Det här är jag inte gjord för

Ett reflekterande inlägg.

---

 

Ni där uppe hör till samma grupp. Jag här nere hör inte till alls.

Nä fan, det här är jag inte gjord för. Det här att inte göra nånting, vill säga. Jag vänjer mig aldrig. Det spelar ingen roll att det är finväder, det är förnedrande att fullt frisk försöka fördriva tiden med vettiga aktiviteter. Jag känner mig mer och mer utanför eftersom jag inte

hör till

nånstans, inte har nåt meningsfullt att göra som jag dessutom får lite betalt för. Och så ser jag rött på folk som klagar när de går till sina jobb efter att ha haft en fyra, fem veckors betald ledighet. Sen fattar jag självklart att det är tungt och svettigt för vissa yrkesgrupper när det är så här varmt. Men det är

de andra

klagarna jag tänker på. De som har det så sjukt bra.

Jag dyker, jag dyker, jag störtdyker.

Det känns som om jag är nån sorts fritidspedagog som försöker sysselsätta mig. Inte ens boken jag läser just nu bereder mig nån glädje. Ärligt talat förstår jag inte alls upphaussningen av Gillian Flynn. Jag blev inte särskilt upphetsad av Gone girl (medel) och jag blir det inte av Mörka platser, som jag börjar närma mig halvtid i. Det känns skönt att jag faktiskt fick den senare gratis i somras på Återbruket och inte la en krona på den.

Jag dyker, jag dyker, jag störtdyker! Och det är ingenting eller ingen som orsakar detta. Bara jag. Tanken var att tisdagen skulle bli en vilodag bland allt som är på gång. Det blev bara en orosdag där jag vaknade i vargtimmen och var för trött för att gå upp, för pigg för att sova. Mobilsurfade nån timme och till sist föll ögonlocken tunga över globerna och jag sov fram till sju minuter över sju när jag piskade upp mig. För sovmorgon får man bara ta i graven när man är jag.

Nu är det onsdag och jag ska träffa ett gäng före detta kollegor. En arbetsplats jag verkligen saknar, ett ställe där en kunde vara både kuf och kompetent. Jag är så spänd och glad, samtidigt som misstänker att jag blir ledsen sen när jag kommer hem. Hem till… ingenting. Det som jag inte är gjord för att göra.

Mitt sällskap på tisdagseftermiddagen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Knappt om tid och pengar

Ett knappt inlägg.

---

 

Det var i alla fall inte knappt om knappar hos Helping Hand.

Jag är på jakt efter en sak. En mycket specifik sak. Men jag har dessvärre ingen framgång. Jag tog i alla fall Clark ”Den rene” Kent* och for iväg för att kika på ett par loppisar idag. Kika. Jag tittade. Jag köpte ingenting. Det är andra gången på kort tid jag bara tittar. Det är roligt att se på spännande prylar. Det är spännande att se vilka roliga – och fina! – prylar som är sålda sen sist. Jag behöver inte handla. Det är knappt om pengar och då är det tillräcklig njutning att bara titta.

Sen var jag emellertid tvungen att handla. Mat, alltså. Tokerian fick ett besök liksom apoteket och så bytte jag in mammas och min Trissvinst mot en ny lott. Jag hoppas på en lite större vinst på den.

I love you Mum… Fem kronor på Myrorna i Boländerna.

Men jag har en snäll mamma! I förra veckan hade hon gått ett ärende till banken och satt över en slant till sin kyrkråtta till dotter. Mamma är verkligen generös. Jag hade ingen aning om det förrän hon sa det i söndags. Har försökt leva på det som har funnits i plånboken sen ett tag och det har gått bra. Jag har vant mig. Det är många saker jag har dragit ner på och inte lider jag nämnvärt av det än så länge. Värre blir det väl om mobilen eller datorn pajar eller nåt större som kyl och frys här hemma. Eller kanske en tand. Det vågar jag inte tänka på…  Så kanske jag skulle ha köpt det söta lilla snapsglaset jag såg hos Myrorna i Boländerna för endast fem kronor och lagt i ett påskägg till mamma. Jag tänker mig nämligen neråt landet till påsk. Fast… mamma dricker ju inte snaps. Det får bli lite godis i stället!

