Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘småbarn’

Ett inlägg om katter och musiktävlingar.


 

Citrus

Försök att motstå den blicken… Denna gång är det Citrus ögon.

Asså kattungarna… Min fästmös… De är bara för söta! Igår var det tre jättegosiga katter som mötte mig. Kattungarnas mamma Mini var nämligen också väldigt gossugen. Men när vi ska äta eller fika eller så måste vi stänga dem ute. Då gaddar de ihop sig och är värre än tre småbarn. Samtidigt är de nästan oemotståndliga när de står på andra sidan glasdörren och sötglor på en och sticker tassarna under dörren i fåfänga försök att få tillträde till köket och alla godsaker.

 

 

Rätt som det är har katterna vilat klart. Då blir det kattfnatt och typ allt är potentiella leksaker. Det kan handla om allt från min lap top till Annas tvålpump. Den senare gick i tusen bitar i morse, tack vare Citrus. (Ja Anna blev förstås skitglad eftersom det var en DYR julklapp…)Vi hade just vaknat när vi hörde ett brak från badrummet och tassar som halkade omkring. Citrus hade då hoppat upp på handfatet, halkat och lyckats peta ner tvålpumpen av glas i handfatet. Tvålpumpen sprack, den lilla undkom glasskärvor i tassarna, tack och lov och Anna fick ställa sig och torka badrum igen (gjort senast igår). OCH duscha en tilltvålad kattunge. En nyduschad kattunge är bland det ynkligaste som finns, så jag tänker inte genera henne genom att lägga ut en bild. Men hon går nu omkring och doftar… Dove… Det är så tvålpumpsmarodören känns igen.

Här kommer några bilder på busungarna:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Anna bjöd på god mat
och jag bjöd på ett mindre gott vin från 2007. En riktig besvikelse, alltså. Tur att vi hade godisbunkar att tröstäta ur senare på kvällen – i alla fall jag och grabbarna (de senare fick förstås inget vin, heller). Anna petade i en modest liten påse. Under middagen fick vi stänga ute katterna från köket igen, likaså under matlagningen, Lucifer har ingen som helst känsla för att en spis kan vara varm – förrän han ställer sig på den. Och sånt vill vi ju förhindra…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Sen var det då dags för schlagereländet
att dra igång på bästa sändningstid på SvT. Lördagar framöver lär en få försöka hitta alternativa kanaler att glo på – eller rentav läsa en bok i stället. Nu satt jag med och lyssnade med ett halvt öra, åt godis och spelade Wordfeud. Det jag uppfattade var emellertid… och nu ska jag säga nåt positivt till att börja med… att det tack och lov inte var nån pajas som gick omkring bland artisterna och spottade ur sig plumpa skämt. Vidare gladde det mig att Robin Bengtsson gick vidare till final. Det var nämligen den här deltävlingens enda bra låt. Hade Anna Book varit med och tävlat hade jag fan röstat på henne.

Kvällens absolut sämsta var att SvT valt att låta två programledare som inte kan sjunga göra just detta – i ett program där det tävlas i sång och musik. Det finns väl för höge Farao artister att hyra in, såna som HAR sångröst??? Är det för mycket begärt i ett musiktävlingsprogram..? (<== retoriska frågor).

Att sen en av programledarna – jag säger inte vem av dem för då får jag höra att jag är rasist trots att jag enbart hävdar att hon är obildad – inte kan uttala efternamnet på en TV-personlighet var bara så… pinsamt och GENANT. Vad i all sin dar hände med det som kallas för repetition före ett direktsänt program???

Det var tur att vi fick limpmackor till frukost i morse…

Limpmackor

Limpmackor till frukost.

 

Lucifer bakom datorn

Du skriver väl inget oförskämt nu??? undrar Lucifer bakom datorn.

Nu skiner solen obarmhärtigt in på det som var Annas välstädade hem igår. Idag är det fullt av katthår och trådar från klöspelaren samt godissmulor. Och största skräpet av allt har suttit i kökssoffan och plitat ner detta inlägg. Skräpet ska nu umgås en stund till innan det far hem till sig för att skriva lite andra mer seriösa saker än detta, ringa sin hulda moder och göra sig redo för en ny, härlig arbetsvecka.

Till min hjälp vid köksbordet har jag delvis haft assistent Lucifer som har kommit med glada tillrop, njutit av värmen från datorfläkten, kloat på min musmatta, jagat min mobilsladd samt försökt hissa upp persiennerna i köksfönstren. Det har varit farligt nära med en och annan vattendusch från den gröna lilla plastflaskan…

Ha en riktigt skön söndag!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sysselsättning.


