Regn, regnbågar, regnbågsflaggor – och en blå himmel

Ett inlägg om en ny dag, om väder och vind och vardagliga ting.

---

 

Regn på rutan och härligt grönt utanför.

Det har regnat flera dar i rad nu. Jag har inga problem med det, jag älskar regn. Det ger mig tillåtelse att kura inomhus och läsa eller städa. Solens strålar, däremot, är obevekliga och visar upp varje skavank, varje dammkorn. Men idag är himlen blå, det blåser, det är kyligt och det regnar inte. Och just idag passar det alldeles utmärkt för jag är inviterad till en terrass där det ska ätas nykokt rabarberkräm med mjölk till lunch.

Igår var det sånt härligt ruskväder att jag inte var utanför dörren. Jag tror bestämt att jag till och med glömde kolla postboxen. Det var perfekt väder för att läsa den spökhistoria jag påbörjade igår kväll. Jag pratade inte med en enda människa förrän strax före klockan 21 på kvällen, när Fästmön ringde. Två av mina dagliga krav på mig själv är att jag ska lämna hemmet en stund och prata med minst en människa. Det ena kravet levde jag alltså inte upp till. Medan Anna och jag telefonerade drog ett åskväder förbi. Lite läskigt att telefonera just då. Sen dök regnbågen upp på himlen, men eftersom jag använde mobilen till att prata i kunde jag ju inte fota samtidigt. Vilken tur att det var så många andra som fotade regnbågen. Lokalblaskan gjorde ett upprop och fick in några bilder. Om du vill se regnbågsbilder av varierande sort och kvalitet, kika här! Själv var jag nöjd med att fota regnet på fönstret och den gröna tillvaron utanför…

Kroppen är lite seg idag.

Den här veckan har jag varit väldigt morgontrött och helst velat ligga kvar i sängen och sova lite till. Men jag har piskan på mig, så det går inte att sova då. Jag brukar vakna vid sjutiden varje morgon – ibland en halvtimme före, ibland en halvtimme efter. De här senaste dagarna har det varit en halvtimme efter. Förutom idag. Då vaknade jag halv sju. Kanske känner kropp och sinne att jag ska upp och ut och iväg och göra nåt roligt idag? Dessvärre bråkade ryggeländet i morse, så om sinnet var piggt var kroppen seg som en råtta. Men lite promenerande runt i min gigantiskt stora lägenhet (<== en överdrift!) och lite stretchning gjorde i alla fall tillfälligt susen. Jag har kunnat söka några jobb och nu sitter jag kvar och skriver lite annat. Fast jag får resa på mig då och då.

Det drar sig mot helg och nationaldag. Det senare är inget jag firar. Skulle jag sätta upp en svensk flagga på min flaggpinne på lördag kan jag garantera dig att det skulle reageras i området. Möjligen trotsar jag lite och hänger upp en regnbågsflagga. Den passar mig personligen bättre. Frågan är om den tilltalar omgivningen eller gör den mer uppbragt än om jag flaggat svenskt.

Nej, nu kan jag inte såsa mer utan måste sätta lite fart. Om jag får rabarberkräm i min såskopp idag, vad får DU??? Skriv gärna några rader och berätta!

Såskoppen är från Gustavsberg och siktades på Återbruket för ett tag sen. Kanske står den kvar. Jag köpte den i vart fall inte. Pris: 50 kronor.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Desperado söker #nyttjobb

Ett jobbsökande inlägg. OBS! Inlägget är ironiskt!!!

---

 

Jag försöker förnya mig på många sätt och vis. En sak jag har jobbat med både igår kväll och idag är att förnya mitt personliga brev, det som jag använder som bas när jag söker nytt jobb. Så… Vad tror du om detta???

Desperat desinformatör/propagandaminister söker arbetsgivare tillräckligt korkad för att anställa henni                           5 mars 2015

Desperat desinformatör.

Jag har jobbat med desinformation och propaganda i hela mitt vuxna yrkesliv. Min främsta uppgift i yrkeslivet har varit att förvirra folk och få dem att missförstå allt jag säger, skriver och gör. (För referenser fråga B, M, S med flera!)

