Vad gör vi då?

Ett inlägg om typiska dagar i Metropolen Byhålan.

---

 

Nejlikor till pappa, mormor och morfar och till morfars bror och hans fru.

Jag fattar om eventuella andra läsare än jag själv är otroooligt nyfikna på hur jag fördriver dagarna här i Metropolen Byhålan. Huvudsyftet med vistelsen den här gången var förstås att bevista en begravning. Jag skulle hellre ha varit med och firat en födelsedag, men så blev det inte. Gårdagens farväl tog hela eftermiddagen. Uppenbarligen fick vi inte nog, för idag, efter storhandlingen, for vi upp till kyrkogården. Jag har inte varit vid pappas, mormors och morfars grav sen i somras, så jag ville dit med lite blommor. Mamma kommer heller aldrig till graven eftersom färdtjänsten inte väntar medan hon sätter ner blommor och ingen annan erbjuder skjuts. Men det är lugnt, jag har nyligen betalat årsskötsel för ytterligare ett år och kunde konstatera att griftegårdsförvaltningen har planterat penséer. Vi blåste också över (det blåser förskräckligt här!) till asklunden där vi satte några nejlikor hos morfars bror och hans fru. Kanske har vi nu fått nog av gravar och sånt ett tag framöver? Till nästa gång. För den gången kommer ju, det vet vi.

Vädret är inte det bästa, det blir det först när jag har åkt härifrån. Det kom lite sol igår mot kvällningen, men idag är det mulet. Det började blåsa här redan igår och vindarna har inte avtagit. Tack och lov är de inte nordliga och nåt regn har vi inte sett till idag. Tyvärr hjälper inte det, så nån promenad nere vid sjön är inte att tänka på. Jag passade på att ta ett par bilder på solen och sjön igår i alla fall.

Här ser jag ut över sjön ungefär mitt emot Toffelmammans boning.

Vad händer mer här då? Jo jag läser om morgnarna, för av nån anledning vaknar jag runt klockan sex. Då är huset tyst och jag kan koncentrera mig. Sen sitter jag vid datorn, men jag har otroligt svårt att koncentrera mig på det jag skriver trots att jag ibland sitter för mig själv i vardagsrummet. Antingen pratar mamma (det gör hon typ hela tiden) eller så är TV:n på ganska högt. (För tillfället är det en skåning som skrålar ikapp med nån sorts hillbillymusik.) Men i morse rådde tystnaden och jag läste ut PD James. Därefter grabbade jag tag i en ny bekantskap bland deckarförfattarna, Emelie Schepp. Passande nog är den unga damen från Metropolen Byhålan (och jag tror att jag vet vem hennes farsa är, trots att han stavar sitt efternamn på ett mer traditionellt sätt än den eventuella dottern).

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mer då – förutom gravar och böcker? Eh ja… det fikas väldigt mycket här… Det fikas ofta och gärna och jag har svårt att tacka nej till det som bjuds till kaffet. Igår blev det tårta och idag blev det två cocosbollar…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Läppstiftsprovning.

Idag har vi storhandlat, som jag nämnde inledningsvis. Detta omfattade även att prova och köpa läppstift. Det vill säga mamma provade och köpte, jag fick, med brillans hjälp, tolka färgnummer. Inte dagens roligaste aktivitet, om jag får säga det. Så jag sitter nu och väntar på att det ska bli middagsdags. Vi shoppade loss vid delikatessdisken inne på Maxi… Magen börjar så sakteliga vänja sig vid såväl mat som godsaker. Var sin godispåse följde också med hem från affären.

 

Jag önskar Dig en skön Sista april/Valborg från en blåsig Metropol! Ta det vackert med alkoholen och glöm inte att passa eldar och grillar!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Fly me to the moon…”

Ett inlägg om att säga farväl, men också om att flyga och digga – in i det sista.

---

 

Sorgen är också ljus.

Idag har jag sagt ett farväl. Ett farväl till en kär person ur den äldre generationen. Ett rikt och långt liv tog slut den första dagen i april. Ändå kom slutet på sätt och vis överraskande. Jag är i alla fall glad för det där sista telefonsamtalet, att jag ringde den där sista födelsedagen i mars. Det enda som grämer mig lite är att jag inte fick berätta om mitt nya jobb – jag vet nämligen att hon brydde sig.

