Morden i Midsomer: A Vintage Murder

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Nelson och Barnaby befann sig bland viner och mördare i kvällens avsnitt.

Skål och hej, leverpastej! Så kunde vi nästan säga i kväll när det var säsongsavslutning för Morden i Midsomer. SvT visade det fjärde långfilmslånga avsnittet, med undertiteln A Vintage Murder. Och märkligt nog inleddes det inte med ett mord utan ”bara” en förgiftning…

Ett nytt vin ska lanseras av den lokala vinmakaren. In träder en berömd vinexpert – och ut döms vinet totalt… Då svimmar en del av de deltagande gästerna. Det är inte av förvåning – de är förgiftade. Senare samma kväll sker det första mordet. Ett mord, som visar sig hänga ihop med en smitningsolycka med dödlig utgång. Vintillverkaren är på väg i konkurs, den lokale hotellägaren försöker köpa företaget via ett skambud och ung, förbjuden kärlek utgör övriga ingredienser. Som vanligt är mordsätten tämligen ovanliga – det ena offret dör kvävningsdöden i vinbryggeriet, den andra blir knuffad ut genom ett fönster och spetsad.

Det här avsnittet är ganska lagom Midsomer, både vad gäller humor och spänning. Men det är också lite sorgligt när sanningen uppdagas i slutet.

Toffelomdömet blir högt, för detta fjärde och sista avsnitt var säsongens bästa, tycker jag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Desperado söker #nyttjobb

Ett jobbsökande inlägg. OBS! Inlägget är ironiskt!!!

---

 

Jag försöker förnya mig på många sätt och vis. En sak jag har jobbat med både igår kväll och idag är att förnya mitt personliga brev, det som jag använder som bas när jag söker nytt jobb. Så… Vad tror du om detta???

Desperat desinformatör/propagandaminister söker arbetsgivare tillräckligt korkad för att anställa henni                           5 mars 2015

Desperat desinformatör.

Jag har jobbat med desinformation och propaganda i hela mitt vuxna yrkesliv. Min främsta uppgift i yrkeslivet har varit att förvirra folk och få dem att missförstå allt jag säger, skriver och gör. (För referenser fråga B, M, S med flera!)

I somras arbetade jag min sista dag hos min förra arbetsgivare. Jag vet inte vem som var gladast när jag stängde dörren, men jag minns att jag skuttade och tog hoppsasteg mot bilen på parkeringen. Och sen såg jag mig aldrig mer om.

Hösten 2014 har jag mest såsat omkring. Jag har läst böcker, jag har skrivit böcker som ingen vill ge ut, jag har ätit mig till en enorm övervikt och jag har mest ägnat mig åt att lata mig. Ingen vill väl tillbringa mellan fyra och sex timmar varje dag med att leta och söka nytt jobb? Det kallar jag prostitution, kort sagt.

Åren 2011 – 2013 arbetade jag i en synnerligen akademisk miljö. Men ack så jag trivdes! Det är faktiskt så att välutbildade människor är mer toleranta – många av dem är ju själva kufar.

På den arbetsplatsen gjorde jag upp fina planer och byggde till och med ett hus. Men när det var gjort tog pengarna slut för arbetsgivaren. Jag fick ett skambud där jag skulle utföra samma uppgifter som tidigare fast på halva tiden. Det hade aldrig funkat. Därför lämnade jag byggnaden. Den står där än, faktiskt. Och huset jag byggde är orört sen dess. Där hänger fortfarande porträtt på mina dåvarande kollegor, människor, som liksom jag, inte heller jobbar kvar. Till exempel.

Innan jag kom till akademin gav jag alltför många av mina bästa år till en rätt spretig arbetsgivare. Där gällde det att smöra för cheferna, på ren svenska. Uj, uj, uj! Och när jag tröttnade på det sa vi tack och hej, leverpastej!

Men tro det eller ej, jag kan göra bra saker också. Jag är till exempel alltför pratsam när jag blir nervös (gen nedärvd från mamma och mormor), jag är otroligt glömsk nuförtiden, allmänt ilsken, folkskygg och säkert hemsk som granne – för jag har ju aldrig fest hemma i lägenheten och inte röker jag heller! Stackars mina grannar!

Läsa och skriva kan jag. Det senare har retat gallfeber på många, ska gudarna veta. Men även det är nedärvt, dock från pappa. Mot slutet av sitt yrkesliv fick han en kåserispalt i Byhålebladet. Där skrev han så roligt och träffande att grannarna slutade hälsa. Och detta smittade ju av sig till hans dotter.