I somras arbetade jag min sista dag hos min förra arbetsgivare. Jag vet inte vem som var gladast när jag stängde dörren, men jag minns att jag skuttade och tog hoppsasteg mot bilen på parkeringen. Och sen såg jag mig aldrig mer om.

Hösten 2014 har jag mest såsat omkring. Jag har läst böcker, jag har skrivit böcker som ingen vill ge ut, jag har ätit mig till en enorm övervikt och jag har mest ägnat mig åt att lata mig. Ingen vill väl tillbringa mellan fyra och sex timmar varje dag med att leta och söka nytt jobb? Det kallar jag prostitution, kort sagt.

Åren 2011 – 2013 arbetade jag i en synnerligen akademisk miljö. Men ack så jag trivdes! Det är faktiskt så att välutbildade människor är mer toleranta – många av dem är ju själva kufar.

På den arbetsplatsen gjorde jag upp fina planer och byggde till och med ett hus. Men när det var gjort tog pengarna slut för arbetsgivaren. Jag fick ett skambud där jag skulle utföra samma uppgifter som tidigare fast på halva tiden. Det hade aldrig funkat. Därför lämnade jag byggnaden. Den står där än, faktiskt. Och huset jag byggde är orört sen dess. Där hänger fortfarande porträtt på mina dåvarande kollegor, människor, som liksom jag, inte heller jobbar kvar. Till exempel.

Innan jag kom till akademin gav jag alltför många av mina bästa år till en rätt spretig arbetsgivare. Där gällde det att smöra för cheferna, på ren svenska. Uj, uj, uj! Och när jag tröttnade på det sa vi tack och hej, leverpastej!

Men tro det eller ej, jag kan göra bra saker också. Jag är till exempel alltför pratsam när jag blir nervös (gen nedärvd från mamma och mormor), jag är otroligt glömsk nuförtiden, allmänt ilsken, folkskygg och säkert hemsk som granne – för jag har ju aldrig fest hemma i lägenheten och inte röker jag heller! Stackars mina grannar!

Läsa och skriva kan jag. Det senare har retat gallfeber på många, ska gudarna veta. Men även det är nedärvt, dock från pappa. Mot slutet av sitt yrkesliv fick han en kåserispalt i Byhålebladet. Där skrev han så roligt och träffande att grannarna slutade hälsa. Och detta smittade ju av sig till hans dotter.

Ärligt talat, jag är ganska desperat och behöver ett jobb! Eller rättare sagt, jag behöver en inkomst. Självklart vill jag arbeta så lite som möjligt för högsta möjliga lön. Ungefär som en direktör på lands… Nej, nu ska vi inte vara såna!

Vill du veta vad jag har gjort tidigare kan du klicka på den här länken (URL:en går naturligtvis till en snusksida) och läsa vad jag påstår att jag har gjort. Eller varför inte bara googla på mig? Pratar du med mina före detta jobbarkompisar får du nog höra ett sanningens ord, som att jag är skvallrig, enerverande energisk och tråkig på rasterna (hon läser ju bara böcker hela tiden!)

Med ganska vanlig hälsning

Tofflan

PS Ring mig sen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det finns nåt gott i alla

Ett inlägg om verkliga människor och litterära.

---

 

Som vanligt har jag en bok på gång. Den här gången en fin inbunden bok med felfritt skyddsomslag. En bok som jag tror aldrig har blivit läst förrän jag började med den. En bok som kostade 20 spänn på Myrorna. Jag ska skriva lite mer om den när jag har läst ut den, nu är jag ungefär halvvägs. Det som fascinerar mig en del bland annat kring boken är att den är skriven av en svenska som lever utomlands sen många år, ända borta i Auckland, New Zealand. Linda Olsson började skriva böcker på engelska. Först därefter kom de ut i Sverige under titlarna Nu vill jag sjunga dig milda sånger och Sonat till Miriam. Boken jag läser just nu heter Det goda inom dig och handlar om vänskapen mellan en kvinna och en liten pojke. Berättelsen flätar ihop dåtid med nutid och är så rörande på många sätt. På ett ställe i boken frågar pojken kvinnan om hon har familj. Hon svarar att hon varken har barn eller syskon. Då säger pojken:

Jag kan vara ditt barn. Och din bror, om du vill.

