Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘intensivt’

Ett vardagslyxigt inlägg.


 

Idag känns det som om jag har en riktig lyxmorgon. Det blev en intensiv dag igår och jag är inte van vid att nån pratar HELA TIDEN – jag kan ju inte svara heller på grund av att rösten är slut. Så jag var mycket trött på kvällen och slumrade lite i bästefåtöljen. Men så kom jag igen lite och förberedde en del för idag.

Natten har varit bättre än de senaste nätterna och jag vill tro på att det går åt rätt håll. Visserligen har jag hostat och slumrat och vaknat, men jag har fått sova aningen mer än den senaste veckans nätter. Det gör stor skillnad. I morse vaknade jag dessutom i min vanliga tid nu på morgonen, vid sju. Den tid jag tycker om att vakna, brukar vakna när jag är frisk. Jag ser det som ett gott tecken.

Jag har tagit in datorn till sovrummet och har ägnat dans första timme åt att ta en lyxmorgon i sängen, det vill säga slösurfa och spela Wordfeud med A. Idag tänker jag inte använda datorn för några måsten, bara för nöjen.

Tidningsläsning på nätet

Vad skriver de om i Byhålenytt på nätet idag, tro?


När jag läser dagens tidningar på nätet
känns det bra att mamma kom fram utan problem. Igår och idag sägs vara de två värsta jultrafikdagarna. Och jag läser om en hundrastande kvinna som blev ihjälkörd igår kväll. Fy så hemskt!

Idag ska jag till Himlen med julklappar. Jag hoppas att det är rätt påsar jag har ställt fram i hallen så familjen inte får klapparna till mamma och tvärtom. Fast det kunde ju bli riktigt roligt, när man tänker efter… Tyvärr kan jag inte avslöja varför – man vet ju aldrig vem som kan tänkas läsa det här inlägget… Jag ska också följa med Fästmön för att hämta klappar. Klappar, som visst är till mig. Såpass! En Toffla har varit lite snäll, alltså!.. Mamma är så orolig att jag ska tycka att hon har för lite julklappar till mig. OK, visserligen gillar jag paket, men jag önskar mig inte så mycket. En jul när jag var barn fick jag 104 julklappar. Men då hade mamma och pappa slagit in minsta grej, typ en tejprulle, i paket. Det var jätteroligt. Sen dess har jag vuxit till mig. Lite. (<== ironi) Jag har ett par stående önskningar på listan, men de går inte att köpa för pengar. Och resten av önskelistan består av böcker eller sånt som mamma inte kan köpa. Så jag blir mycket nöjd om jag hittar en bok när jag har rivit av julpappret.

Den lille vännen

Tegelsten med rätt mycket ordbajseri.

På tal om böcker läser jag en riktig tegelsten just nu, Donna Tartts Den lille vännen. Och jag är inte imponerad, kan jag säga. Boken är på 600nånting sidor, jag är nu på sidan 400nånting och det är, ärligt talat, ett riktigt ordbajseri, ungefär som på den här bloggen ibland. Stundtals under läsningen kommer jag på mig själv med att undra vilken drog författaren gick på när hon skrev sina böcker. Det verkar som om hon skrev väldigt intensivt men i korta etapper under lång tid. Nånting att filosofera över så här en lyxmorgon, dan före dopparedan.

Så… vad händer hos DIG idag??? Skriv en rad i en kommentar om du har tid mellan klappinslagning och julmatstillagning.

 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett självpeppande inlägg.


 

Min skugga

Tack för att jag orkar pressa mig lite till.

Det går sakta men säkert framåt. Nu har jag redigerat mer än två tredjedelar av mitt manus. Förhoppningsvis gör jag klart det sista under morgondagen eller på onsdag. Avslutningen måste jag granska lite mer ingående, så det kan ta längre tid.

Jag jobbar så jag mår illa. Jag mår jätteilla fysiskt. Det är som om sjukdomar och elände kommer tillbaka från det förgångna.

Så nu går jag ut i det verkliga livet resten av den här höstdagen. Jag måste få lite ljus och luft, höra människor tala, se människor röra sig, umgås med Fästmön, få barret avskalat. Det är så väldigt, väldigt intensivt just nu.

Tack för att jag har kommit så här långt! Tack för att jag har orkat! Tack för att jag orkar pressa mig lite till!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om skriverier, alltså. Och målmedvetenhet.


 

Jorå! Jag har nog uppfattat att det finns en och annan som tycker att jag skriver alldeles för mycket och ofta på min blogg. Men egentligen är ju inte det nåt problem för den som tycker det – ingen är tvingad att läsa allt. Samtidigt kan det finnas en och annan godbit eller intressant sak man missar. Då får man ta det. Det kan inte jag göra nåt åt.

