DM-nämnden: Uppsala Kemteknik ska informeras om reglerna

Ett inlägg om en DM-anmälan.

---

 

Uppsala Kemteknik: Ring mig inte!

Den 2 september i år blev jag uppringd av företaget Uppsala Kemteknik på min mobil. Eftersom jag väntade annat samtal svarade jag, trots att det stod

okänt nummer

på displayen. Det var en man som ringde från Uppsala Kemteknik*, talade han om. Eftersom jag hade sökt många nya jobb vid den tiden började riva i min hög med ansökningar, jag trodde att han ringde om en anställning. Tills han började prata om tvättmedel. Jag upplyste då mannen om att jag har NIX på min mobiltelefon varpå han frågade om jag hade haft det länge. Det hade jag. Detta skulle han anteckna, sa han.

Nåt mer samtal från företaget har jag inte fått. Men det spelar ingen roll – jag anmäler alla såna här oönskade samtal till DM-nämnden eftersom jag varken är eller har varit kund vid företaget i fråga eller gett mitt medgivande att bli kontaktad av företaget. Jag vill slippa såna här oönskade samtal och det är liksom därför jag har samtliga mina telefoner NIX:ade.

Igår kom ett mejl från DM-nämnden. Där står bland annat:

[…] DM-nämnden har, i enlighet med SWEDMAs och Kontaktas (f.d. SCCF) branschöverenskommelse, en fastställd praxis att det som huvudregel inte är tillåtet att i försäljnings-, marknadsförings- eller insamlingssyfte ringa till privatpersoner som har låtit registrera sitt fasta telefonnummer i spärregistret NIX-Telefon. […] 

Det som händer nu är att DM-nämnden ska ta kontakt med Uppsala Kemteknik och informera om reglerna och att företaget har brutit mot dem. Vad som sen händer vet jag inte, jag är bara glad om Uppsala Kemteknik inte ringer mig igen.

To be continued..?

*När man googlar på Uppsala Kemteknik kommer man bland annat till företaget Hencall Marketing Group OCH företaget Kemteknik Scandinavien AB (med webbadress http://www.washclean.se/)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Radioter och separationer

Ett inlägg om radio.

---

 

Igår gjorde Fästmön och jag nåt som vi inte har gjort tidigare: vi lyssnade på ett radioprogram tillsammans. Eller egentligen lyssnade vi ju på två program, varav det ena var ett nyhetsinslag. Nyheter och skvalmusik har vi förstås hört förr, men den här nyheten var mycket speciell: en ung person från vår familj berättade om sina upplevelser. Det var ett fint ”prat”, tydligt och klart. Dessutom mycket modigt. Nu hoppas jag att det får önskad effekt och att det inte blir nån cirkus kring det hela. Det är lätt att det blir det när media är inblandat och personen med fokus på sig är ovan att möta journalister…

Det uppstod en lite märklig situation när jag samma eftermiddag blev kontaktad av en person vid radioprogrammet Karlavagnen i P4 och tillfrågad om jag ville medverka. Programmet skulle handla om separationer. Anledningen till att jag blev inbjuden var ett blogginlägg jag skrev om att umgås med sitt ex. Det är nu snart tre år sen jag skrev inlägget. Sent ska journalisterna vakna! Skämt åsido, jag kände att ämnet inte är aktuellt för min del. Och sen tycker jag att det räcker med att en i familjen framträdde i media igår. När jag förklarade detta för den som hade mejlat mig från Karlavagnen fick jag förståelse. Samtidigt kände jag att det nog inte var en riktig journalist, för då hade personen i fråga med all säkerhet huggit tag i mitt svar på ett helt annat sätt…

Hur som helst, när kvällen kom och alla sysslor var utförda, satt vi och läste tillsammans i var sin bok, förstås. Och så kom vi på att vi ju åtminstone kunde lyssna på programmet. Både Anna och jag har lyssnat på tidigare program, men inte tillsammans.

Det var ganska vanliga människor – och en och annan så kallad expert – som ringde in till programmet och berättade sina historier. Visst fanns där bland dem en och annan kuf. Jag är glad att jag tackade nej till att medverka, för jag har inte alls nån lust att berätta om nån av mina separationer i radio. Det är så länge sen. Den senaste var 2006 och det var en bra separation. Det kan man inte säga om separationen från min förra sambo och min skilsmässa, som skedde ännu längre tillbaka i tiden. Men det är inget jag vill älta, jag vill inte ha nån kontakt med nån av dem och det tror jag är ömsesidigt. Med framför allt den ena personen hände det så mycket skit även på senare år att jag blir rent rasande när jag tänker på det. Och sånt är inte bra för mig alls. Bättre att låta den björnen sova i sitt egetkackade bo. (Ja, nu var jag elak, helt korrekt uppfattat!)

