olika saker i ett typiskt fascistiskt manér. Jag flyttade till Australien 2004 och denna Vi-vet-vad-som-är-bäst-för-dig-så-vi-gör-det-olagligt-straffbart mentalitet finns inte här och är precis varför jag flyttade och inte kommer flytta hem igen. Jag älskar Sverige, men inte hur besluttagare rider på paragrafer och ser till att svenskar ser ut som en drös med fjollor. Kunde ju lika gärna vara Kina, Nord Korea. […]

Och då kunde jag ju inte låta bli att bland annat svara

[…]Det måste vara skönt för dig att slippa bo i Sverige. Då slipper du ju bry dig om fototävlingar och överförmynderi. /Fjollan

Men först tackade jag för kommentaren och förklarade min åsikt i frågan. Igen.

Tack för din kommentar! Jag tycker att det är olämpligt att en sån här bild vinner en tävling. Bilden är inte ens den bästa, enligt min åsikt.

Den enda av oss som höll huvudet kallt och klart var Arga Klara, som bland annat kommenterade så här:

Jag tyckte inte om bilden, och jag förstår att Trafikverket reagerar. Konstigt vore det ju annars. Det finns ju folk som inte fattar hur farligt det är […] Men eget ansvar borde ändå smälla högre, och rabaldret kring pristagaren förstår jag inte riktigt.

Men Åsa ville inte ge sig. Hon laddade om och hängde upp sig ordentligt på mig:

Folk=jag? Sanningägaren=du? Antar att du redan blockat mig. Är du verkligen sådan? Konstaterar att jag tagit för mycke utrymme för dig. Första gången, på över 10 år, någon ansett att kommenterar från mig är att ta ett utrymme. […]

Jag svarade att jag med folk inte bara avser Åsa (vem tror Åsa att hon är, ett helt folk?). Som jag skrev längre upp i detta inlägg är det illa om jag skriver så att folk inte förstår eller missförstår det jag skriver. Jag har märkt det ett antal gånger. Däremot har jag aldrig nånsin på den här bloggen uttalat att jag äger sanningen. Jag har gång efter annan påpekat att det är mina åsikter, inte sanningen. Så jag svarade Åsa:

Nej, inte enbart du och nej, det har jag aldrig sagt att jag är, jag framför MINA åsikter på MIN blogg. Och nej. Jag har inte blockat dig. Men du har framfört din åsikt om samma inlägg i flera kommentarer, det räcker nu. Jag tycker att du ibland har en aggressiv ton och sånt hämmar både mig som skribent och andra som vill kommentera. Har jag hört. […] Nu sätter vi punkt här.

För när tonen hårdnar så här tystnar somliga. De vågar inte tycka nånting. Jag får ibland sms och mejl om detta och man ber mig stoppa den aggressiva. Att blockera nån från att kommentera är nåt jag använder i undantagsfall. Det handlar till exempel om personer som vill använda min blogg för att kränka homosexuella, skriver rasistiska kommentarer eller bara kallar mig idiot för att jag har en annan åsikt.

Åsa skriver i en sista kommentar:

Tack Tofflan, kan du då definiera vad som är skitinlägg från din sida, så vi som tänker/känner inte behöver lägga energi på att besvara det. Du är en jättebra person på många sätt som jag ser det! Liksom de jag ser närmast omkring dig! Jag vill jättegärna hitta tillbaka till det. Du är en (mycket) betydelsefull person i mitt nät nätverk, vilket jag tror du är för många, jag håller på att tappa bort dig där, det vill jag inte! Samtidigt har även min acceptansnivå en gräns. Maila mig gärna om du vill ta det privat.

Jag har den största respekt för Åsa och för att hon är vass i såväl åsikter som kommentarer och för att hon är så orädd att framföra dem. Jag blir rörd över att Åsa tycker att jag är en (mycket) betydelsefull person i hennes nät nätverk. Men ibland måste man bara respektera att man har olika åsikter i en fråga. Det har Åsa och jag i den här frågan, i frågan om ett inlägg på en privat blogg om en jädra fototävling i Dalarna. Därför blev mitt sista svar

.

Det kommer inget mejl. Jag har försökt förklara och bena ut här i det här inlägget. På min blogg råder vissa regler. Här är tre av dem:

  1. För det första svarar jag på ALLA kommentarer. Det tillhör allmänt hyfs. Den som har en kommentarsfunktion och inte svarar folk kan lika gärna stänga av.
  2. För det andra tillåter jag ganska långt att man framför sina åsikter. Men åsikterna ska höra till respektive inlägg, man ska hålla sig till ämnet. Annars kan man ringa mig eller mejla eller vad som helst.
  3. För det tredje är det här min blogg, det är mitt vardagsrum i världen. Ingen ska känna sig rädd eller obekväm att vistas här. Och jag bestämmer reglerna här.