Ärligt talat, jag är ganska desperat och behöver ett jobb! Eller rättare sagt, jag behöver en inkomst. Självklart vill jag arbeta så lite som möjligt för högsta möjliga lön. Ungefär som en direktör på lands… Nej, nu ska vi inte vara såna!

Vill du veta vad jag har gjort tidigare kan du klicka på den här länken (URL:en går naturligtvis till en snusksida) och läsa vad jag påstår att jag har gjort. Eller varför inte bara googla på mig? Pratar du med mina före detta jobbarkompisar får du nog höra ett sanningens ord, som att jag är skvallrig, enerverande energisk och tråkig på rasterna (hon läser ju bara böcker hela tiden!)

Med ganska vanlig hälsning

Tofflan

PS Ring mig sen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Projekt Storstädning: Vardagsrummet

Ett slutgiltigt inlägg.

Äntligen är Projekt Storstädning i hamn! Jag har styrt skutan som värsta envåldshärskaren, tagit delmålen ett efter ett och nu är jag klar. Idag gjorde jag mitt hems sista rum, vardagsrummet.

Jag vet inte om dagens värsta var gardinstångseländet eller vitrinskåpet. Båda är krångliga, men i alla fall vitrinskåpet har också sin charm. Vitrinskåpet är för övrigt en Billy-bokhylla som jag har ”offrat” för mina glas skull. Hyllor och dörrar av glas förvandlade det till vitrinskåp, fast möbeln egentligen behövs med sina trähyllplan i arbetsrummet…

Det finns så många glas, framför allt, i vitrinskåpet som jag inte använder. Men jag vet inte vad jag ska göra med dem. Kasta dem vill jag inte och de är för dyra att bara skänka till loppis. Kan vara bra att ha när det blir tuffa tider igen. Fast… Måsen-delarna har jag ju inte lyckats sälja, trots annons både här och på Blocket. Det var nån som hörde av sig med ett riktigt skambud och hellre än att acceptera det behöll jag delarna. Vi kanske ska använda dem nu i jul när mamma kommer?

I övrigt blev dammningen av alla prylar i vitrinskåpet en sorts walk down Memory Lane… Här finns saker som jag har fått vid speciella tillfällen, här finns glas från mormors och morfars hem, mammas dockservis och till och med tio tallrikar, en karott och två uppläggningsfat från pappas farfars hem! Han, farfar Hurtig, som grundade Hurtigs barnhem i Grankulla i Finland, men som har sin sista viloplats på kyrkogården i Solna, av alla ställen… Barnhemmet i Grankulla finns dock kvar.

Först bland grannarna (?) med julgardiner är nog jag nu. Men de ser inte så jättejuliga ut utifrån och jag orkar inte krångla med den där förb. stången upp och ner. Jag är ute i god tid, helt enkelt.

När jag har tvättat av mig den värsta städsmutsen och borstat bort de största dammråttorna ur håret ska jag traska över till Tokerian och köpa mig nåt gott till middag. Med

nåt gott

menar jag troligen en grillad kyckling. Det finns lite potatisklyftor i frysen om jag vill ha det till. I morgon får jag två gäster, varav en ska äta med mig, men den maten tänker vi på i morgon.

Och nej. Jag glömde inte att gnussa badkaret efter allt skurvatten!

Här är några bilder från storstädningen i vardagsrummet:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »

Dryyygt…

Ett inlägg om tillvarons dryghet.

Igår var det en dryg dag. På många sätt. Jag känner att jag varken får tillräcklig stimulans eller återkoppling från nåt håll.  Jag är van vid fullt ös, medvetslös. Nu går dagarna i varandra och för det mesta är de lika tråkiga. Det är lätt att tappa sugen. OCH NU VILL JAG INTE HÖRA, FRÅN NÅT HÅLL, ATT JAG KLÄR MIG I NÅN JÄVLA OFFERKOFTA. DETTA ÄR ETT KONSTATERANDE. Jag älskar att jobba. Jag älskar att ha mycket att göra. Det gör det extra svårt att inte få jobba.

