Näthat och Twittertroll

Ett inlägg om bra tips kring trista företeelser.

---

 

Gör som jag, sänk ögonbrynen och skaffa dig lite självinsikt. Eller annan fixering.

Näthat och troll i sociala medier är väl knappast nån förskonad från. Till och med den mest snälla och timida person jag vet har blivit drabbad. Därför blev jag lite…misstänksam när jag blev kontaktad angående näthat. Men ganska snart insåg jag att det var ett språkligt missförstånd och sen tog en intressant dialog vid. Jag blev lite intervjuad och ska bli citerad i en uppsats kring näthat.

Ja jag ser ända hit att somliga höjer ett – inte båda – ögonbryn. Men om somliga hade varit med i samtalet skulle de nog mitt i mina ostrukturerade svar ändå se att jag har en viss självinsikt. Samtidigt vidhåller jag att det är skillnad på att uttrycka en åsikt – yttrandefrihet – och att år ut och år in förfölja och förtala nån i sociala medier. Det senare är i mina ögon en sjuklig fixering. Det är bara synd att alla inte har förmågan att uppfatta det. Sen är det förstås märkligast av allt att de som inte hatar ser mina reaktioner. Varför fortsätta då?

När jag började jobba fick jag mindre tid över att hänga på sociala medier. Därför bestämde jag mig för att avfölja ett gäng på Twitter eftersom jag inte hinner med att läsa ikapp. Dels avföljde jag människor som jag inte har så mycket gemensamt med, dels avföljde jag såna som inte twittrar så ofta eller som mest retweetar andras tweets. Det handlar inte om att det är nåt fel på dessa människor, bara att just jag inte har så mycket utbyte av dem. Det blev väl typ en 50 pers jag avföljde och av dessa har kanske 20 avföljt mig tillbaka. Fair enough. Mitt Twitter är aningen mer hanterbart nu.

Häromdan läste jag i Metro om tecken på Twittertroll. Ja, näthatare och troll finns ju överallt på nätet, även på Twitter (vilket jag mycket väl vet). Där finns också spamrobotar och falska konton. Och så finns det såna som tror att de kan gömma sig bakom konton de sköter åt andra. Suck… Hugo Ewald på Metro gav en del bra tips som jag återger i sin korthet här. Vill du läsa mer kan du ju bara klicka på länken ovan.

• 

  En profilbild som ett ägg kan betyda att nån inte vill visa sitt rätta jag.

  Profilbilden
  Ja, ägg, som är standardprofilbilden på Twitter, följer jag inte om jag inte känner personen i fråga. Internettroll kallas ofta lite skämtsamt för just ägg. Att inte bemöda sig om att ladda upp en bild på sig själv i profilpresentationen kan vara ett tecken på att användaren inte är seriös. Det behöver inte vara så, men det kan vara det. Sen finns det konton som använder falska bilder. Genom att testa via Google eller Tineye kan du se om bilden är stulen.

• Hur är relationen mellan antalet ”följare” och ”följer” på kontot?
  Spammare följer ofta väldigt många, men har få följare. De twittrar också väldigt mycket. Sen finns det ett gäng som använder Twitter mest eller bara för att läsa vad andra skriver utan att de skriver nåt/så mycket själva.
• Vilken sorts konversationer har kontot?
  Typiskt för spammare är att de är tjatiga och upprepar sina tweets. Typiskt för nättroll är att de skriver väldigt få egna tweets. I stället ägnar de sig åt att kommentera det andra skriver. Ofta är kommentarerna arga, provocerande, rasistiska, sexistiska eller hotfulla.
• Tjänster som granskar Twitterkonton
  Det finns tjänster som granskar Twitterkonton, till exempel Fakers app och Twitter audit. Resultatet är inte perfekt, men ger ändå en fingervisning. Jag testade mitt eget konto via Twitter audit och fick veta att jag i skrivande stund har 94 procent i audit score. Detta innebär att jag har 407 äkta följare och 28 falska…

Avslutningsvis ett positivt tips! Vill du läsa engagerande texter och spännande åsikter på nätet rekommenderar jag varmt DN åsikt! Där finns många välskrivna texter i varierande och aktuella ämnen, skrivna av läsarna.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Desperado söker #nyttjobb

Ett jobbsökande inlägg. OBS! Inlägget är ironiskt!!!