Därför, när jag som värdinna säger

Tack för dina synpunkter! Nu låter vi nån annan få komma till tals.

då menar jag det. I en specifik fråga. Vänskapen – IRL eller på nätet – är inte slut för det. Men här på blogggen har jag sista ordet.

Read Full Post »

Ja nu är det dags för lite självömkan* igen! Så hoppa över den som inte orkar! Idag ska det handla om krämpor. Den uppmärksamme noterade att jag återupptog mina promenader igår. Dessa trippar ut i verkligheten ger mig frisk luft, sol på näsan, motion – och skavsår. Igår traskade jag i mina väl ingångna sandaler. Trots det fick jag ett sår på höger fotknöl. Denna måste nu plåstras om så att jag kan ge mig ut på nya äventyr idag.

Under de tidiga morgontimmarna idag låg jag i sängen och lät smärtvågorna i magen skölja över mig. Jag var helt avslappnad och försökte tänka mig att jag låg i vatten och njöt av vågorna. Magen har varit rent förfärlig de senaste dagarna! Inte nog med att den har blivit enorm – det visade Fästmöns foto från igår – den är ond också. Jorå, visst är jag tjock, men magen svullnar rejält när jag äter. Och så dessa vågor av smärta som jag nu försöker lära mig att möta – och mota. Tänker morfars optimistiska ord

Det går över om hundra år!

För smärtan går över. Jag vet det och jag är inte rädd för den eller för vad den har med sig.


Här låtsas jag att jag ligger vid strandkanten och låter Vätterns vågor skölja över mig.

                                                                                                                                                             Igår blev det klart att jag ska delta i en begravning när jag åker ner till mamma och Metropolen Byhålan nästa vecka. Begravningar är aldrig roliga tillställningar, men jag vill göra det därför att personen som har gått bort var en del av min barn- och ungdom – och blev åter en del av livet på senare tid när h*n hjälpte min mamma med skjutsningar kors och tvärs. Naturligtvis är det även för att visa min respekt mot personen och familjen, samtidigt som det blir att återuppväcka minnena från snart fyra år sen. Och då snackar jag inte om festen som grannarna hade nedanför utan om det farväl jag tog av min pappa. Min stora, starka pappa som drunknade.


Pappa som 20-åring.

                                                                                                                                                          Solen lyser även idag, men himlen var inte lika klar i morse. Trots det gissar jag på samma hetta som igår. Jag klarade den bra, brukar annars ha svårt för det. Fick till och med lite färg, så även dagens promenad utförs i lättare klädsel.


Såna här på mitten.

                                                                                                                                                         Idag står annars inte så mycket på agendan. Jag ska slå in ett paket till min mamma och jag ska åka till Stormarknaden och handla, för där tycks ICA Kvantum vara det enda ställe som säljer vanlig, hederlig saltgurka! Och så behöver jag inhandla lite middagsmat också. Vad 17 ska man hitta på ytterligare en varm dag?

Anna jobbar till 16 varje vardag från igår och fyra veckor framåt. Idag ska hon på en behandling inne i stan klockan 17, så jag gissar att vi inte äter förrän efter den. Hennes första dag på vikariatet hade gått bra, men mycket kändes ovant och snurrigt och vissa praktiska saker fungerade inte som de borde. Men duktig är hon, min kicka!

Vill slutligen påminna om 100 000-fikat i morgon klockan 11, mötesplats Åhléns i Uppsala, Stora torget-sidan. Du som läser min blogg är varmt välkommen! Vi går i samlad tropp till stans bästa fik – var och betalar emellertid för sig själv. Kom igen! Det blir roligt att ses i verkliga livet också!

                                                                                                                                                            * Jag har fått veta att nån tycker att jag ägnar mig åt självömkan här på bloggen. Tyvärr har denna person inte sagt det till mig direkt eller skrivit det i en kommentar, men det sved. Jag ägnar mig åt så mycket självömkan jag vill – på min egen blogg. Dessutom har denna person klagat över mina ämnesval och min humor. Då frågar jag mig: Varför läser h*n min blogg? För håll med om att om man tycker så illa om det nån skriver då besöker man väl inte den bloggen runt sju gånger per dygn, med start tidig morgon? Eller? Detta har medfört att jag till viss del känner mig hämmad i det jag skriver. Kanske det var syftet? (Av nån anledning tänker jag på personens BARN som säkert också hämmats på liknande sätt av sin förälder. Fyyyyy…)

Read Full Post »