Desperado söker #nyttjobb

Ett jobbsökande inlägg. OBS! Inlägget är ironiskt!!!

---

 

Jag försöker förnya mig på många sätt och vis. En sak jag har jobbat med både igår kväll och idag är att förnya mitt personliga brev, det som jag använder som bas när jag söker nytt jobb. Så… Vad tror du om detta???

Desperat desinformatör/propagandaminister söker arbetsgivare tillräckligt korkad för att anställa henni                           5 mars 2015

Desperat desinformatör.

Jag har jobbat med desinformation och propaganda i hela mitt vuxna yrkesliv. Min främsta uppgift i yrkeslivet har varit att förvirra folk och få dem att missförstå allt jag säger, skriver och gör. (För referenser fråga B, M, S med flera!)

I somras arbetade jag min sista dag hos min förra arbetsgivare. Jag vet inte vem som var gladast när jag stängde dörren, men jag minns att jag skuttade och tog hoppsasteg mot bilen på parkeringen. Och sen såg jag mig aldrig mer om.

Hösten 2014 har jag mest såsat omkring. Jag har läst böcker, jag har skrivit böcker som ingen vill ge ut, jag har ätit mig till en enorm övervikt och jag har mest ägnat mig åt att lata mig. Ingen vill väl tillbringa mellan fyra och sex timmar varje dag med att leta och söka nytt jobb? Det kallar jag prostitution, kort sagt.

Åren 2011 – 2013 arbetade jag i en synnerligen akademisk miljö. Men ack så jag trivdes! Det är faktiskt så att välutbildade människor är mer toleranta – många av dem är ju själva kufar.

På den arbetsplatsen gjorde jag upp fina planer och byggde till och med ett hus. Men när det var gjort tog pengarna slut för arbetsgivaren. Jag fick ett skambud där jag skulle utföra samma uppgifter som tidigare fast på halva tiden. Det hade aldrig funkat. Därför lämnade jag byggnaden. Den står där än, faktiskt. Och huset jag byggde är orört sen dess. Där hänger fortfarande porträtt på mina dåvarande kollegor, människor, som liksom jag, inte heller jobbar kvar. Till exempel.

Innan jag kom till akademin gav jag alltför många av mina bästa år till en rätt spretig arbetsgivare. Där gällde det att smöra för cheferna, på ren svenska. Uj, uj, uj! Och när jag tröttnade på det sa vi tack och hej, leverpastej!

Men tro det eller ej, jag kan göra bra saker också. Jag är till exempel alltför pratsam när jag blir nervös (gen nedärvd från mamma och mormor), jag är otroligt glömsk nuförtiden, allmänt ilsken, folkskygg och säkert hemsk som granne – för jag har ju aldrig fest hemma i lägenheten och inte röker jag heller! Stackars mina grannar!

Läsa och skriva kan jag. Det senare har retat gallfeber på många, ska gudarna veta. Men även det är nedärvt, dock från pappa. Mot slutet av sitt yrkesliv fick han en kåserispalt i Byhålebladet. Där skrev han så roligt och träffande att grannarna slutade hälsa. Och detta smittade ju av sig till hans dotter.

Ärligt talat, jag är ganska desperat och behöver ett jobb! Eller rättare sagt, jag behöver en inkomst. Självklart vill jag arbeta så lite som möjligt för högsta möjliga lön. Ungefär som en direktör på lands… Nej, nu ska vi inte vara såna!

Vill du veta vad jag har gjort tidigare kan du klicka på den här länken (URL:en går naturligtvis till en snusksida) och läsa vad jag påstår att jag har gjort. Eller varför inte bara googla på mig? Pratar du med mina före detta jobbarkompisar får du nog höra ett sanningens ord, som att jag är skvallrig, enerverande energisk och tråkig på rasterna (hon läser ju bara böcker hela tiden!)

Med ganska vanlig hälsning

Tofflan

PS Ring mig sen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Höstprylar

Ett höstligt inlägg.

---

 

De enda blommorna på ballen just nu är blommorna på vaxduken.