MEN… jag fick goda knuffar och puffar från en ny bekantskap på Twitter, både i söndags och igår. Det är jag glad och tacksam för! Detta resulterade dessutom i att jag igår sökte ett jobb jag kanske skulle ha missat annars samt tog kontakt med en reklambyrå och föreslog en träff. Det trista var bara – ja, för det måste ju alltid vara nåt trist – att ingetdera möttes med nån form av återkoppling – eller ens notifieringar att jag nått fram. Då är det lätt att tystna.

I natt hade jag svårt att både somna och sova. Vid femtiden i morse gav jag upp. Satte mig vid datorn och knappade in min första aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Det tog över en timme. Onödigt jobb – jag har alla efterfrågade uppgifter i en Excel-fil, men filer kan man inte skicka in till ett webbformulärsystem. Nu är rapporten avlagd, i alla fall och uppdraget utfört  – till nästa gång. En tyngd tillfälligt avlyft från mina axlar. Jag har fått en bekräftelse via e-post att rapporten har kommit fram. Jag kan släppa detta – tills nästa månad.

Dagens utsikt från balkongen.

Idag lär jag fortsätta städningen från igår. Den jag tappade lusten för. En av mina största rädslor är att bli apatisk. I det tillståndet vill jag inte hamna! Så jag städar väl lite mer idag.

I eftermiddag ska jag prata med min bank om försäkringar. Nån ringer mellan klockan 13 och 15. Därför blir det nog ingen promenad idag förrän efter samtalet. Möjligen. Jag behöver gå och handla också, filen håller på att ta slut. Skulle behöva kolla läget med mamma, men det får jag göra framåt kvällen. Jag är orolig för henne när hon inte mår bra. Det är svårt med avstånd ibland. Vid andra tillfällen kan det vara rätt praktiskt.

Några pengar från reparationsfonden har inte hittat till mitt konto än. Det suger! dök upp under natten! Prisa Gud för 2 700 kronor!!! Jag äter ur det som finns i frys, kyl och skåp, men saker och ting tar ju slut. Jag har 400 kronor i plånboken att hushålla med. Nästa utbetalning från a-kassan kommer den 24 oktober. Kan du se problemet? OCH NU VILL JAG INTE HELLER HÖRA, FRÅN NÅT HÅLL, ATT JAG KLÄR MIG I NÅN JÄVLA OFFERKOFTA. DETTA ÄR ETT KONSTATERANDE. Det är tur att jag kom på att jag har krediter på flera av mina plastkort. Det är sånt jag går runt på.

Jag är inte heller tillräckligt desperat än för att nappa på folks skambud på fina prylar jag säljer. En del människor är rent oförskämda när de prutar! Skulle aldrig falla mig in att ge bort en sak för halva det pris jag ursprungligen har begärt. Lite kan jag tänka mig att gå ner i pris, men inte 50 procent. Skäms på dig att komma med såna förslag!

Det ser ut att bli ytterligare en tuff dag idag. Fast var så säker på att jag tänker göra allt för att mota bort det svarta och dumma tankar. Såna jag hade igår. Att bara få somna in och aldrig vakna mer… Det skulle lösa många problem. Det skulle underlätta för somliga. Just nu hänger livet på en skör, skör tråd, i ärlighetens namn. Men jag ska spotta upp mig och ta nya tag och roa människor. Det tycks vara min lott i livet att vara klassens clown. När jag inte är det vänds ryggar mot mig. Det gör ont. Det gör mig ilsken. Det gör mig motiverad att fortsätta leva – bara för att retas. Men tro inte för en enda sekund att det är lätt eller roligt.

Vilka demoner kämpar du med idag??? Eller kämpar du inte alls??? Du vet att jag gillar att läsa vad du har för dig! Skriv gärna några rader, så stillas min nyfikenhet och jag känner mig mindre ensam!

Livet är kort.

Read Full Post »

%&¤#/?!!! Typ…

Ja det går inte att skriva ut orden i rubriken, för då skulle  jag nog få lägga ner den här bloggen på grund av

foul language.

Men asså… I morse kom jag äntligen iväg till jobbet i tid, trots att jag pratade en stund med en granne innan jag hoppade in i bilen. (Ja, det finns ganska många grannar som pratar med mig nu för tiden – konstigt, jag som är så elak) Vad händer sen då? Jo, jag fastnar i bilkö efter bilkö efter bilkö. Först på grund av en långtradare med mjölk har råkat förirra sig in på smågatorna nära mitt hem, därefter på grund av alla lantbruksfordon som bara MÅSTE vara ute och köra i högst 30 km i timmen på 70-vägar –  i rusningstrafik!!! Mitt blodtryck steg till oanade höjder.

