Bland bullar och kakor, några viner och julförberedelser

Ett inlägg om godsaker.

---

 

Gofika när mamma kom. Men jag åt bara en lussekatt.

Jodå, tack alla som undrat, mamma anlände igår. Riksfärdtjänst kör med samåkning och en dam skulle av söder om Stockholm. Vidare skulle det letas anläggning för att miljötanka taxin. Inte lätt för chauffören att krångla i Uppsala. Resan tog därför över fyra timmar. Mamma var emellertid nöjd och glad att det just var denne chaufför som körde. Han var verkligen gullig, hjälpte mamma upp med väskorna och kramade om henne och tog mig i hand innan han åkte igen. Jag tackade för att han anlänt med min mamma intakt och bad honom köra försiktigt på vägen hem till Metropolen Byhålan igen.

Jag bjöd mamma på nyperkolerat kaffe med kakor och bullar till. Eller lussekatter, egentligen. Mamma gillar gofika och kan jag glädja henne på detta enkla sätt gör jag det gärna. Jag hade också inhandlat favoritgodiset Mariannekarameller och hällt upp en en fin skål till kvällen. Min mamma är en riktig godisråtta! För egen del åt jag en lussekatt, inget mer. Ingen kärleksmums, ingen pepparkaka, ingen Marianne och ingen choklad som finns i skåpet heller. Tror bestämt att jag har stävjat mitt sockerberoende och det känns jättebra. Till jul ska jag unna mig en och annan godbit, men så länge jag kan låta bli är det ju jättebra – för såväl tänder som hälsa och vikt.

Som vanligt tar det tid innan jag vänjer mig vid att ha en annan människa boende i mitt hem – även om det är min mamma. Jag är van vid tystnaden – och mamma pratar. Hela tiden… Ibland piper jag in i arbetsrummet och sitter en stund vid datorn. Men då kommer hon gärna efter – och pratar. Jag fick mejl med julhälsningar från vänner igår och ville svara på dem. Jag vet inte riktigt vad jag skrev…

När jag gick och la mig igår tog jag med mig datorn in i sovrummet. Nu sitter jag i en arbetsställning som min kropp, framför allt ryggen och högerbenet, starkt protesterar emot. Jag har läst lite nyheter på nätet. Det blev annars en rätt stor dos av TV-nyheter igår kväll. Mamma och jag har inte riktigt samma smak vad gäller TV-program, men jag låter henne bestämma nu.

Till middag införskaffade jag kotletter till mamma och kycklingfilé till mig, grillat hos ICA Heidan. Ordnade också en julblomma till en person. Och så träffade jag på Fästmöns mammas L bland gångarna, letandes efter ostkaka. Jag tror att eftersökningarna gav utdelning. Till maten unnade jag mig två glas rött italienskt, förstås. Som en motvikt till kakorna och bullarna överst kommer här ett kollage med åtta sju röda och en vit italienare som jag verkligen rekommenderar:

Åtta italienare jag rekommenderar! Vinet längst till vänster i översta raden var det jag drack igår.

Idag blir det varken kött eller vin till middag, för mamma har önskat sig våfflor. Till det serverar jag grädde, hjortronsylt och drottningsylt. Jag lär väl få en sötchock och hoppas att jag inte återfår mitt sockerberoende. Men det går ju faktiskt att inte äta så många våfflor, med så mycket sylt och grädde på. En träning i karaktärsfasthet, vill säga.

Vi har två uppgifter i övrigt att utföra under dagen: göra ett besök på apoteket samt inhandla gran. Vidare ska jag instruera mamma om hur hon hanterar min micro – hon får ju värma mat när jag är och jobbar. I morgon har mamma lovat att steka kycklingköttbullar och dito pannbiffar åt oss, på tisdag ska hon lägga in sill och på onsdag griljera vår kalkon. Mamma har alltså fullt upp att göra här medan jag arbetar. På tisdag kväll ska jag till Himlen med julklappar till familjen. På onsdag kväll jobbar nämligen Anna. Då ska jag i stället klä vår gran om vi nu får tag i nån idag. Och så blir det julknäcke med kalkonskiva på.

