Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘meningsfullt’

Ett reflekterande inlägg.


 

Fåglar mot blå himmel

Ni där uppe hör till samma grupp. Jag här nere hör inte till alls.

Nä fan, det här är jag inte gjord för. Det här att inte göra nånting, vill säga. Jag vänjer mig aldrig. Det spelar ingen roll att det är finväder, det är förnedrande att fullt frisk försöka fördriva tiden med vettiga aktiviteter. Jag känner mig mer och mer utanför eftersom jag inte

hör till

nånstans, inte har nåt meningsfullt att göra som jag dessutom får lite betalt för. Och så ser jag rött på folk som klagar när de går till sina jobb efter att ha haft en fyra, fem veckors betald ledighet. Sen fattar jag självklart att det är tungt och svettigt för vissa yrkesgrupper när det är så här varmt. Men det är

de andra

klagarna jag tänker på. De som har det så sjukt bra.

Plan på väg ner

Jag dyker, jag dyker, jag störtdyker.

Det känns som om jag är nån sorts fritidspedagog som försöker sysselsätta mig. Inte ens boken jag läser just nu bereder mig nån glädje. Ärligt talat förstår jag inte alls upphaussningen av Gillian Flynn. Jag blev inte särskilt upphetsad av Gone girl (medel) och jag blir det inte av Mörka platsersom jag börjar närma mig halvtid i. Det känns skönt att jag faktiskt fick den senare gratis i somras på Återbruket och inte la en krona på den.

Jag dyker, jag dyker, jag störtdyker! Och det är ingenting eller ingen som orsakar detta. Bara jag. Tanken var att tisdagen skulle bli en vilodag bland allt som är på gång. Det blev bara en orosdag där jag vaknade i vargtimmen och var för trött för att gå upp, för pigg för att sova. Mobilsurfade nån timme och till sist föll ögonlocken tunga över globerna och jag sov fram till sju minuter över sju när jag piskade upp mig. För sovmorgon får man bara ta i graven när man är jag.

Nu är det onsdag och jag ska träffa ett gäng före detta kollegor. En arbetsplats jag verkligen saknar, ett ställe där en kunde vara både kuf och kompetent. Jag är så spänd och glad, samtidigt som misstänker att jag blir ledsen sen när jag kommer hem. Hem till… ingenting. Det som jag inte är gjord för att göra.

Insekt på balkongräcket

Mitt sällskap på tisdagseftermiddagen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vårdande och omsorgsfullt inlägg.


 

När jag skulle ge mig iväg i morse höll jag på att komma försent – jag fick inte upp garageporten. För ganska länge sen backade nån in i den och åstadkom en buckla i dörren. Men också en skevhet som gör att jag måste sparka till dörren för att den ska stängas ordentligt. Nu har jag väl sparkat så många gånger att dörren snart blir helskev. Det är inte första gången den krånglar så här, men den här gången hade Blondin-Tofflan tur! Ett par garage bort stod en man och grejade med sin bil. Jag bad helt sonika om hjälp. Jorå, han tryckte på inifrån, men det tog sin lilla tid att få upp porten. Den satt fast rejält. Mannen rekommenderade att jag skulle testa lite 5.56 för att smörja upp metallen på ena sidan. Jag hann fram till mitt besök i vården med ett par minuters marginal…

Efter varje besök i vården försöker jag göra en meningsfull utflykt i verkligheten. Idag hade jag ett ärende, men tyvärr var jag försent ute. Som vanligt. Men jag gjorde ett fynd i min påse (plastkasse från Tokerian i stället för handväska – hur skulle det se ut om Tofflan kom med en handväska?!) som förde med sig en snabb träff med Fästmön mellan hennes buss och jobbet. Vi skrattade lite åt fyndet – påsen det låg i var dessutom full av hål! – men mest känns det skönt att vara ärlig.