Samtidigt fick jag då lite tid att pyssla med annat i bilen. Det blev ju många och långa väntetider vid rödljusen, vill säga. Så jag startade om min krånglande Ajfån IGEN och nu fungerar den äntligen som den ska! Nog är det bra att Felia Telia försöker uppgradera till 4G, men det ställer till det en hel del eftersom nätet ännu är så dåligt utbyggt här ute i Bushen (=Uppsala, Sveriges fjärde största kommun). Jag har inte kunnat surfa, läsa jobbmejl, spela Wordfeud, Twittra, svara på sms etc på två dar nu – om jag inte har befunnit mig inomhus på jobbet, hemma hos mig själv eller hos Fästmön. Men själva grejen med en mobil är väl att man ska kunna vara just… mobil..? Eller har jag fattat fel?

Bajskorv. Så kan man sammanfatta min vecka.

För övrigt är jag så trött på krånglande saker, att jag höll på att slänga ut iPhonen genom fönstret. Men det får man förstås inte gör med statens egendom… Samtidigt tycker jag att det får räcka nu! Eller vad sägs om dessa förtretligheter som drabbat mig de senaste sju dagarna, förutom den krånglande mobilen, dårå?

• Kökssoffans botten ramlade ur i lördags runt lunchtid. (Fixades under stånk, stön och ett hundratal svordomar, med blessyrer på fingrar och armar som följd. Men det var HÄRLIGT att få banka med hammaren ordentligt och få låta lite en stund. )
• Jag tuggade på en kola så att en porslinskrona lossnade på lördagskvällen. (Fick tid hos tandläkaren på tisdagen och nu är tanden fixad – vilket gjorde en del hål i plånboken. Men tanden är hel igen.)
• Stor-Datorn ville inte starta som den skulle i söndags. (Jag har fått en laptop som back up, men Stor-Datorn lever faktiskt fortfarande! Fast om jag stänger av den lär den inte starta igen…)
• En persiennvridpinne pajade härom morgonen i min allra nyaste persienn som blev insatt när jag var nyopererad – det kanske är nån som minns att jag fick ett gäng tumörer utplockade ur mig i december??? (Jag fick på pinnhelveteten igen, men den går knappt att vrida. Lamellerna vill för övrigt inte sluta tätt så typ ”alla” kan se rätt in i mitt hem trots att persiennerna är nerfällda. Och det är ju tur eftersom det är så många som vill ha koll på vad jag håller på med.)
• Igår morse hade jag inget varmvatten hemma. I morse var vattnet så hett att jag skållade mig flera gånger. (Slipper tack och lov inläggning, bevare oss väl från att få flängörtbehandling!
• Skambudet har blivit ett ännu större skambud och nu är jag arg på riktigt. (Det värsta var att jag fick läsa om det i ett protokoll på intranätet, jag fick inte veta det på sedvanligt sätt – genom att man pratar med mig och förklarar att det handlar om att man måste spara pengar – för det är det det handlar om, har jag läst mig till.)

Men annars då? Nånting bra har väl ändå hänt de senaste dagarna också? Ja, ventilationsdonet i köket sitter äntligen fast som det ska. Och så har jag beställt tid för däckbyte på tisdag morgon och undersökning hos tandhyggan på onsdag vid lunchtid. Du får gärna hålla en tumme för att det inte händer nåt skit med bilen eller att tandhyggan hittar en massa saker i käften som måste åtgärdas. Jag vet att jag har en trasig tand som måste fixas, men det räcker. Vidare har jag sökt ett och annat väldigt lockande jobb. Det känns spännande! Och ja just det… Hälen är betydligt bättre!

Och idag ska jag luncha med en annan före detta kollega. Det kom ett sms i morse (när jag hade startat om Ajfånen kom det fram…) att vi antingen fick flytta fram lunchen lite på grund av jobb eller byta dag. Jag är flexibel. Jag gick med på att flytta fram lunchen en halvtimma. Jag tänker nämligen inte gå på nån p-hearing i eftermiddag. (Finns det verkligen inte nåt svenskt ord för det???)

Man kan kort sagt sammanfatta min vecka hittills som:

Bajskorv!

Så nu kan väl för 17 helgen bara bli bättre??? Hur har din vecka varit?