Hur är det hos DIG??? Riktig julgran eller plastig??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fejerier och julmöbling

Ett inlägg om en fixaredag.

---

 

Julgranstomten har hoppat ner i champagnehinken medan han väntar på en julgran.

Idag är det stora fixaredan i mitt hem. OK, det är ytterligare en ledig (ha!) dag i morgon, men jag tänkte försöka vila lite då också. Sovmorgonen sträckte sig ända till klockan sju i morse. Jag fixade kaffe på sängen åt mig själv och läste ett kapitel i min maffiabok på gång. Sen satte jag fart…

Som så många andra husmödrar vid den här tiden på året städade jag och pyntade inför jul. Eller jag julmöblade, som jag kallar det efter en pojke jag kände en gång. Inte hade jag nån direkt plan eller strategi – det blev lite dammning, lite julmöbling och mitt i allt strykning och gardinbyte. Tänk så mycket en husmor kan! (<== jag är väldigt självironisk nu) Allt avslutades med ett varv med snabeldraken*.

När klockan var runt 13.30 hade jag hunnit tvätta och prata julklappar med Fästmön också men inte ätit frukost. Jag satte mig vid köksbordet för att montera änglaspelet som sista aktivitet före frukost. Ha igen! Det krävdes snudd på ingenjörsexamen för att få ihop skiten änglaspelet. Dessutom saknades de första två bilderna i monteringsbeskrivningen. Jag messade NK** och klagade min nöd för att skoja lite – NK är nämligen bruksanvisningsfetischist och ÄLSKAR att montera saker, gärna på helger när h*n har en stund över, har jag hört. Men det var liksom inte första gången jag monterade änglaspelet och till sist fixade jag det.

Det fick mig att tänka på den så kallade ingenjören som skulle hjälpa mig med en lampa som blinkade och krånglade för några år sen. Trots hög utbildning och dito position i arbetslivet gick h*n bet. Så jag bytte glödlampa. Då slutade lampan att blinka…

Efter frukost, hygienaktiviteter och påklädning hasade jag över för att handla julmat på Tokerian. Jag fick tag i allt jag skulle ha, till och med en julklapp, men det blev nog i mesta laget med julgodis som följde med hem… På Tokerian träffade jag Lucille och idag var det hennes tur att skjutsa hem… inte mig men en av mina kassar, på sitt cykelstyre. Vi pratade vatten och kyla och försvunna personer på vägen hem och tyvärr hann jag inte höra slutet på det sista för just utanför porten ringde mamma. Det lät väldigt akut, hon sa att hon hade ringt på fasta telefonen också, så jag gick in, stoppade in kyl- och frysvaror och ringde upp. Det var… inget särskilt mamma ville… Men vi pratade en god stund – jag hade ändå tänkt ringa henne. Hon åker med riksfärdtjänst klockan nio hemifrån sig nästa lördag, men har ingen aning om hon ska samåka med nån så ankomsttiden i Uppsala är okänd. Därför blir det ingen middag när hon anländer utan kaffe.

I år kom jag ihåg att köpa tre blåa hyacinter. Dessa stoppade jag ner i julkrukor jag hittade i mina gömmor. Naturligtvis stoppade jag inte ner hyacinterna i krukorna utan att hälla jord på mitt nyligen dammsugna köksgolv. Som grädde på moset lossnade strilen på kökskranen, så jag sprutade ner köksgolvet också. Trampat lergolv, med andra ord.

Ärligt talat vet jag inte om jag orkar feja mer idag. Fast jag har förstås en julklapp att slå in och det vore ju skönt att få badrummet och duschrummet-toan rena. Då kan jag nästan slappa hela dan i morgon (ska bara tvätta) och bara göra en utflykt med Anna för införskaffande av de sista klapparna för i år.