 

Flatmopp

”Niklas” fick moppa gratis.

Idag läste jag en riktigt bra och intressant artikel i UppsalaTidningen – senaste numret med artikeln hittar du här – signerad Fredrik Dahlström. Ja, den är så intressant att jag gärna själv hade skrivit den. Bra är den för att den tar upp nåt angeläget och riktigt sjukt fel: det här att arbetslösa får jobba gratis, det så kallade fas 3.

Det sägs att tanken med fas 3 är att hjälpa arbetssökande att komma in på arbetsmarknaden. En väg till jobb, alltså. I artikeln i UppsalaTidningen berättar ”Niklas”, alias en Uppsalabo i 40-årsåldern med småbarn, om sina upplevelser som fas 3-deltagande städare hos företaget Svensk Kommuntjänst AB. ”Niklas” säger att han fick fem minuters introduktion och sen hink och svabb.

OK, hur svårt kan det vara att städa trappor?

undrar du kanske. Ja svårt och svårt… Har man varit arbetslös länge (det har man när man hamnar i fas 3) behöver man ordentlig introduktion OCH handledning. ”Niklas” fick inte handledning heller. I hans arbetslag ingick inte ens nån ordinarie personal. 

Enligt reglerna för fas 3 ska arbetet inte ersätta ordinarie personal som ju får lön för jobbet. Samtidigt ska ett fas 3-jobb var så arbetslikt som möjligt. Enligt verksamhetschefen Kjell Karlsson vid Svensk Kommuntjänst AB har en handledare från företaget varit på plats. Vidare menar han att ”Niklas” med flera inte har ersatt ordinarie arbetskraft eftersom de utförde ett tillfälligt uppdrag. Men hur tillfälligt är ett uppdrag? Företaget får ju hela tiden just uppdrag. Och om man anlitar en underleverantör, i det här fallet ett gäng fas 3-människor, bör man väl betala den leverantören? Jag förespråkar nämligen lön för utfört arbete, gör inte du? (<== retorisk fråga)

Fas 3-städarna blev alltmer missnöjda , men fick bara mer städjobb. Och så fick de höra att de var omotiverade. Hot om utebliven ersättning (aktivitetsstöd eller försörjningsstöd är det nog som avses, även om det står a-kassa i artikeln. Jag tror inte att man får a-kassa i fas 3.) kom också från företaget. Genom att meddela Arbetsförmedlingen/motsvarande instans att deltagarna inte sköter sig kan deltagarna bli av med de futtiga pengarna som aktivitetsstöd och försörjningsstöd (existensminimum) ger.

Knuten näve

Man utsätts för hot om utebliven ersättning redan från början.

Just dessa hot är man utsatt för redan i början som arbetssökande när man får a-kassa – trots att vi är många som har betalat vår a-kasseavgift varje månad i hela vårt yrkesverksamma liv (även när vi är arbetslösa – och får ersättning från… a-kassan…). Visst är det bra med en viss press på sig att aktivt söka jobb, men jag är väldigt less på att det hela tiden förutsätts att man är ute efter att lura till sig pengar och sko sig på systemet. Det är liksom inte värt det. Min a-kassa är mindre än en tredjedel av den lön jag hade på min senaste visstidsanställning. Aktivitetsstöd och försörjningsstöd är ännu lägre. Vem kan leva på detta i längden? Inte nog med att det är förnedrande och socialt isolerande att gå utan jobb länge, det är förödande för ens ekonomi. De ynka slantar man får i ersättning är inte värda att försöka lura till sig, de räcker ju inte. Jag vill dessutom påminna om att a-kassan inte är höjd på 13 år.

Det finns bra företag och empatiska arbetsgivare som vill ge människor en chans. Gynna dessa! Men straffa de företag som skoningslöst utnyttjar människor i en utsatt situation! Vidare efterlyser jag bättre kontroll av företag som erbjuder fas 3-jobb. Och ansvaret för den kontrollen borde rimligtvis bäras av Arbetsförmedlingen, som ju är den gemensamma nämnaren i detta.


Känner du till nåt bra företag/organisation som ger långtidsarbetslösa vettig sysselsättning utan att utnyttja dem för gratisjobb? Tipsa gärna i en kommentar nedan!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett smaskigt och delvis självutlämnande inlägg. Och lite argt, förstås.


 

wokade skaldjur bok öl

Wokade skaldjur med ris, starköl och en dålig deckare. Och nej. Jag hittade ingen pärla i musselskalen.