Tack och lov var det inga minusgrader i morse! Kylan skrämmer mig lite, för den talar om för mig det jag redan vet: efter hösten kommer vintern. Och då måste bilen vinterrustas med service och byte till vinterhjul. Jag ska nog ringa ganska snart och boka en tid för detta. Betalningen får jag sen dela upp. Det borde jag klara om jag snålar.

Men det är fortfarande bara höst. Idag står på min agenda att packa in ballen*. Ballesäsongen** är ju över sen länge. Solen är inte uppe tillräckligt länge för att där ska vara skönt att sitta om eftermiddagarna. Jag önskar att jag hade haft möjlighet att glasa in ballen***. Men nu har jag inte det. Vilken tur att jag trivs ganska bra i mitt arbetsrum! (Det gäller att tänka positivt!) Jag stack ut näsan och tittade förut. De två plaststolarna ser så trista ut och de enda blommor som finns där ute nu är de tecknade på vaxduken. Lite vemodigt, känns det…

Min dag har börjat på sedvanligt sätt. Jag behöver inte redogöra för detta i detalj eftersom det inte intresserar nån mer än mig själv. Jag har uppnått dagens poäng i alla fall. Vädret ser trist ut, så det passar bra att fortsätta dagen med ”pappersarbete” och läsning. De fem första kapitlen i min bok ska läsas igenom och redigeras och formateras för att passa förlagen. Dessvärre vill alla förlag ha manus i pappersform och jag ser genast ett problem och hinder i det: hur ska jag kunna komma åt en kopiator utan att det kostar nåt? För jag har inte råd att låta kopiera upp sidorna. Med större radavstånd ökar omfånget till säkerligen ett par, trehundra manussidor… Där får jag tänka lite!

Igår kväll startade FEM:s och min bokrektangel – för min del. Jag började läsa Allt jag önskar mig och tilltalades genast, framför allt av bokens, som jag upplever det, direkthet. Men mer om detta kommer senare i en särskild text om boken när både FEM och jag har läst ut den. Det ska bli spännande att höra vad FEM tycker!

Igår var det en vanlig dag. Undrar hur den här dagen blir?

Gårdagen var en ganska vanlig dag. Jag fick som vanligt gjort det jag hade föresatt mig att göra (jobbsökeri, aktivitetsrapportering, tvätt, glo på Djävulsdansen och skriva om programmet med mera). På senefter-middagen hämtade jag trötta Fästmön och skjutsade hem henne till Himlen. Vi tog en tur till ICA Solen och där köpte jag leverpastej. Ja, antagligen är det nån brist i blodet mitt igen eftersom jag är vansinnigt sugen på det. För jag äter inte gris i vanliga fall… Kassörskan tog lite för mycket betalt för min pastej emellertid, men jag upptäckte det snabbt och fick sex kronor tillbaka. Det visade sig att det var fel pris inlagt i kassan. Inget krångel, utan som vanligt sköter personalen på ICA Solen såna här ärenden smidigt – trots att det faktiskt inte blir fel så ofta – ICA Solen är ju bästa ICA-affären ever!

Ont i fingerlederna kan vara datorrelaterat…

Men inte nog med att jag är sugen på järn (det är därför jag har lustar efter pastej!), jag har börjat få problem med några fingerleder. Att jag har ont i högra långfingrets led är inte så konstigt eftersom jag scrollar med det fingret på datormusen. Tyvärr kan jag inte längre blunda för att jag har ont i vänster pekfinger och höger lillfinger också. Pekfingret värkte till och med så mycket i morse att jag vaknade redan tretton minuter över sex. Fast förhoppningsvis är det nånting tillfälligt och beror på att jag skriver för mycket. Frågan är hur jag ska minska mitt skrivande när jag har så många ord inuti?

Men det är faktiskt dags att tänka på det nu, i alla fall. Nu är det nämligen färre än 30 000 besök kvar till miljonen på den här bloggen. När miljonen är uppnådd är det tack och hej, leverpastej! Då slipper du den här grisen, nämligen.