Spisgrisen har fått sitt röda sidenband runt halsen. I det här hemmet äter vi nämligen inte grisar, vi julpyntar dem. Gröttomten har gjort Spisgrisen sällskap ovanpå fläkten. Julfigurerna hänger i köksgardinen, Uppsalakulan i sovrumsfönstret och Påskliljan har blivit Julliljan genom en tomteluva. Julgranstomten har hoppat ner i champagnehinken medan han väntar på julgranen.

Och medan du tittar på några bilder från min dag kan du väl fundera ut vad du ska skriva i en kommentar här nedan om vad DU har gjort idag. För jag antar att inte heller du har suttit sysslolös..?

Detta bildspel kräver JavaScript.

*snabeldraken = dammsugaren
**NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blått, blött, gott och blandat

Ett högst varierande inlägg.

---

 

Att köra bil just nu är som att omkring i en sunkig disktrasa. Detta blåa exemplar, upphittat på jobbet idag, får illustrera min känsla.

Tänk att det snart är Lucia! På söndag, när det samtidigt är den tredje advent, är det Lucia-dagen. En kan inte påstå att det känns så särskilt vintrigt och juligt. Nån snö har vi knappt haft här och de senaste dagarna bara regnar det. Det känns som att åka omkring i en sunkig disktrasa när jag sätter mig i bilen och kör. I kväll tog jag för övrigt vägen över stan för att kasta av NK* i farten. NK är duktig och cyklar varje dag, men idag var hojen på reparation. Själv är jag lat och kör bil. Att åka buss undviker jag, som bekant, så mycket jag bara kan och nån fungerande cykel har jag inte. Däremot har jag försökt hitta folk att samåka med. Det är svårt. Människor vill helst slippa passa andras tider – och ibland går det ju inte.

Jag är nöjd med dagens arbetsinsatser för jag har både textredigerat och lay outat. Lay out-programmet strulade (nej, inte jag!), så jag gjorde som jag brukar hävda att jag ska säga när jag får rycka in i Helpdesk: en omstart. Efter det funkade det plötsligt att stava av ord… Lite översättningar av webbtexter hann jag också med under tiden jag väntade på att få nytt att sätta tänderna i. Jag fick dessutom en stund över till att gå igenom mina mappar och kunde då konstatera att det faktiskt finns saker som snart blir helt färdiga.

Jag har en lattjo-lajban-låda på jobbet. Har du???

På tal om webb läste jag i Journalisten igår att myndigheter och statliga bolag är rätt dåliga på att ha sociala-medier-policy… polycies… polycier… riktlinjer. Men en del av dem som faktiskt existerar är till och med vilseledande och flera innehåller sånt som kan uppfattas som att arbetsgivaren begränsar anställdas yttrandefrihet och meddelarfrihet, enligt fackförbundet ST:s jurist Veera Littmarck. Det är ST:s tidning Publikt som har gjort undersökningarna, Journalisten bara rapporterar om dem. Om myndigheten där jag arbetar har nån policy för sociala medier vet jag inte. Det kanske är

farligt

för mig om jag lägger ut en bild jag tog idag på min lattjo-lajban-låda. Men det är faktiskt inte alla förunnat att ha en sån låda och jag vill gärna visa upp min.

Trots att vi inte ser att det är jul omkring oss sker juliga saker. Idag kom en kollega ut med en djup tallrik full med godis, nåt som ju är typiskt juligt. Min karaktär är svag, men min ekonomi likaså. En gång kostade mig en Rollokola en halv förmögenhet i form av en dyr tandläkarräkning. I landet där jag bor anser nämligen beslutsfattarna att tänderna inte är en del av kroppen. Därför tog jag ingen kola idag utan enbart en (1) Geisha (mjuk chokladkaramell) och en (1) Marianne (sugkaramell). Nästa gång jag passerade tallriken var den tom.

