Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förståelse’

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett boende inlägg.


 

istappar

Isigt utanför – och innanför – nummer 13.

Igår kväll, en lördagskväll, fick jag mejl från Uppsalahem. Det var ett år sen, nästan, som jag loggade in på mina sidor där. Nu undrade företaget om jag ville stå kvar i bostadskön. Det ville jag förstås, med tanke på hur saker och ting är. Samtidigt undrar jag i mitt stilla sinne vilket bostadsföretag som vill ha mig som hyresgäst. Ett tag till får jag a-kassa, men till min förvåning har jag inte, trots nästan åtta månaders arbete, fått nya dagar. Därför tickar tiden på rätt fort – jag påbörjade ju a-kassan redan den 1 augusti 2013. Usch, jag bara känner en stor oro när jag tänker på det hela, att jag faktiskt kan stå utan nån som helst ekonomisk ersättning – och det ganska snart.

För att stå kvar som bostadssökande hos Uppsalahem måste man alltså logga in på sina sidor. Det var intressant att se att jag har köat i 24 år i höst. Om enbart själva kötiden skulle ligga till grund för mig för att få en hyreslägenhet skulle det därför säkert inte vara några problem. Men hyrorna…

böcker1

En del av mitt bibliotek i arbetsrummet.

Idag bor jag i en bostadsrätt på fyra rum. Lägenheten i kvadratmeter mätt är för övrigt nog mer närmare en trea. Det kan tyckas stort för en ensam person, men jag har ju min mamma hos mig då och då ganska långa perioder. Då är det skönt med ett gästrum. Jag gillar också att ha ett rum för mina böcker och min arbetsplats. Det känns inte lika jävligt att gå hemma arbetslös dagarna i ända om ett rum kan vara kontor/bibliotek.

Sen är det detta med hyran, eller månadsavgiften, som det heter när man har bostadsrätt. Jag skulle knappt få en tvårumslägenhet som hyres till den hyra/månadsavgift jag idag betalar för min fyra. Hyrorna är ju sanslösa! Jag kan inte låta bli att undra vem som har råd att bo överhuvudtaget… I mitt nuvarande hem ingår även elen än så länge i månadsavgiften. Skulle jag ta en hyreslägenhet måste jag betala elräkningar också.

Nej, jag ser ingen möjlighet att bo nån annanstans än här just nu. Tyvärr. Det var länge sen jag trivdes och jag vet ju att många önskar mig härifrån. Samtidigt finns det de som inte vill att jag ska flytta utan bo kvar för att jag – hör och häpna! – är en god, hjälpsam och pålitlig granne. Men det jag är väldigt ledsen över är att en konflikt har flyttats över från en före detta granne till en efterträdande granne. Det spelar ingen roll hur artig jag har varit, hur vänlig i min ton jag har varit eller hur mycket jag har tackat för ”samarbetet”  och ”förståelsen”- jag är den onda och elaka, dömd på förhand. Jag undrar om inte detta konfliktöverförande skulle klassas som förtal… Det är väldigt tråkigt och det tär och skapar mer olust än vad jag redan dras med.

En dag i somras såg jag ett drömboende på nätet. Det var en vinterbonad och fint renoverad sommarstuga om två rum och litet kök samt en ganska stor tomt. Jag hade gärna flyttat dit omgående om det hade varit möjligt. Nu får jag allt bita i det sura äpplet och bo-ko kvar i nummer 13 ett tag till… Jag har bott här i över 20 år nu.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att det är lite tufft.


 

löparstart

På väg mot nya hinder?

Det är lite tufft just nu. Eller just nu och just nu… Det har det varit länge, tack vare somliga. Och mig själv. Mest för att jag har nån drift att säga sanningar. Inte så att jag måste säga sanningar hela tiden. Jag försöker alltmer välja mina strider. Men ibland har även jag gränser. Då spelar det ingen roll att jag börjar vänligt – jag blir ändå alltid skurken i slutänden. Eftersom det är så kan jag ju lika gärna bli skurk på riktigt, eller..?

Det är många hinder på min bana. Mycket att försöka ta sig över, kämpa med och emot. Inte har jag det värst bland människor, fast jag börjar känna att det snart räcker. Ska jag aldrig mer få känna mig trygg igen?