Jag kan vara avundsjuk ibland på människor som går igenom separationer som blir bra. Separationer, där man kan ha kontakt med sitt ex utan att det blir konstigheter. Särskilt viktigt är ju detta om man har barn ihop! Jag är glad att det funkar så bra som det gör i den familjekonstellation jag lever i sen snart sju år tillbaka – även om det redan från början fanns kvinnor som ville sätta käppar i våra hjul. Irriterande nog för dem lyckades ingen av dem. Inte de som försökte i början och inte de som försökte senare heller. Jag har bara så svårt att förstå varför man måste jävlas med människor som har det tufft och som måste ha relationer som fungerar. Är det roligt/tillfredsställande/spännande eller vad att gå in för att försöka förstöra? Det är tur att vi i min familj är tänkande individer som var och en kan bilda sig sin egen uppfattning!

Gårdagens Karlavagn gav prov på både bra och dåliga separationer. Det var bland annat två äldre kvinnor som brutit upp och som ringde in och berättade sina historier. För den ena hade separationen varit bra och hon hjälpte till och med sin ex-man som nu är cancersjuk. För den andra hade det gått sämre – ex-maken och hon kunde inte mötas ens i affären eller vid familjehögtider.

Programmet leddes av Martin Melin, som ju är polis och Robinsonvinnare, men kanske mest känd som Camilla Läckbergs ex. För mig känns det… inte riktigt bra. Jag uppfattade att Martin Melin ibland hade svårt att möta dem som ringde in. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, helt enkelt. Särskilt tydligt blev detta när en MS-sjuk man ringde och berättade att han hade begärt skilsmässa när han fått diagnosen. Han ville inte hämma fruns liv och aktiviteter! Mannen grät när samtalet avslutades.

Nä, jag tror att Karlavagnen skulle vinna på att ha riktiga radiojournalister som programledare. Såna som är vana att ”ta” människor som ringer in och pratar om svåra saker. Lite mer som programmet var förr, faktiskt. Som det är nu känns det… rätt ytligt…

I kväll ska programmet handla om lyssnarnas erfarenheter av poliser. Programmet börjar klockan 21.40, enligt webben. Kanske är det bättre för Martin Melin att leda ett program om hans yrke, där han själv inte bara är en ex-Robinsonvinnare eller ex-man. Eller är han inte en ex-polisman också??? 

Ett program som en gång var så bra och som kunde ha fått fortsätta vara bra, har blivit medelmåttigt. Tre tofflor av fem möjliga får det av mig – och då är jag välvillig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tur att NÅN jobbar, i alla fall

Ett lite ironiskt inlägg.

---

 

Att söka jobb är ett heltidsgöra. Det ska du inte tvivla på. Tankarna kring att ha nåt vettigt att göra och att oroa sig för sin försörjning upptar större delen hela tiden av dygnets 24 timmar. Och givetvis letar man lediga tjänster och söker passande dito. Jag har nu varit arbetslös i en vecka (detta är åttonde dan) och högen med ansökningar växer stadigt – liksom dessvärre nejen…

Högen växer. Den här högen är jobb jag har sökt i juli 2014.

Man måste också se till att man inte isolerar sig och blir folkskygg. Det är lättare sagt än gjort, men jag jobbar (!) på det. Idag har jag inte träffat människor. Däremot har jag telefonerat. Med två personer. Det är bra. Det var ungefär en timme sen.

Vidare har jag duschat, ätit frukost och varit och handlat på Tokerian. Jag sa

Hej!

och

Tack!

till tjejen som tog betalt av mig. Undrar varför man tackar för att betala… Fast det är ju för servicen man tackar. Man tackar personen som tar emot ens pengar för service. Så måste det vara! Personen gör ju egentligen bara sitt jobb – men det är ju tur att nån jobbar, i alla fall.

På Arbetsförmedlingen i Uppsala jobbar de. Häromdan fick jag brev från dem att jag kvalificerar mig för a-kassa. Men från a-kassan är det fortfarande tyst. Idag kom det ett nytt brev från Arbetsförmedlingen. (De sparar inte på porto, precis…) Det var en ny handlingsplan som hade landat i min postbox. Den skiljer sig från den förra som jag tyckte var… mindre bra och fel. Nu är åtminstone ett faktafel borttaget och beskrivningen av mig och min situation, vad jag gör för att skaffa nytt jobb etc, stämmer bättre överens med verkligheten. Handläggarnamnet var bytt från Handan Gül till Alexandra Norlén. Nu står det 2 – 2 dem emellan. Det vill säga jag har två gånger fått veta att Handan Gül är min handläggare och två gånger att det är Alexandra Norlén. Spänningen är oliiiiiidlig! Eller?