Det orden sätter fingret på, förutom känslor och vänskap, är att det finns nåt gott i alla människor, oavsett vad de har varit med om eller gjort.

Igår läste jag också kloka ord av vännen Jerry. Han skriver bland annat att de människor man avskyr mest, människor som man blir argast och mest irriterad på lär en nånting om sig själv. Och om man vågar se det kan man lära sig mycket både om sig själv och om sin omgivning. Och i morse läste jag även kloka ord hos Sara Lövestam. Hon riktar orden till sina ex och texten går ut på att det hon skriver handlar om henne själv. Att hon plockar idéer från lite varstans, idéer som hon sen sätter ord på så att de blir nya känslor i en bok. Så där som alla författare gör. Det jag läser in i texten är att Sara har blivit påhoppad och de som hoppat på har hävdat att Sara hade kunnat förhindra nånting eller att det hon skriver är verkliga händelser. Jag vet inte om jag tolkar Saras text rätt. Det här med att tolka vad nån skriver är svårt. Det är ju bara den som har skrivit orden som vet exakt vad den har menat. Men jag ställer mig bakom Saras ord till hundra procent när hon skriver att aggression är ett varningstecken.

Ibland är det svårt att tolka innebörden i mina bilder också. Men den hör föreställer ett frostigt löv på gräs.

Jag har alldeles just fått ett gott besked per sms. En kär vän har tillbringat en vaknatt på sjukhus och i morse vände det hela sig till det bättre. Det ger mig en vink om att den här dan kan bli bra om jag bara kan se det goda hos människor. För nåt gott finns det hos alla, det är jag övertygad om.

Planerna för dagen är få. Jag ska såsa lite nu på förmiddagen och i eftermiddag ska jag skjutsa hem Fästmön från jobbet. En del tid ska jag ägna åt förberedelser inför morgondagen, men kvällen är förstås vikt åt Mördaren ljuger inte ensam klockan 21 på TV4. Jag har visserligen sett filmen och DVD:n står i en hylla här, men jag tänker titta i alla fall. Vill du veta vad jag tyckte när jag såg den första gången, kan du läsa här.

Vad händer hos dig denna söndag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Firande med en liten aning buller & bång – och gult

Ett firande inlägg.

---

 

Glada och gula ballonger ska det vara när man fyller år!

För tolv år sen om lite mer än 24 timmar kom familjens minsting till världen. Och så liten är han inte längre, han fyller tolv år i morgon. Elias, hans syskon, föräldrar och jag firade killen en dag i förväg.

Fästmön och jag åkte och handlade lite gott till kaffet samt mat först. Vi körde så hårt med pantmaskinen att den stannade två gånger. På ICA Solen var det annars sig likt, förutom att alla kunder – utom Anna och jag, förstås – såsade och stod i vägen. Vi flög fram som två hindar. (Nåja…)

Det hade varnats för kraftigt regn och åska, så jag ringde mamma en snabbis innan firande startade. Mest för att berätta att jag just fått ett samtal från ett företag här i Uppsala med en inbjudan till intervju på onsdag i nästa vecka! Nu har jag alltså två intervjuer på gång. Snacka om att det är boost för självförtroendet! I övrigt boostade inte vädret så mycket. Det blixtrade, åskade och regnade en stund, några lampor blinkade och sen var det inte mer med det.

Maten dukades fram när de två arbetarna hade anlänt. Ljudnivån var hög och mina trumhinnor dallrade rejält. Men idag var det mest mysigt – och en träning inför alla ljud och folkmassor vi lär träffa på i morgon och några dar framöver… Det var också roligt att vi för en gångs skull var allihopa – även om Kronprinsen höll sig på sitt rum mest. Frida, till exempel, hade jag inte träffat sen före påsk. Jag ser en lite annorlunda tjej nu, med rejält med nässkinn och en förmåga att ta tag i saker – med några goda råd på vägen. En utveckling åt ett bra håll, vilket glädjer mig.