Inte heller igår orkade jag laga mat. Jag var sugen på nånting wokat efter att Fästmön hade pratat om det, så jag ringde bort till Thai Wok, som är en del av Food Courten i Gamlis, för att beställa wokade skaldjur med grönsaker och vitlök. Egentligen tycker jag att det är lite löjligt med alla ställen som kallar sig Food court. Jag menar, finns det inget passande svenskt ord för det? Vi befinner oss nämligen i Sverige, inte i USA.

Jag ringde för att göra min avhämtnings-beställning en kvart före klockan sex på kvällen. En man svarade. Jag la fram mitt ärende. Han frågade vad jag ville ha. Och JUST som jag skulle ge mig på att försöka uttala namnet på rätten jag ville äta kommer en tjej in i vårt samtal och liksom börjar om utfrågningen av mig. Jag sa att jag just höll på att beställa mat för avhämtning av en kille. Då svarar tjejen:

Men han har inte riktigt tid med det!..

Säger man så till en kund? Inte enligt mig. Så de fakta att Thai Wok är en del av en Food Court och att jag blev avbruten borde ha gjort att jag la ner projektet. Men jag var hungrig. Och då är mitt fokus ett: föda.

När jag så tog mig bort till stället för att hämta min mat möttes jag av en lugn asiatisk man som räckte mig en påse. Sen kom den nerviga tjejen, troligen hon som kom in i mitt samtal, och skulle ta betalt. Inte nog med att hon hade avbrutit mig, nu kunde hon inte få ut nåt kvitto ur apparaten. Och ett kvitto ville jag ha. Bara för att. Svetten rann – om mig. Tjejen blev nervösare och nervösare, men till sist lyckades hon.

Nu undrar du varför jag så envist ville ha ett kvitto? Jo, när en avhämtningsrätt visar sig kosta 135 kronor – nej, jag ljuger inte! – då vill jag ha möjligheten att åka tillbaka med den om den inte är till belåtenhet.

Fast maten var till belåtenhet, även om jag hellre hade velat ha nudlar än ris. Jag åt upp allt. Den var smakrik och innehöll flera sorters skaldjur. Mest scampi och så tre musslor i skal. Inga pärlor. Det hade jag ju kunna klaga på.

Sippskuf.

Sippskuf.

Jag åt upp min mat, diskade, telefonerade med Anna och läste ut den dåliga deckaren. Sen började jag läsa den allra sista födelsedagsboken jag fick i år. Redan efter några rader i det inledande kapitlet var jag fast. Det här är en bok jag lär älska! För jag kände direkt igen andra människor – men mest av allt mig själv i huvudpersonen.

I det första kapitlet ska han köpa ”data”. Ehum, det var exakt vad nån mig närstående (<== det vill säga jag själv) gjorde för ett tag sen. Nu är jag väl inte lika datorkorkad och arg som personen i boken, men för säkerhets skull hade jag med mig en IT-expert. Och pengar i en ask som det en gång varit knästrumpor av nylon i. Ja, jag är en kuf. Dessutom använder jag aldrig knästrumpor av nylon. Det blev pinsamt i affären när jag skulle betala. Men jag ska förklara: jag har sparat pengar (kontanter) som jag har fått av min mamma till jul och till födelsedag i den här asken, som de första gåvopengarna kom i en gång. Pengarna har jag sparat till oförutsedda utgifter, såsom arbetslöshet. Och så en ny dator. I en ask. Som mamma en gång har haft knästrumpor av nylon i.

Min kväll rundade jag av med sipps* på ballen**. När mörkret hade sänkt sig gjorde lyktorna ingen som helst nytta – jag kunde inte läsa mer i den sista födelsedagsboken. Så jag satt bara där i mörkret och var arg

  • motorcyklister (var det nån jävla tävling här i krokarna igår kväll, eller?)
  • medelålders småfulla män som spelade kubb (en hade en riktig megafonröst)
  • fotbollskillar (som envisas med hårda bollar längs med kortsidan på tennisbanan i stället för långsidan – snart kraschar de nåt fönster! Förresten är det en tennisbana, inte nån jävla fotbollsplan!)
  • herr och fru Deskmedul som bara tvättar (ska man inte spara lite på vatten nu när det är så torrt?)
  • folk som sliter upp luckorna i sina inglasade ballar*** så man hoppar högt
  • småbarn som är uppe sent

Och kände mig ganska ensam. Så jag gick och la mig och läste i skenet från nattduksbordslampan om hur Ove körde bil med släpvagn. Ove, som är bitter och grannarnas skräck. Påminner mig om nån… Sen somnade jag.