Det blåser som 17 ute, men jag hade ytterligare ett ärende som jag knappt hann med mellan dagens turer: jag skulle posta ett unikt armband till en vinnare. Kuvertet var så lätt och vinden så kraftig att det nästan blev flygpost.

Knappt var det, men jag hann fånga kvällssolen medan jag väntade på att de fällda järnvägsbommarna åkte upp.

Sen blåste jag bort till Fästmöns jobb. Han knappt öppna min medföljande bok på gång förrän hon hoppade in i bilen. Vi ångade in på ICA Solen en tur – och naturligtvis sprang vi på Skrämmaren. Jag försökte ge igen genom att tuta ilsket, men personen verkar stendöv och var helt oberörd. Däremot kacklade vi så mycket i affären att jag knappt mindes vem jag kom dit med. Jag blev i alla fall upplyst om att Anna kommer till mig redan på fredag, för grabbarna Olsson ska ju ut på galej i helgen. Det blir lite extra umgänge med Anna i helgen, alltså, men bara fredag och lördag kväll och natt, sen jobbar hon.

Nu är det hög tid att ställa sig vid spisen och fixa till kycklingkorv och snabbmakaroner. Klockan 20 ska jag bänka mig framför SvT2 och se när Eva Dahlgren pratar om sin sanning. Och efter det blir det Leffe och Camilla som bjuder på kriminalitet och annat i Veckans brott.

Har du lika knappt om tid som jag, tro??? Skriv gärna några rader och berätta!

*Clark ”Den rene” Kent = min nytvättade bil

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Irriterande som en finne – eller ungdom med acne?

Ett irriterande inlägg – för en del. 

Varning för otäck bild! Blunda… NU!

 

Irriterande som en finne på hakan eller ungdomlig hy? Notera dock avsaknaden av kråkor i näsan. Alltid något…

Det finns många som retar sig på mig. Jag är fullt medveten om det. Jag vet till och med vilka de flesta är som retar sig på mig. Men jag skiter i er. Vill ni slösa er tid på att vara på dåligt humör – varsågoda!

Själv retar jag mig mest på en finne som jag har fått på hakan. Kan tänka mig att många ser mig som just en sån finne. Jag väljer i stället att se det som att jag är så ung att jag lider av acne. Då och då. Hört talas om positivt tänkande? Eller förskönande omskrivningar? Eller avdrag på ålder? OK, jag ska vara ärlig. Nästa månad infaller min femtioandra födelsedag. Jag var tvungen att tänka efter innan jag skrev min ålder. Så har det varit efter 30. Det handlar inte om nån åldersnoja, det är nog min dyskalkyli som galopperar. Förresten är det inte bara jag som fyller år nästa månad. Födelsedag har även min fästmö och hon har det ett par veckor före mig. Jag sitter och funderar över lämpliga presenter. Vi hade nog båda tänkt oss nån upplevelse, men eftersom läget är så… ovisst som det är blir det omöjligt att planera.

Läget, ja… Det som skulle ha sagts idag ska sägas under morgondagen. Jag vet inte om jag ska tro på det eller inte. Tillvaron är väldigt, väldigt gungig. Det kunde ha blivit så att jag hade gjort min sista åktur idag. Nu blir det inte så. Men kanske snart. Luttrad undrar jag hur länge det ska pågå den här gången. Och med det menar jag förhoppningar/tur/flyt för en viss sak. Gissningsvis inte lika länge som sist. Då var det nästan två år. Oavsett, jag tror aldrig att jag vänjer mig vid att bli bollad med.

Olika nyanser höst.