En som inte utvecklas åt nåt bra håll vad gäller sin fotokonst är dock barnens mamma. Hon lyckas alltid ta så smickrande bilder på mig. Vad sägs om detta fina foto där man ser magen sticka fram och dubbelhakorna korva sig på mitt bröst?

Magen sticker fram och dubbelhakorna korvar sig. Anna tog bilden, förstås.

 

Jag kontrade med denna bild. När man tittar på den får man känslan av att mästerfotografen tycker att gult är sniggt och inte alls vill se sin älskades ansikte…

Anna åker på en blåsning.

 

Mystiska kort.

Mellan maten och fikat ville den blivande tolvåringen ha ett par paket. Han fick ett mjukt av mig, som inte var så roligt (en handduk med hans namn på) samt en mystisk present från mamma, pappa och Linn: en spelkonsoll med spel. Tyvärr levereras inte paketet förrän en bit in i augusti, vilket var lite surt. Men Linn hade gjort så fina kort och jag tror att grabben blev riktigt glad att ha nåt att se fram emot lite senare – och då inte bara skolstarten… (^== Ironi!) Sen råkar jag veta att det finns paket kvar för firande i morgon bitti (i alla fall ytterligare tre från mig och några från Anna och Frida). Pappa har visst nåt i bakfickan också som Elias får i morgon kväll när han anländer för att vara där medan mamma och jag prajdar oss.

Att få med hela familjen på en och samma bild är en omöjlighet. Men jag lyckades i alla fall fånga syskona O. Och det är ovanligt! Fast vad de gör för konstiga miner alla tre det vete 17… I normala fall är de nämligen rätt söta.

Syskona O: Linn, Elias och Frida.

Födelsedagsbarnet ville ha tårtan på sin riktiga födelsedag. Det är ju bra, för då får mormor et consortes nåt gott till kaffet i morgon. I stället hade han beställt Banana split. Vi åt och glufsade i oss av glass, grädde, maräng, banan och chokladsås att vi helt glömde bort de hembakta kakorna… Men vissa av oss ligger visst bra till hos Anna, så vi fick med oss en kakpåse hem. Och dessa kakor har jag smällt i mig medan jag har skrivit det här inlägget.

Min älskade Anna.

I bilen hem fick jag inte bara med mig en kakpåse och en resväska utan även Linn som skulle sova i stan. Och så fick jag ett alldeles underbart vackert blått hjärta i glas av min älskade. Det har jag placerat på fönsterbrädan i mitt blåa sovrum.

Ett underbart vackert blått glashjärta.

Jag har lämnat min nyckel hos Lucille. Hon försökte fresta mig med lite vin, men jag föreslog nån kväll nästa vecka, efter onsdagen. Vem vet, jag kanske har nåt att fira då??? Tågbiljett är beställd, väskan är uppackad och packad igen. Jag undrar vad mer jag har glömt..?

Nu hoppas jag att Elias får en fin födelsedag i morgon också – på sin riktiga dag! Jag är säker på att mormor har nåt spännande med sig och att pappa hittar på nåt kul på kvällen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Jag sitter hellre här…” eller ”Jag trivs bäst i eget sällskap”

Ett asocialt inlägg. Delvis.

När jag lunchar brukar jag ta min bok på gång och gå 50 meter till Kurre och äta nåt. Ibland är det roligt att variera sig och gå nån annanstans, men Kurres ställe har bra lunchmat, serverad med rikliga portioner grönsaker, av trevlig personal och till bra pris. Jag tycker att 66 pix för en lunch (typ paj med sallad och dressing) med dryck och bröd samt kaffe och småkaka på maten är väldigt bra.

Småkakor till kaffet på maten får man hos Kurre.