*sipps = chips

**ballen = balkongen
***inglasade ballar = inglasade balkonger

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sockiplast.


 

Sockiplast

Ett par typiska sockiplast som jag hittade nånstans på nätet.

Faktum är att jag har börjat drömma igen. Om nätterna. Dagtid har jag inga drömmar kvar. Inga önske-drömmar, i vart fall. Men om nätterna… För mig indikerar det att jag har fått mer tid att tänka och reflektera. I vissa sammanhang är det ju bra, i andra kanske mindre bra. Det får liksom inte bli ältande och grubblande.

Men i natt drömde jag om sockiplast och det var varken nåt ältande eller nåt grubblande, mest skratt-framkallande. För fråga mig inte varför jag drömde om denna läskiga fotbeklädnad som i min barndom, på äldre stenåldern, användes i gymnastiken i stället för gympadojor. Jaa, jag gick självmant i gymnastik ett tag när jag var barn, men tyckte att det var obehagligt i den stora salen där en tant gormade instruktioner till ett gäng småbarn som var livrädda. Nä, det blev ingen långvarig sejour. Inte som baletten, som jag faktiskt tog lektioner i under minst ett år. Klassisk balett, förstås. Ingen modern (!) jazzskit.

Åter till sockiplasten. Det är alltså en sorts sko. Men sulan är av mjuk och tunn plast, så det känns som om du går direkt på golvet – och ändå inte. Jag minns känslan av den kalla, nästan lite kletiga plasten mot fotens undersida. Det var en lite svampig upplevelse, det kändes nästan som att gå omkring med en sula gjord av filmjölk. Det kan ju inte ha varit särskilt bra för fötterna och definitivt inget för den som har hälsporre i båda hälarna. För sulan är ju helt platt. Ovansidan är vävd i nåt tyg som sen är ihoplastat med undersidan. Kort sagt: en vidrig sak att ha på fötterna! Fötterna blev förresten både kalla OCH svettiga i sockiplsten.

Fråga mig inte varför jag drömde om sockiplast i natt, för det har jag ingen som helst aning om. Jag har inte pratat om sockiplast, inte sett några, inte läst om dem. Men jag hade dem på mina fötter i gymnastiken ända fram till mellanstadiet, tror jag. Det var då jag kom under magister Sandbladhs herravälde. Det välde han styrde och ställde med terror och ganska ofta fysisk bestraffning, trots att det inte längre var tillåtet. När man gick i hans klass klarade man sig hyfsat om man antingen var bra på gymnastik eller också var bra i de teoretiska ämnena. Jag var verkligen inte bra i gymnastik, men duktig i de vanliga ämnena, främst språk. Det räddade mitt skinn många gånger. Andra klasskompisar bröts ner fullständigt av denne magister. Vi var nog många som var livrädda för denne rätt lynnige despot.

Men det finns en sak jag kan tacka honom för och det är att han faktiskt lyckades lära mig svensk grammatik och rättstavning. Det har jag haft stor nytta av genom livet. Det liv, som under några år i barndomen, framlevdes med sockiplast på fötterna i ekande gymnastiksalar där fröknar med vass röst och visselpipa gav order. Så även om jag kom helskinnad därifrån kan man ju säga att jag hamnade ur askan i elden – i magister Sandbladhs klassrum i Norra skolan i Metropolen Byhålan. Fast den berättelsen kan vi ta vid ett annat tillfälle, här ovan är bara ett smakprov.

Och nu vill jag förstås höra om DINA öden och äventyr med sockiplast! Har du dessutom erfarenheter av magister Sandbladh, spara dem till en kommentar i ett kommande inlägg här på bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.

 

Medan andra lekte

Om det finns nånting jag hatar så är det krig. Ändå kan jag aldrig ens försöka att sätta mig in i hur det känns för dem som har upplevt ett krig. Som min pappa. Han var 15 år när han kom till Sverige. Räddad. I boken Medan andra lekte av Sally Trench, lånad av Fästmöns snälla mamma, tvingas flickan Fran rädda sig själv under kriget i Bosnien.

Kriget kommer smygande till den lilla bosniska byn där tolvåriga Fran bor. En dag bryter helvetet löst. Föräldrarna tas till fånga – eller dödas. Fran tvingas kämpa mot svält, kyla och… sin tro. Hon träffar gamla vänner och nya, bildar en ny liten familj med några övergivna småbarn. En dag tar kriget slut. Hur många är offer? Hur många har mördats? Hur många har överlevt?