De fyra senaste dagarna har jag naturligtvis fortsatt att söka jobb. Samtidigt har jag tagit krafttag kring min bok, den som var till en tredjedel färdig ”på papper”. Eller fil/moln, dårå, som vi modäääärna människor använder oss av. Mitt mål var att återuppta skrivandet den 1 september om jag inte hade fått nåt jobb till dess. Nu satte mageländet nästan stopp för måluppfyllelsen. Nästan.

Jag är en envis jävel. Fyra dars arbete har tagit mig ungefär halvvägs i boken, den första i en tänkt trilogi.

För jag har tänkt om lite och tänkt så här: 

  1. den första delen är en självbiografisk del där jag beskriver vissa händelser och mina känslor kring dessa
  2. den andra delen är en absurd, rätt sjuk, roman som på sätt och vis är en allegori
  3. den tredje och avslutande delen blir en coachande del. För coacher har jag ju en del erfarenheter av…

Det är första delen jag jobbar intensivt med, men alla tre delar är påbörjade. Vissa dar blir det mycket skrivet, andra dar mindre. Jag har ett digert underlag och många källor att ösa ur. Det tar sin lilla tid, på ren svenska, alltså.

Rönnbär och blå himmel

Bara rönnbären skvallrar om att det är september idag!

Ungefär fyra timmar om dagen ägnar jag åt boken. Sen måste jag söka jobb, sköta mitt hem, sköta min hygien, umgås/upprätthålla kontakter med familjen och vänner också. Idag har jag unnat mig en promenad. Man kan verkligen inte tro att det är september! Det enda som skvallrar om det är rönnbären…

Och så lägger jag förstås fortfarande ner en och annan timma på att blogga, läsa andras bloggar och läsa andras böcker. För det är genom andras erfarenheter man får rätt mycket input…

Vem vet, förresten… Du kanske har en plats i min bok/mina böcker? Där förekommer såväl goda vänner som De Andra, men bara de goda får sina namn i pränt. Undantaget gäller dem som behöver vara anonyma av olika skäl liksom De Döda. De kan ju varken samtycka eller protestera.

Jag hoppas att jag har väckt lite nyfikenhet hos dig nu!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett asocialt inlägg. Delvis.


När jag lunchar
brukar jag ta min bok på gång och gå 50 meter till Kurre och äta nåt. Ibland är det roligt att variera sig och gå nån annanstans, men Kurres ställe har bra lunchmat, serverad med rikliga portioner grönsaker, av trevlig personal och till bra pris. Jag tycker att 66 pix för en lunch (typ paj med sallad och dressing) med dryck och bröd samt kaffe och småkaka på maten är väldigt bra.

kakor till kaffet på maten

Småkakor till kaffet på maten får man hos Kurre.


Idag kom jag iväg lite senare.
Jag höll inte på nåt sätt på att svälta ihjäl, för vi hade ju fått kaffe och macka vid frukostmötet. Men bilen skulle flyttas på till rätt parkering och så var det väldigt svårt att slita sig från jobbet. Det är väldigt intensivt just nu. Tog mig faktiskt i kragen och påminde min chef via mejl (han är på kurs den här veckan) om att jag behöver nån form av besked om fortsatt visstidsanställning eller ej. Jag har ju några semesterdagar, annars, som jag gärna vill ta ut.

Kurres ställe är suveränt. Jag har till och med ett eget bord, längst in åt höger i den lilla lokalen. Där sitter jag med mitt eget lunchsällskap och bara njuter av såväl andlig spis som lekamlig. Den andliga spisen består för tillfället av Hjärta av jazz. Dessvärre var det en sur unge som förstörde mitt humör genom att blänga på mig. H*n tyckte nog att jag skulle flytta på mig till förmån för den egna personen inklusive förälder. Sura, gloende ungar är det värsta jag vet. Så jag utdelade ett riktigt ont Toffelöga. Blänger du på mig, blänger jag på dig – sju resor värre!

Sallad och bok

Dagens lunchsällskap bestod av sallad och jazzbok.


Förmiddagen försvann rask
t i ett möte där jag samtidigt blev lite mejlterroriserad. Jag skulle ha haft ytterligare ett möte klockan elva, men vi flyttade det till i morgon bitti, tack och lov. I övrigt har dan flutit på med sedvanligt jobb, det vill säga webberier av olika slag, samt lite planering.

