På fest

Gårdagskvällen blev konstig, med väder lika varierande som det i april. Ena stunden solsken, för att i nästa stund vräääka ner regn. Jag sprang och tände och släckte lampor, strumporna åkte av och på, likaså shorts respektive längre mjukisbralla. Konstigt! Dessutom insåg jag att jag hade blivit solbränd i Gamlis, för det hettade i ansiktet och på armarna. I morse var jag röd som en kräfta i nyllet…

Fästmön blev lite besviken att jag inte dukade upp nån sen luccullisk måltid, men vi hade å andra sidan lördagsgodis kvar som vi kunde smaska på. Tyvärr vet jag att lördagsgodis och min mage inte går ihop, vilket har fått konsekvenser idag på morgonen. Fast det där med magen kanske beror på att jag var på fest i natt. Surströmmingsfest… Jag återkommer strax till detta!

Sånt här festade jag på i natt.

Vi blev ganska sura (!) eftersom det både i tidningar och på nätet hade aviserats att Friday Night Dinner skulle börja klockan 22.15. Först efteråt hittade jag ETT ställe där jag blev upplyst om rätt starttid – klockan 22.05. Detta fick till följd att vi missade de första nio minuterna. Irriterande, SvT!!! Men vi kunde ändå skratta åt födelsedagsfirandet av Adam, en inte riktigt kosher, judisk pojke, och hans lika flänga familj…

Birthday boy Adam.

Sen blev det läggdags och det var då festen började… Jag misstänker starkt att jag var influerad av Fatous surströmmingspartaj i helgen, nåt jag skrattade både gott och rått åt. Medan Fatou firade med sin familj, firade jag med bland annat en gammal klasskamrat, som jag inte sett på många år. Fast det här var alltså i Drömmens land, måste jag upplysa om! För det är väl bara där som en gammal klasskompis kan ha Carl-Gustaf Lindstedt som pappa, eller hur? (I själva verket var det fader okänd som gällde för min gamla klasspolare.) Hur som helst hade vi surströmmingskiva – på nyårsafton. Och precis när klockan slog tolv och de andra skålade, tryckte jag i mig en klämma med surströmming och höll på att kaskadspy. Sen vaknade jag av alarmet och var alldeles kallsvettig. På väg till jobbet höll jag på att tuppa av över ratten. Detta hade ställt till ganska svåra problem eftersom jag körde i mittfilen på en synnerligen trafikerad, trefilig väg… Det var väl bra att jag kunde hålla fattningen och inte tuppa av, för tänk så jag hade ställt till det så här på måndagsmorgonen bland alla som hade bråttom till jobbet?! Men jag förstår att somliga sörjer att jag inte föll över ratten – då hade de ju blivit av med mig på ett enkelt och smidigt sätt. Så otroligt retsamt! Själv… skyller jag på den där surströmmingen jag klämde i mig vid midnatt!!! Det var nog illamåendet efter den som gjorde mig både avtuppig och obstinat.

Måndag idag, ja. Jag har en jobblunch jag ser fram emot och så ska jag försöka få till en nyhet om ett snabbväxande träd. Vidare börjar det bli dags att boka in nya och fler intervjuer… Vilken tur att jag var extra tidigt på jobbet idag, så jag hann få ur mig detta före arbetstidens början!

Livet är kort.

Read Full Post »

En sån roerska!

Jag har skrivit ett antal gånger om min roliga Fästmö här, men jag får ändå känslan av att de flesta tror att Anna är tyst och timid. Uj, uj, uj… Hon är inte ens tyst, ska du veta. Förutom att hon fortfarande får vissa gamla dängor i huvet som hon nynnar på, har hon kommentarer om det mesta. I alla fall hemma hos mig. Hon gillar att

rätta till

saker som hon tycker sitter på sniskan eller så. Men så vet hon att jag är snäppet mer pedant. En kväll hade hon, innan hon gick och la sig, dragit upp en plastpåse ur en låda så att den stack fram retsamt – bara för att klocka hur lång tid det skulle ta innan jag var på den och stoppade ner den i lådan… Jorå, jag VAR på den, men insåg att Anna nog drev med mig (egentligen trodde jag att hon hade dragit upp påsen för att hon själv skulle komma ihåg att ta med sig bröd eller nåt…), så jag lät den vara, till hennes stora förtret.

Min älskling ÄLSKAR att störa sig på mina gardinstänger som hon tycker sticker ut för långt på sidorna. Hon har fått

rätta till 

stängerna i vardagsrummet och i sovrummet, så nu är köket det stora irritationsmomentet. Där är det inte lika lätt att rätta till eftersom man helst bör ha fruktansvärt långa aparmar  – eller vara två. Och jag vägrar ju förstås att vara behjälplig, mitt lilla sätt att retas tillbaka.

Anna brukar ofta häckla mig för att jag plockar fram rena kläder till morgondagen när jag kommer hem från jobbet. Vidare lägger jag fram ett par nya linser och laddar kaffeperkolatorn, som står på timer. Men det är jag så van vid, det har nog alla mina Xor också retat mig för. Jag tänker inte försvara mina handlingar mer än att säga att jag är som en zombie på morgnarna och då är det väldigt praktiskt att ha förberett vissa saker.

På morgnarna, ja… Vi samåker ju ibland och även om jag går upp en kvart, 20 minuter före Anna är jag alltid sist färdigt. Detta har jag lärt mig att utnyttja till min fördel nu! Genom att sega och såsa slipper jag tråkigheter som att diska och bädda – jag hinner ju helt enkelt inte. Fast det slutar i alla fall med att Anna sitter fullt påklädd på stolen i hallen och suckande väntar på mig medan jag borstar tänderna. I morse försökte jag snabba på, vilket fick till följd att jag nu måste skita på jobbet. 😳

Det är inte bara 

rätta till

som gäller för Anna, för resten. Hon hittar alltid skavanker, framför allt på mig. Det kan vara finnar eller osexiga hårstrån på fel ställen. Eller helt enkelt fläckar, bara. Anna vet att jag verkligen hatar att ha fläckar på kläderna, nåt som sitter i sen barndomen eftersom mamma blev så arg om jag fläckade ner mina kläder. I morse hittade Anna en fettfläck – iiiiiiiiiiiiiiiiiiii! – på min jackärm, påstod hon. Jag hade naturligtvis inte möjlighet att kolla ordentligt eftersom vi skulle åka och jag körde. Men det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att kolla. Och jorå, hon hade rätt, som alltid. Fast den är ju inte så gigantiskt stor som Anna hävadade och man SKULLE kunna tro att det är tyget som skiftar i färg – i vissa lägen. Eller???

En fläck stor som en 25-öring, för oss som levde på stenåldern och som minns dessa mynt.

Read Full Post »