Posted in Böcker, Familj, Personligt, Vänner, tagged 1800-talet, Alice i Spegellandet, alkoholfritt, arg, asfalt, avbrott, ärlig, barnbok, bekantskap, belåtenhet, ben, bil, bro, dålig, de tokiga Flickorna, djupt religiöst hem, en rykande färsk thriller, Facebook, farföräldrar, farmor, förälskad, författare, författarstafett, förklara, förlag, förstå, förutse, förvirring, fin, flaskhållare, foto, gå, gilla, glad, gråta, grop, hinder, hjalmarbrantingsgatan4a, hoppa ner från bron, Instagram, jätteledsen, klia, krokig, krossas som en tomat, Kulturnatten, kulturnattenuppsala, lapp i snöre, läsa, leverera, litteratur, ljuga mig rakt upp i ansiktet, lokal media, magnetisk, mamma, marionett, marionettdocka, Missionskyrkan, morföräldrar, namn, näsan växer, nyasfalterad, nyöversättning, oanvänd, omedveten lögn, originalillustrationer, Pinocchio, produktiv, professionell, publicera, rak, rädda från tippen, recension, roligare, så kallade professionella journalister, se, separata vägar, serveringsvagn, självinsikt, skepnad, skriva, språklig, starta en grupp, svenska, systrar, tappar inte tråden, teori, text, tillfredsställelse, trafik, Tro Hopp och Kärlek, under, Uppsalaförfattare, Uppsalanyheter, Uppsalas nyaste antik- och retrobutik, uttalad i oförstånd, Vaktel förlag, vakthund, varm om hjärtat, väg, verklighet on 04 september 2015|
Ett inlägg om vägar, lögner, fina saker och Alice-who-the-f***-is-Alice.
En väg jag vill gå på? Eller vill jag bara hoppa ner från bron över den?
Ibland är vägen krokig, ibland är den rak. Vägen kan vara full av gropar och hinder – eller rentav nyasfalterad. Inte vet jag vilken väg jag har slagit in på , men mitt i det jätteledsna är jag produktiv. Som om jag är två personer: en som sitter i vännens bil och gråter, en annan som är professionell, inte tappar tråden trots avbrott och som levererar till belåtenhet. Kanske är det rentav så att mina ben har valt separata vägar? I teorin, vill säga. I verkligheten är det ju omöjligt.
När en kör bil försöker i alla fall jag att se trafiken så långt fram som möjligt, för att förutse eventuella händelser. När jag bara är jag ser jag vägen under mig. Jag vill så gärna gå den, men jag vill hoppa ner från bron över den också och krossas som en tomat mot asfalten. Den magnetiska asfalten.
Jag skriver ärliga recensioner, (Pinocchio mötte jag igår på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik. Dockan är till salu för 150 kronor i butiken.)
Två texter blev det igår, varav den ena är publicerad och klar. Det är alltid roligare när en författare blir glad över en recension än när h*n blir arg och startar en grupp på Facebook med så kallade professionella journalister om hur dålig jag är på att läsa och förstå. Men jag skriver alltid ärligt. Har jag blivit mig tillsänd ett verk av författare eller förlag måste den som läser min recension vara säker på att det jag skriver är ärligt. Jag kan inte skriva att en bok är bra om jag inte tycker det, kort sagt. Däremot kan jag skriva att den språkligt sett är bra, men också förklara vad det är som gör att jag tycker si eller så.
I morgon bitti publiceras här och hos UppsalaNyheter en recension av en rykande färsk thriller, skriven av en Uppsalaförfattare. Det gläder mig att se hans namn bland de författare som ska delta i författarstafetten i Missionskyrkan här i Uppsala under Kulturnatten den 12 september.
Gina Hund vaktade alla fina saker. Här vänder hon andra sidan till.
Men igår eftermiddag/kväll blev det en utflykt till verkligheten. Under tiden jag pratade med två gamla väninnor (gamla på det viset att de har känt varandra länge) och kliade vakthunden passerade två representanter för annan lokalmedia. Sen träffade jag självaste Pinocchio. Det var i skepnaden av en helt underbar marionettdocka, på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik här på Hjalmar Brantingsgatan 4A. Jag vet nån som gärna vill ha den, men jag hade inte 150 kronor. I stället fick jag nöja mig med att fota den och instagramma. Vännen som ljög mig rakt upp i ansiktet har inte gillat bilden på dockan. Det ger mig nån sorts tillfredsställelse eftersom det pekar på en viss självinsikt. Eller inte. Jag trodde ett tag att lögnen var omedveten och uttalad i oförstånd eller förvirring. Men kanske den inte var det. Nåja, det är inte min näsa som växer utan andras.
Jag blev förälskad i en sak igår, ett helt underbar serveringsvagn på hjul. Vagnen var dessutom oanvänd, den berömda lappen i snöre satt kvar. Min mamma har nåt liknande hemma hos sig, en pryl jag räddade från att hamna på tippen en gång (!) eftersom jag tyckte att den var så fin. Men mammas serveringsvagn har flaskhållare också. Det är lite oklart varifrån den kommer, näppeligen från mina farföräldrars djupt religiösa hem eller från mina morföräldrars alkoholfria (jag tänker på flaskhållarna). Kanske från de tokiga Flickorna Tro och Kärlek, som farmors (Hopp) systrar kallades i familjen?
Den här underbara och oanvända serveringsvagnen är till salu på Hjalmar Brantingsgatan 4 A för 1 400 kronor, om jag inte minns fel.
Idag fortsätter jag att läsa för att skriva. Jag började göra flickan Alice bekantskap igår när jag öppnade en nyöversättning på svenska, men med originalillustrationer, av Alice i Spegellandet. Det gör mig varm om hjärtat att Vaktel förlag lyfter fram detta fina verk från 1800-talets senare hälft. Nu ska jag avgöra om det är en barnbok eller inte.
Alice i Spegellandet – en barnbok eller inte?
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 