Vem kan man tro på, tro på, tro på när… Tro på när allt är så här..?

för att citera en enligt mig rätt flummig så kallad artist. Men det han sjunger i låten jag citerar stämmer ju tämligen bra överens med hur jag har det just nu.

Jag har blivit kontaktad av en journalist vid ett av Sveriges stora och seriösa magasin. H*n vill intervjua mig om hur det är att leva på a-kassa. Mejlet är besvarat, men jag har inte fått nån respons. (Jag skrev att jag inte har blivit beviljad a-kassa än, men att jag fick ersättning därifrån i höstas.) Att leva på a-kassa är ju omöjligt, men att vara arbetssökande är så mycket mer än oro över huruvida jag kan betala hyran den kommande tiden eller inte…

Jaa, det är sannerligen tur att nån jobbar, i alla fall. Kassapersonalen på Willys, byggarbetararbetsförmedlaren Daniel Strömblad på Arbetsförmedlingen i Uppsala (han skrev båda versionerna av min handlingsplan) och jag – alla på våra egna sätt och vis. Skillnaden är att det bara är två av oss som får lön.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stalkers – förföljare med social inkompetens och fixering

Ett inlägg om TV-programmet Stalkers.

Igår kväll var det inte mycket liv i luckan här. Vi bestämde oss för att titta på TV3:s program Stalkers. Och jag kan meddela att jag blev totalt botad från kiss-och-bajshumor för all framtid.

Hasse Aro och Sanna Lundell programleder Stalkers. (Bilden är lånad från TV3:s webbplats.)

Gårdagskvällens program handlade nämligen om en stalker, en förföljare, som kallades Bajsmannen. Bajsmannen härjade/r på internet, främst på Facebook. Sitt ”namn” fick han i programmet på grund av det faktum att han lyckats publicera bajsbilder på en kvinnas Facebooksida.

Bilderna visades i TV-rutan och jag ljuger om jag säger att jag tittade. Jag blev tvungen att vända mig bort, det var fruktansvärt vidrigt. Hur kan man bara komma på en sån idé???

Vidare har den så kallade Bajsmannen skapat manipulerade bilder där han till exempel har tagit profilbilder av nåns ansikte och monterat på en naken kropp. En av kvinnorna fick till sist nog när mannen gav sig på hans dotter. För det hjälpte inte att polisanmäla eller stänga kontot – trakasserierna och förföljelserna bara fortsatte.

Hasse Aro och Sanna Lundell är programledare. Till sin hjälp har de några experter. Tillsammans med dessa utarbetar de en strategi som sen vanligen leder till att Hasse Aro konfronterar stalkern.

Jag kan tycka att det borde vara polisens sak att göra detta och inte folk från ett TV-program. Inte heller är jag säker på att det är rätt metod att hantera stalkers. I en del fall upphör förföljelserna, medan förföljelserna fortsätter i andra fall. Men vad gör man i sin desperation när varken hot eller bilder eller ens stalkerns IP-nummer räcker för att få polisen att ingripa?

Man kan lära sig mycket av det som sägs i programmet, helt klart. Framför allt tänker jag på beskrivningen av gårdagskvällens nätstalker.

Han lider av en social inkompetens, men behöver för den skull inte vara en ren dåre

sa en av experterna. Och fortsatte:

Men han har en fixering vid vissa människor, i det här fallet coacher.

Den typiske nätstalkaren är en person som tillbringar det mesta av sin vakna tid ute på nätet där h*n förföljer folk – inte nödvändigtvis människor han känner. Så var inte fallet igår, till exempel. Bajsmannen hade inte träffat nån av de två kvinnorna eller mannen som framträdde i programmet och som har blivit/är förföljda av honom.

En av kvinnorna har försökt att få Bajsmannen att sluta genom att försöka kommunicera med honom. Då kräver han nån sorts upprättelse. Kvinnan sa bland annat:

Han vill förhandla så att jag ska framställa honom som så bra som möjligt på nätet.

När jag går till mig själv kan jag bara nicka instämmande. Det var så mycket i gårdagens program som stämde in på det jag själv har upplevt och upplever. Min version av upprinnelsen är att en person och jag hade olika åsikter i ett ämne jag skrev om här på bloggen. För tre och ett halvt år sen, om inte mer nu. Personen uttryckte sig väldigt otrevligt i sina kommentarer. Jag blev kontaktad av flera av mina vänner och bekanta som bad mig

göra nåt

eftersom de upplevde ett stort obehag när personen kommenterade här hos mig. Det gick så långt att flera sa att de skulle sluta kommentera här.