Idag kom jag iväg lite senare. Jag höll inte på nåt sätt på att svälta ihjäl, för vi hade ju fått kaffe och macka vid frukostmötet. Men bilen skulle flyttas på till rätt parkering och så var det väldigt svårt att slita sig från jobbet. Det är väldigt intensivt just nu. Tog mig faktiskt i kragen och påminde min chef via mejl (han är på kurs den här veckan) om att jag behöver nån form av besked om fortsatt visstidsanställning eller ej. Jag har ju några semesterdagar, annars, som jag gärna vill ta ut.

Kurres ställe är suveränt. Jag har till och med ett eget bord, längst in åt höger i den lilla lokalen. Där sitter jag med mitt eget lunchsällskap och bara njuter av såväl andlig spis som lekamlig. Den andliga spisen består för tillfället av Hjärta av jazz. Dessvärre var det en sur unge som förstörde mitt humör genom att blänga på mig. H*n tyckte nog att jag skulle flytta på mig till förmån för den egna personen inklusive förälder. Sura, gloende ungar är det värsta jag vet. Så jag utdelade ett riktigt ont Toffelöga. Blänger du på mig, blänger jag på dig – sju resor värre!

Dagens lunchsällskap bestod av sallad och jazzbok.

Förmiddagen försvann raskt i ett möte där jag samtidigt blev lite mejlterroriserad. Jag skulle ha haft ytterligare ett möte klockan elva, men vi flyttade det till i morgon bitti, tack och lov. I övrigt har dan flutit på med sedvanligt jobb, det vill säga webberier av olika slag, samt lite planering.

Jag aviserade att jag skulle gå tidigare, det vill säga den egentliga tid arbetsdagen slutar, klockan 16.18. Det höll jag nästan, var bara tio minuter sen. Men jag hade kunnat få stanna kvar om inte kollegan KS förbarmade sig över ett sent jobb som trillade in. Riktigt bussigt!

Detta innebar att jag kom till Stormarknaden i vettig tid. Utförde mina ärenden och träffade på Agneta. Vi kacklade en stund och blockerade äpplen och morötter för en man, men han var så godmodig och gladlynt att jag blev förvånad.

Sen kastade jag mig in i djungeln på ICA Kvantum. Det är sannerligen en prövning. Varje gång jag går där vill jag utveckla akut autism. Jag orkar inte med folk som står i vägen för min framfart, som såsar, som pratar, stimmar, ungar som skriker… Jag blir så trött, så trött och tycker att det mest är förfärligt. Men jag överlevde.

Hemma var det mörkt och tyst, för Fästmön jobbar kväll igen. Men hon slutar klockan 20, så jag ska strax åka och hämta henne. Därför blir det ingen Antikrundan för min del i kväll, utan jag spelar in och tittar i morgon kväll i stället.

Anna var söt och tvättade en tröja åt mig och jag själv har kört en maskin tjockis-svart som snart är klar. Dessutom har jag kontemplerat i duschen en stund i min ensamhet. Det var rätt skönt. Jag blir ganska trött på människor en sån här dag. Vi missförstår varandra och jag har inget tålamod med folk som tror att de vet vem jag är när de i själva verket inte har den blekaste aning.

Men se Anna sitter jag förstås hellre här med. I morgon bär det emellertid av till Himlen för hennes del, för då väntar moderskap på heltid. Själv dyker jag upp i Himlen lagom till handlingen på lördag.

Vad händer hos dig i helgen??? Rita Skriv och berätta, jag blir så glad då!

Livet är kort.

Read Full Post »

Tappat humör…

Idag gjorde jag det – och det var länge sen. Jag tappade humöret. Allt skit och elände kom på en och samma gång – bara för att jag var för trött och för att min tid inte räckte/räcker till för det jag tänkt mig. Det blev ungefär Rullgardin ner.