 

 

 

Sorgen är mångfacetterad. Jag känner mycket sorg för att en del av min barndom och min släkt har gått ur tiden. Lite grann en extramormor – min egen mormor var ju bara fem år äldre än jag är nu när hon gick bort. Sorg känner jag också för lilla mammas skull. Snart är hon den äldsta i släkten och det måste kännas… märkligt… Men störst sorg och varmaste tankar går till kusin Karin som nu faktiskt har blivit föräldralös. Och då spelar det ingen roll att hon är vuxen sen många år. Tror jag.

Stina, längst till vänster och Lotten, längst till höger sa farväl till sin mormor, Karin i mitten, en av mammas yngsta kusiner, sa farväl till sin mamma. (Bilden är publicerad med tillstånd.)

 

Efter regnet igår kom solen i kväll.

Fast tro det eller ej… Sorgen är också ljus! Och ljus var den stund i kapellet när vi tog farväl av en tämligen enastående kvinna. En kvinna som när livet gick mot sitt slut låg i sängen, omgiven av sina nära och kära, och diggade

Fly me to the moon…

Det var SÅ rätt med den låten idag! Jag kan bara önska och hoppas att jag själv är så… nöjd och färdig när det är min tur att lämna jordelivet.

Efter gårdagens regn kom solen idag. Den här dagen slutade i ljus. Mot kvällen stod jag vid sjön och försökte fånga solen på bild innan den gick ner. Jag finner tröst och kraft i sjön, Vättern. Här är så vackert att det nästan är smärtsamt! Men faster Eva, hon är på väg till månen, hon, alldeles säkert!..

Vi ses i Nangijala! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ja de e… ostbollarnas fel…

Ett ont inlägg, men även fyllt av gosiga katter.

---

 

Det är dessas fel!

Mitt i natten fick jag ett troligt gallstensanfall. Jag har haft liknande förut, men eftersom det är långt mellan gångerna har jag inte brytt mig om att söka läkare. I natt och idag var inget undantag. Då är det tur att doktorerna Olsson är mina egna, personliga livmedikus. Den ena ställde diagnos och tillkallade den andra som kom med medicin. Vilken service! Tack båda!

Så värst mycket sömn blev det inte i natt. Jag låg en del på soffan ute hos katterna och kved och stönade för att inte störa min Fästmö, men det blev ganska obekvämt så till sist återvände jag till sovrummet och stönade och kved. Grannarna måtte ha trott att vi hade rajtan-tajtan på högsta nivå för oss, men så var det alltså inte. Framåt morgonen började jag kräkas också. Ja, jag ska inte gå in på några detaljer. Däremot kan jag peka ut dem som oss skyldiga äro: de überäckliga ostbollarna vi köpte på ICA Solen! De låg där i delikatessdisken och såg ut som stora, runda karameller. Sen smakade de fan, på ren svenska, och var säkert fettrika. Och fett och gallbesvär funkar ju som bekant inte. Det blev helt bekräftat i natt.

Jag har legat hela dan hos Anna och knaprat piller var fjärde timma. Tyvärr fick jag ett mycket tråkigt samtal från mamma, så jag åkte hem framåt kvällen för att prata lite mer med henne. Dödsbud är aldrig roliga och jag känner att mamma bara blir alltmer ensam. Mina tankar går också varma till familjen som nu är utan sin mamma-svärmor-mormor.

Så jättemycket mer text blir det inte i det här inlägget, för jag har fortfarande ont och ska ta en dusch innan jag kryper ner i min egen säng. Men det kändes gott att vi hjälpte Jerry igår på lördagen med lite omflyttningar av möbler och sängmonteringar. Då blev det inte svårt att ta emot hjälp idag. Det var också spännande att få hänga en stund med Maja, kattungarna Citrus och Lucifers storasyster. Hon tyckte inte om att Jerry flyttade möbler och när sängen stod på rätt ställe la hon sig under den. Dessvärre avslöjade svansen henne…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Anna lagade god mat på lördagskvällen. Mitt bidrag var vinet, ett Copertino riserva från 2008 som är medelfylligt. Jag åt lagom mycket och drack två glas totalt. Eftersom ingen annan blev sjuk kan det inte ha varit fel på maten och vinet. Nä, felet var ostbollarnas, det är jag säker på. Och så var det väl inte så smart att sätta i sig dem vid 22-tiden… Lite väl sent…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som vanligt avslutar jag med några bilder på gosbollarna, sötnötterna och allt vad jag nu kallar dem, det vill säga Mini, Citrus och Lucifer:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rött utan kvistar och orange

Ett rödtonat inlägg, med ett inslag av celadon mot slutet.