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 15: Kulor och Kolor

Torsdag och dags att repetera veckans höjdpunkter (kulor – som i pengar, alltså!) respektive lågvattenmärken (kolor – såna som sabbar tandlagningar). Det är inte svårare än så här:

Kulor 

• Världens bästa Fästmö (Som fyller år idag!)
• Att få hjälp och stöd som är rätt för mig (Tack, familjen!)
• Västkustrulle (Det är gott, det!)
• Födelsedagsmiddag på Kreta (På tremanhand)
• Celebert besök på jobbet (Det var riktigt roligt!)
• Mamma (Vi hade en riktigt fin påsk!)

Kolor

• Lossad lagning, pajad dator och nytt skambud (Ja, ursäkta mig om jag är lite ofokuserad…)
• Soffarbete (Nåt mer som ska gå sönder nu?)
• Telefonförsäljare (Nej, enligt era egna riktlinjer får ni inte ringa mobiler, men ni gör det ändå)
• Aldrig mer den arbetsgivaren! (Den som ständigt väljer bort mig – av vilken anledning, kan man undra..?)
• Gigantiska finnar (Inte när man är 50, tack!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Att få hjälp och stöd

Det är inte genast jag ber om hjälp när det

är 

nånting. Galet, alltså. Jag är känd för att avsky oombedda råd, till exempel. Bloggen använder jag mest för att pysa, inte för att få råd kring mina problem och bekymmer. De råd jag ändå får gissar jag är välmenande, men för mig blir de som klappar på huvudet och

har du inte provat det än?

Jag brukar börja med att skriva av mig. Beklaga mig. Sen gnäller jag ett par varv. Därpå är det ofta bra. Är det ett praktiskt problem löser jag det – förr eller senare. Jag sitter inte stilla och gråter, typ. Men jag gör det ensam.

Igår blev det bara för mycket. Det var

en jävla dag,

helt enkelt. Att få ett RIKTIGT skambud och arbetsuppgifter via protokoll, inte via någon chef eller person, blev som grädde på moset. Det mos som bestod av den lossade porslinslagningen på tanden, den pajade datorn och allt annat.

Redan på morgonen igår, så snart det var möjligt, ringde jag min tandläkarmottagning och jag hade ju tur att få tid idag på förmiddagen. Porslinskronan har inte lossnat helt än, alltså har jag inte lyckats svälja 6 500 pix, som hon i telefonen upplyste mig om att en sån krona kostar. Gissningsvis blir det ändå dyrt att fixa, men… det kunde nog ha blivit dyrare, om man säger så.

När jag kom hem betedde sig datorn lika dumt som på söndagseftermiddagen. Men jag tryckte F2 och fick igång den, ställde om klockan IGEN, gjorde virusgenomsökning. Efter det fungerar den normalt. Men det är inte normalt att starta datorn på det sättet och framför allt inte att tvingas ställa om klockan varje gång. (Den kan inte göra virusgenomsökningen, till exempel annars, om det är fel datum och klockslag.) Naturligtvis fattar jag att min följeslagare genom några riktigt, riktigt tuffa år är på väg att lägga av. Så jag bad om hjälp. Jag ringde mannen som lovade mig livstidssupport på datorer när jag köpte denna. Och så brast det för mig i luren och det mesta elände forsade ur mig. Men jag bad om hjälp och jag ska få hjälp. Jag ska få en lånedator först. Idag. En laptop (jag som är mera stationär, men det blir toppenbra!). Och jag får testa ifall jag vill köpa den. En dator som jag kan använda för mina framtida prövningar. En tung sten har redan fallit från mitt bröst. TACK!

Stordatorn, min följeslagare genom fyra svåra år.

Sen pratade jag med Fästmön och grinade lite till. Jag trodde att tårarna hade tagit slut, men det var fel trott av mig. På torsdag ska jag till Himlen och äta middag med familjen och fira en födelsedag. I helgen åker jag ut och hänger med Elias delar av lördag och söndag medan hans mamma jobbar.

Dagen idag inleddes med en temperatur som fick mig att baxna. Nu sitter jag hemma och skriver och har fortfarande inte bestämt om den faktiskt blir dunjackan som åker fram igen. Vad tror du när termometern visar detta?

Eh… nästan nio grader kallt.