Hela förmiddagen gick åt till att S skulle flytta mina datorer inklusive profiler samt göra vissa installationer. För naturligtvis krånglade det. Stordatorn gick bra, lilldatorn gick… tja, jag vet inte. Före och efter förmiddagens möte satt jag bredvid och skrev på S:s  kommando in användar-id och lösenord. Medan S grejade satt jag och tittade. Jag kunde inte stå eftersom hälen började göra vansinnigt ont efter tre vändor i trappan, typ. Nej, jag gillar INTE att ha två kontor! Jag blir arg bara jag tänker på det. Fast det hjälper ju inte…

 

Dessutom slog jag i magen i mitt ena skrivbord så hårt att jag trodde att jag skulle svimma av smärta och rinna ut i Uppsala blodbad. Ingetdera hände. Stackars S blev alldeles förskräckt och det hela slutade med att S fick mitt lösenord för att greja med den ovilliga lilldatorn medan jag äntligen mitt på dan kunde börja jobba vid stordatorn.

Under lunchen blev det macka medan jag filade på skrivuppdrag, trycksaksjobb och en och annan nyhet. Ajfånen hade gått varm under mötet med en massa mejl och till sist var jag tvungen att i lite skarpa ordalag, men ändå inte otrevliga, att be avsändarna att snälla sluta mejla mig eftersom jag satt i möte och inte hade tid att svara och att jag dessutom inte visste när jag skulle få tillgång till en dator så att jag kunde besvara mejl därifrån. Det blev tyst. En stund.

Jag tuggade i mig min kartongmacka medan jag skrev och smulade i tangentbordet. Då knackade städarna på och ville städa. Det behövdes verkligen, men jag bad att få avsluta det jag höll på med först. Stress, stress! Snälla städkillarna torkade till och med av mitt skrivbord från föregående talares kontorsinnehavares klet. Sen kunde jag jobba en stund igen. Trodde jag.

Ajfånen svischade till och jag fick veta att jag skulle ha hämta bilen från verkstan en timme tidigare. Bara att kasta sig iväg i lånebilen och byta in den mot en servad Clark Kent* iförd vintertofflor**. Inga fel mer än ett trasigt parkeringsljus hade de hittat, tack och lov! Och hejåhå, 1 700 spänn fattigare!

Klockan 14 blev det ytterligare en stund för mig att jobba. Jag bokade in lite folk och möten (bland annat ska jag ha lönesamtal med prefekten på institution 2 i morgon efter lunch…) la ut en nyhet på två språk och hepp! så var klockan 14.55 och jag skulle ha dragit iväg med M på en gnällfika halv tre. Nåja, M satt med sina siffror och sin räkneapparat och hade fullt upp. Men det blev en skön och bra gnällfika, ibland måste man få spy ur sig om tillvarons förtretligheter, motigheter rent generellt och människor som inte varken kan stava till service eller ens agera det. Men att hitta fel hos andra går bra! Irriterande!

Jag kom iväg sent hem och kände mig lite mer stressad eftersom jag visste att kära Fästmön skulle göra nån god mat. Men jag var tvungen att hiva in däcken i kallförrådet först och blev både skitig och trött och fick ännu mera ont i magen av lyften.

En tidskrift och fyra fönsterkuvert låg och väntade hoppfullt på mig i postboxen hemma. Två fönsterkuvert slängde jag, för det ena var från ett företag som ville att jag skulle köpa en tjänst jag redan har hos ett annat företag, det andra var från ett låneinstitut som lovade mig guld och gröna dollar skogar. Nej tack, jag behöver inte låna pengar! Men jag satte mig och betalade de övriga räkningarna i de andra två fönsterkuverten en plus tre stycken. Tjolahopp! 

Halvt ihjälsvulten kastade jag i mig Annas goda mat så jag sölade ner skjortbröstet framsidan på t-shirten. Såg förskräckligt ut! Efter att ha såsat en stund slängde jag mig äntligen in i duschen, smutsig och jästrig, med flottigt, stripigt hår. Som grädde på moset lossnade det trasiga duschmunstycket och sprutade ner hela duschrummet, typ medan jag VRÅLADE på Anna

Kom och hjälp mig!