---

 

Jag försöker förnya mig på många sätt och vis. En sak jag har jobbat med både igår kväll och idag är att förnya mitt personliga brev, det som jag använder som bas när jag söker nytt jobb. Så… Vad tror du om detta???

Desperat desinformatör/propagandaminister söker arbetsgivare tillräckligt korkad för att anställa henni                           5 mars 2015

Desperat desinformatör.

Jag har jobbat med desinformation och propaganda i hela mitt vuxna yrkesliv. Min främsta uppgift i yrkeslivet har varit att förvirra folk och få dem att missförstå allt jag säger, skriver och gör. (För referenser fråga B, M, S med flera!)

I somras arbetade jag min sista dag hos min förra arbetsgivare. Jag vet inte vem som var gladast när jag stängde dörren, men jag minns att jag skuttade och tog hoppsasteg mot bilen på parkeringen. Och sen såg jag mig aldrig mer om.

Hösten 2014 har jag mest såsat omkring. Jag har läst böcker, jag har skrivit böcker som ingen vill ge ut, jag har ätit mig till en enorm övervikt och jag har mest ägnat mig åt att lata mig. Ingen vill väl tillbringa mellan fyra och sex timmar varje dag med att leta och söka nytt jobb? Det kallar jag prostitution, kort sagt.

Åren 2011 – 2013 arbetade jag i en synnerligen akademisk miljö. Men ack så jag trivdes! Det är faktiskt så att välutbildade människor är mer toleranta – många av dem är ju själva kufar.

På den arbetsplatsen gjorde jag upp fina planer och byggde till och med ett hus. Men när det var gjort tog pengarna slut för arbetsgivaren. Jag fick ett skambud där jag skulle utföra samma uppgifter som tidigare fast på halva tiden. Det hade aldrig funkat. Därför lämnade jag byggnaden. Den står där än, faktiskt. Och huset jag byggde är orört sen dess. Där hänger fortfarande porträtt på mina dåvarande kollegor, människor, som liksom jag, inte heller jobbar kvar. Till exempel.

Innan jag kom till akademin gav jag alltför många av mina bästa år till en rätt spretig arbetsgivare. Där gällde det att smöra för cheferna, på ren svenska. Uj, uj, uj! Och när jag tröttnade på det sa vi tack och hej, leverpastej!

Men tro det eller ej, jag kan göra bra saker också. Jag är till exempel alltför pratsam när jag blir nervös (gen nedärvd från mamma och mormor), jag är otroligt glömsk nuförtiden, allmänt ilsken, folkskygg och säkert hemsk som granne – för jag har ju aldrig fest hemma i lägenheten och inte röker jag heller! Stackars mina grannar!

Läsa och skriva kan jag. Det senare har retat gallfeber på många, ska gudarna veta. Men även det är nedärvt, dock från pappa. Mot slutet av sitt yrkesliv fick han en kåserispalt i Byhålebladet. Där skrev han så roligt och träffande att grannarna slutade hälsa. Och detta smittade ju av sig till hans dotter.

Ärligt talat, jag är ganska desperat och behöver ett jobb! Eller rättare sagt, jag behöver en inkomst. Självklart vill jag arbeta så lite som möjligt för högsta möjliga lön. Ungefär som en direktör på lands… Nej, nu ska vi inte vara såna!

Vill du veta vad jag har gjort tidigare kan du klicka på den här länken (URL:en går naturligtvis till en snusksida) och läsa vad jag påstår att jag har gjort. Eller varför inte bara googla på mig? Pratar du med mina före detta jobbarkompisar får du nog höra ett sanningens ord, som att jag är skvallrig, enerverande energisk och tråkig på rasterna (hon läser ju bara böcker hela tiden!)

Med ganska vanlig hälsning

Tofflan

PS Ring mig sen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsfröjd!

Ett fröjdefullt inlägg.

---

 

Detta är en tegelstensbok. Jag har läst ungefär en sjundedel nu.