---

 

Tomater utan kvist, enligt kollegan J.

Bilden här intill föreställer tomater. Det ser du säkert. Det är emellertid en betydligt viktigare bild än så. En måste precisera: det är en bild av tomater. TOMATER. Utan kvist. UTAN kvist. Faktum är att bilden föreställer ett foto av det kollegan J kallar för tomater. Fotot är ett bevis. Ett bevis i en tvistefråga. Kollegan J skulle köpa tomater, kassörskan tyckte att de var KVISTtomater – till ett högre pris. En tvist pågår där kollegan J har begärt en förhandling med affärschefen och en ursäkt av kassörskan. Det går inte att återge hela historian som kollegan J underhöll oss med vid kaffe-på-lunchen-koppen. Jag vet bara att jag skrattade högt och mycket. Inte tänker jag handla på den aktuella Willys-affären heller. För det är inte bara så att kassörskorna där har egna benämningar på tomater, de är fryspåsepoliser också.

Idag bjuckar jag på en selfie! Jag håller mig till bananer, inte tomater.

Det är tur att vi inte har såna galna kassörskor på Tokerian! Eller så är det tur att Vi Som Alltid Har Rätt <== (ironi), såna som kollegan J, Herman i En misstänkt liten kanelgiffel och jag, är spridda över varierade butiker, så att säga… Jag själv, till exempel, stannade vid den ICA-affär jag handlade i som student, under mina första år i Uppsala, idag efter jobbet… På den tiden Emil i Lönneberga jobbade extra där.

Annars har jag hållit mig till bananer och inte tomater idag. Detta har skett medan jag har dykt djupt ner i magasin av blöt karaktär. Jag har slutgranskat produkter hela dan med rödpennan i högsta hugg. Jag har kastat mig på NK*, på författare, på typ ALLA som så här på fredagen behövde komplettera sina verk. Det har gått bra. Ingen blev arg och jag blev färdig. Det känns fint att nå veckomål på jobbet!

Men min dag inleddes faktiskt med en rejäl krasch i morse. Jag har varit så trött om kvällarna att jag inte har orkat gå ut med soporna. Sopberget anföll mig därför i morse, gjorde mig till en baglady och tvingade ut mig i soprummet innan jag åkte och jobbade. Jag tappade en påse på betonggolvet – gissa vilken av tidningspåse, påsen med pappersförpackningar, kompostpåsen eller påsen med glas… Ja det är inte för inte en kan benämna mig

• Syster Duktig
• Syster Lustig

eller

• Syster Hurtig

(valet är ditt).

Nästa krasch kom i orange förpackning när jag anlänt hem efter avslutad arbetsvecka.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga, det var pensionskuvertet som nått min postbox! Asså… det var bra tunt… Men… om jag går i pension om sju år får jag ut mer än jag hittills har fått per månad i a-kassa. Vilket lyxliv jag skulle kunna leva! (<== ironi IGEN!) Nu har jag inga planer på att gå i pension om sju år, fast om framtiden vet vi inget. Det enda jag vet är att jag älskar att jobba. Och orange älskar jag – med vissa undantag…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nä, nu har jag svamlat tillräckligt. Jag ska hälla upp middagen i en celadongrön skål, hälla ner mig själv i bästefåtöljen och lägga Karin Nymans mamma i knäet. Med det sistnämnda menar jag Jens Andersens biografi om Astrid Lindgren. Boken är på cirka 450 sidor, jag har läst ungefär en fjärdedel – och det har nästan bara handlat om Karin Nymans bror Lasse hittills. Hum… (Min mormor, till exempel, nämns inte med ett ord. Hmpfff…)

Ha en riktigt go fredagskväll!