Jag aviserade att jag skulle gå tidigare, det vill säga den egentliga tid arbetsdagen slutar, klockan 16.18. Det höll jag nästan, var bara tio minuter sen. Men jag hade kunnat få stanna kvar om inte kollegan KS förbarmade sig över ett sent jobb som trillade in. Riktigt bussigt!

Detta innebar att jag kom till Stormarknaden i vettig tid. Utförde mina ärenden och träffade på Agneta. Vi kacklade en stund och blockerade äpplen och morötter för en man, men han var så godmodig och gladlynt att jag blev förvånad.

Sen kastade jag mig in i djungeln på ICA Kvantum. Det är sannerligen en prövning. Varje gång jag går där vill jag utveckla akut autism. Jag orkar inte med folk som står i vägen för min framfart, som såsar, som pratar, stimmar, ungar som skriker… Jag blir så trött, så trött och tycker att det mest är förfärligt. Men jag överlevde.

Hemma var det mörkt och tyst, för Fästmön jobbar kväll igen. Men hon slutar klockan 20, så jag ska strax åka och hämta henne. Därför blir det ingen Antikrundan för min del i kväll, utan jag spelar in och tittar i morgon kväll i stället.

Anna var söt och tvättade en tröja åt mig och jag själv har kört en maskin tjockis-svart som snart är klar. Dessutom har jag kontemplerat i duschen en stund i min ensamhet. Det var rätt skönt. Jag blir ganska trött på människor en sån här dag. Vi missförstår varandra och jag har inget tålamod med folk som tror att de vet vem jag är när de i själva verket inte har den blekaste aning.

Men se Anna sitter jag förstås hellre här med. I morgon bär det emellertid av till Himlen för hennes del, för då väntar moderskap på heltid. Själv dyker jag upp i Himlen lagom till handlingen på lördag.

Vad händer hos dig i helgen??? Rita Skriv och berätta, jag blir så glad då!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om livet, typ.


Vissa dagar känner jag
en sån stor frustration och maktlöshet. Jag tycker att jag inte kan påverka min tillvaro nästan nånting. Livet bara rullar på och jag med det. Men just i den här stunden känns det som om jag är på väg att nå… inte toppen, men en smärre platå där jag kan stanna en stund.

Sandhög

En smärre platå där jag kan stanna en stund?


Det finns många saker
som jag skulle vilja göra om. Dessvärre har jag inte makten att göra om allt. Men jag kan jobba med mig själv och få mig själv att bli ”bättre”. Utvecklas. Våga lite mer. Tro lite mer. På mig själv, framför allt.

Idag på förmiddagen hade jag ett bra samtal med min chef. Det är ofta svårt att få en stund med honom, för som alla chefer har han många järn i elden och hans närvaro är önskad både här och där. Att sitta i möte med honom är lite grann som att sitta på Centralstationen – en strid ström av människor passerar. Men vi fick till det i alla fall.

Min chef och jag är rätt lika, kunde vi konstatera idag. Nu gillar jag långtifrån allt med mig själv, men det jag gillar med chefen är att han, precis som jag, inte ger några falska löften eller förhoppningar. Vi gick igenom läget idag och diskuterade vad som är tänkbart i framtiden. Allting är mycket oklart, beroende på hur ledningen vill organisera saker och ting. Enheten där jag jobbar, till exempel. Men jag har sagt att jag är villig att jobba ytterligare ett tag till dess att rekryteringen  är klar. Vi får se hur och om det går att lösa. Jag söker ju andra jobb och måste börja söka mer intensivt. Det är också ett par, tre arbetsgivare som eventuellt återkommer i februari/mars.

Men hur det nu än är vill jag ha ett jobb jag brinner för. Och vad jag än tror så har jag faktiskt börjat… pyra lite kring detta. Det brinner lite grann. Inte för alla konstigheter som dyker upp utan för det faktum att jag vill göra ett jobb där vanliga människor har nytta av det jag gör. Och liiite så jobbar jag just nu. Därför brinner jag liiite. Eller pyr, då. Det är bara att erkänna att så är fallet.

Eldar

Vill brinna – och gör det liiite.


Nackdelarna är
att resten av livet står på vänt. Fortfarande. Jag vill till exempel kunna gå vidare med mitt förhållande till Fästmön. Ta det till nästa steg. ”Barnen” blir ju äldre och tre av dem är redan vuxna. Kanske börjar de sina egna vuxenliv på riktigt inom en snar framtid. Och kanske, kanske finns det nån arbetsgivare som vill ha mig på mer permanent basis. Det skulle underlätta när man, så att säga, vill erbjuda sin älskade lite mer än bara kärlek och luft. En fast inkomst är en fast inkomst och skapar andra möjligheter för så mycket mer än det som finns idag.