Irriterande – och frustrerande! – är inte bara ovissheten utan också vädret. (Och nu behöver ju den som retar sig på väderprat inte läsa det här stycket – om den inte vill reta upp sig, förstås.) Caroline, som brukar kommentera hos mig ibland, skrev häromdan att hon inte estimerar våren så mycket som hon tror att jag gör. Mja, alltså hösten, med alla dess färger, är min favoritårstid, men våren kommer som god tvåa! På tredje plats kommer förstås sommaren och sist den där j**la vintern, den som har återvänt. Enligt den senaste prognosen på appen väntar tre dygn med kyla. På onsdag och torsdag kompletterat med mer snö. Men sen… sen står det nio grader och en stor, fet sol på fredag. Samma dag som min älskling dyker upp i New Village, hoppas jag. Som bäddat för en finfin helg! Och dit fram kan jag i alla fall planera.

Livet är kort.

Read Full Post »

Man är allt lite ovan…

Ett inlägg om lärande, insikter och vänlighet.

Varje dag lär man sig nåt nytt – förhoppningsvis. Jag gör det i alla fall. Eller, jag ser till att göra det. För även i de minsta skeenden finns saker och ting att lära. Idag lärde jag mig hur vänlighet kan se ut. Samtidigt kom jag till insikt om hur ovan jag är vid just vänlighet…

Jag skuttade iväg med förtton soppåsar som jag lämnade i soprummet innan jag fortsatte till Tokerian. Där brukar det ju allt som oftast ske märkliga saker. Idag var inget undantag. När jag närmade mig affären stod en person utanför och hälsade glatt, trevligt och just vänligt på mig. Jag har ingen aning om vem det var, men mina föräldrar har lyckats uppfostra mig något så jag hälsade tillbaka. Sen kunde jag förstås inte låta bli att fundera på vem det kunde vara, så i stället för att gå fram till stället med Tokeria-scannrar gick jag till bankomaten och försökte stoppa i Tokeria-kortet. Det gick ju inte så bra och jag hoppas att ingen såg mig… 😳

Här händer det märkliga saker allt som oftast.

Inne i affären var det lagom med folk för min framfart och själva varuanskaffningen gick fort. Vid lösgodiset såg jag en pigg liten tjej som nyss lärt sig gå, uppfattade jag. Hon var väldigt godissugen, uppfattade jag också, men gick snällt tillbaka till sin mamma när denna ropade på henne. Samtidigt avfyrade den lilla ett sånt där leende som till och med en icke-barn-människa som Tofflan smälter av.

I scannerkassan hamnade jag så småningom efter den lilla godissugna och hennes mamma. Mamman hade… och nu ljuger jag inte! – ett varuberg i sin vagn. Jag vet inte hur många kassar det var, men hela vagnen var full och det hängde till och med kassar på handtaget.

När mamman ser mig komma med mina två små påsar – plastpåsar av arten som alltid går sönder, Tokerian!!! – vänder hon sig mot mig och säger hur vänligt som helst:

Du kan gå före om du vill, ifall jag får avstämning, du har ju inte så mycket!

Dessa ord, denna gest av vänlighet, fick mig förstås att tacka, men också att bli väldigt, väldigt glad. Tänk så ovanlig sån här enkel vardagsvänlighet är! Fast hur ofta ägnar vi oss åt den? Nej just det, inte särskilt ofta!

Av mammans vänliga ord blev jag inte bara glad och varm, jag blev pratglad. Vi småpratade lite, helt enkelt. Jag sa att jag hade noterat att hennes lilla var av godissugen art.

Jorå, hon blev det när hon hittade en godisbit på golvet, som hon stoppade i munnen…

(Underförstått godiset, inte golvet.) blev mammans svar.

Sen fick jag veta att det var första gången hennes lilla tjej fick gå på egna ben i affären.

Jag har två pojkar också och det är stor skillnad! Hon är lite nyfiken på den där åk-bilen där ute, bara. Hon håller sig alltid här omkring mig.

berättade mamman, när jag undrade om den lilla inte var på väg att rymma från kassaområdet medan vi pratade.

Detta lilla samtal och den vänlighet jag upplevde gjorde mig alldeles varm inuti. Tänk att det finns såväl vänliga mammor som barn, som både är nyfikna och väluppfostrade! DET är jag inte bortskämd med där jag bor, kan jag tala om…

Den varma känslan följde med mig hem! När jag öppnade postboxen hittade jag ett brev från min favoritorganisation vad gäller arbete bland behövande, Läkare utan gränser. De ville att jag skulle skänka en slant. Självklart vill jag det och det skulle jag visst kunna göra – om ni bara gav mig det där jobbet jag har sökt hos er först, så att jag har nån inkomst… Jag är fortfarande hoppfull, för detta är en av de organisationer jag har sett gör ett fantastiskt gott arbete! (Och detta är inget smöreri, för jag tycker verkligen så!)

Ett brev från Läkare utan gränser låg i postboxen idag.

Nu har jag fått kraft och ork och lust att ta tag i nästa punkt på min att-göra-lista, nämligen stryka. Man är lite ovan med sån här vänlighet, men jag skulle kunna vänja mig, det skulle jag…

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsaktiviteter

Ett inlägg om vad Tofflan har för avsikt att göra idag.

Den här fredagen började väldigt varmt. Det var över 20 grader redan vid halv sju. Jag vaknade, kunde inte sova i värmen. Misstänker att Fästmön hade tänkt låta mig sova i morse. Det är nog inte bara värmen som gör mig ”pigg”, den ständiga oron är den största skurken, tror jag. Det är väldigt, väldigt svårt att koppla av.

Nu börjar det mulna på och det blåser som 17. Min intention för dagen är att städa, så det passar mig utmärkt om det blir dåligt väder! Jag gick faktiskt nyss och stängde några fönster för det drog kallt!

Kämpade ett bra tag med att hjälpa en nässelfjäril, som lyckats flyga in i mitt gästrum, att komma ut. Med påföljd att kaktusjä%&/¤#a vippade och jag har fullt av osynliga taggar på mina händer. Det gör väldigt ont… Men fjärilen är fri!

Den är fri och utsläppt nu!

Jag har fixat lite mobilprylar. Bland annat måste jag ändra nummer här och var – hos uppdragsgivare och hos företag där jag är kund. Så har jag läst in ett nytt mobilsvarsmeddelande. Jag vänjer mig aldrig vid att höra min egen röst – trots att jag jobbade som inläsare för en taltidning i ett antal år… Men det låter inte som jag!

Vidare har jag beställt e-faktura för mobilen. Den sista tiden har nämligen fakturaavgiften varit högre än resten på mobilfakturan… Snacka om att slänga pengarna i sjön… Och från och med nu gäller att vända på alla slantar. Jag överväger till exempel att säga upp mitt fasta telefonabonnemang och min parkeringsplats. Det skulle finansiera månadskostnaden för min nya mobil (dess abonnemang, alltså) – och till och med bli lite över…

Nätverkandet på LinkedIn går framåt! Nu har jag fått 30 kontakter och det innebär att jag kan få lite bonusfunktioner och, så att säga, se om jag känner andra på de företag där jag nu har kontakter. Jag brukar försöka leta upp och skicka iväg ett par stycken kontaktförfrågningar varje dag, men jag har ändå 25 kontaktförfrågningar som är obesvarade. Delvis handlar det kanske om att folk har semester, delvis om att den som för tillfället inte behöver jobb inte heller är så aktiv på LinkedIn.  Igår fick jag en jättefin rekommendation av M. Så här skriver M bland annat:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik […] Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Ulrika är lika bra i jobbet på engelska som svenska. Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Du kanske förstår om jag blev väldigt, väldigt glad för dessa ord? Liksom kvitto på att jag trots allt inte är rakt igenom dålig…

I kväll hade vi funderingar på att åka över till Slottet och gräva upp lite färskpotatis som L har satt åt oss samt ta ett kvällsdopp. Men nu börjar det se riktigt illa ut vädermässigt… Vi får se hur det blir! Jag hade tänkt sill och potatis till middag och nån plan B har jag inte!..

Nu ska jag sluta sitta här och svamla och försöka smita från städningen. Det är dags att dra på sig gummihandskarna och börja skrubba lite. Då glömmer jag min oro för en stund och dessutom blir här rent och fint!

Livet är kort.

Read Full Post »

Måndagsmorgon i juli

Ett inlägg om en morgon i juli när några har semester, medan andra jobbar.