Det är fredag och jag känner mig glad. Det händer inte alltför ofta – att jag är glad på en fredag, alltså – så det är därför jag skriver om det. När jag summerar min vecka har den varit alldeles förträffligt bra, förutom irritationsmomentet vid mitt besök i vården. Nåja, jag fick i alla fall sitta ner en stund och läsa. Just nu läser jag en bok som jag ska recensera. Det är en inte helt ny bok, för den kom ut 2012. Boken är skriven av en Uppsalaförfattare, vilket också på sätt och vis är skälet till att jag har fått ett recensionsex. Men den är tung. Den är på över 700 sidor och det är svårt att hitta en bekväm ställning när man läser. Boken är dessutom i storpocket, ett format jag tänker skriva mer om i min kommande recension.

Veckans höjdpunkt blev förstås utflykten och besöket i Adas kaffestuga. Vilket ställe! Jag är helt bestämd när jag säger att jag ska dit igen. Absolut.

Här kan jag sitta och läsa medan en kvick kille byter en trasig lampa i min bil.

Min torsdag, det vill säga gårdagen, var full av allehanda ärenden. Efter avslutat arbete hemmavid åkte jag till bilverkstan för att få hjälp med att byta en trasig lampa. Bil 3:an har drop in för sånt, vilket jag som kund tycker är alldeles utmärkt! Jag får sitta ner i en bekväm röd fåtölj – och läsa! – medan en kvick kille byter ut den trasiga lampan mot en ny. Och kvick är han därför att han har rätt verktyg. Det har inte jag. Jag skulle kanske ha kunnat byta just denna lampa själv, men att stå i ett kallgarage med dålig belysning i kylan och fippla med småprylar… Nej tack, jag betalar gärna de 57 kronor inklusive ny lampa som det kostade för att få hjälp med detta.

Efter en sen och snabb macklunch (Tokerian har ljuvligt lantbröd som jag köper ibland!) for jag till Fästmöns snälla mamma för att återlämna en resväska. Det blev en trevlig pratstund, som alltid, och jag fick med mig ett par varma vinterboots till äldste bonussonen. Jag sa sen hej då och utlovade eventuell skjuts/samåkning till Himlen när det ska födelsedagsfiras där nästa vecka – det beror lite på vilken tid som gäller.

Annorlunda armatur på plan 2.

Prick klockan 16 stod jag utanför Annas jobb. Vi for på presentshoppingtur till Stormarknaden (varning för HEMSK färg på webbplatsen om du klickar på länken!) och gjorde bra affärer. Hoppas och tror vi. Det är ju inte vi som ska ha presenterna… Smågnabbandes stod vi i alla fall i en affär och slog in var sitt paket. Anna TROR att hon gör snyggare paket än jag. Och den villfarelsen kan hon få leva med, jag VET ju att det inte är så. Eftersom jag varken kan tala om vilken affär vi stod i eller vad vi köpte, får du vila ögonen på lite annorlunda armatur ==> som jag noterade på plan 2. Därmed inte sagt att vi nödvändigtvis handlade nåt på plan 2…

Räkbomben var full av salta räkor – och brödkanter…

Vi avslutade med en runda inne på ICA Kvantum. Det var faktiskt inte för mycket folk där inne, så jag stod ut hela varvet utan att vilja kollapsa en enda gång. Det gick inte att motstå att köpa med en räkbomb hem. Den motsvarade förväntningarna, kan jag meddela. Fast lite konstigt var det att man inte skurit bort kanterna på brödet. Brukar man inte göra det??? Den måtte ha varit tokfull av salta räkor i alla fall, för jag drabbades av en enorm törst hela kvällen och även i morse.

Igår handlade vi till mig och till Annas jobb, i eftermiddag ska vi handla till Anna. För sen bär det av till Himlen där min älskling ska vara mamma på heltid i två veckor nu. Förutom att hon ska jobba som vanligt, förstås. Mina kommande två veckor ska jag fylla med att vårda mitt yttre, träffa vänner, göra ett nytt försök att besöka vården och lite annat. Så mycket jag orkar. Jag tycker att jag har fått ett rejält energipåslag av Annas närvaro här! Och lite andra positiva saker som har hänt i veckan.