Igår fick jag två nej på jobb jag hade sökt. Ett av dem var för ett jobb jag verkligen ville ha. Ovanpå det försöker a-kassan och jag kommunicera. Det är svårt, de har för många kockar inblandade och jag är för ärlig. Det tär. Allting tär på mina krafter och min energi som jag så väl behöver till vettigare saker än att diskutera 20 minuters arbete. Mitt liv står stilla. Hindret, som ställdes upp framför mig 2009, står där fortfarande. Jag försöker och försöker komma över det, men puttas hela tiden ner till ett liv i nån sorts standby-läge. Jag kan inte ens gifta mig på grund av detta. Vissa dagar är jag frånvarande för att kraften bara har runnit ur mig. Andra dagar kommer jag igen. Men jag vet inte hur många gånger till jag orkar...

Att få höra att man inte bryr sig om sin omgivning gör ondare än du tror. För jag bryr mig om, det är bara det att jag inte alltid har kraft. Eller tid. Det tar nämligen tid att vara arbetssökande. Som arbetssökande ska du nämligen:

  • aktivt söka jobb
  • leta lediga jobb
  • skriva skitbra ansökningar
  • försöka kommunicera med a-kassan
  • rapportera dina aktiviteter till Arbetsförmedlingen
  • gå på intervjuer
  • hantera nej på sökta jobb
  • ta kontakt med folk och företag där det kanske kan finnas möjlighet till jobb

Med mera. Så du ser. Det är ett ständigt arbete att vara arbetssökande. Idag har jag i alla fall hittat och sökt tre jobb som verkar intressanta. Och så har jag tagit en kontakt med ett företag där jag en gång var kund (ja, det är lite ironiskt, men…). Jag önskar ingen en tillvaro som arbetssökande. Men att prova på hur det känns under en vecka tror jag skulle skapa en helt annan förståelse.

rökIgår fick jag inte bara nej, jag fick också veta att en före detta arbetskamrat hade gått bort. Nu är vi bara tre i livet av sex som en gång jobbade just där. De tre som har gått bort var relativt unga. Det är inte så konstigt att jag till exempel hatar rökning – den dödar ju faktiskt människor.

Nu ska jag samla ihop skärvorna av det som är jag och försöka skutta över ett av dagens hinder. Komma igen, bita ihop, inte bryta ihop, ta nya tag. Till middag ska jag laga lax och det blir man smart av, har jag hört… Kan behövas just nu.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om radio.


 

Igår gjorde Fästmön och jag nåt som vi inte har gjort tidigare: vi lyssnade på ett radioprogram tillsammans. Eller egentligen lyssnade vi ju på två program, varav det ena var ett nyhetsinslag. Nyheter och skvalmusik har vi förstås hört förr, men den här nyheten var mycket speciell: en ung person från vår familj berättade om sina upplevelser. Det var ett fint ”prat”, tydligt och klart. Dessutom mycket modigt. Nu hoppas jag att det får önskad effekt och att det inte blir nån cirkus kring det hela. Det är lätt att det blir det när media är inblandat och personen med fokus på sig är ovan att möta journalister…

KarlavagnenDet uppstod en lite märklig situation när jag samma eftermiddag blev kontaktad av en person vid radioprogrammet Karlavagnen i P4 och tillfrågad om jag ville medverka. Programmet skulle handla om separationer. Anledningen till att jag blev inbjuden var ett blogginlägg jag skrev om att umgås med sitt ex. Det är nu snart tre år sen jag skrev inlägget. Sent ska journalisterna vakna! Skämt åsido, jag kände att ämnet inte är aktuellt för min del. Och sen tycker jag att det räcker med att en i familjen framträdde i media igår. När jag förklarade detta för den som hade mejlat mig från Karlavagnen fick jag förståelse. Samtidigt kände jag att det nog inte var en riktig journalist, för då hade personen i fråga med all säkerhet huggit tag i mitt svar på ett helt annat sätt…

Hur som helst, när kvällen kom och alla sysslor var utförda, satt vi och läste tillsammans i var sin bok, förstås. Och så kom vi på att vi ju åtminstone kunde lyssna på programmet. Både Anna och jag har lyssnat på tidigare program, men inte tillsammans.