Även idag är det en underbar vårdag med strålande sol och ljumma vindar. Jag skämdes för att Clark Kent* var en sån smutsgris att man nästan inte ville ta i honom – varken på utsidan eller insidan. Därför styrde vi kosan till St1 där Clark fick sig en välbehövlig dusch** till ett specialpris. Och som tack för det fick jag en kopp gott kaffe och en kanelbulle av Frendo! Jag torkade min lille man torr med sämskskinn och medan solen torkade resten intog jag min gratisfika. Det smakade extra bra i solskenet. Både bil och dess ägare fick lite vård och omsorg.

Kaffe o kanelbulle

Kaffe och kanelbulle smakade extra bra idag – det var ju gratis och kunde dessutom intas utomhus.

 

Toyoyta vänster bak

Min skinande bilmans vänstra bakdel.

Efter besöket i vården, dejten med Anna och biltvätten tog jag sen inte 5.56 men ett liknande medel jag har, färgstiften och dammsugaren och gick ut till min parkeringsplats. Stod där och dammsög (el via motorvärmar-stolpen), putsade, polerade och duttade i både färg och lack. Nu skiner min bilman ikapp med solen! Själv är jag nöjd för att jag har gjort nånting meningsfullt idag. Då kan jag med gott samvete ägna lite tid åt De tysta innan jag värmer tomatsoppan jag fick av Anna till middag. Hittade en bit bröd i frysen som jag försöker tina med lite allmän vård och omsorg i mitt varma kök (förmiddagssol). Bröd och soppa smakar alltid bra, allra helst efter en dag som denna (utan att förklara mig närmare än det du får läsa ovan).

 

==> Slutligen vill jag påminna om den pågående tävlingen! Du som klickar här och skriver en kommentar är med i utlottningen av ett unikt armband. Och dragningen av en vinnare sker i morgon förmiddag, tisdagen den 10 mars! Så skynda, skynda!


*Clark Kent = min lille bilman

**dusch = biltvätt

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där tummen pekar uppåt!

USBtumme

En dag med tummen upp är en dag att hålla i minnet!


En del tycker säkert att jag är tråkig när jag skriver om mina tankar kring jobbet eller när jag skriver om jobbet överhuvudtaget. Men den som känner mig vet hur viktigt det är för mig att jobba och vilken stor plats jobbet har i mitt liv. Jag har ju inte haft något fast jobb sen början av 2009, så av praktiska skäl är förstås ett jobb viktigt också: jag behöver en inkomst för att kunna betala skatt och mina räkningar, för att kunna köpa mat och kläder och böcker etc. Utöver det behöver jag ett jobb för att må bra. Ett jobb för mig är inte bara att åka iväg och utföra nån form av uppgifter mellan åtta och 17 på vardagar. Det ska helst vara nånting jag brinner för som jag håller på med dessa dagar. Ett meningsfullt jobb. Ett jobb där jag gör nånting som underlättar för andra människor.

I mitt förrförra arbetsliv var jag väldigt mycket mitt jobb. Så är det, av naturliga skäl, inte idag. Och visst påverkar det faktum att jobbmattan drogs undan under mina fötter mitt sätt att lite grann idealisera det faktum att inneha en tjänst. Men jag fick lära mig den hårda vägen att inte ta nåt – inte ens ett fast jobb, en tillsvidareanställning – för givet. Det har varit – och är – en lång väg tillbaka. Jag har inte nått mitt mål än. Målet är förstås ett nytt jobb, men också att få en ny och bättre självkänsla.

Det är så många av oss som älskar att trycka ner varandra i arbetslivet. Som gillar att påtala fel som till exempel en kollega har gjort eller att chefen inte är nån bra ledare bara för att. Visst är det viktigt att få veta om man gör tokiga saker, men det är också viktigt med positiv återkoppling. Just idag på förmiddagen fick jag positiv återkoppling på två saker. Båda var ganska enkla, men betydde så otroligt mycket för mig som person. Jag ÄR alltså inte bara skit och jag GÖR alltså inte
bara ett dåligt jobb.