 

*packa in ballen = vika ihop möbler och sätta en presenning över på balkongen
**ballesäsongen = den tid på året när det är skönt att sitta på balkongen
***glasa in ballen = glasa in balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Så tyst det blev

Ett inlägg om tystnad, sömn och värk.

Tänk så otroligt tyst det har blivit i huset! Det är en fantastisk känsla. Jag börjar tro att jag har fått dålig hörsel. Men det som råder här är nåt jag har saknat länge: tystnad. Tysta nätter, tysta morgnar och tysta kvällar. Jag njuter. Särskilt som jag mådde skit igår kväll.

Jag mådde faktiskt så dåligt att jag gick och la mig klockan 21. Och somnade nästan bums. Sen tyckte kroppen att jag hade sovit färdigt klockan 2.30. Det hade jag inte, men tack och lov var både huvudvärk och illamående borta. Jag somnade om en stund och sov mellan klockan fyra och sex. Nu har jag dessvärre tagit den allra sista tabletten mot illamående och nåt nytt recept har jag inte. Till husläkarmottagningen är det ingen idé att höra av sig, för då måste man ansluta sig till nåt system som jag inte vill vara en del av. Jag vill att det ska vara som förut, inte sämre. Då kunde jag mejla till min doktor och jag fick svar, vanligen inom 24 timmar.

Det var lättare att få kontakt med doktorn förr.

Det är snart dags att ge sig iväg igen. Till stället som får allting att snurra. Idag ska jag titta hur många semesterdagar jag har innestående och ansöka om dem. Det skulle innebära att jag slutar jobba. Snart. Tyvärr. Men det är som det är. Jag vill inte att det ska bli som på föregående ställe, att jag går och väntar på besked om eventuell fortsättning hela tiden. Och sen, när den berömda LAS nästan ska slå till och ge mig en tillsvidareanställning, är det tack och hej, leverpastej. Nån stolthet finns det kvar i mig.

Livet är kort.

Read Full Post »

Bildårar, tråkhelg och intranät

Så blev det kallt igen. I morse var det nästan fem minusgrader. Alla små och stora vattenpölar hade frusit till is. Läskigt halt utomhus, alltså. I alla fall här. Så var rädd om lårbenshalsar och handleder när du går ut idag.

Det var en helvetisk bilresa till jobbet idag. Det började redan innan jag skulle ut på gamla E4:an när en bil plötsligt svänger ut framför mig. Bilen kom från vänster och jag körde dessutom på huvudled. Det vill säga jag hade förkörsrätt enligt såväl högerreglen som regeln om huvudled. Nån som fick körkortet på postorder i den andra bilen??? Bilisten körde sen slalom mellan filerna när vi kom ut på stora vägen. Tutade och hade sig. OK om h*n hade varit på väg till sjukhus eller så, men det här var ren vansinneskörning. Jag var nära att ringa 112.

Nästa bildåre mötte jag när jag skulle svänga av från gamla E4:an. Ytterligare en person som inte klarar filkörning och som plötsligt svänger – framför mig, dårå – fast h*n inte körde i nån svängfil.

Dagens tredje bilgalning var egentligen flera bilar. Strax före Dofternas Bro är det trafikljus och tvåfiligt. Strax före bron blir de tu filerna en. Samtidigt höjs hastigheten till 70. Men det där har folk svårt för och gör de mest livsfarliga omkörningar – för att sen inse att filen plötsligt tar slut, varpå de måste svänga höger, direkt framför fronten på bilen i högerfilen, den fil som fortsätter. Att det ska vara så svårt att planera sin bilkörning, att titta liiite längre fram än näsan räcker. Själv har jag ju en gigantisk kran, så för min egen del räcker det näs(t)an att gå efter den…

Gigantisk kran leder mig rätt när jag kör bil?