Det var ganska vanliga människor – och en och annan så kallad expert – som ringde in till programmet och berättade sina historier. Visst fanns där bland dem en och annan kuf. Jag är glad att jag tackade nej till att medverka, för jag har inte alls nån lust att berätta om nån av mina separationer i radio. Det är så länge sen. Den senaste var 2006 och det var en bra separation. Det kan man inte säga om separationen från min förra sambo och min skilsmässa, som skedde ännu längre tillbaka i tiden. Men det är inget jag vill älta, jag vill inte ha nån kontakt med nån av dem och det tror jag är ömsesidigt. Med framför allt den ena personen hände det så mycket skit även på senare år att jag blir rent rasande när jag tänker på det. Och sånt är inte bra för mig alls. Bättre att låta den björnen sova i sitt egetkackade bo. (Ja, nu var jag elak, helt korrekt uppfattat!)

Jag kan vara avundsjuk ibland på människor som går igenom separationer som blir bra. Separationer, där man kan ha kontakt med sitt ex utan att det blir konstigheter. Särskilt viktigt är ju detta om man har barn ihop! Jag är glad att det funkar så bra som det gör i den familjekonstellation jag lever i sen snart sju år tillbaka – även om det redan från början fanns kvinnor som ville sätta käppar i våra hjul. Irriterande nog för dem lyckades ingen av dem. Inte de som försökte i början och inte de som försökte senare heller. Jag har bara så svårt att förstå varför man måste jävlas med människor som har det tufft och som måste ha relationer som fungerar. Är det roligt/tillfredsställande/spännande eller vad att gå in för att försöka förstöra? Det är tur att vi i min familj är tänkande individer som var och en kan bilda sig sin egen uppfattning!

Gårdagens Karlavagn gav prov på både bra och dåliga separationer. Det var bland annat två äldre kvinnor som brutit upp och som ringde in och berättade sina historier. För den ena hade separationen varit bra och hon hjälpte till och med sin ex-man som nu är cancersjuk. För den andra hade det gått sämre – ex-maken och hon kunde inte mötas ens i affären eller vid familjehögtider.

tårarProgrammet leddes av Martin Melin, som ju är polis och Robinsonvinnare, men kanske mest känd som Camilla Läckbergs ex. För mig känns det… inte riktigt bra. Jag uppfattade att Martin Melin ibland hade svårt att möta dem som ringde in. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, helt enkelt. Särskilt tydligt blev detta när en MS-sjuk man ringde och berättade att han hade begärt skilsmässa när han fått diagnosen. Han ville inte hämma fruns liv och aktiviteter! Mannen grät när samtalet avslutades.

Nä, jag tror att Karlavagnen skulle vinna på att ha riktiga radiojournalister som programledare. Såna som är vana att ”ta” människor som ringer in och pratar om svåra saker. Lite mer som programmet var förr, faktiskt. Som det är nu känns det… rätt ytligt…

I kväll ska programmet handla om lyssnarnas erfarenheter av poliser. Programmet börjar klockan 21.40, enligt webben. Kanske är det bättre för Martin Melin att leda ett program om hans yrke, där han själv inte bara är en ex-Robinsonvinnare eller ex-man. Eller är han inte en ex-polisman också??? 

Ett program som en gång var så bra och som kunde ha fått fortsätta vara bra, har blivit medelmåttigt. Tre tofflor av fem möjliga får det av mig – och då är jag välvillig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


Rubriken till det här inlägget
är kort och gott också titeln på Tom Alandhs dokumentär. Anna Lindh 1957 – 2003 gick på SvT igår kväll. Jag spelade in på DVD:n och Fästmön och jag tittade senare på kvällen.

Anna Lindh

En ung Anna Lindh. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


I princip är det samma upplägg
som TV4:s dokumentär om Anna Lindh. Det är kollegor och politiker som berättar om sina upplevelser av denna engagerade och glada kvinna. Men Tom Alandh inleder och avslutar med Anna Lindhs pappa Staffan, konstnär. Det gör den här filmen så mycket mer känslosam än TV4:s. Anna Lindhs pappa är väldigt ensam, upplever jag. Han har inte bara förlorat sin äldsta dotter, han är också änkling. Och dessutom kan han inte måla längre eftersom sinnena inte är tillräckligt skarpa.

