På Logen med Lisbeth

Ett lunchinlägg.

---

 

Detalj från Logens exteriör.

Precis som rubriken säger har jag varit på Logen med Lisbeth. Logen är för övrigt en restaurang på SLU:s campus och Lisbeth heter nånting annat i verkligheten. En före detta kollega är det, tillika god vän. Ibland kan det dröja månader mellan gångerna vi ses eller hörs av. Ändå har vi aldrig några problem att ta upp tråden.

Kanske har det att göra med att vi är nästan lika gamla. Eller nja. Lisbeth är faktiskt över en månad äldre än jag. Så det är väl snarare den galna humorn vi delar och att vi delar många… ska vi säga… arbetsplatsrelaterade åsikter. Den här världen vimlar ju av kufar och puckon och arbetsplatser är inga undantag. För tillfället har jag ingen arbetsplats, men jag har massor av erfarenheter från olika sorter. Och Lisbeths åsikter rör inte nödvändigtvis den hon harvar på för tillfället.

Idag var vi emellertid inte de muntraste gökar som träffades. Men vi kan faktiskt prata allvar också. Det är skönt med såna vänner. Jag återkommer ofta i tanken till ett blogginlägg som min vän Fatou skrev för säkert ett par år sen. Det handlade om att man kan ha olika vänner för olika ändamål och saker. Med Lisbeth kan jag ha både flams och allvar. Jag tror att det är det som gör att den däringa tråden inte är svår att plocka upp.

Det blev även en del andra kära återseenden och såväl kramar som vinkningar och nickningar på håll. Jag saknar så många av dem. Inte alla förstås, man kan inte älska alla människor här i världen.

Riktigt upplivad blev jag av lunchen, men vad vi pratade om stannar förstås oss emellan. Jag inser emellertid att jag mår så gott av såna här vänner. Därför passade jag på att ringa upp en annan vän när jag kom hem för att bland annat prata lite träff framöver. När jag inte känner mig på topp har jag en tendens att isolera mig. Då mår jag ännu sämre, det vet jag. Därför bestämmer jag härmed att jag ska träffa eller ringa minst en vän i veckan.

Lisbeth hälsar med en avmätt vinkning till alla läsare! Handskarna kommer från en faster i Chicago, om jag inte minns fel..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan firar: Rosens dag (med städning och paket)

Ett rosligt, firande inlägg.

---

 

Den här fotade jag i en vas på job… min förra arbetsplats häromdan.

Det kom ett mejl i morse från ett företag som tyckte att jag skulle fira Rosens dag idag genom att skicka en röd ros med ett sms. Mottagaren ska sen gå till närmaste butik i kedjan och hämta ut sin ros. Jaa, rosor är vackra, men kanske vackrast där de står. Så jag firar dan med en bild på en fin ros som nån annan fick – och lite städning och paket!

Jag grep mig an garaget, precis som planerat. I det lilla förrådet utanför porten till huset där jag bor var det överfullt av skit leksaker och en grill. Längst bakom allt stod en snöskyffel och en piasavakvast. Jag tog kvasten och ärtade ut till garaget för att städa.

Ofräscht och skräpigt i garaget.

Det var verkligen ofräscht i garaget. Men mest var det löv, pappersskräp och lite grus som troligen har blåst in under porten, där det är en glipa. Eller kanske när porten har varit öppen..? Jag har liiite svårt att fatta hur skiten har tagit sig, ärligt talat. Mest förvånad var jag över en lila vante som jag hittade.

Förutom kvasten hade jag med mig handskar och två plastkassar för skräpet. Det visade sig att det räckte med en. Ryggen skötte sig under själva sopningen, men sen när jag skulle få ner skräpet i en kasse började den bråka. Jag var fräck och lånade en garagegrannes snöskyffel som sopskyffel. Den var lite för tung för det. Det blev trots allt hyfsat fint i garaget, men naturligtvis glömde jag att ta en efter-bild. Återkommer med en sån i samband med att jag är ute och åker nästa gång!

Paket till mamma.

Så gjorde jag en mini-shopping-tur för att försöka hitta några saker till månadens första födelsedagsbarn, mamma. Mamma gillar paket och det blev några stycken. Inget märkvärdigt, men jag tänkte komplettera med nån Trisslott inuti kortet och ett presentkort i nån klädaffär. Om jag åker ner kan jag ju skjutsa henne så hon får välja själv, tänkte jag. Inte är jag världsbäst på att slå in paket, heller, men pappret ska ju liksom bara rivas upp och kastas. Det blev i alla fall några mer eller mindre lustifika paket – ett lyckades jag göra ett ofrivilligt titthål i, så det fick jag försöka fixa till efter bästa förmåga. Ehum…

Wunderbauam Black Classic – hur nu det doftar..?