För när jag skulle ta bort silvertejpen som delvis hade lossnat, satt andra delar av den fast som med superlim. Det var då jag tappade humöret. Anna kom med en sax, men allting var blött, även jag och mina fingrar, och det tog eeevigheter innan jag gjort en ny, temporär lagning och kunde avsluta min hygienstund. Jag var så ilsken att jag var högröd i ansiktet och det måtte ha sett ganska roligt ut i kombination med min vita, nakna kropp, för Anna hade svårt att dölja skrattet. Och nu, kära läsare, när jag skriver dessa rader en halvtimma senare, skrattar jag också. Lite grann, i alla fall…

*Clark Kent = min lille bilman
**vintertofflor = vinterdäck

Livet är kort.

Read Full Post »

Sovmorgonslördag, monster, prestige och en och annan chef

Idag hade jag min första sovmorgon på… låt mig se… på 13 dar. Skönt? Jajamens! Men vad händer? Jag vaknar klockan 3.55 och har ont. Lyckas till sist somna om för att bli väckt 6.05 av att det smälls (!) i ytterdörrar och sedvanlig unge ylar som en varg. Man undrar var man befinner sig när man vaknar till sånt en lördagsmorgon. Jag kan tala om: hemma hos mig. Men jag låg kvar och lyckades slumra lite. Vid 8.15-tiden gav jag upp. Min sovmorgon var slut.

Gissar att det blir så här i kväll i Fästmöns soffa… Frisyren skapad av Hårtomtarna.

Den enda vettiga jag fick gjort igår kväll var att tvätta en maskin tjockis-svart. Maskinen var full, jag hade inte orkat tvätta ens på hela veckan. Måste gå ut med sopor idag också, trots att jag tvingade Anna att gå en sväng häromdan. Måste vara Sopmonstret som tömmer sitt skräp i mina sophinkar. Sopmonstret är kanske släkt med Strumpmonstret, det som jag tror gör att alla Klaras och mina strumpor försvinner..? Och så har vi Hårtomtarna, de som gör snygga frisyrer på en under natten. Som den jag visar upp ovan.

Jag sitter och läser lokalblaskan och avbryter mig då och då för att skriva några rader. Bland annat läser jag en debattartikel, signerad två sjukvårdspolitiker – en kristdemokrat, en moderat. De slår sig för bröstet över den valfrihet i vården de anser att de har varit med och infört. Och så hänvisar de till en undersökning gjord… i Stockholm. Men Stockholm är väl inte här??? Undersökningen visar, skriver de, att stockholmarna har fått mer vård för sina skattepengar. Dessutom har konkurrensen lett till bättre bemötande och service. Fast i det här länet bor inga stockholmare utan till exempel uppsalabor, enköpingsbor, tierpsbor med flera. Såna som kvinnan (tierpsbo) som inte får sin cancervård här i Uppsala därför att den organisation som ansvarar för länets hälso- och sjukvård, eller framför allt Sjukstugan i Backen, inte har nåt avtal med kliniken. Nej, till Frankrike vill man skicka henne i stället. Fast det pallar hon inte, hon har ju cancer i magen. Så nu ska hon betala sin vård här själv. Ovan nämnda organistion vägrar att ge henne en spänn. Vart tog valfriheten vägen i Uppsala län, hörrni??? Valfrihet, my ass… Det stavas prestige här i vårt län! 

Valfrihet om man vill opereras här hemma i stället för i Frankrike? Nej, prestige stavas det här i Uppsala län.

På Sjukstugan i Backen fortsätter man att göra som man alltid har gjort – leva sitt eget liv – och anställer en ny chef i stället. Denna gång har man skapat en ny tjänst med titeln chefssjuksköterska. Innehavaren är en kvinna – därför ingen direktörstjänst? Jag bara undrar. Syftet med tjänsten är att

stärka ledningens vårdperspektiv

Tja, kan den nya chefen få ledningen att snabbt som attan skriva avtal så att ovan nämnda cancerpatient slipper betala för sin vård, då är jag den första att säga att den här tjänsten behövs!