Den här boken börjar lite segt med att författaren berättar hur hon tog sig till Bosnien för att jobba som hjälparbetare för att få fram mat och medicin till dem som drabbats av kriget. Men sen skriver hon Frans historia. En fiktiv berättelse, visserligen. Den skulle dock kunna vara sann. Naket och rakt på sak berättar Sally Trench om krigets vedermödor, sett ur en tolvårig flickas ögon. En stark berättelse!

Toffelomdömet om boken blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan klappar sig på huvudet.


Klockan är just nu tjugo i ett.
Jag har hunnit med det jag ska. Det är ganska mycket jul i mitt hus. Fast… gästen har inte kommit än, men dyker väl upp nånstans mellan klockan 13 och 14. Jag har förberett lite julfika – med julservetter och ett änglaspel som bara väntar på att få tändas. (Och nej. Jag ska inte glömma att släcka ljusen sen. Jag gör inte som somliga puckon, lämnar rummet med tända ljus och småbarn…)

Änglaspel o julservett

Änglaspel och julservett – allt är förberett för mammas ankomst.


I regnet (!) traskade jag över
och köpte en gran i hörnet mellan Tokerian och Kaj. Nog tittade jag suktande på de fina kungsgranarna, men de är alldeles för stora för att passa in i ett hörn av min lägenhet. Så det fick bli en vanlig rödgran för 340 kronor. Helt överkomligt. Den håller förhoppningsvis över jul, sa försäljaren…  Jag bar hem den och jag blev både yr i skallen och mådde illa. Men nu är den här!

Nätad gran

Vår nätade gran får pusta ut på ballen* fram till dan före dopparedan.


Det blev en hel del spår
efter granen utanför min ytterdörr. Nu står den, nätad och ihopklämd, i ett hörn på ballen. Inte ser den särskilt fin ut, ganska sned och gles i toppen. Men sen, när den är klädd, vet jag att den blir den vackraste julgranen i hela världen. Och blir det jul på riktigt i mitt hus.

*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vädret, en bok eller två och ett och annat bett.


Det började regna igår.
Det har regnat och regnat och regnat. Hela kvällen, hela natten. Just nu ingenting, men det är mulet och blött ute. Underbart skönt! Luften är frisk och det är lättare att andas för mig och många andra.

Tennisbanan på baksidan är nästan som en mindre badpool. Den här bilden tog jag nyss från ballen*:

Regn på tennisbanan

Regnet har gjort en liten pool på tennisbanan.


Lite svårt att se,
kanske, så jag zoomar:

regnpöl

En pool på banan.


För några år sen
la föreningen ny asfalt på tennisbanan bland annat för att slippa pölar som denna. Det tog ett regn, sen var ”poolen” tillbaka. Och alla småbarn älskar den, medan mammor och pappor hatar den! För aldrig är väl en liten unge så kvick som när det gäller kontakten med vattenpölar, eller..? Jag har sett många lustiga och skrattretande scener utspela sig här…

Annars har jag inte skrattat så mycket det senaste dygnet. En Annan Anna frågade mig på Twitter i morse om röken hade lagt sig. Det har den, visst. Jag måste gå vidare. Men så klart är jag inte glad på Arbetsförnedringen, det är jag inte. Jag är fortfarande arg, besviken och ledsen och inser att jag befinner mig i en utsatt position.

Sen läser jag en bok som gör mig ledsen. Jag gråter då och då under läsningen. Jaa, tänk! Den Förhärdade gråter! (Det trodde inte Somliga! Och jag gråter inte över mig själv, det har jag slutat göra för länge sen – jag är ju bara arg, remember?) Jag läser Kristian Gidlunds bok. Det är svårt att inte beröras när en ung man skriver om hur den där jävla cancern tar hans kropp i besittning. Jag inser hur lyckligt lottad jag är som klarade mig genom en helveteshöst och en därpå följande operation. Nu ska jag vara frisk, förhoppningsvis. Men Kristians cancer kommer och går. Och slutet kan bara bli ett.

Det går inte att läsa den här boken och förbli oberörd! Jag blir lite… putt också för att Kristian Gidlund på sätt och vis snor en inledning som jag har tänkt till min bok. Men medan hans handlar om pannkakor som han sen äter kalla, handlar min om stekt kycklingkorv i en ask med ljusblått lock… Korvskivor jag aldrig äter den där dan jag helst vill radera ur mitt liv…

Livet… tja, det är en märklig historia. Man ska inte tro att lycka är nåt beständigt. Dessutom, om vi alltid är lyckliga och aldrig olyckliga förstår vi ju inte vad lycka är. Vi skulle inte ha nåt att jämföra med.