Jag känner att jag plockar ner drömmarna jag hade förra året igen. Plockar ner dem från ovan regnbågen till åtminstone ögonhöjd. Lite mer tillfreds idag än förra veckan och veckan före den…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med vilket Tofflan hade intentionen att vara neutral, snudd på optimistisk, men som blev rätt gnälligt.


Torsdagen blev underbart varm och solig.
”Lisbeth” och jag tog en alldeles för lång lunch. Vi skulle nog kunna prata non stop i flera timmar. Vi måste antagligen slut ses så här, vi hinner ju aldrig snacka klart!

Hemma i New Village stålsatte jag mig och började städa. Först dammade jag, sen skurade jag badrummet, därefter duschrummet/toan och sist dammsög jag. Jag var trött och varm efteråt, men jag drack vatten hela tiden. Ändå lurade en lätt huvudvärk bak i skallen. Mamma ringde när jag hade slagit ner rumpan för att vila ut före duschen, men vi pratade inte så länge. Jag trodde verkligen att duschen skulle göra susen. Men icke! När jag kom ut slog huvudvärken ner som en bomb. Jag blev så dålig att jag började må illa och var tvungen att lägga mig. Som tur var släppte det med en tablett, men det tog ungefär en timma och jag hann bli ganska rädd under tiden. Det kom så plötsligt, så intensivt. Solljuset genom mina skitiga fönster gjorde så obarmhärtigt ont.

Solen bakom molnen
Solens strålar är härliga, men kan också göra rätt ont.


Jag hade tänkt skriva ett inlägg
om bra och mindre bra dagar på jobbet innan jag såg på Eurovision Song Contest 2013:s andra semifinal. Det gick inte. Därför skriver jag dessa rader när klockan är alldeles för mycket.

Bra dagar och mindre bra dagar… Den där dagen det var strömavbrott på jobbet blev ändå en ganska bra dag, trots allt. Det blev en konstruktiv dag. Det blev en bra dag, med bra möten. Likaså var dagarna, veckorna, när jag byggde hus på jobbet fantastiska. Jag såg hur nånting växte framför mina ögon och det var jag som skapade det.

Men andra dagar… Andra dagar är mindre bra. Frustrationen lurar runt hörnet. Maktlösheten. Oron. Försöken att kommunicera som misslyckas, trots att man först tror det motsatta. För mina ord kan väl inte vara så svåra att förstå? Jorå, det kan de! För i nästa stund möts jag av saker som bara är… på tvären.

regn på backspegeln
Andra dagar…


Jag har faktiskt kämpat
och jobbat med mig själv de senaste åren. Rannsakat mig. Försökt ändra vissa beteenden. Men tro inte en endaste sekund att det är lätt att lära gamla hundar att sitta! Och jag har ju fått höra så många gånger hur dålig jag är och hur jag måste vara på ett annat sätt att jag till sist trodde på det. Nu är jag nånstans mitt emellan. Jag  har blivit mjukare, fogligare, fått ett bättre pokerface. Jag kan le fast jag gråter inuti. Eller rasar. Fast det syns inte! 

Men dessa andra dagar… Ibland går det inte att visa upp ett falskt leende eller säga falska saker. Jag brister och fäller hårda ord. Eller nej. Inte hårda, utan korta. Och jag avslöjar lite för mycket vad jag tänker.

stenar och rutor
Hårt. Eller kort.


Det är en kamp att vara människa.
Att vara en sån människa som andra kan acceptera utan att jag gör mig själv till nån jag inte vill vara. Balansgång är svårt. Jag är inte mycket för kompromisser, men jag har blivit bättre på det.

Det gör bara så ont vissa dagar. Dessa dagar när mina ord blir korta. När jag inte orkar le med ögonen. När jag inte orkar peppa dig eller dig eller dig. När jag bara skulle behöva få höra av nån att jag kan släppa kontrollen och relaxa, allt är fixat. Men mitt liv blir aldrig fixat. Jag är spänd till det yttersta just nu, jag gör saker och lovar saker jag aldrig hade haft en tanke på att sänka mig till att göra för några år sen. Allt för att få behålla lite värdighet, få låtsas vara nån.

Mindre bra dagar behövs! För hur skulle jag annars kunna uppskatta de bra dagarna? Det är allt jag vet. Just nu. I denna stund. När jag skriver detta, nån gång mellan torsdag och fredag. Jag lär vara död när jag ska upp om några timmar.

soluppgång
Solens uppgång. Kommer jag också upp?


Livet är kort.

Read Full Post »