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan 2016: Västerås

Ett inlägg om en rätt antik TV-serie…

---

 

Torsdagar är nästan veckans bästa dagar för då går ju Antikrundan – vissa delar av året i alla fall. Nu är det en sån del. Jag slog mig självklart ner i bästefåtöljen utan att fråga om lov och kikade på vad folk i Västerås hade med sig.

Jämfört med Uppsala förra veckan var Västerås regnigt. Men fina grejor äger västeråsarna!

De här prylarna tyckte jag var häftigast i kvällens program:

• Glasvasen som ett barnbarn hade köpt troligen ganska billigt kom dit med en mormor. Vasen visade sig vara värd mellan 30 000 och 40 000 kronor. Jag la mig lite lägre och värderade den till 20 000 kronor.
• Carl Milles-statyetterna värderade både experterna och jag till 50 000 kronor.
• Skyltplanscherna var ovanliga och värderades till 20 000 kronor. Min värdering låg lite lägre, på 15 000 kronor.
• Glasögonen – eller brillorna – i sitt fina fodral värderade vi till mellan       10 000 och 15 000 kronor.
• Den upphittade broschen var bara ursnygg. Både experten och jag värderade den till 25 000 kronor.
• Armbandsuret värderade vi till mellan 800 000 och 900 000 kronor. Det var såå läckert!
• Kapitälet till en kolonn, eller pelare, som vissa säger i Sverige, köptes för 300 kronor på en auktion. Nu värderade Antikrundans expert det till mellan 60 000 och 80 000 kronor. Jag la mig högre, på 125 000 kronor.
• Den helt underbara mattan med bruna och gröna rutor skulle jag gärna lägga på nåt av mina golv. Jag värderade den till 150 000 kronor, men Expert-Anette tyckte 200 000 kronor.

Nästa gång experterna i Antikrundan och jag i bästefåtöljen värderar saker är vi på Läckö slott.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min lördag: tankar, sopkaos och ett rent helvete

Ett lördagsinlägg.

---

 

Solig morgon.

Jag brukar alltid tänka att jag ska dö till Schuberts Ave Maria. Det kan jag naturligtvis varken veta eller bestämma. Men i december, när jag spelar min jul-cd med Peter Jöback i bilen, är jag övertygad om att det blir så. Nu är det en ny månad och snart också en månad sen det var jul. Kanske jag lever ett tag till.

När jag dammar brukar jag fundera över högt och lågt. Idag dammade jag, men var jag mer i nuet – och ändå inte! – när jag drog med dammtrasan över de inramade fotona på min ursprungliga familj: farmor, farfar, mormor, morfar, pappa och mamma. Det finns en enda av dem kvar här på jorden (och henne telefonerade jag med i torsdags kväll). Sen är det jag. Och efter mig… ingen. En känsla av sorg smög sig in och borrade ner sig nånstans i mitt bröst. Det blev lite tungt. Samtidigt vet jag att det finns människor som jublar över det faktum att det tar slut med mig. Men det kan också finnas en och annan som känner annorledes… (Och så blev jag påmind om att ta tag i återhämtningen av våra släktporträtt som är deponerad hos en lurendrejare.)

Anna Jansson, en försvunnen ung man och en mugg kaffe var med mig i sängen i morse.

Min lördag… Först vaknade jag strax före halv sju, men lyckades somna om för det var tyst i huset. Vid åtta-tiden tyckte nån i byggnaden att det var helt OK att starta både en tvättmaskin och gräla. Jag skuttade därför upp och fixade kaffe. Kaffet höll mig varm i sängen medan jag läste ungefär 100 sidor ur min bok på gång. Det är Anna Jansson sextonde Maria Wern-deckare och jag måste säga att titeln är väldigt passande. Men märkligt nog inleds boken med en pojke som försvinner från en färja – precis som Shetland igår… Så sammanträffanden existerar…

Det var otroligt vackert väder idag, men dan började kallt. Jag fick ha en liten syjunta här på morgonen, för jag upptäckte att det drog en aning om vänster stortå. Det fixade jag till snabbt och inte snyggt. Greta-Lischa Schterner*, min gamla schyfröken, jag menar tekschtillärarinna, skulle inte ha godkänt min sömnad.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det behövdes uppenbarligen dammsugas här idag…

På dagens agenda stod som sagt städning. Det är inte så världsaroligt längre när en bara har två dar i veckan att städa på. Men det går. Allting går ju – utom tennsoldater och små barn. Jag körde igång ett maraton med klassisk musik – mina fem cd-skivor Classical Collection. Då slapp jag höra vad andra i huset har för sig. Dock noterade jag en avfärd. Jag hoppas att den blir av det längre slaget för jag orkar inte försöka somna till en tvättmaskins entoniga brummande en natt till.