Idag ska jag traska upp till femte våningen och institution 1. Vi har som vanligt stormöte en tio i tio. Därefter måste jag förbereda mig för tandläkarbesöket och åka in till stan. Till ett ställe nära en  arbetsplats från ett tidigare arbetsliv. Jag ryser vid blotta tanken. Dessutom ska jag vara där klockan 11.20, kring lunchtid, alltså.

Men sen åker jag ut och jobbar igen till klockan 16. (Vi har ju fått sommararbetstid från och med den 1 april.) Efter jobbet åker jag in till stan och plockar upp min Support och en laptop. Det här inlägget har jag skrivit på Stordatorn, för den får nu stå på hela tiden till dess den slocknar för alltid… Min trogne följeslagare, i vått och torrt…

Livet är kort.

Read Full Post »

Ofokuserad

Ursäkta mig om jag är lika ofokuserad som det nyligen utspruckna lövet på björkriset nedan. Men nu är det lite för många saker som går åt pipsvängen. Jag försöker bita ihop (!) och inte visa nånting annat än ett neutralt ansikte gentemot dem som jag har god lust att ge hiskeliga miner; ett leende ansikte gentemot dem som förtjänar ett leende. Tyvärr når leendet inte ändå upp till mina tårfyllda ögon, men…

Ofokuserad som björklövet mitt i bilden. Jävla iPhonekamera!

Jag tuggade på en kola i helgen och nu har en porslinslagning på en tand blivit lös. Som tur var fick jag en tid hos tandläkaren redan i morgon förmiddag. Till dess måste jag försöka undvika att tappa porslinstanden, än mindre svälja den – om den lossnar. Tjolahopp så lätt det är att äta (på andra sidan har jag en trasig tand som borde ha lagats för länge sen) och tandtråda (varje gång lossnar porslinskronan lite till)!

Igår när jag kom hem ville stordatorn inte starta som den skulle. Den startade i nån sorts felsäkert läge. Till sist lyckades jag få igång den så att allt såg normalt ut. I stället för att slappa igår kväll fick jag ägna kvällen åt att säkerhetskopiera filer från hela jävla datorn. För den är väl på väg att lägga av nu. Den har emellertid varit en bra följeslagare och vän och väl värd de hundralappar (!) jag gav för den. Nu måste jag börja titta på en ny.

Ny mobil måste jag också ut och shoppa snart, eftersom jag räknar med att snart återlämna min tjänstemobil (statens egendom). Jag läste ett protokoll alldeles nyss och av detta framkom att det jag trodde var ett skambud nu har blivit ett riktigt SKAMBUD. Men fortfarande ett väldigt luddigt sådant. Jag har skrivit ett nytt mejl där jag ber om ett förtydligande nu på förmiddagen. Gissar att jag inte får nåt svar på det heller.

Nej, idag är jag lite ofokuserad på arbetet. Det blir ju lite tajt med pengar framöver eftersom jag inte lär ha nån inkomst (nej, a-kassan är ingen inkomst). Samtidigt behöver jag såväl en dator som en mobiltelefon som fungerar så att jag kan söka jobb.

En olycka kommer sällan ensam, nu har det kommit fyra nästan samtidigt. Så då borde det väl vara min tur med lite flyt snart, eller hur? Har jag överlevt att bli berövad tryggheten i tillvaron en gång tidigare ska jag väl lyckas överleva ytterligare en gång. Har jag dessutom överlevt klumpedunstumörer tänker jag inte lägga mig ner och dö. Men i skrivande stund har jag lätt att hålla mig för skratt, det har jag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 12: Vår och Det-som-är-mellan-tår

Nej, jag är inte helt sänkt även om det skramlar tomt inuti. Torsdag är det och jag roar dig genom att berätta om höjdpunkterna (Vår) respektive lågvattenmärkena (Det-som-är-mellan-tår) i mitt liv under den gångna veckan. Det är inte svårare än så här:

Vår

• Det var vårdagjämning igår (Nu kan det bara bli ljusare!)
• #ssmw-webinarerna (Alltid intressanta föreläsare som pratar om hur företag, myndigheter och organisationer använder sociala medier)
• Trädkollsprojektet (Ett vettigt projekt inom Kulturarvslyftet)
• Lördagen med Elias (Vi hade det så mysigt med spel och LEGO!)
• UnderCover (Som är världsbäst på att klura ut bidgåtor!)
• Det enda rosa jag äger (Måste ju få skryta lite)

Det-som-är-mellan-tår

• Utköp av obekväma och oliktänkande (Nej, det är inte OK – av flera skäl.)
• Förbannad – på såväl skambud som envisa telefonförsäljare (Nej, det är inte OK. Jag har min yrkesstolthet. Och jag inte svarar när telefonförsäljare ringer betyder det att jag inte vill prata med dem. Capisce?!)
• Älsklingens ryggskott (Sist jag såg henne var hon som lutande tornet)
• Oroande siffror inför nästa års val (Nej men nu…)
• Skavlan (som hade Agnetha Fältskog på besök men som lät Loreen avsluta. VA?)