Jag blir så upprörd att jag stannar till vid Köp & Sälj-annonserna. Bara för att glo på nåt neutralt. Inte för att jag har lust att shoppa nåt till hemma. Jag vill inte ens renovera, jag vill flytta. Flytta bort från alla puckon, fönsterbyten,  råtthål spikhål i väggarna… Det kändes extra starkt när jag skulle hänga min nya tavla…

Nu ska jag sluta såsa vid datorn och hoppa in i duschen först, frukostera sen innan jag far ut till Himlen. Nåt besök på KulturNatten lär det tyvärr inte bli för min del i år, men du som ska ner kanske kan kika på några saker från min lista? Det är framför allt Kittys utställning jag vill se!

Livet är kort.

Read Full Post »

En sån roerska!

Jag har skrivit ett antal gånger om min roliga Fästmö här, men jag får ändå känslan av att de flesta tror att Anna är tyst och timid. Uj, uj, uj… Hon är inte ens tyst, ska du veta. Förutom att hon fortfarande får vissa gamla dängor i huvet som hon nynnar på, har hon kommentarer om det mesta. I alla fall hemma hos mig. Hon gillar att

rätta till

saker som hon tycker sitter på sniskan eller så. Men så vet hon att jag är snäppet mer pedant. En kväll hade hon, innan hon gick och la sig, dragit upp en plastpåse ur en låda så att den stack fram retsamt – bara för att klocka hur lång tid det skulle ta innan jag var på den och stoppade ner den i lådan… Jorå, jag VAR på den, men insåg att Anna nog drev med mig (egentligen trodde jag att hon hade dragit upp påsen för att hon själv skulle komma ihåg att ta med sig bröd eller nåt…), så jag lät den vara, till hennes stora förtret.

Min älskling ÄLSKAR att störa sig på mina gardinstänger som hon tycker sticker ut för långt på sidorna. Hon har fått

rätta till 

stängerna i vardagsrummet och i sovrummet, så nu är köket det stora irritationsmomentet. Där är det inte lika lätt att rätta till eftersom man helst bör ha fruktansvärt långa aparmar  – eller vara två. Och jag vägrar ju förstås att vara behjälplig, mitt lilla sätt att retas tillbaka.

Anna brukar ofta häckla mig för att jag plockar fram rena kläder till morgondagen när jag kommer hem från jobbet. Vidare lägger jag fram ett par nya linser och laddar kaffeperkolatorn, som står på timer. Men det är jag så van vid, det har nog alla mina Xor också retat mig för. Jag tänker inte försvara mina handlingar mer än att säga att jag är som en zombie på morgnarna och då är det väldigt praktiskt att ha förberett vissa saker.

På morgnarna, ja… Vi samåker ju ibland och även om jag går upp en kvart, 20 minuter före Anna är jag alltid sist färdigt. Detta har jag lärt mig att utnyttja till min fördel nu! Genom att sega och såsa slipper jag tråkigheter som att diska och bädda – jag hinner ju helt enkelt inte. Fast det slutar i alla fall med att Anna sitter fullt påklädd på stolen i hallen och suckande väntar på mig medan jag borstar tänderna. I morse försökte jag snabba på, vilket fick till följd att jag nu måste skita på jobbet. 😳

Det är inte bara 

rätta till

som gäller för Anna, för resten. Hon hittar alltid skavanker, framför allt på mig. Det kan vara finnar eller osexiga hårstrån på fel ställen. Eller helt enkelt fläckar, bara. Anna vet att jag verkligen hatar att ha fläckar på kläderna, nåt som sitter i sen barndomen eftersom mamma blev så arg om jag fläckade ner mina kläder. I morse hittade Anna en fettfläck – iiiiiiiiiiiiiiiiiiii! – på min jackärm, påstod hon. Jag hade naturligtvis inte möjlighet att kolla ordentligt eftersom vi skulle åka och jag körde. Men det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att kolla. Och jorå, hon hade rätt, som alltid. Fast den är ju inte så gigantiskt stor som Anna hävadade och man SKULLE kunna tro att det är tyget som skiftar i färg – i vissa lägen. Eller???

En fläck stor som en 25-öring, för oss som levde på stenåldern och som minns dessa mynt.

Read Full Post »