Det är juli, måndag och morgon. En del av oss skulle ju upp och jobba i morse och sov väl sisådär i natt. Andra har semester. Vissa går in på sin fjärde semestervecka och laddar för… arbetssökeri.

Anna har börjat ett femveckorspass som administratör idag. Hon var ganska hispig i morse och yrade om koder, försvunna anteckningar och

Vad ska jag svara i telefonen? Jag kan ju inte säga [ordinarie personals namn]…

Jag föreslog att hon skulle sjunga en liten snutt. Då tittade hon på mig. Jag fick i alla fall skjutsa den nådiga till jobbet – alltid något!

Min morgon har därefter fortsatt med att bättra på ytterligare en lackskada som jag noterade lördags. Trött jag blir… Att folk inte åtminstone kan sätta en lapp när de skaver emot en annan bil och gör repor…

Dagens reparationsyta.

Jag springer lite in och ut i garaget, för det är ju torktider på färgen. Efter tio minuter ska man dra med ett vattenfuktigt stift över stället jag målade. Det har jag gjort – med påföljd att färgen lossnade. Fick börja om igen. Sist ska man lacka med klarlack. Ett jädra pysslande, helt enkelt.

Hantverkarbilen från Erlandssons bygg går nu in på sin, mig veterligen, andra vecka när den vardagar parkerar på gräsmattan på framsidan. Undrar om företaget tänker ersätta de skador på gräset som detta innebär? Jag vet inte ens om hantverkaren har tillfälligt parkeringstillstånd att stå på gården, inte gräset, från styrelsen. Strunt samma, jag tycker bara att det är idiotiskt att parkera på gräsmattan. Sen jobbar hantverkaren inte utomhus idag. Det är väl för att jag är uppe…

I eftermiddag ska jag in till stan och fira en födelsedagskille. Jag har bespetsat oss på räkmackor på Fågelsången och baskat om de inte har några! Födelsedagskillen är också min uppdragsgivare på Uppsalanyheter.se och såna ska man ju hålla sig väl med… I det här fallet är det inte så svårt, för Peter är en väldigt bra arbetsledare som är mån om sina medarbetare och som alltid ger återkoppling på det man gör. Alltid. Det är man inte precis bortskämd med…

Anna kommer in till stan efter jobbet – om hon inte är helt slutkörd – och vi ska leta upp nåt ställe att äta middag på.

Här stod jag och twittrade med Åsa B och Anna W under torktiden.

Nu är bilen lackad och klar. Sista gången orkade jag inte skutta in igen i tio minuter – min onda häl har gjort sig påmind och tillåter inget skuttande. Stannade därför i pilallén ovanför bilparkeringen och twittrade med Åsa B och Anna W, trevligt sällskap medan jag väntade!

Det är dags att sätta fart här inne nu med bädd, hygien och klädpåtagning. Måste börja med rutinerna i god tid så att jag vänjer mig till den 1 augusti. Datumet har plötsligt kommit ännu närmare…

Livet är kort. Oron är konstant.

Read Full Post »

En fejkad födelsedag och lite annat

Ett inlägg om onsdagen, när vi bland annat fejkade mammas födelsedag.

Nån skönsång blev det inte i morse, ej heller nån tidig uppvaktning. Jag vaknade i sedvanlig semestertid (runt åtta) – vilket ju är två timmar senare än när jag arbetar. Onekligen skönt. Jag skulle kunna vänja mig. Men jag sitter också uppe längre om nätterna och skriver, ungefär till halv två, två. En bra grej med mamma är att hon gillar sovmorgnar. Därför kan jag skriva på morgnarna från det jag vaknar till cirka klockan tio, det vill säga ungefär ett par timmar.

Idag inleddes vår gemensamma del av dagen med presenter. Jag hade åtta paket och mamma valde att spara hälften till den riktiga dagen, som infaller nästa vecka.

Presenter till mamma.

Framåt lunchtid blev jag rastlös. Mamma hade ingen lust att gå ut, så jag erbjöd mig att utföra några ärenden åt henne på stan – bara för att få komma ut i solen och friska luften. Mamma vill helst sitta i sitt TV-rum med stängd balkongdörr. Hon fryser. Jag är varm. Jag vill ha luft! Jag vill ha ljus!