Eftersom jag hade städat Clark Kents* boning tyckte jag att även han var värd en liten present. Det blev en fräsch doftgran som ska dofta Black Classic. Hur nu det doftar… Till mig själv köpte jag vinkorkar, ifall jag får lust att tappa upp det vin som är kvar i dunken i badrummet, samt rengöringspads för ansiktet. En liten burk Danska skallar för tio pix slank också ner i påsen. Men INTE en rosa och fin klocka som jag VET att mamma skulle ha älskat! Skälet är inte alls att jag är snål, utan för att de på butiken inte kunde svara på om det fanns batteri i klockan eller inte… Synd det, jag undrar hur många som blir sugna på att köpa armbandsur när personalen inte vet vad som ingår…

Kuvert med kaffefläckar på gör att jag misstänker mamma som avsändare.

Men igår kväll upptäckte jag att det låg nåt i postboxen. Det var ett platt paket i form av ett kuvert och jag tror bestämt att avsändaren är min mamma – det var nämligen kaffefläckar på baksidan…  Tänk att hon kommer ihåg att även jag har nåt att fira senare i veckan…

Nåt annat har jag inte att fira. Jag har inte hört nåt mer från nåt håll. Det är jobbigt att känna som man står på stand by. Det går inte att planera nånting. Mitt liv har stått på stand by i fem och ett halvt år nu. Ändå har jag inte vant mig. Och just nu är det stand by akut läge.

Jag har telefonerat med min livstids datasupport och vi ska eventuellt ge oss ut i nästa vecka och köpa en ny dator till mig. Med betoning på eventuellt. Det kan ju bli så att jag får åka lite kors och tvärs framöver…

Finvädret håller i sig – bara för att jag tänkte städa i morgon när jag har vaskat fram ytterligare tre jobb att söka… Än har jag inte börjat klättra på väggarna, men jag vet hur det kan bli.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Zombie

Morgonmänniska eller kvällsmänniska? Vi människor brukar gilla att klassificera oss själva. När det gäller den tid på dygnet vi är piggast bruka vi säga att vi antingen är morgonmänniskor eller kvällsmänniskor alt. nattugglor. Själv tillhör jag kategorin morgonmänniskor. Jag funkar bäst på morgonen, får mest och bäst saker gjorda på förmiddagen. Och så är jag rätt kvällstrött.

Men även solen har fläckar, är det bara att inse. För till och med jag kan vända på dygnet – som jag till exempel gjorde den sista veckan jag var sjukskriven efter operationen. Då började jag må bra och hade inte så ont. Det var roligt – och kändes lite förbjudet!.. – att sitta uppe på nätterna och glo på film. Dessutom är det så att jag oftare än man kan tro är en zombie på morgonen – åtminstone mellan klockan sex och sju, min första vakna timma…

Zombie-Tofflan.

Vad grundar jag detta på, att jag är en zombie den första vakna timman? En grej är att jag svarar på både tilltal och frågor – men sen kommer jag inte ihåg varken tilltal/frågor eller mina egna svar. En annan, ganska vanlig sak jag också gör är att jag låser in folk. Med folk menar jag i det här fallet min mamma och min Fästmö. När de är på besök hos mig händer det att jag ofta är den som ger mig av ensam och först på morgonen. ÄNDÅ pillar jag ner piggen till nedre dörrlåset, låser det samt låser den övre låset. Jag låser alltså in min gäst. För om hon vill komma ut sen måste hon använda både nyckeln till nedre låset och nyckeln till övre låset – från insidan. Min mamma lider av klaustrofobi, bland en massa andra saker, och hon får naturligtvis svår panik när hon upptäcker att hon är inlåst. Anna, däremot, brukar antingen skratta åt mig och messa

Tyckte du att jag skulle skita i att gå och jobba och stanna hemma idag i stället eftersom du låste in mig? *gubbe med pussmun alt. gubbe med hjärtor till ögon*

eller bli irriterad eftersom hon är lite sen

Var du trött i morse? Jag var inlåst och blev rätt stressad eftersom jag hade en buss att passa. *sur gubbe*

Igår morse var jag för övrigt fullt påklädd – skor, dunjacka och handskar, jobbväskan på axeln och skopåsen i handen – och på väg ut genom ytterdörren när jag kom på att jag inte hade skrivit nån morgonlapp till Anna. Jag skriver ALLTID morgonlappar till Anna med små hälsningar, ibland väderleksrapporter, någon gång ber jag om handlingshjälp. Men mest är det några triviala rader som avslutas med att jag –  och detta är inte trivialt! – skriver pussar samt att jag älskar henne. För tänk – TÄNK! – om livet är så kort att det inte varar till kvällen eller nästa gång vi ses? Jag vill att hon ska veta vad hon betyder för mig. Och nu vet du som har läst hela det här inlägget det också.

Vad är du för en sort – morgonmänniska eller nattuggla??? Eller zombie..?

Livet är kort.

Read Full Post »