Den ena positiva saken var ett bra möte som jag och chefen hade i morse om sociala medier. Inte bara kände jag mig lyssnad på, jag fick ett tack för mina värdefulla synpunkter. Och ändå gjorde jag bara mitt jobb…

Den andra positiva återkopplingen var från en person som uppskattade att jag hade lyft fram en demokratiaspekt, kan man säga, på en av webbplatserna jag jobbar med. Alltså, jag gjorde bara mitt jobb… Igen.

MEN… jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Tack är ett underskattat ord!

Så…

TACK snälla för den positiva återkopplingen! 

(Inte för att de tu läser min enkla blogg, men…). Dessa två gjorde att dagen idag fick tummen upp av mig redan på förmiddagen. Det är inte illa pinkat!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den gånga veckan à la Tofflan.


Torsdagsmorgon
och dags att presentera den Tofflianska veckans höjdpunkter (gåspenna) respektive lågvattenmärken (värja). Det är faktiskt inte svårare än så här:

Gåspenna


Värja

  • Tuffa dagar (Det är svårt att se att de tillför livet nåt meningsfullt.)
  • Nej (Inte mitt favoritord just nu.)
  • För gammal? (Tja, vad ska jag tro om vem som är åldersfixerad och vem som inte är det..?)
  • Stalkers (Enligt TV-programmet med samma namn är dessa förföljare med social inkompetens och fixering.)


Livet är kort. Det positiva har ändå övervägt med fem mot fyra denna vecka. 

Read Full Post »

Ett inlägg om det här med att göra nånting meningsfullt under en vardag.


Jag måste få återkomma
till det här med tiden och att fylla sin vardag! När man är arbetssökande är det så lätt att tappa rutiner, att låta sig falla ner i kravlöshet och samtidigt svårmod. Vem behöver en? Vem behöver jag?

När tiden har gått i krasch

skulle kunna vara titeln på min kommande bok, för jag är expert på detta. Men så blir inte titeln!

Klocka med krossat glas

När tiden har gått i krasch…

 


Därför tänkte jag blogga
om det igen, i stället. För bloggen är min ventil! Egentligen bloggar jag bara för att få skriva och få ventilera. Jag vill inte belasta min familj med alla mina tankar och ord, så där har bloggen ett viktigt syfte. Egentligen är jag inte heller intresserad av att chatta med kända och okända människor via kommentarsfälten. Men jag tycker ofta att kommentarer från läsare inspirerar mig eller får mig att fundera – därför tillåter jag dem. För att kommentera på nåns blogg är ingen jäkla rättighet som alla har – det är en möjlighet som tilldelas läsarna av den som skriver. Därför kräver jag i gengäld ett visst mått av hyfs och respekt från den som kommenterar. Om man inte klarar det blir man till sist blockerad.

Det handlar inte om att jag omger mig med ja-sägare. Det tycker jag är rentav fräckt att påstå mot dem som kommenterar här! Men jag tar inte nån skit. Tonen ska vara hyfsad och respektfull. Har man egna åsikter som man mycket starkt vill framhäva kan man ju kanske med fördel presentera på sin egen blogg. Om man nu inte är ett ökänt webbtroll som flaxar mellan bloggarna i brist på att göra annat här i livet…

webtroll

Det här tecknade webbtrollet är faktiskt ganska likt mitt eget personliga webbtroll, som jag har sett arkivbilder av.


I min vardag
försöker jag hålla strikt på vissa rutiner – nu när ingen annan talar om för mig mellan vilka tider jag ska befinna mig på arbetet och vad jag ska göra där. Jag har hittills gått upp klockan sju varje vardag för att skjutsa Fästmön till jobbet. Nästa vecka börjar hon på sitt vanliga schema igen och då kan det bli lite avvikelser. Men just nu gör detta att jag kommer upp i tid och att jag gör nåt nyttigt och vettigt. Anna uppskattar nämligen att jag skjutsar henne till jobbet, men det är inget krav hon ställer.

Morgonen inleds med att skriva ett eller två blogginlägg. Därefter sätter jag igång med att leta jobb att söka och att skriva ansökningar. Det kan ta mellan ett par timmar och resten av dan, kanske till och med in på kvällen. För jag har bestämt mig för att söka minst tre jobb om dan på vardagar – om jag inte gör nån annan arbetsrelaterad aktivitet. För varje sån aktivitet minskar antalet sökningar. Det här gör att jag har stenkoll på vilka tjänster som är utlysta och jag upprätthåller en hyfsad klass – och fart! – på att skriva jobbansökningar…

Frukost brukar jag inta nånstans mellan elva och tolv, vanligen. Ibland gör jag en utflykt till Tokerian, ibland gör jag lite längre utflykter. Det beror på hur jag mår och vad jag har planerat för.

På eftermiddagen fortsätter jag jobbsökeriet. Om jag blir färdig i hyfsad tid brukar jag ringa mamma och kanske läsa en stund. Strax före klockan 16 är det dags att åka och hämta Anna från jobbet. Jag brukar sno ihop nåt ätbart åt oss och sen spelar vi Wordfeud eller Quiz Battle eller glor på TV eller pratar eller läser eller… tja, gör nåt som vanliga människor gör.

För det mesta hoppar jag i säng när Anna gör det, ibland har hon gymnastikprogram innan sänggående och då flamsar vi så det är nästan omöjligt att komma till ro.

På natten sover jag. Vissa nätter sover jag bra, andra mindre bra, med sönderhackad sömn. Men tack vare operationen i vintras sover jag betydligt mer och bättre än innan dess.

Hur ser en typisk vardag ut hos dig??? Skriv gärna några rader och berätta! För jag är genuint intresserad!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja, jag är helt förstummad. Idag finns det TVÅ (2) intressanta artiklar att läsa i söndagens lokalblaska. Nu har väl tidningen[s personal] överträffat sig själv? Men nåja, med intressanta inte sagt att de är lika bra som gårdagens läsning om slappt språk.

Redan på förstasidan hajar jag till när ordet

TYST!

slår emot mig i negativ färg på svart platta. Det aviserar en artikel inne i tidningen som ska handla om orättvisor och missförhållanden, men framför allt om kritiska röster på myndigheter i Uppsala. Om att som anställd

blåsa i visselpipan.

som det nypoppiga uttrycket lyder. (Amerikanskt larv!)

Rubriken inne i tidningen signalerar det svåra valet en anställd kan stå inför – att våga snacka om missförhållanden på jobbet eller hålla käften. (Artikeln ligger inte ute på nätet. Är lokalblaskan rädd för läsarkommentarer eller för att stöta sig med annonsörer? Man undrar…)

När jag börjar läsa handlar artikeln mest om utredningen om yttrandefriheten, en rättighet vi svenskar har, en rättighet som är skyddad i grundlagen, kära X och andra. Det nämns dock ett fall om en man och en kvinna som jobbade på myndigheter. Två människor som älskade sina jobb, men som såg oroande saker på arbetsplatserna. När de påpekade missförhållandena kallades de in i enrum. Där fick de veta att om de inte slutade prata skulle de bli av med sina jobb. De tu bestämde sig då för att gå till lokalblaskan och prata. Blaskan skrev en text. Men så ångrade sig mannen och kvinnan. De vågade inte. Synnerligen intressant historia! Det hade emellertid varit intressant på riktigt om artikelförfattaren lyft fram nån som hade vågat. För såna finns, jag lovar! 

Resten av artikeln handlar i princip om Göran Lambertz, som är ordförande i Yttrandefrihetskommittén. Intressant läsning det också, men resten av texten dödade ett reportage som kunde ha blivit bra. Nu får vi hoppas att lokalblaskan följer upp med artiklar om verkliga fall. Annars riskerar denna upptrappning att sluta som ett rejält magplask.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Den andra intressanta artikeln handlar om läkaren Peter Moberger som jobbar för Läkare utan gränser. Men den artikeln får man bara läsa i papperstidningen eller om man köper e-tidningen.

Peter Moberger har varit ute på uppdrag för Läkare utan gränser tre gånger, men är sugen på att ge sig ut igen. Han beskriver hur meningsfullt arbetet på fältet känns. Och det är tur att det finns såna som Peter Moberger som vill jobba där ute, för arbetet sker mer eller mindre ideellt. Så är det nån hjälporganisation jag ger pengar till är det just Läkare utan gränser. Folk jobbar nämligen inte inom den organisationen för att bli rika.

Tyvärr avslutas artikeln på det lite slappa sätt som diskuterades igår: med ett rejält korrekturfel. Jag begriper helt enkelt inte vad som egentligen ska stå där. Och sånt tar ju bort en hel del av det braiga med texten. Sorry, men…

Men han längtar jag

Den konstiga meningen är passande nog utmärkt med gräslig turkos understrykning: ”Men han längtar jag…” Vad menas? Ett exempel på slappt språk. Korrekturfelet gör att man inte begriper meningen.


Livet är kort.

Read Full Post »

Massor av tankar – av den bra sorten! – snurrar för tillfället i huvudet. Runt, runt, som snöflingorna utanför mitt fönster. Ja, för idag har regnet övergått till snö. Inte mycket snö, men ändå. När ska det ta slut..?

Det var gårdagkvällens telefonsamtal som satte igång ruljangsen på tankar. Plötsligt är det dags att kontakta referenter igen. Och varför hittar jag inte min ansökan??? Eftersom jag ändå inte kan sova och inte vill ligga kvar i sängen och vända och vrida på mig och störa Fästmön som har sista sovmorgonen på sju dagar klev jag upp och sparkade igång stordatorn. Nånstans måste min ansökan finnas! När jag har suttit här en lång stund, typ en kvart, och kliat mig i huvudet inser jag att min ansökan inte finns. Eller den finns, men enbart i cyberspace. Just denna arbetsgivare har en hundraprocentig fäbless för webbformulär. På gott och ont, kan jag tycka. Gott är att det blir mer ”lika för alla” och att det blir lättare för arbetsgivaren att jämföra ansökningar. Ont är att – eller TYCKER JAG – ansökningarna blir för lika. Och det skulle jag, ärligt talat, tycka var lite trist.


Tankarna snurrar positivt idag.

                                                                                                                                                        Fredag idag… Igår när jag messade runt fick jag massor av svar från referenter som inte bara vill lämna referenser utan också träffas. Ett gäng som jag ska försöka träffa är ”mina” frilansare – och det skulle bli nästa fredag. Efter gårdagen bör jag hålla hårt i plånboken, men det var länge sen jag träffade dem, så jag ska nog messa och fråga när, var och hur. Jag får väl panta några burkar så att jag kan skrapa ihop till fikapengar! 😉

Anna jobbar i helgen med start i kväll. Det var därför vi var ute på lite ”äventyr” igår, torsdag. Hela dan i morgon jobbar hon och dubbla pass på söndag. Inte det roligaste schemat. Det nya schemat väntas bli OK:at och ska gälla från den 1 april. Det påverkar oss alla inblandade och kan innebära en del praktiska förändringar. Själv går jag bara och längtar efter och drömmer om att få arbeta, att få arbetskamrater, att bli en del av en gemenskap, att få en inkomst, att träffa nya människor, att få nåt meningsfullt att göra utanför hemmet… Jag vill så gärna tro att det är min tur nu. Är det det? Är det Min Tur den här gången?

Read Full Post »

Older Posts »