Mitt sätt att lösa det på var att blockera personen från att kommentera. Då har vi alla sluppit oförskämdheter. Däremot har jag inte sluppit ifrån förföljelser och förtal i andra sociala medier. Det har till och med gått så långt att personen har kontaktat människor i min yrkessfär för att, så att säga, ge dem sin version. Det är människor som kanske inte ens har nån aning om att jag känner mig förföljd. Vidare har jag inte berättat för fler än familjen samt en vän som numera är avliden vem jag känner mig förföljd av. Men många har gissat eller var med vid diskussionen för tre och ett halvt år sen och vet/tror sig veta vem det är ändå.

Även jag har kontaktat personen och vädjat. Det gjorde jag så sent som i slutet av förra året, när jag kände att jag ville lägga all kraft på att bli frisk från Lilla c (flera stora tumörer som visade sig vara godartade, tack och lov!).

Men jag tänker INTE, såsom även min stalker föreslog, be om ursäkt här på bloggen (för vad?). Det vore för mig att göra som Bajsmannen ville: bli framställd i god dager. Hur skulle jag kunna det? Det är inte jag som har förföljt.

Jag säger som en av kvinnorna igår:

Jag vill bara att förföljelserna ska upphöra!

Över tre och ett halvt år och förföljelser på ibland flera gånger i timmen, dygnet runt, på bloggen. Vad som sprids om mig i sociala medier har jag bara delvis en aning om. Nu vill jag att detta sjuka beteende upphör!

Livet är kort.

Read Full Post »

Överraskningar av diverse slag

Ibland drabbas man som bekant av överraskningar. Och såna kan ju vara av en eller annan art, i princip positiva och negativa. Allting är relativt och jag ska inte sticka under stol med att jag för det mesta fruktar överraskningar – om jag inte är lite, lite beredd – på de positiva. Negativa överraskningar hanterar jag oftast så att jag gråter i tre dar, planerar sju sätt att ta livet av mig – och sen blir det bra. Eller så gott som bra. Man minskar en bit för varje gång, det medges.

Nu är ju inte alla negativa överraskningar FRUKTANSVÄRDA, men jag tyckte det var snudd på FRUKTANSVÄRT igår, när jag, Fästmön och Elias tittade på den andra semifinalen i Eurovision Song Contest. Varför? Jo…

1. Sverige gick med nöd och näppe vidare, kändes det som (även om programledaren inte läste upp finalisterna i popularitetsordning – ha, ha, popularitetordning…. Då borde ju Eric-med-efternamnet-som-ett-raap vara… popular…)
2. Israel, med fantastiska Dana International, en artist i världsklass, gick INTE vidare.

Skamligt! Enda positiva överraskningen igår var väl att det var en tydlig kvalitetshöjning jämfört med tisdagen. Då sjöng ju så gott som alla falskt, igår var det endast ett fåtal som lät illa.

Sen till något lite mer positivt. Jag har ju bestämt mig för att bli lite tuffare. På flera fronter. Och jag är ivrigt påhejad av en expert i detta, vilket för övrigt visar att Anna, mamma och fru Hatt har haft helt rätt när de ett antal gånger har sagt till mig:

Du är för snäll ibland!

Hur som helst, jag övar mig i att säga nej till folk och jag övar mig i att säga ja. Jag måste säga nej till människor i mitt förra liv helt enkelt därför att det gör för ont med vissa kontakter. Sen måste jag säga ja till andra, andra som jag har trott inte velat veta av mig. Det är tufft. Båda agerandena är tuffa, eftersom jag varken vill såra eller bli sårad.

Idag har jag ringt ett par samtal nu på morgonen – och blivit positivt överraskad! Man kommer ihåg mig!  Och man låter inte negativ när man pratar med mig! Det är andra personen på ett dygn! Man minns mig, man tar sig tid att prata med mig och när tiden tar slut ber man att få återkomma. Jag lyckades liksom få tag i en av personerna i ett tandläkarväntrum. Vi hann att prata en stund innan det blev dags. Det kändes bra. Jag blir kontaktad igen. Jag kände mitt värde stiga. Det var… COOOOOOLT!

Nu ska jag fortsätta med lite diverse, bland annat förbereder jag två korta anföranden och det är bajssvårt att dels vara kort, dels prata bra om sig själv…

Read Full Post »