Vad ska DU göra den närmaste framtiden??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Journalistproffs i farten

Ett undrande inlägg.

---

 

Våra högskoleutbildade journalister kan inte stava. Alldeles nyss såg jag detta skräckexempel på Twitter:

Jag vågade nästan inte klicka på länken, men gjorde det. Tack och lov kan skribenten Linda Carlsson i alla fall skilja på ”de” och ”dem”. Alltid något…

Om nån tidning behöver en skribent som både kan stava rätt (i alla fall till ”intervju” och ”brinnande”) och klara svensk grammatik kan jag tipsa om en person som råkar vara tillgänglig just nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När fan blir gammal blir han religiös

Ett inlägg med anledning av en krönika om Metropolen Byhålan.

När jag gick på gymnasiet i Metropolen Byhålan hade jag understundom en lärarvikarie som hette Per. Han var egentligen inte utbildad lärare, tror jag, inte då, i alla fall, utan moderat kommunalpolitiker, om jag inte missminner mig. Men hur som helst, under mitt andra läsår föddes Pers son Claes. Jag tror att det är hans son, vill säga. Claes de Faire, idag chefredaktör på Resumé, gubevars!

Claes de Faire är alltså lite kändis i mediekretsar. Och vad passar väl bättre än att låta en sån gästblogga på Framtidens Motala? Fast lite jobbigt blir det allt när titeln på Claes blogginlägg är

Ingen bryr sig om en svensk småstad idag

Eh… där satte nog en och annan motalian morgonkaffet/eftermiddagskaffet/kvällskaffet i vrångstrupen i onsdags. För Claes är inte nådig gentemot sin födelsestad… Den stad han lämnade för 15 år sen och för tio år sen slutade kalla hemma. Han säger att han ser på stan med en viss ömhet, men sen talar han om att han minsann noterar hur mycket sämre allt har blivit.

Inte är stan besöksanpassad heller. Han skriver bland annat (notera att stad egentligen är singular, men att Claes gör plural av Motala):

[…] Ibland får jag känslan av att ni är en stad som är glada för att Motala inte mer besöksanpassat, att det finns en stolthet i att staden inte är mer företagsvänlig eller att invånare inte ska kunna bo närmare vattnet än de gör. Hur ska man annars kunna förklara att Varamobaden är en av Sveriges bäst bevarade hemligheter och som har ett totalt omodernt och rent av undermåligt erbjudande till besökande? Eller att företag efter företag lämnar Motala och att kustremsan kring kommunen inte är mer bebyggd? […]

Claes de Faire fortsätter att vara rasande rak på sak när han i nästa stycke skriver att ingen saknar Varamobaden, att ingen oroar sig för om det finns jobb i stan eller inte och att ingen rikspolitiker bryr sig.

Hoppla, hoppla! Detta hade man nog inte förväntat sig att få läsa på Framtidens Motalas webbplats… Men Claes de Faire väjer inte, han brakar vidare i den snåriga terrängen (är det månne den obebyggda kustremsan kring kommunen?) och talar om för ansvarig(a) att det baske mig är dennes/deras (motalianernas? kommunalpolitikernas?) förbannade skyldighet att göra stan så attraktiv som möjligt. Fast misslyckandet är ju ett faktum och därför fortsätter Claes de Faire med att droppa ett antal goda råd.

Det må jag säga! Och vi som är födda och uppfostrade i stan som fick lära oss att inte tro att vi är nånting!  Motala = Jante, typ.

Men ytterligare ett faktum är att Claes de Faires råd inte är så tokiga alls. Så mitt råd till dig som bor där är att du ska läsa dem. Och se till att nån omsätter dem i praktiken!

Sen kan jag emellertid inte låta bli att tala om för Claes de Faire att när han blir lika gammal som jag kommer hans syn på Metropolen att mildras. Han kommer att se på stan genom softade brillor och understundom till och med sakna ställen där som barn han lekte. För precis som jag lär han upptäcka att när fan blir gammal blir han religiös…

En riktigt bra krönika, dock! Läs den här ifall du missade att klicka på länken ovan!

Livet är kort.

Read Full Post »