Annas syster och söner har avböjt att vara med. Det har jag full förståelse för! Det har bara gått tio år. Men det gjorde mig lite varmare om hjärtat att få veta att Annas syster är den som har gett systersönerna ett nytt hem.

Tom Alandhs film är dubbelt så lång som den på TV4. Här får vi följa Annas karriär, från det tidiga engagemanget i dagsaktuella frågor redan under grundskolan. Anna Lindh gick med i SSU redan som trettonåring – trots att minimiåldern där är 15. Dessutom blev hon snart ordförande i Enköpingsföreningen. Sen gick ju karriären spikrakt uppåt, som vi vet, till dess att hon blev mördad.

Bitvis känner jag att filmen är lite lång. Men jag tror att det är Tom Alandhs sätt att lära känna den person han skildrar. För märkligt nog har han aldrig träffat Anna Lindh i livet. Som vanligt lyckas emellertid Tom Alandh göra ett bra och trovärdigt porträtt. Bland annat därför att han vågar toucha sånt kring Anna Lindh som inte var så himla glatt och lyckligt också. Men mest rörande i den här filmen är, som sagt, pappa Staffans sorg.

Så klart får den här filmen högsta Toffelbetyg! (Och jag är INTE socialdemokrat, bara så du vet!)

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Vissas liv är alldeles för korta.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om sitt arbete och sina samarbeten.


Ett helt fantastiskt underbart väder idag!
Hur ska man kunna ha disciplin att arbeta inomhus nu när det både börjar bli varmt och soligt? Jorå, om man har ett kul jobb, så. Och det har jag ju i grunden – ett tag till, i alla fall. Men i morgon… I morgon ska jag ta friskvårdstimme med kamera!

Vi är tre som ska arbeta tillsammans i projekt Presentationstrycksak (förutom formgivare och tryckeri), har Högre Ort bestämt. Jag informerade Linus (Linus heter nånting helt annat i verkligheten!) om det idag. Han var totalt ovetande, men berättade att han tidigare har gjort ett antal liknande saker med vänsterhanden. Vi diskuterade sammansättning av arbetsgrupp, men eftersom jag fick veta att det blir vi tre så stannar vi där. I vissa fall gäller inte uttrycket

The more, the merrier.

Men så klart man kan lämna saker för synpunkter en kort tid före tryck. Eller Print On Demand, som det nog till största delen blir.

Hur som helst, jag bad Linus att fundera över text- och bildunderlag. För om jag inte får nånting sådant blir det ju ingen trycksak. Och jag tror inte att det kommer från Högre Ort, som efter utdelad arbetsuppgift mest suckade och undrade hur det skulle finnas tid att få fram underlag. (Jag skulle lätt kunna peka lite här och lite där, men eftersom nu arbetsgången är bestämd av Högre Ort tänker jag inte vara motvalls igen. Chefer har en tendens att känna sig hotade då. Ur balans.) Tänk, jag är utvecklingsbar som person, det hade nog aldrig DLF* trott! För övrigt känner jag att jag har utvecklat mig när det gäller just Linus, eftersom jag allt mer börjar uppskatta hans tankar och värderingar. Vi skulle nog kunna jobba fint tillsammans – om det möjliggjordes. Idag är det inte så väldigt möjligt.

kvällsvatten 3
Det ska handla om vatten.


På lunchen blev jag medbjuden av korridorkollegorna,
men på vägen till matstället träffade jag Lille M så vi bestämde att äta sallad tillsammans och prata lite jobb. Vi  pratade, kort och effektivt. Med vissa människor går det bara så lätt att samarbeta! Kanske, kanske för att båda sidor har förståelse och viss insikt i den andra sidans kompetenser, typ? Strax blev vi joinade av ett par trevliga biologer som så snällt frågade om de fick sitta med oss. Efter ett tag kom nästa klunga kollegor – och snodde ett bord bredvid som var markerat av nån annan. Lite pinsamt, men… Kanske var det mer pinsamt när Professorn tippade sitt vattenglas på golvet och skärvor och H2O flög och flöt vida omkring… Tur att det inte var en kopp varmt kaffe, säger jag bara…

räkor
Lunch med såna här i blev det idag. Fräscht! Fast tanten i restaurangen som vanligt var snorkig och sa att jag inte fick ta kaffe.