Idag är jag frisk – förhoppningsvis. Alla delar i mitt liv har inte fallit på plats, visserligen, men den som trodde att jag tänkte lägga mig ner och dö trodde fel. Jag la mina drömmar ovan regnbågen. Nu har jag inga drömmar längre, jag har mål. Mål som jag ser till att uppfylla. Du skulle bara veta…

Om gårdagens skavank – upphittad av Fästmön, förstås, vem annars? – var två vita prickar på min hals, går dagens skavank visserligen åt prickhållet, men åt rött.

Myggbett på benet

Dagens skavank – ett myggbett på benet.


Inte visste jag
att det fortfarande finns aktiva myggor här… Men jag har mina fönster öppna dygnet runt, så det är väl inte konstigt om ett och annat flygfä kommer in och vill suga mitt blod…

När Anna kommer hit, stängs nästan alla fönster utom det i sovrummet och det i arbetsrummet. Takfläkten i sovrummet stannar. Ja, naturligtvis inte automatiskt utan för att Anna är lite mer frusen än jag. Och i kväll kommer hon hit, Den Mest Älskade. Kycklingfärsen är på tining, jag ska duscha och tvätta håret samt traska över till Tokerian och handla. Sugar snaps. Anna gillar ju såna…

Gigantisk suger snap

Gigantisk sugar snap, sån som Anna gillar.


Vad händer hos dig idag? Skriv gärna en rad och berätta!


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om oljud i tillvaron.


Tänk att det aldrig är tyst där jag bor!
Så klart att människor måste få höras och låta, men nu börjar det gå till överdrift. Att de omkringboende har partaj på sin uteplats en onsdagskväll och -natt i juli är nåt man bara tycks få acceptera. Och stänger man alla fönster och balledörren* och sätter på TV:n hyfsat högt står man ut. Fast inte riktigt. När det inte finns nåt man vill se på TV känns det lite jobbigt. Och framför allt känner man sig så jävla ensam medan andra umgås och har roligt. Fast folk som (fyll)skrattar åt sina egna skämt kan jag klara mig utan, det kan jag. Särskilt när det kommer från en person som går omkring och fånler dagarna i ända.

två tomflaskor i gräset

Ingen som fyllskrattar idag, i alla fall…


Redan när jag kom hem från min dejt
var det livat i luckan. Ska jag acceptera att ha en studsmatta precis utanför mitt arbetsrumsfönster? Vad tycker du? Jag har haft flera besökare här som menar att jag ska prata med BRF-styrelsen. Det justaste hade väl varit att prata med ägarna till eländet, men de är ju inte pratbara sen fyra (4) år tillbaka. De har i stället försökt få mig vräkt för att jag har delgett andra mina åsikter – eftersom det inte gick att kommunicera muntligt med dem. Tänk att människor inte känner till Sveriges grundlagar, där yttrandefrihet är en av de mest unika delarna!

Somnade bortåt två, halv tre i natt. Jag var trött och jag mådde inte bra efter den förskräckliga bussfärden med UL in till stan. Yrseln och illamåendet satt i länge! Ändå åt jag bra, tänkte att det kanske var mat som fattades. Det hjälpte inte.

I morse vaknade jag runt klockan åtta. Då hade nästa omkringboende fått spel. Igår vaknade jag av att nån slängde brädor omkring sig utomhus, i morse sågades det med elektrisk såg. Precis mitt emot mitt sovrum, där fönstret står öppet – det är ju sommar och varmt. Fan, när vi renoverade här sågade vi minsann varken utomhus eller på ballen**, det gjorde vi inomhus. Och varje gång det skulle borras under den första renoveringen fick vi säga till i huset eftersom där fanns småbarn. Jorå, en del av oss kan stava till hänsyn. Just nu sågas det inte utomhus. Det verkar som om det är roligast att göra det tidiga morgnar. Jag bara undrar vad de som bor i huset utanför vilket sågningen pågår tycker om det hela. Det låter säkert bra inomhus också, när man renoverar…

verktygsbälte

Handverktyg tycks vara ett minne blott…


Ibland undrar jag om människor
är renoveringsgalna, helt enkelt. Den lägenheten som nu åtgärdas inköptes för ett par år sen av ett ungt par som renoverade den från golv till tak. Det säger jag inget om, för gissningsvis behövde de riva ut allt med tanke på vem som bott där tidigare. Men nu, två år senare, undrar jag verkligen om behovet är så stort att man måste renovera igen och uppenbarligen lägga nya golv eller vad det nu är man sågar till. Kan en familj om tre personer, varav den ena var ett mycket litet barn, slita golv så hårt?