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är en tragedi

Att från en dag till en annan bli av med sitt jobb är en tragedi – åtminstone för den som vill jobba. Tro mig, jag vet. Därför kan jag inte glädjas åt det som har drabbat högsta tjänstemannen vid min förra arbetsplats. Hela ens tillvaro förintas, mattan rycks bort under fötterna, ja, golvet rämnar, ungefär. När man inte är beredd. Då spelar det nog egentligen ingen roll att man får över fyra (4) miljoner kronor i avgångsvederlag (såna summor hamnade aldrig på mitt konto). Men det klart att en viss tröst är det ju.

”Rött löv igår…”

Men miljonerna kan inte lindra det faktum att 40 års yrkesliv inom ett och samma företag avslutas på det här viset. Fast… det var rätt tufft efter 23 år också, kan jag meddela. Och kanske är det så att man efter 40 yrkesverksamma år och med 4,3 miljoner på kontot nog skulle kunna tänka sig att gå i pension – det är ju möjligt rent ekonomiskt – och man måste ju ändå vara 60+ troligen.

För övrigt säger tjänstemannen att hon och den förtroendevalde att de har olika ledarstil. Det är tjänstemannen själv som hävdar att hon vill jobba underifrån. Enligt den förtroendevalde handlar det inte om ledarstil utan om att tjänstemännens roll är att se till att politiska beslut genomförs. Den förtroendevaldes roll, enligt honom själv, är att vara lyhörd mot medborgarna och fatta beslut i den riktning som man utlovade i vallöftena och som man sedan vann valet igenom.

Man får inte glömma bort att komma ihåg att det är vi som har rösträtt som väljer de förtroendevalda, nämligen. Vi väljer inte tjänstemännen. Det enda sättet för oss att påverka är att delta när det är val. Oppositionen med sossarna i spetsen rasar förstås. Oppositionsrådet för S är chockat eftersom hon uppfattat att den höga tjänstemannen är både respekterad och kunnig. Föga hjälper det väl att jag personligen både har hört och upplevt andra… versioner.

Trasig.

Jag var 47 år när tragedin inträffade för mig. Nu har det gått fyra år och jag kämpar fortfarande för att få ordning på min raserade tillvaro. Några fyra miljoner fick jag förstås inte. Jag fick inte ens ett tack. Men tro det eller ej, jag har kämpat och jag har klarat mig ändå utan några miljoner. Däremot har jag som människa förstås påverkats av allt. Jag har inte blivit nån gladare människa, men en positiv effekt det hela förde med sig var att jag lärde mig att vara glad över livet självt och att se livet som en gåva. Tack vare att en kollega ingrep i en krissituation och gjorde nånting konkret räddade hon mitt liv. Jag tror inte att nån förstod att jag var millimeter från att ta mitt eget liv.

Men jag har farit illa och jag är skadad, trasig. Mest stryk har nog mitt förtroende för människor tagit. Jag kan aldrig lita på nån igen och jag går alltid och väntar på ett hugg i ryggen. Varje gång det stormar känner jag mig ensammare än ensammast. Men jag vet också var de lojala och de som bryr sig finns – inom familjen. Där har man nämligen alltid både tillräckligt med tid och kärlek, oavsett. Och det är jag mycket, mycket glad över.

Det har inte blivit så mycket sömn i natt. Jag var så arg och ledsen att jag hade svårt att sova. För det jag fick mig till livs igår eftermiddag var någonting som enligt mig faller under kategorin skambud. Och jag har min yrkesstolthet att tänka på. Jag vill göra ett bra jobb, annars vill jag inte göra nåt jobb. Därför räknar jag med att ta ut all innestående semester under maj månad och knata till Arbetsförmedlingen igen och förnedra mig den första vardagen i juni. Vem vet, jag kanske får sällskap av en före detta Hög Höna. Föga troligt, men…

Livet är kort.

Read Full Post »