Skämt åsido, en del är faktiskt livsfarliga i trafiken. Nu är det väl ingen större förlust om jag skulle omkomma. Jag vet till och med en och annan som skulle ha fest då (precis som somliga festade när pappa hade gått bort – en fest vi tvingades se på). Men en olycka kommer ju sällan ensam. Eller snarare, på morgonen är det rätt mycket bilar ute och ganska många bilköer. Faller i, faller alla, liksom. Smäller en så smäller flera, vill säga.

Men om den här dan började farligt borde den fortsätta i lugnare tecken. Igår blev jag emellertid kvar på jobbet lite längre. Plötsligt blev det massor att göra. Förmiddagens möte med prefekt 1 var bra, men gav inte mycket mer än att jag fick veta att man vill att jag fortsätter jobba där även efter påsk. Exakt hur mycket skulle funderas över. Det måste gå att kombinera med annat, helst. Om inte, får jag ta det jag får, stämpla i två och en halv månad och sen leva på mina besparingar. (Ja, som du förstår är de enorma efter långtidsarbetslöshet och sjukskrivning.) Tillvaron gungar igen, men jag har lärt mig att försöka gunga med i dess takt.

Jag hade tänkt höra med mamma om vill komma hit i påsk, men hon är så dålig just nu att det inte är nåt att ta upp. Det verkar som om hon – och de andra tanterna hon var på evenemang med i fredags – alla är däckade av influensan. Mamma, som har en kronisk sjukdom, blir förstås sjukast av alla då. Mina egna nattkramper i ben och fötter (två gånger i natt) känns lite futtiga, jämförelsevis.

Idag ska ben och fötter ut och traska på lunchen. Jag har en lunchdejt med U, vars avdelning jag tidigare hörde till organisatoriskt. U är en riktig pärla, vi har många gemensamma nämnare och det klickade direkt – när vi träffades utan avdelningen! Ibland är det ju så att man inte ser skogen för alla träden.. Jag är glad att vi fick kontakt!

Helgen blir lite av en tråkhelg. Jag måste städa och tvätta – hallen är full av grus och tvättkorgen full av smutstvätt. Igår hittade jag dessutom stora lerklumpar i hallen efter ventilationsmännen. Inte satte de upp ett av donen ordentligt heller. Det sitter uppochner och det sitter inte fast. Om det ramlar ut och har sönder spishällen blir jag… mindre glad. Enligt Fästmön, som var hemma när de kom, pratade en av de två mest i mobilen, medan den andre verkade vara nån typ av senior lärling.

Anna jobbar från och med idag och till och med söndag, så i kväll blir det kanske ost och kex och vin när hon kommer hem. Jag är lite sugen på att gå på Antik-slöjd-hälso-mässan i Fyrishov nån av dagarna, men det vore roligare att göra med sällskap. NÅN INTRESSERAD???

Jag borde också åka och köpa mig en ny tandborste. Sen 1990-talet kör jag med uppladdningsbar tandborste och det har gått åt några såna genom åren. Men det är det värt, för jag får alltid så mycket beröm av såväl tandläkare som tandhygienist. Min nuvarande börjar bli ganska kass och borde ersättas.

Nu börjar dan utanför ljusna. Det kanske är dags att hämta in lite java så jag kan fortsätta hålla ögonen öppna när jag sitter och lägger ut saker på intranät, vilket jag ska ägna mig åt mest idag.

En snigg orange kopp grönt, kanske?

På tal om intranät tycker jag nog att lokalblaskan var rätt jobbig i morse. Både i ledare och i en artikel inne i tidningen skryter man över att man når så många fler läsare än förra året. Hur intressant är det för oss läsare att läsa? Ungefär lika instressant som du tyckte att mitt statistikinlägg igår var(som jag dessvärre måste lägga ut varje månad). Och tillbaka till intranät, för det är där jag tycker den typen av nyheter platsar, inte i varken ledare eller artikel inne i tidningen. Möjligen en notis. Min prenumeration går ut i början av mars och då är det

Tack och hej, leverpastej!

för min del!

Det är fredag idag, min vän! Vad har du för helgplaner??? (Vad min ovän har för planer struntar jag i.)

Livet är kort.

Read Full Post »