En lägenhet i mitt hus kallar jag för Skilsmässohemmet, för varenda familj som har bott där har splittrats i skilsmässa. Nu är jag ju inte en fluga på väggen så jag hör och ser allt som pågår hemma hos andra, men som närboende hör man i alla fall… att det renoveras. Typ hela tiden. Om jag bodde ihop med en som renoverade hela tiden skulle jag också tröttna och vilja skiljas…

Suck, jag klagar som 17, men sen vet jag att jag själv borde ta ett rejält tag i mitt eget hem. Pratade om det senast igår med Kitty. Jag köpte ju en tavla av henne i höstas och den sitter på ett jätteundanskymt ställe. Men grejen är att jag skulle behöva hänga om alla mina tavlor – efter att först ha tapetserat om… Det ena ger det andra, liksom…

Kitty med Just nu vill jag leva

Kitty med tavlan ”Just nu vill jag leva” som jag köpte i höstas när jag fått diagnosen c.


Nej, om nåt ska göras här
är det till att börja med städning av förrådet. Och det blir förhoppningsvis nästa vecka. På tisdag, eventuellt, ska jag och Lucille åka och köpa en enkel hylla som vi ska ha i den gemensamma delen av vårt förråd. (Se, jag kan umgås och samarbeta med närboende också, det trodde du inte, va?!..) Lucille och äldsta barnet höll på i sitt förråd igår – passade på medan pappa Samlaren arbetade. Jag blev inspirerad. Det finns ungefär en fyrkant att gå på inne i mitt förråd nu. Lucille tyckte att deras förråd innehöll fler grejor. Då sa jag:

Men hallå! Ni är fyra personer. Titta vad jag som ensam har åstadkommit!

Lucille stängde raskt sin lilla mun och nickade medhåll.

Så därför, kära omkringboende, nästa vecka blir det inte heller lugnt, för då ska jag städa mitt förråd! Lucille har för övrigt berättat hur det funkar med containern och grovsopor numera, så nu kan jag inte skylla på att jag inte vet.

plastsäck

Många såna här ska det bli när jag är färdig.


Fasen…
Jag tror bestämt att det är tyst och lugnt på båda sidor om huset just nu! Dags att rista ett stort kors i taket? Nej, bevare oss väl, ett sånt måste jag ju skrapa bort sen. Eller nu. För nu började sågningen igen. Tjolahopp, underbara sommarmorgon, din skönhet klyvs av en ilsken elektrisk såg… Vilken tur att h*n som sågar har hörselskydd… Vi andra får ta till..?


*balledörren = balkongdörren
**ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mestadels positivt inlägg, for a change…


Det är så härligt att vakna tidigt en lördag
– särskilt när solen skiner och det är tyst i huset. Igår kväll var det emellertid allt annat än tyst. Skratt och prat från en uteplats i vår hästsko ekade mellan husen. Jag tror inte att man inser hur väl det hörs när man är full och umgås. Och nej. Jag var inte ett dugg sugen på att delta. Det är jag glad för idag – och för att jag inte har småbarn.

Fullmåne
Det var fullt både här och där igår kväll. Den översta runda saken på bilden är månen.


Fästmön och jag åt kallskuret
och hängde sen en stund över var sin dator. Kvällen avrundades med lite Crime Night på Kanal 9. Men när Sherlock Holmes skulle jaga en tjuv som var Napoleonstatyettfetischist nådde även vi en gräns. Vi gick och la oss.

Somliga jobbar borta i helgen. Då får andra jobba hemma. Den fina dagen till trots städar jag. Men det är OK. Ju tidigare jag börjar desto tidigare blir jag färdig. Badrummet och duschrummet/toan är klara och nu väntar dammning. Jag tar det i min takt, har inte så bråttom. Det är skönt med en dag som endast har få tider man måste passa.

Det var tämligen folktomt på gator och trottoarer i morse när vi åkte till Annas jobb. Och trots att klockan närmar sig nio är det som sagt fortfarande underbart tyst i huset. Det enda jag hör just nu är min tvättmaskin. Tänkte att om andra kan tvätta tidiga söndagsmorgnar, kan jag göra detsamma med start halv nio en lördagsmorgon.

När Anna slutar i eftermiddag åker vi direkt hem till hennes snälla mamma. Vi ska köpa med oss mat och äta tillsammans. Umgås. Det kan inte vara så roligt att i princip vara hänvisad till hemmets fyra väggar när man i vanliga fall, före allt ontet och operationen, var pigg och rask. Men jag är säker på att Annas snälla mamma kommer igen fortare än nån av oss vet. Hon är inte den sorten som bara gnäller och lägger av, liksom.

Jag har förberett frågor för tre intervjuer. Intervjun på onsdag kväll är jag riktigt spänd inför eftersom jag inte har träffat personen ifråga tidigare. De andra två känner jag ju – men kanske ändå inte så väl som jag vill tro. Det är det som gör också dem så spännande!

Nu är min kafferast slut och jag ska ta fram dammvippan och trasan och gå ett varv före frukost. Snabeldraken får nog en promenad först efter frukost. Man ska inte slita ut sig. Strykningen får nog ligga/hänga kvar till i morgon. Det är ju en ledig dag då också för mig.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår läste jag om att rökförbudet, det där som infördes för ett antal år sen för allmänna platser, kanske är på väg att utökas till att gälla vissa platser utomhus, särskilt platser där barn vistas. Det finns till och med tankar om att förbjuda rökning i privata bilar. I december ska Folkhälsoinstitutet lämna ett förslag till regeringen. Just nu undersöker man vilka risker det finns på allmänna platser där ickerökare kan utsättas för passiv rökning. Men några vill gå så långt som att införa ett totalförbud senast 2025.

Jag har själv varit rökare. I nästan 30 år blossade jag varje dag. Mot slutet upp till 30 cigarretter om dan. Inte nog med att jag har låtit en massa pengar bara gå upp i rök, jag har utsatt min kropp och min hälsa för detta elände. Dessutom har jag utsatt andra i min närhet för passiv rökning.

rök
Usch och fy!


Om man hade ”uppfunnit” ciggen idag
skulle den säkerligen beläggas med förbud. Det är farligt för den egna och andras hälsa att röka. Man blir beroende, precis som av vilken drog som helst, och man betalar för det. Jamen, du hör väl hur jäkla dumt det låter???

Det vore väl en sak om rökarna bara förstör för sig själva. Det de flesta tycks/låtsas vara omedvetna om är att deras blossande faktiskt kan göra andra människor sjuka också eftersom omgivningen råkar ut för passiv rökning. När man påtalar det för rökarna blir de bara förbannade. Men faktum är att jag får svårt att andas när jag är i närheten av nån som röker eller har rökt. Jag har också svårt att till exempel gå in i en hiss efter att en nyrökt person har vistats där inne. Och det handlar inte bara om att jag tycker att det luktar ÄCKLIGT, mina luftrör protesterar.

Nu är det inte andra som i grunden har gjort så att mina luftrör protesterar utan det är faktiskt jag själv. Jag har fått bestående skador av mitt före detta missbruk. Ja, jag tycker att rökning är ett missbruk! Men om jag inte hade slutat skulle jag kanske inte trampa den här jorden idag. Och om jag fanns kvar här, skulle jag kanske inte orka trampa jorden, för jag skulle få bära omkring på syrgasutrustning.

Ofta, ofta säger jag att det bästa jag har gjort är det jag gjorde den 7 september 2004: jag slutade röka. Jag gjorde det med hjälp av ett läkemedel som jag åt i sju veckor, men jag gjorde det mest av egen vilja, för att jag hade bestämt mig att det fick vara nog.

Igår blev jag kontaktad av ett företag som ville betala mig för att jag skulle skriva ett blogginlägg och lägga in länkar i det till en snussajt. Nu är snus inte lika farligt för omgivningen som röken från en cigarrett. Men naturligtvis skulle jag aldrig, aldrig, aldrig göra reklam för (för det anser jag att det var!) snus på min blogg lika lite som jag skulle göra det för cigarretter. Snus är nämligen inte heller bra för hälsan. Och nåt som jag personligen tycker är äckligare än cigarrettfimpar på marken är snuskluttar. Fy och usch! Vi säger till våra Jag säger till andras barn att inte slänga skräp på marken utan använda papperskorgar. Hundägare plockar upp sitt husdjurs skit efter dem. Hur kan det då vara OK att halvvuxna och vuxna slänger fimpar och snuskluttar på marken? 

Nej, sluta förpesta luften för dig själv och andra och sluta släng fimpar och snuskluttar på marken där småbarn lätt kan hitta dem och stoppa dem i munnen! Om jag kunde så kan du. Du har inte att skylla på. Det finns inget som är bra med att röka och snusa.


Livet är kort. Och kortare blir det om du fortsätter blossa.

Read Full Post »

Older Posts »