Nu har huset fått lyssna till vacker musik hela dan. Hoppas det får människor att lugna ner sig och dämpa sig ett tag. Min städning är nästan färdig. Dammningen är klar, liksom dammsugningen. Det behövdes, kan jag meddela…

Jag har pausat för att äta frukost, tvätta mig, stoppa in ögona (det vill säga linserna) och rafsa ihop soppåsarna. Jag har ett eget lite sopberg här. Eller sopkaos, som är det senaste kaoset media skriker ut om. (Sopkaos är det alltså i Stockholm.)

Sopkaos i New Village osså.

Jag måste ge mig ut, tyvärr. Det är inte bara sopkaoset jag ska bringa ordning i, jag måste ordna nån middag dessutom. Det blir köpepizza idag har jag bestämt. Eftersom jag är ensam straffas jag och får inte hemkörning av pizza om jag inte betalar (extra) för det. Därför har jag bestämt att jag åker och hämtar hem den själv. Men än så länge är det lite tidigt, så jag får väl ställa mig vid strykbrädan en stund och även dra några tag med en fuktig trasa i badrummet och i duschrummet-toan.

I kväll blir det tänd ljuskrona igen. Fem stearinljus får inte upp värmen, men det var i alla fall mysigt att tända dem igår. Repris i afton, alltså. Och kronan sitter i taket i vardagsrummet, inte på mitt huvud. Nåt ljushuvud är jag inte, som bekant. Förutom pizza och ljuskrona blir det Stjärnorna på Slottet klockan 20. Och ett och annat kapitel i min bok, förstås. Har DU lust att berätta vad DU har haft för dig idag så gör gärna det i en kommentar.

Ljuskronan sitter i taket, inte på mitt huvud. Nåt ljushuvud är jag som som bekant inte.

*Greta-Lischa Schterner = hon hette självklart nånting heeelt annat.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Namnsdagsfirande

Ett firande inlägg.

---

 

Vilken tur att mamma och jag GÖR en massa saker. Jag menar, varför skulle annars somliga läsa allt jag bloggar om min mammas och mitt firande, även flera gånger? Jag tycker så synd om den som är så fixerad vid mig och mitt, för jag har börjat förstå att det är en människa som är ensammare än ensammast.

Idag fortsätter vi vårt firande med namnsdagsfirande. Nu är Svea mammas förstanamn, men precis som jag använder hon inte sitt förstanamn som tilltalsnamn. För mig är Svea för övrigt min mormor. Fast namnsdagar kan en ju alltid fira. Jag hade ett par paket med nåt gott i redo till mamma när hon klev upp framåt elvatiden.

Paket med nåt gott i till namnsdagsbarnet.

Det har varit riktigt gråväder hela dan idag också, men eftersom mamma åker hem i morgon behövde vi ta oss ut för att handla en kasse mat till henne. Ett par varma tumvantar blev det också, för nu ska kvicksilvret krypa neråt rejält igen, även i Metropolen Byhålan. Det är onekligen bra att ha en hjulburen moder, för en kan hänga tunga matkassar på rollatorn. Jag köpte nämligen också lite mat.

Mamma fick ta båda matkassarna.

Naturligtvis började det snöa när vi var ute. Jag behöver ta en tur till macken för att tanka och får väl då passa på att ta in lilla snöskyffeln som ligger i bagageutrymmet på Clark Kent*. Det brukar lägga sig bra med snö utanför garageporten nämligen och somliga ska jag snart iväg och jobba igen.

Förutom att slåss mot snön för jag krig mot granbarren. Gröngölingen barrar som tusan och inte en droppe vatten tycks den ha sugit upp. Så snart en andas i dess närhet trillar tusen barr av och landar på vardagsrumsgolv och matta. Jag dammsuger, både med lilla och stora dammsugaren, och jag sopar, men det är förstås ett sisyfosarbete. Därför har jag kollat på nätet om nån säljer gransäcken Barry fortfarande. Tyvärr verkar den varan ha utgått. Jag får nog försöka linda in granen i nån plastsäck när den ska kastas nästa helg.

Ett sisyfosarbete att sopa barr.

Namnsdagskaffe har vi just intagit. Det lär bli tufft sen för mig att låta bli sötsaker efter helgen. Samtidigt vet jag att jag klarade det i höstas utan problem, så det ska väl gå nu också med lite viljestyrka.

Gofika med kanelskapelse.

En bonus med goda vänner är att en får tillgång till lokalblaskan i pappersform. Fast den läste jag ut på fem minuter, för nåt särskilt nytt och intressant stod det inte i den. Jag läser hellre min bok på gång. Och jag skulle aldrig i livet betala tjugo spänn för ett lösnummer!

Inte mycket att läsa i lokalblaskan.

Kvällens middag blir våfflor med sylt och grädde, en reprismiddag som mamma har önskat. Sen bänkar vi oss framför TV:n och kollar Morgan Allings dag på Slottet samt filmen Monica Z. Filmen har jag visserligen sett på bio, men den är värd att ses igen.

Vad händer hos DIG idag och i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar om du inte är en trollpacka eller använder falsk identitet, för sånt skit publiceras inte!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Annandag jul 2015

Inlägget uppdaterades cirka klockan 23.30.

Det här inlägget uppdateras då och då under dan när det händer nåt i min lilla värld. Jag vet att det finns många där ute som sitter ensamma under julen och kan jag på nåt sätt roa dig med glimtar från Toffellivet så var så god! Men den som stör sig på det jag skriver och som enbart tycker att jag är knäpp behöver ju inte läsa, jag tvingar ingen.

---

 

Tofflan har tagit av sig tomteluvan.

Det är fortfarande jul, annandag jul, men nu har tomteluvan åkt av Tofflan. Det enda som är skönt med julen är att få vara lite ledig och vända på dygnet. Jag tror inte att jag har somnat före klockan 1 sen det blev jul och jag har inte heller vaknat före klockan åtta. Men i natt var en tuff natt. Dels har jag sen en tid väldigt ont i ett ben och den värken blev värre och värre under kvällen. När jag sen skulle sova vara det svårt att hitta en bra ställning. Till sist lyckades jag. Sen vaknade jag vid halv tre-tiden av att jag hade fått saliv i luftstrupen och höll på att kvävas. Luftrören kämpade och jag hostade i en kvart så att det nu gör ont att andas. Som grädde på moset har mina eksem kommit tillbaka såg jag vid läggdags igår. Det blev till att börja smörja igen. Magen är som den är. Men SEN… tror jag inte att jag har nån mer krämpa för tillfället.

Däremot vaknade jag och skrattade lite åt en mycket uppstressande dröm jag hade fram på morgontimmarna. Jag drömde att jag vaknade och gick ut i köket. Där befann sig både min mamma och min pappa. Den senare har varit död i nio och ett halvt år. Men det var inte det jag reagerade på, utan det faktum att min mamma (!) hade rivit ner allt ytskikt i köket – från tapeter till skåpsluckor och lådfronter. Alla eluttag var blottade och min uppgift blev att på studs koppla in dessa med rätt elektriska trådar bakom kulisserna. Jag protesterade vilt och högljutt, sa att jag definitivt inte kunde, men mamma var påstridig och sa att jag visst kunde och på’t bara. Då gick jag ut på balkongen där jag av nån anledning tappade min ost i sin ostkupa av plast från IKEA ner på grannens altan. Hum… Jaa… hur ska en tolka en sån dröm? Delen med elen kan jag till viss del begripa och tolka om till nåt jag står inför i verkliga livet som jag så gärna vill göra men kanske inte vågar för att jag tror att jag inte klarar av det. Men det där med osten… Det var nog bara en protestyttring av nåt slag.

Boken Falleri fallera falleralla har blivit utvald att bli den första julklapppsboken att läsas.

Nåt jag nu ska göra mitt bästa för att klara av är att försöka läsa ut min bok på gång. Därefter ska jag unna mig att plocka en bok ur min julklappshög, även om andra böcker står på tur i mitt lilla TBR-system. TBR är en förkortning av ”To Be Read” – alltså ungefär ”som ska bli lästa”, i det här sammanhanget. Jag har siktet inställt på… Falleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen, en bok jag fick av mamma. Varför just den vet jag inte. Det är bara den utvalda.

Det sägs ska vara soligt här idag och kanske tar jag med mig mamma ut på en promenad idag. Men sen blir det nog precis som igår läsning, julmat (sista svängen) och TV. I kväll är det säsongspremiär för Stjärnorna på Slottet i SvT1 och det åtföljs av Downton Abbey julspecial och troligen det allra sista programmet i den serien. Säsongens stjärnor är Stefan Sauk, Amanda Oooms, Claire Wikholm, Morgan Alling och Marika Lagercrantz och jag är mest nyfiken på Claire Wikholm, som inleder serien i kväll, faktiskt, och Marika Lagercrantz, som jag tycker är en utmärkt skådespelare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

Ett berg med matvaror kom med hem.

Ett litet ärende med bil blev det först för min del. Medan jag gjorde det fick mamma en stund på sig att fixa till sig. Det var neråt nollan temperaturmässigt. Blåsten har avtagit, men det var ändå en svag och nordlig vind. När jag kom tillbaka tog vi en promenad till Tokerian. Jag var förstås orolig att det skulle gå som förra året. Det gjorde det inte, allt gick bra. Fast efter att ha snurrat runt med en rollator bland pratande och varuplockande personal och kunder blev i alla fall jag slut. Jag måste liksom inte bara ha koll på vad jag ska handla, jag måste ha koll på mig själv OCH på mamma så hon inte traskar iväg och går vilse. Bland annat inhandlades luncher, för nästa vecka ska jag ju jobba igen. Och glödlampor. Här brinner nämligen flitens lampa om nätterna och glödlamporna pajar en efter en. Mamma förla sin plånbok när vi kom hem, men jag hittade den i fickan till min gamla fleecejacka som hänger längst in i hallen.

Jag tror bestämt vi behöver lite kaffe och nåt sött på det här. Läsa en stund, om möjligt. Sen är det dags att plocka fram julmat för sista gången i år. Fiskarna står redo att fyllas. Och på tal om fiskar finns det många såna i havet. Den som förstår vad jag menar förstår. Andra får fundera på saken. Jag står inte och väntar med håven längre.

Det finns många fiskar i havet, men dessa tre finns hos mig.

Lite kulturell spis smakade bra före den lekamliga. Ett par skumtomtar till spionthrillern så gick den snabbare att läsa ut. Sen var det dags för kökstjänst. Idag serverade köket i New Village årets sista julbord. En av hedersplatserna har mormors citroner haft. De används för smörknivar, men ska kanske mer troligt användas för fruktknivar. Men i vår familj gör vi som vi vill.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Lilla mamma tog disken och kvällens TV-underhållning var inte dum. Mellan programmen skrapade vi vår vecko-Trisslott och tänk… Vi vann! Tur i spel, otur i kärlek, sägs det. Oavsett, gemensam vinst och kärlek ska delas med nån. Och delad glädje är dubbel glädje.

Och alldeles strax är julen 2015 slut. Jag hoppas att du har haft en god helg och att du har delat den med nån annan än Ensamheten.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snövit

Ett inlägg om en film.

---

 

Snövit (1937) var Walt Disneys allra första långfilm. På juldagens eftermiddag gick den på SvT och jag tvingade min mamma att se den med mig. Eller nej då, det var förstås frivilligt. Men jag ville se filmen, för det enda jag hade sett av den tidigare var den sång- och dansscen som visas på julafton. Mamma, däremot, hade sett filmen på bio tillsammans med mormor. Hennes främsta minne från filmen var att hon önskade sig Snövit-skor…

Filmen baseras på den gamla sagan om prinsessan Snövit. Snövit har en elak styvmor som vill vara den vackraste i landet. Men en dag blir Snövit den vackraste och styvmodern beordrar en jägare att ta med Snövit ut i skogen och döda henne. Jägaren har emellertid inte hjärta till detta utan säger åt Snövit att fly in i skogen. Efter en natt ute i mörkret hamnar Snövit hos de sju dvärgarna.