Telefonmötet efter lunch dröjde,
så jag twittrade om det. Tog två sekunder så fick vi kontakt! Det är verkligen både nytta och nöje med sociala medier, i alla fall Twitter! Telefonmötet utvidgades till ett cyberspacemöte. Så otroligt enkelt och användbart när kunden kan bli visad direkt på skärmen hur saker och ting skulle kunna fungera! Tyvärr tror jag att ärendet måste lyftas ett par nivåer och inte ligga hos mig på institutionsnivå. Inte heller fakultetsnivå utan centralt. Hoppas man där inser hur intressant och spännande detta är. Verkligen.

Eftermiddagsbananen är slut, så även kaffet snart. Dags att återgå till… tja, vad det nu är jag gör för nånting…


*DLF = Synnerligen obehaglig person i ett arbetsliv jag knappt minns (jo, det gör jag, jag skämtar lite)


Livet är kort.

Read Full Post »

Vi är inne i en riktig läsperiod just nu, Fästmön och jag. Jag köpte ju var sin hög böcker åt oss på Bokus (en del var på bokrean, annat inte). Anna började på den andra boken i sin hög igår.

Anna läser
Anna läser under filten.

 


Själv har jag inte börjat
på min hög ännu, för jag har faktiskt julklappsböcker kvar att läsa och nån till som jag har köpt på antikvariat. Den jag läser nu är just en julklappsbok, från Jerry. För mig är Sofie Sarenbrandt en helt ny bekantskap. Jag har läst nästan hälften av boken och är väl inte så där jätteimponerad, ärligt talat. Eller vad sägs om följande exempel, ett citat ur boken:

[…] Plötsligt tyckte Nils att han hörde ett ljud men han brydde sig inte om det. […]

Eh??? Om personen i boken inte brydde sig om det, varför skriva om ljudet överhuvudtaget då? För det är inte så att ljudet kommer tillbaka eller har nån som helst funktion senare i kapitlet… Jag fattar inget, men läser på ändå. För jag vill ju ändå veta vem den skyldig* är.

bok och hand
Så här suddigt är det när jag läser utan mina läsglasögon. Därför läser jag med de nya brillorna.


Men nu är det tisdag
och jag är på femte våningen för att jobba. Som vanligt har vi stormöte strax före klockan 10. Därefter ska jag ha en ny liten one-to-one-kurs i vårt webbverktyg, denna gång med vår IT-samordnare. Jag hoppas att IT-teknikerna löser gårdagens problem under dagen, det verkar som det handlar om låsta mappar. Synnerligen irriterande när man lägger ner tid och energi på att skapa nånting nytt – och så syns bara texterna, inte en enda bild, för användarna…

Johan skickade ett sms i morse om ett ledigt kommunikatörsjobb. Jag kollade upp det lite snabbt – bara för att inse att det står mitt namn på det. Eller… det lät väldigt intressesant och skulle passa mig perfekt för jag har de meriter som efterfrågas, som

[…] högskoleutbildad kommunikatör, eller med motsvarande erfarenhet, och har erfarenhet av kommunikationsarbete gärna inom offentlig sektor. […] arbetat med förändringsarbete […] Mycket god förmånga att uttrycka dig både i tal och skrift. […] van att skriva för både webb och tryck. […] erfarenhet och kunskap om olika webbpubliceringsverktyg. […] självgående och drivande […] lätt för att bygga relationer och skapa nätverk. […] lätt för att få förståelse för medarbetarnas behov av information […] prestigelös […] god människokännedom, lyhördhet, personlig mognad och integritet. […] engagerad […]

Nån som tycker att jag saknar nåt av detta? Jag behöver hjälp, frågan är ärligt ställd. Möjligen kan det där med god människokännedom diskuteras (jag har ju gjort ett par riktiga missar i såväl kärlek som vänskap och en rejäl dundermiss i arbetslivet vad gäller en chef) liksom personlig mognad. Jag är ju rätt barnslig, särskilt när det gäller kiss- och bajshumor. Men på pappret  är jag… mogen.

Fjärta Pruttarström
Min typ av humor.


Nej, nu ska jag ta min piska och min morot
och cirkulera lite, för nu börjar folk anlända hit. Och jag måste kolla hur det går för dem.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »