Posted in Diskutabelt, Familj, Personligt, Radio, tagged affär, aktiviteter, avundsjuk, äldre kvinnor, älta, ämne, ömsesidig, önskad effekt, barn, berätta sin historia, blogginlägg, bryta upp, Camilla Läckbergs ex, cancersjuk, cirkus, diagnos, egen uppfattning, elak, erfarenheter av poliser, ex-man, ex-Robinsonvinnare, Expert, familjehögtid, familjekonstellation, försöka, förståelse, Fokus, gråta, hämma, hugga tag i, irriterande, jävlas, Karlavagnen i P4, klar, kontakt med sitt ex, kontaktad, korrekt uppfattat, kuf, kväll, läsa, låta björnen sova i sitt egetkackade bo, litteratur, livet, lyssna, lyssnare, Martin Melin, märklig situation, mötas, medelmåttigt, media, mejl, modig, MS-sjuk, nyhetsinslag, ovan att möta journalister, polis, prata om svåra saker, programledare, radiojournalist, radioprogram, radioter, rent rasande, Robinsonvinnare, rolig, sambo, sätta käppar i hjulen, separation, skilsmässa, skit, skriva, skvalmusik, spännande. försöka förstöra, svar, svårt att förstå, svårt att möta, sysslor, tänkande individer, telefoni, tillfredsställande, tydlig, upplevelser, Vanliga Människor, välvillig, vill inte ha nån kontakt, webb, yrke, ytligt on 17 juli 2014|
2 Comments »
Ett inlägg om radio.
Igår gjorde Fästmön och jag nåt som vi inte har gjort tidigare: vi lyssnade på ett radioprogram tillsammans. Eller egentligen lyssnade vi ju på två program, varav det ena var ett nyhetsinslag. Nyheter och skvalmusik har vi förstås hört förr, men den här nyheten var mycket speciell: en ung person från vår familj berättade om sina upplevelser. Det var ett fint ”prat”, tydligt och klart. Dessutom mycket modigt. Nu hoppas jag att det får önskad effekt och att det inte blir nån cirkus kring det hela. Det är lätt att det blir det när media är inblandat och personen med fokus på sig är ovan att möta journalister…
Det uppstod en lite märklig situation när jag samma eftermiddag blev kontaktad av en person vid radioprogrammet Karlavagnen i P4 och tillfrågad om jag ville medverka. Programmet skulle handla om separationer. Anledningen till att jag blev inbjuden var ett blogginlägg jag skrev om att umgås med sitt ex. Det är nu snart tre år sen jag skrev inlägget. Sent ska journalisterna vakna! Skämt åsido, jag kände att ämnet inte är aktuellt för min del. Och sen tycker jag att det räcker med att en i familjen framträdde i media igår. När jag förklarade detta för den som hade mejlat mig från Karlavagnen fick jag förståelse. Samtidigt kände jag att det nog inte var en riktig journalist, för då hade personen i fråga med all säkerhet huggit tag i mitt svar på ett helt annat sätt…
Hur som helst, när kvällen kom och alla sysslor var utförda, satt vi och läste tillsammans i var sin bok, förstås. Och så kom vi på att vi ju åtminstone kunde lyssna på programmet. Både Anna och jag har lyssnat på tidigare program, men inte tillsammans.
Det var ganska vanliga människor – och en och annan så kallad expert – som ringde in till programmet och berättade sina historier. Visst fanns där bland dem en och annan kuf. Jag är glad att jag tackade nej till att medverka, för jag har inte alls nån lust att berätta om nån av mina separationer i radio. Det är så länge sen. Den senaste var 2006 och det var en bra separation. Det kan man inte säga om separationen från min förra sambo och min skilsmässa, som skedde ännu längre tillbaka i tiden. Men det är inget jag vill älta, jag vill inte ha nån kontakt med nån av dem och det tror jag är ömsesidigt. Med framför allt den ena personen hände det så mycket skit även på senare år att jag blir rent rasande när jag tänker på det. Och sånt är inte bra för mig alls. Bättre att låta den björnen sova i sitt egetkackade bo. (Ja, nu var jag elak, helt korrekt uppfattat!)
Jag kan vara avundsjuk ibland på människor som går igenom separationer som blir bra. Separationer, där man kan ha kontakt med sitt ex utan att det blir konstigheter. Särskilt viktigt är ju detta om man har barn ihop! Jag är glad att det funkar så bra som det gör i den familjekonstellation jag lever i sen snart sju år tillbaka – även om det redan från början fanns kvinnor som ville sätta käppar i våra hjul. Irriterande nog för dem lyckades ingen av dem. Inte de som försökte i början och inte de som försökte senare heller. Jag har bara så svårt att förstå varför man måste jävlas med människor som har det tufft och som måste ha relationer som fungerar. Är det roligt/tillfredsställande/spännande eller vad att gå in för att försöka förstöra? Det är tur att vi i min familj är tänkande individer som var och en kan bilda sig sin egen uppfattning!
Gårdagens Karlavagn gav prov på både bra och dåliga separationer. Det var bland annat två äldre kvinnor som brutit upp och som ringde in och berättade sina historier. För den ena hade separationen varit bra och hon hjälpte till och med sin ex-man som nu är cancersjuk. För den andra hade det gått sämre – ex-maken och hon kunde inte mötas ens i affären eller vid familjehögtider.
Programmet leddes av Martin Melin, som ju är polis och Robinsonvinnare, men kanske mest känd som Camilla Läckbergs ex. För mig känns det… inte riktigt bra. Jag uppfattade att Martin Melin ibland hade svårt att möta dem som ringde in. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, helt enkelt. Särskilt tydligt blev detta när en MS-sjuk man ringde och berättade att han hade begärt skilsmässa när han fått diagnosen. Han ville inte hämma fruns liv och aktiviteter! Mannen grät när samtalet avslutades.
Nä, jag tror att Karlavagnen skulle vinna på att ha riktiga radiojournalister som programledare. Såna som är vana att ”ta” människor som ringer in och pratar om svåra saker. Lite mer som programmet var förr, faktiskt. Som det är nu känns det… rätt ytligt…
I kväll ska programmet handla om lyssnarnas erfarenheter av poliser. Programmet börjar klockan 21.40, enligt webben. Kanske är det bättre för Martin Melin att leda ett program om hans yrke, där han själv inte bara är en ex-Robinsonvinnare eller ex-man. Eller är han inte en ex-polisman också???
Ett program som en gång var så bra och som kunde ha fått fortsätta vara bra, har blivit medelmåttigt. Tre tofflor av fem möjliga får det av mig – och då är jag välvillig.
Livet är kort.
Read Full Post »
Till födelsedagen i år gav Fästmön mig en bok av Fredrik Backman, En man som heter Ove. Det är en helt underbar bok – rolig och allvarlig på samma gång, med många igenkännanden. För ett par veckor sen fick jag låna uppföljaren, Min mormor hälsar och säger förlåt, av vännen A. Jag hade snappat upp att omvärldens omdöme om tvåan var att den är OK, men inte riktigt i samma klass som ettan. Sen är ju jag som jag är: jag blir anti om folk tycker saker ibland och vill bilda mig en egen uppfattning. Den får du läsa om nedan.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 