Mötte en sköldpadda på väg till stan.

Ärendena var snabbt avklarade, så jag passade på att kika på en utställning som jag sprang på av en händelse. Efter det strosade jag över torget. Jag var törstig. Och inte blev jag mindre törstig när jag såg en liten pojke förse sig med kallt vatten från pumpen på Stora torget…

Den funkar och vattnet är gott!

Sen gick jag till Bokia. Bokia är inte alls det som Nilssons bokhandel en gång var. Walfrid Nilssons bokhandel… Suck… Idag säljer till exempel Bokia både disktrasor och muggar. Och så lite böcker. Nä, det är ingen ordning med nånting längre. Och ja, det var bättre förr. Åtminstone i bokhandeln.

Böcker till vänster, disktrasor och muggar till höger.

Fast jag hittade en rätt rolig grej, som inte var nån bok men som har bokanknytning. En sorts bokkudde, eller saccosäck för boken du läser så att du slipper hålla i den! Frågan är bara om grejen är värd de 300 spännen den kostar…

Bokkuddar eller en sorts saccosäckar för böcker.

Lustiga spel hade de på Bokia också. Byhålevarning tycker jag att detta signalerar…

Kampen mellan kvinna och man. Hjälp, rena stenåldern! Heteronormativt så man baxnar…

Innan jag gick tillbaka hem till mamma slank jag in på Systembolaget för att botanisera bland vinerna. Jag kom ut med en italienare och en Nya Zeeländare argentinare. Spännande!

En italienare… Närå, en fin ros i området där mamma bor.

Jag passerade väldoftande blommor på vägen och naturligtvis kunde jag inte låta bli att stanna och fota.

Väldoft.

På nytt försökte jag få med mig mamma ut – och på nytt misslyckades jag. Vet du hur fruktansvärt det är att sitta i en varm lägenhet med stängda fönster och balkongdörrar? Nåja, i stället för att ta med oss kaffekorg ner till sjön –

Usch, sitta bland fiskmåsarna!

väste mamma –

tröståt vi inomhus. Det gick i och för sig bra – om mamma hade köpt rätt kaffe, vill säga. Det hade hon inte. Kokkaffe i en perkolator smakar vatten. Det spelade ingen roll att mamma tog fyra extra kaffeskedar till de sex ordinarie. Det smakade fan. Men kakorna var goda!

Ungherrar, kolakakor och chokladkakor slank ner fint.

Sen ville mamma titta på mina foton och jag hade en visning  i köket på datorn av mappen

Vackra bilder.

Jag försökte berätta om bilderna, men mamma tappade snart koncentrationen och pratade om sin frissa, som vanligt, eller om nån tant jag inte känner, eller om sina krämpor (nu har hon fått ont i fötterna precis som jag har, också) eller om… tja, vad som helst men inte mina bilder.

Bildvisning på datorn.

Vid 18-tiden traskade vi sen längs Vätterpromenaden ner till hamnen för att äta födelsedagsmiddag på Hotell Nostalgis restaurang. Mamma var så duktig och rollade hela vägen – jag tror att hon blev överraskad själv över att det gick så fort och bra! Vi stannade bara en gång på vägen dit – bland fiskmåsarna (!..) – och satt en stund på en bänk.

”Jag lyfter ögat mot himmelen…”

Vi åt och drack, men blev inte särskild mätta. Jag blev bara kissnödig av allt vatten som jag försökte bli mätt på. Även på hemvägen stannade vi till en stund, men då flög fiskmåsarna iväg. Kvar var bara detta loja gäng:

Sömniga änder.

Efter några timmars sömn ska jag vakna till min namnsdag. Den ska firas med en tripp till Skänninge (äldst av Sveriges städer!) där mamma vill gå i klädaffärer. Jippi… NOT! Men så klart jag gör det. Min tid kommer väl… sen..?

Nu tar jag med mig Andreas och viker mig bakåt på madrassen. Sen somnar jag till regnet som har börjat  droppa ovanifrån.

Livet är kort.

Read Full Post »