Det är en rörande, men ganska enkel historia utan några djupare bottnar. Att styvmödrar är elaka är ju allmänt känt – det kan ju inte älska styvbarn som sina egna och är alltid svartsjuk på dem. Men räddningen finns i kärleken och i den här sagan är han en vacker prins. Dvärgarna är sju och små och hade filmen gjorts idag hade Walt Disney stämts med all säkerhet eftersom en med all säkerhet inte får använda ordet dvärg längre om kortväxta människor. Dessutom hånas även allergiker, surskallar, sömnsjuka, blyga och utvecklingsstörda med flera i filmen.

MEN… Jag tycker, som sagt, att detta är en rörande film och jag är djupt imponerad av att Walt Disney redan på 1930-talet kunde göra så otroligt bra animeringar – utan datorer.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vår i vinter?

Ett varmt inlägg.

---

 

Värmerekord – inomhus: 20,8 grader visar termometern.

När jag var tonåring brukade vi skämta och säga:

Vi har vår i luften, var har ni er?

Fast det var ju förstås på våren. Nu är jag 53 och det är vinter, men den 20 december 2015 kan jag säga likadant, eller åtminstone utbrista nåt om våren. För varmt är det! Jag har till och med värmerekord – inomhus. Det har inte varit över 20 grader inomhus här hemma sen i somras de få dagar solen låg på. Jag begriper mig inte på bostadsrättsföreningens värmesystem. Uppenbarligen funkar det inte som det ska, för på sommaren är det nästan 30 grader varmt och på vintern brukar det vara 18 – 19 grader inomhus hos mig igloon. I natt var här jättekallt också. Mamma hade fått lägga en filt ovanpå underlakanet som var iskallt. Men denna söndagen den fjärde advent är ett stort undantag – 20,8 grader visade termometern i köket att temperaturen inomhus var!

Det fjärde ljuset tände vi till frukost i mormors och morfars kopparstake i köket.

 

Gröngölingen står på balkongen tills vidare.

Det var lite soligt idag när vi traskade ut, mamma och jag. Inte var vi ensamma heller ute på ärenden. Men allt gick bra och vi fick även tag i en lagom stor och perfekt gran till ett rimligt pris (300 kronor). Granen ska inte vara för hög och inte för vid nedtill eftersom den ska förpassas in i ett av vardagsrummets hörn. Mamma tog våra varor i korgen på rollatorn medan jag bar den nätade granen hem till balkongen. Där står den nu i ett par dar, fram till onsdag. För i vår familj klär vi alltid granen dan före dopparedan. Mina blåa hyancinter, som jag köpte häromdan, har börjat slå ut och dessas doftutsöndringar tillsammans med äkta gran är riktig jul för mig! Sen kan andra ha plastgran eller ingen gran alls – var och en gör som den tycker och vill.

Kärleksmums – eller chokladrutor med kokos på.

Efter utförda ärenden och hemförd gran behövde vi fylla på energin. Det blev fika och jag tog en kaka. Kärleksmums, kallas de visst nu för tiden. När jag var barn sa vi… chokladrutor med kokos. Goa var de, i alla fall.

Eftermiddagskaffet intog vi i vardagsrummet. Då kunde vi tända det fjärde ljuset även i hästastaken. Den fina trästaken fick jag av vännen M en gång när hon kom för att hälsa på en helg med sin son när han var liten. Det är många år sen nu, men inför varje första advent tar jag fram den och precis som kopparstaken har den sin egen plats i mitt hem. Mamma kollade lite TV – nåt sportarrangemang med snö, skidor och bössor. Jag läste ut Åsa Jinders bok – smärtsam var ordet…

Hästastaken i trä. Notera den fina tändsticksasken med renen på – den fick jag förra året av en bloggvän.

Mammas enda önskemat, förutom julmat, när hon kom hit var våfflor. Därför åkte dubbeljärnet ut och jag gräddade så det stod härliga till. Sprejgrädde och två sorters sylt – drottning och hjortron – bjöd jag till. Jag tror att vi åt fyra våfflor var. Och ja ja, våfflor ska en väl äta på våren. Men det var ju nästan som en vårdag idag, så då passade det ju alldeles utmärkt, tyckte vi. Vad åt du själv till söndagsmiddag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Våfflor med sylt och grädde passade utmärkt idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »