Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘udda’

Ett inlägg om en novell.


 

Professor Frans StenbergNä, nån stor fan av noveller är jag icke. Däremot gillar jag ruskiga berättelser, deckare, psykologiska thrillers och sån litteratur som är på gränsen till det övernaturliga, det spöklika. Och så gillar jag Uppsala, där jag bor sen 32 år tillbaka. Jag hade därför höga förväntningar när jag, efter en del leveransproblem, slet upp Mohamed Omars gotiska Uppsalanovell med den långa titeln Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet ur kuvertet.

Genast kastas jag in i en mystisk tillvaro, där tiden tycks glida mellan dåtida gaslyktor och nutida iPhones, med dimman som fond. Inne i Gustavianum hittar vi professor Frans Stenberg och hans assistent Henning. Professorn är av en udda sort – som väl många professorer är? Henning tycker att han är lite lik Clark Kent. Men mest utmärkande för professorn är nog den röda fezen han bär då och då.

Det knackar på dörren och in stiger en kyrkoherde med ett dödsbud. Hon ber professorn granska ”fallet”. För utan tvivel är den döde mördad: hans huvud saknas.

Mohamed Omar, som vanligen skriver lyrik, kan sannerligen konsten att bygga upp en kuslig stämning. Persongalleriet lånar drag av såväl levande som döda Uppsalaprofiler – författaren själv tillhör den förra sorten. Det får mig att fnissa förtjust.

Men sen då? Är det spännande? Ja, det är det. Fast som den vana deckarläsare jag är listar jag förstås ut i förväg vem mördaren är. Jag hade gärna sett en lite längre berättelse, faktiskt, just för att dra ut på såväl stämning som spänning.

Omslaget, signerat Olov Redmalm, är otroligt snyggt och ypperligt passande till den här boken. Språket är vackert och böljande, lite som ett musikstycke. Tyvärr stör jag mig på alltför många korrekturfel. De 22 1/2 sidorna inlaga hade vunnit på att korrekturläsas bättre! En och annan språklig miss hakar jag också upp mig på, samtidigt som jag gillar Mohamed Omars lekfulla uttryck som

[…] den där sjuka, sliskfuktiga dimman! […]

Det var riktigt härligt att läsa den här novellen, utgiven på Aguéli förlag, en mörk novemberkväll. För endast 30 kronor plus porto kan den för övrigt bli din – mer information hittar du här! Kanske en liten julklapp..?

Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om Mohamed Omars lyrikbok Skymning öfver Upsala!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om valet och vad jag tycker, önskar och vill.


 

politiker

Valfjäsk?

Nä. Jag har inte missat att det är val. Och det har väl inte du heller..? Men det här är ingen politisk blogg (även om jag har åsikter) och därför undviker jag att skriva alltför mycket om politik. Jag tycker att det är vars och ens ensak vad man röstar på. Inte är jag särskilt intresserad av att veta vad DU röstar på för parti heller. Det blir nämligen nästan alltid bråk och tjafs när man diskuterar politik – i alla fall med vänner och bekanta. Vi är ju alla människor, med mänskliga egenskaper, och hur i h-e kan h*n rösta på DET partiet?! Idiot! Pucko!  Ja, du fattar..?

Nu har valstriden trappats upp, milt sagt. Det är partiledarutfrågningar till höger och vänster, på TV, på radio, i tidningar, på nätet. Ärligt talat orkar jag inte lyssna på eländet. För jag tycker att det är rätt eländigt att partiledarna, en månad före valet, går ut och lovar en massa saker. Valfjäsk, kallar jag det för. Varför kan de inte lova en massa saker annars, när det inte snart är val? Men framför allt, varför kan de inte hålla vad de lovar..?

Trots allt försöker jag orientera mig bland partierna för att hitta det parti som ska få min röst. Jag fokuserar på mina hjärtefrågor, för jag är mig själv närmast. Arbetsmarknadsfrågor och frågor om vård och omsorg tycker jag är viktigast. Skolfrågor intresserar mig inte alls eftersom jag inte har barn. Kulturpolitik är jag intresserad av, liksom infrastrukturfrågor och tillgänglighetsfrågorna är ju skitviktiga och HBTQ-politik och… Ja, jag inser att jag är intresserad av mycket, men inte allt. Det blir lite av en djungel…

Därför kör jag uteslutningsmetoden. Två partier går fetbort. Att de ens har ordet

[…]demokraterna

i sina partinamn är ett skämt. De borde inte få använda just det ordet. Såna partier har jag inget mer att säga om och till.

Men resten då? Tja, idag står mitt val faktiskt mellan tre partier. Jag har valt bort ytterligare partier som jag tycker står för alltför förenklad politik eller snudd på är enfrågepartier.

Och så tänker jag i vilket parti jag själv skulle vara välkommen. Jag och den lilla farbrorn, till exempel. Han som Fästmön och jag ser varje vardagsmorgon vid en kvart i sju när jag skjutsar henne till jobbet och vi sitter i vår sköna bil. Lilla Farbrorn har cyklat tidigare. Nu promenerar han. Är cykeln trasig? Stulen? Igår gick han i t-shirt och shorts och med badsandaler på fötterna samt påse med matlåda (?) i ena handen. Det var cirka tolv grader, bara. Idag hade han faktiskt en tröja på sig. Det kniper i mitt hjärta när jag ser honom. Jag undrar om det finns nån som bryr sig om honom, som ser till att han nån gång ibland klär sig rätt så att han inte fryser. Att Lilla Farbrorn är en udda existens är liksom ingen tvekan. En liten farbror, som behöver lite hjälp. Frågan är om han får tillräckligt med hjälp. Vilket parti vågar lova hjälp till honom???

Idag svarade jag på ett mejl från en före detta arbetskamrat. Vi arbetade tillsammans på den allra bästa arbetsplatsen jag nånsin har varit på. Nej, jag säger inte att den var felfri, men klimatet var bra. Stämningen. Man fick vara udda, kuf. Det viktiga var ens kompetens. Jag undrar hur många såna arbetsplatser det finns idag och vilket parti som kan lova sån fin arbetsmiljö? Nå..? Nån frivillig politiker som vill lova nåt?

kuf och kompetent

Den här texten satt på kaffeautomaten på Den Bästa Arbetsplatsen.

 

Nej, såna som Lilla Farbrorn och Elsa och hennes mormor i Fredrik Backmans underbara bok, som jag började läsa igår… och kanske jag också, dårå… Vi passar nog bäst i fiktionen. Verkligheten är… för kall och hård. Och torftig.

Vilket parti vill höja a-kassan NU (efter tolv år) så att det går att leva på den under de perioder i livet man behöver det? Vilket parti vill ordna jobb åt ALLA arbetslösa, inte bara de unga, NU? Och vilket parti vill ge dem som har andra människors liv i sina händer, såsom vård- och omsorgspersonal, de högsta lönerna? DET partiet får min röst.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Sara Lövestam är inte bara SFI-lärare.
Hon är författare också. Dessutom en väldigt duktig sådan. Och även om jag tyckte att hennes senaste bok, Hjärta av jazz, började lite trevande, slutade den desto mer i… crescendo, för att låna en term från musiken. Tack till Fästmön, som gav mig boken i julklapp förra året!

Hjärta av jazz

En bok med musikaliska förtecken. Och om mobbning, förr som nu.


Steffi går i nian
och är mobbad. Men i musiken finner hon tröst och sin egen väg. Hon finner också Alvar genom musiken. Alvar, som spelade Povel Ramel just när Steffi gick förbi utanför hans öppna fönster på hemmet. Genom boken får vi följa Alvars berättelse om hur han kom till Stockholm för att lira jazz parallellt med Steffis berättelse. De två lite udda existenserna blir vänner, nånting som förändrar bådas liv.

Först undrar jag om jag läser en ungdomsbok. Men det gör jag inte. Mobbning har förekommit i alla tider och i alla åldrar. Allra mest kanske jag ryser när Sveas historia uppdagas.

Steffi förgyller Alvars sista tid i livet och han räddar henne från att gå under och bli offer för mobbarna. (Kanske är det hans katharsis eller rening från skulden den gången, för länge sen, när han inte ingrep och räddade en liten flicka?) Alvar får inte många besök, men Steffi blir en återkommande gäst på Alvars rum på hemmet. Hemmet, som bebos av gamla, snurriga tanter och farbröder som sköts av änglar. Eller vad sägs om denna fina beskrivning av personalen:

[…] Hon har mycket att göra, det vet han och kan se i den bultande ådran på hennes hals. Men han tvingar henne att lyssna tills hon säger ja. Han vet nämligen vilka som söker sig till äldrevården. Änglarna. […]

Om jag skulle anmärka på nånting blir det möjligen texten till Alvars ”bit”. Det är inkorrekt engelska att säga

[…] feel the smell […]

One doesn’t feel a smell, one smells. Feel är nåt taktilt, vilket skulle göra the smell, doften, i det här fallet till en… otäck fis, kanske…

Det här är ytterligare en fantastisk bok, signerad Sara Lövestam. Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta – trots att HBTQ-temat denna gång är ytterst litet. 😉

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Läs vad jag tycker om Sara Lövestams andra böcker:

Udda

I havet finns så många stora fiskar

Tillbaka till henne


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en frusen utflykt i verkligheten.


Vädret är underbart idag!
Soligt och nån minusgrad. Att sitta inne går inte. Jag stack ut på en tur som visade sig bli en ganska frostig promenad. Nån som vill sitta vid det här bordet, till exempel, och äta sina frukostflingor? Möjligen frostflingor…

Frost på bordet

Frost på bordet.


En vilsen toffla
fick tankarna att rulla på. Jag spånade kring en idé om ett inlägg av sorten Diskutabelt. Inte säkert att det är bra för mig att skriva såna inlägg. Men jag vill tro att de gör skillnad, om än inte för mig, så för andra.

 Toffla

En vilsen – och udda – toffla.


Två nej utan motiveringar
hittills idag gör ju inte det inre varmt och glatt precis. Det liksom fryser. Men nästan 50 minuters promenad om ungefär 4,5 kilometer fick upp min värme. Kinderna glöder.

Frusen pöl

Fruset som det inre.


Ibland stannar steget upp
för att fota, betrakta, fundera. Men i lekplatsens grus är stegen frusna till våren, kanske…

Frusna steg i lekplatsens grus

Steg i lekplatsens grus, frusna till våren.


Det frostiga och frusna kan
också äga skönhet. Ibland är det svårt att se, när stegen vill hasta vidare.

Frost på trästaket

Frostigt och frusen över natten.


Med mitt förnuft
vet jag att naturen bara dör en stund. Kapslar in sig för en stunds vila i väntan på att få sprängas om några månader. Frågan är om jag finns kvar här som åskådare då eller om jag bevittnar andra skådespel.

 Frostigt blad

Naturen kapslar in sig.


Nu gäller det
att ta sig en funderare på hur jag trampar framåt utan att se bakåt. I kylan. I det frostiga, frusna som en gång ska återfödas…

Frostig sadel

Hur trampar jag vidare?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dröm.


Det känns som om
det är väldigt sällan jag ägnar mig åt att drömma numera. Om nätterna, vill säga. Eller också är det så att jag inte minns. Ändå håller jag det för mer troligt att det är i drömmen man bearbetar aktuella händelser i sitt liv. Och händer det inte så mycket, tja… du kan dra slutsatsen själv.

Men i natt drömde jag! En dröm fylld av fart och fläkt! Jag, Fästmön och en tredje, okänd kvinna… bara det… hur ofta brukar DU drömma om okända personer??? Vi tre skulle åka på sorts konferens. Jag körde bil, vi skulle till en ort lite norrut. Först behövde jag inhandla ett par passande skor. (Här bearbetar jag nog skofadäsen från i tisdags…) Av nån anledning köpte jag ett par vita, höga typ skidpjäxor snarare än skor. Dessa skulle vara ”superinne”, i vart fall. Skorna var svindyra. Jag tog på mig dem med en gång eftersom jag ville vara fin och jag var ju dessutom ute på nån sorts representation.

Skidpjäxor

Ungefär så här såg mina nya ”skor” ut!


Av okänd anledning
var vi nånstans där jag blev tvungen att kliva ur mina nya skor en stund. När vi hade gått därifrån hade jag naturligtvis glömt skorna! Jag skenade tillbaka och som tur var såg jag dem och tog dem med mig.

Efter detta skulle vi storhandla (!). Helt slut var jag när klockan dragit sig mot kväll och jag skulle svida om – i mina nya skor. Då upptäcker jag att jag har fått med mig två udda vita skor! Alltså, den ena var 50 procent av mitt nyinköpta par, medan den andra var visserligen en vit ”skidpjäxa”, men av annan modell OCH storlek. Nu var det emellertid försent att åka tillbaka till stället där jag tagit av mig skorna. Fick sätta på mig det udda paret, varav den ena glappade rejält. Kände mig dum, kände mig som om jag inte passade in, som om jag var… fel, fel, fel…

Sen vaknade jag, varm och uppstressad. Klockradion visade 6.15. Jag gick upp en stund, men la mig sen igen och lyckades somna om och sova ytterligare en timme.

Det finns säkert en djupare tolkning av den här drömmen, som vid första anblicken tycks ganska ytlig. Men min egen personliga tolkning är att jag är nervös. Nervös inför nästa veckas övning.

Och märkligt nog fick jag, idag på förmiddagen, ett samtal på mobilen med datum och klockslag och person jag ska träffa för intervjuomgång nummer två – på ett jobb jag jättegärna vill ha!!! Jag blev ju inte mindre nervös… JISSES!


Livet är kort.

Read Full Post »

En omvärldstur i media för att se hur svår torkan är.


Uppsala är soligt
och ganska varmt idag, men fortfarande blåsigt. Och torrt! Nu tar jag en tur ut bland media i cyberspace för att kolla torkan där. Häng på om du vill, annars stannar du bara kvar där du är. På min tur fokuserar jag på det lite udda, så förvänta dig inte att hitta nånting om katastrofer eller fotboll. Inte heller hittar du nåt om snoppar här, för det intresserar mig inte.

Fjäril på utsidan av rutan

Min nyaste husdjur.

Fjärilsstigen – en oas i Hågadalen. Fästmön och jag var ju i Botaniska trädgården och Tropiska växthuset i helgen och fotade blommor. Morgan Jansson har varit med sin kamera i Hågadalen och fotat fjärilar. Underbara bilder!


Lill-Prinsen har fått ett namn!
Det handlar förstås om brittiska prinsparet Williams och Kates nyföding, som ska heta George Alexander Louis. En Boy George, alltså. Fast jag hade tippat Alexander – det blev dock pojkens andranamn.

Ett glas vin

Ett glas vin ska helst vara rött, tycker jag.

Landets första vinhotell byggs i Solna. I Solna ska man bygga ett nytt hotell med inriktning på vin. Hotellet ska innehålla vinfabrik, vinotek och en restaurang – en tydlig vinprofil, alltså. Budgeten är på 270 miljoner och hotellet väntas stå klart 2015. Spännande, tycker jag som älskar vin. Rött vin, alltså.


Politikernas obetalda skulder.
Byhåleblaskan granskar! Tänker man göra en Britt-Marie Citron igen, eller? Men det är hårresande när man läser om miljonskulder, 32 betalningsanmärkningar och skatteskulder. I Metropolen Byhålan

Vägglus

Vidrigt kryp, väglusen. (Bilden är lånad från Aftonbladet, inte fotad hos grannen.)

Idas säng fylldes av vägglöss. Vidriga kryp, det där. Det värsta är att de travar vidare, ofta från angränsande utrymmen och ofta genom resor. Som de gjorde med en av dem som bor nära mig. Extra viktigt då att berätta för de närboende. Gjorde h*n det? Nej, jag fick höra det – av misstag. Skäl att springa omkring med en lista, kanske.


Mobilt bredband – så mycket kostar det.
Phone House har undersökt hastigheter och priser hos de fyra stora operatörerna. Finns tid och pengar att spara där, helt klart…

Igelkott

Den här igelkotten är totalt osnuskig och parar sig inte. Den har jag gjort.

Kvinna hörde tjuvar – det var igelkottsex. Snusket breder ut sig! Till och med igelkottarna…  Men vilken tur att det bara var nåt sånt härligt och inte inbrott!


Livet är kort. 

Read Full Post »

Jag fick bland annat ett hårt och ganska tungt paket av Fästmön i julklapp FÖRRA året (HA! Jag gjorde inte den klassiska tabben!). Det innehöll Sara Lövestams bok Tillbaka till henne. Nu är den boken det här årets först läsa bok på min lista. En underbar start på mitt läsår! Tack, Anna!

Tillbaka till henne

En underbar start på mitt läsår!


Boken handlar om Hanna,
som jobbar på Arbetsförmedlingen och bor ihop med Johan, som hon inte har särskilt kul med längre. En dag hamnar av en händelse ett par skor, en linjal, ett par glasögon och en brosch i hennes ägo. Hon bestämmer sig för att ta reda på föremålens härkomst. Parallellt med berättelsen om Hanna löper berättelsen om lärarinnan Signe, hon som kämpar för kvinnlig rösträtt. Signe, som blir kär i kvinnor…

Ska jag säga nånting negativt om den här boken så handlar det om dess inledning. Den känns lite diffus och rörig.  Slutet av boken är en riktig bladvändare! Eftersom dess omfång är nästan 600 sidor var det inte heller den bästa bok att läsa när man är lite svag efter en operation. Men… det här är det bästa jag har läst på länge – och det brukar jag tycka om Sara Lövestams böcker!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. 

Read Full Post »

Older Posts »