En Rollokola som syns mitt i bilden gav mig en dyr tandläkarräkning en gång. I Sverige anser nämligen beslutsfattarna att tänderna inte är en del av kroppen. Därför väljer jag mjuka karameller eller såna som det går att suga på.

I kväll blir det inget godis utan sedvanliga rostade mackor till middag. Men först en varm dusch för här i lägenheten är det kallt som 17… grader, ungefär. Jag och ansvarig för värmen i bostadsrättsföreningen har olika uppfattning om min inomhustemperatur, men varmt är det INTE. Och jag vet bäst för jag bor här i kylan. Igår tog jag en tur i bilen för att värma mig före läggdags. Då passade jag på att träffa Fästmön också och prata klappar och pussas.

Har DU fått nåt godis, några klappar eller några pussar??? Och har DU nån lattjo-lajban-låda??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta medan jag tvagar mig eller äter!

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Päron, jordgubbar och glass

Ett försök till stämningshöjande inlägg.

---

 

Det finns väl inget godare att äta just nu än dessa ”gubbar”?!

Den mest älskade köpte jordgubbar på hemvägen. Själv stannade jag vid Tokerian och köpte kallskuret till middag. Fantasin när det gäller vardagsmat flödar, som synes. När jag är ensam brukar jag äta mitt huvudmål mitt på dan – och då blir det på lunchställe. Men när vi är två tycker jag att det är mysigt att äta nånting tillsammans på kvällen, om Anna inte jobbar. Just nu jobbar Anna inga kvällar och helger, för igår började hon sitt vanliga sommarvik som administratör. Då är det kontorstid som gäller. Vi samåker på morgonen och sen är Anna så duktig och promenerar hem.

Min dag var till viss del bra, till viss del mindre bra. Den slutade med att jag faktiskt vägrade att utföra en uppgift. Jag såg inget värde i uppgiften, jag hittade inget värde alls trots att jag sökte. Tyvärr kände sig nån annan då tvingad att utföra uppgiften. Sånt kan jag må rätt dåligt av. Det handlar inte om att jag är lat, det handlar om att jag faktiskt inte vill sätta mitt namn vid den här typen av uppgift. Och eftersom jag är i det läge jag är blir det inte svårt att sätta sig på tvären. Ändå känns det inte 100 procent eftersom nån annan då får utföra uppdraget.

Frustrerad, ledsen och lite vilse i tillvaron har jag kämpat med att behärska mig hela dan. Det har gått hyfsat. Men långt ifrån bra. Kände ändå att jag behövde ringa mamma, trots att energinivån stod på low. Vi, det vill säga mest mamma, pratade i 36 minuter. Så är det när barn och ”päron” inte bor på samma ort och kan ses mer naturligt. Inte vet jag om det blir nån tur neråt heller i sommar – jag blir ju snart livegen. Mamma fyller år i mitten av nästa månad. I slutet av månaden är det åtta år sen pappa gick bort. Jag saknar honom fortfarande. Saknaden försvinner aldrig. Sorgen mildras lite. Kanske hade den varit ännu mindre om pappa inte hade gått bort på det sätt han gjorde. Om om inte fanns…

Kvällens energipåfyllning – päronglass med jordgubbar till svart kaffe.

Påfyllningen av energi blev kaffe och päronglass med jordgubbar. Päronglassen smakar som barndoms-somrarna i Varamon, när solen stekte stugväggen så att träet doftade nästan bränt. Och den eländiga Varamosanden i skorna… Längtan bor inuti och vissa dar känner jag mig så underligt rotlös. Rotlös… Hur kan jag känna så..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min vanliga tur

Ett motigt inlägg.

---

 

Hembakad anelbulle och kaffe hos Anna.

Nej, man ska inte tro att man har flyt några längre stunder i livet. Ryggen har nu bråkat sen igår. Jag har verkligen jätteont. Verkligen. Åkte ut till Fästmön igår på tidiga eftermiddagen och där har jag stönat och gnällt fram tills jag åkte hem vid lunchtid idag. Jätteroligt för alla. Jag fick i alla fall smaka ljuvligt goda kanelbullar som Anna bakat och Elias sockrat.

Bröd på rymmen på ICA Solen.

Men först åkte vi till världens bästa affär, ICA Solen, där vi inhandlade förnödenheter till kvällen. Anna styrde som vanligt varuvagnen som en stridsvagn och jag tramsade och flamsade och fotade bröd på rymmen. Bröd, som brödmannen sen la tillbaka upp på hyllan… Uff…

Anna slavade i köket hela eftermiddagen och kvällen, jag låg och stönade i kökssoffan, i vardagsrumssoffan och på vardagsrumsgolvet. God mat fick jag i mig och senare på kvällen Mr Selfridge på TV. Sen tog jag slut och ville bara gå och lägga mig. Klättrade upp i Annas höga säng, läste ett kapitel i min bok på gång, släckte och somnade som en gris. Rullade runt i sängen under natten så Anna undrade om jag hade sovit överhuvudtaget. Det hade jag, men ryggen gör ju att jag vaknar av och till.

Hundra spänn i pantflaskor.

Idag var ryggen inte ett dugg bättre än igår.  Det var bara att inse att jag skulle få åka hem och ta en tablett och en varm dusch. Men först packade vi in oss bilen för att åka och panta sex kassar läskflaskor. Man kan undra varför ingen av dem som dricker all den här läsken sköter pantningen. Nu gav den oss hundra spänn!

Men det var igår jag hörde det första gången, när jag backade ut hos Anna för att åka och handla. Bilen lät inte som den skulle. Idag lät den ännu mindre som den skulle. När jag kommit hem till New Village och svängde in för att lämna Lottot på Tokerian upptäckte jag att ljuddämparen, tror jag det är, hänger löst. Och så kan jag ju inte åka omkring. Bilen måste till en verkstad. Bilen, som jag behöver för att ta mig till jobbet. Bilen, som ska besiktigas den 23:e. Ja, nån verkstad kan jag ju inte ringa idag, för det är ju söndag.

Varsågod, ta en banan. Som om det skulle hjälpa…

Men jag ringde en kollega och har blivit lovad att få samåka till jobbet i morgon. Jag måste försöka ringa verkstan innan dess och kolla när jag kan få en tid. Kanske måste jag försöka ta mig dit med bilen också. Jag var ute och tittade på eländet i garaget förut och försökte silvertejpa. Helt värdelöst eftersom tejpen inte fäste. Ryggen värker ännu mer och nån tablett har jag inte hunnit ta än. Min vanliga tur, verkligen. Och grejen är att jag bara måste till jobbet i morgon, för jag ska ju ta emot och ha introduktion med den nya medarbetaren… Nu hoppas jag att jag får tag i verkstan före klockan sju, för senast klockan sju ska min kollega åka härifrån eftersom maken måste vara på sitt jobb i orten efter den där vi jobbar. Men, som sagt, med min vanliga tur får jag väl inte verkstadstid snart och missar säkert samåkningen. Sen blir chefen skitförbannad och ingen tar emot den nyanställde. Jag blir fullständigt galen. Och nej. Jag kan inte åka kommunalt. Sa jag att det snöar också..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite, jävla trött

Ett inlägg om en ganska halvgalen dag.

 

Marsmorgon med ett eldklot på himlen.

Ett sammantaget omdöme om den här dagen är att den har varit halvgalen. Härligt nog höll sig solen framme. Jag fick se den tidigt i morse, en stund mitt på dan och så när jag skulle åka hem. Stor, var den. Rund. Som ett eldklot. Naturligtvis ville jag stanna och fota, men man kan liksom inte göra det mitt på E4:an. Det fick bli en bild från parkeringsdäcket intill kexfabriken i stället.

Himlen var blå hela dan! I cirkeln, ett plan.

I morse samåkte vi eftersom Fästmön började klockan sju. Det var skönt att komma tidigt till jobbet, för jag hade fått ett par frågor igår kväll som jag ville besvara så snart jag kunde.

Lilla My, med ett ton sisu, har lämnat min arbetsgivare idag. Vilken förlust – för arbetsgivaren!

Och så plötsligt var det lunch. Det blev en sista sådan med M, tyvärr, eftersom det var M:s sista arbetsdag här. Så skils våra vägar. Jag hoppas förstås att vi kan fortsätta hålla kontakt på nåt sätt. Jag menar, datorer, mejl, sociala medier, mobiler finns ju, för att nämna några hjälpmedel. Samtidigt misstänker jag att våra liv går så mycket isär att vi nog inte lär varken ses eller höras. Det är vemodigt och ledsamt, för M är en person som jag gärna skulle vilja behålla i min vänkrets. En rättskaffens, hårt arbetande, driftig, rak Lilla My med ett ton av sisu är M!

Resten av dan är inte så mycket att orda om. Det var möte och jobb och en bit glasstårta med blåbär i all hast. Och så skiter sig saker och ting just när jag ska åka hem! Lagen om alltings jävlighet, oder was? Det värsta var nog emellertid en fruktansvärd olycka på E4:an. I det sammanhanget var det verkligen inte värst för mig! Men det klart. Jag fick ta gamla E4:an hem. Den vägen är inte bara längre, den är smalare, hastigheten ligger på 70 eller 80 och stora delar av vägen är det omkörningsförbud.

Våffla med grädde och hjortronsylt

Jag var sen hem. Och skithungrig. Möttes av en smått ilsken Anna som hade fått betala för mycket. För att lösa detta gav vi oss iväg nästan omgående så att det blev utrett. Runt halv åtta kunde vi bänka oss och äta kvällsmat – våfflor med grädde och hjortronsylt. Jag åt så jag mådde illa. Hur många våfflor jag åt? Tja, kanske… fem, sex… eller åtta, nio… Ja, du fattar kanske hur jag mår..?

Jag har blivit antikkunnig!

Anna var söt och diskade. Själv slog jag mig ner i bästefåtöljen för att avnjuta veckans höjdpunkt: Antikrundan. Då får ingen störa mig och jag kör igång appen och värderar. Hej vilt. Men nu börjar min träning ge lite resultat. I stället för att kolla in vad folk har på sig och hur de pratar och att hånskratta åt dem när de säger att de inte bryr sig om vad deras medhavda pryl är värd har jag börjat lyssna på värderingsmännen. Och se! Dagens diplom visar en positiv utveckling: jag fick omdömet Antikkunnig.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga.

Nu är jag lite, jävla trött och ska umgås med Anna de sista timmarna vi är ensamma. I morgon är det fredag, hörru!

Livet är kort.

Read Full Post »

Sömn och vakenhet… och nåt positivt

Ett inlägg om positiv återkoppling, bara så där.

 

”Ett handslag räcker…”

Det blev inte så väldans mycket sömn i natt. Jag var skittrött igår kväll och slocknade ifrån TV och Fästmö redan före klockan 23. Men sen vaknade jag runt halv fyra och låg mest vaken fram till kvart i sex när larmet tillrade igång.

Vi samåkte i morse och Anna började klockan sju. Det passade mig utmärkt, för jag behövde vara tidigt på jobbet. Jag skulle ut med ett pressmeddelande som hade blivit fördröjt av olika anledningar under gårdagen. I stället fick jag skicka ut det runt halv åtta i morse. Till mig stora glädje har det rönt en del uppmärksamhet i media och i sociala medier. Inte jättemycket, men en del. Roligast var nog att en viss ambassad skickade ett grattis via Twitter, en tweet jag förstås tackade för och besvarade genom att lova framföra det för dem som har jobbat hårt för saken. Dessutom var det lite kul att få beröm av en kollega för mitt sätt att skriva. All positiv återkoppling är ovanlig, men trevlig att få.

Lunchen bestod av köpesallad och en stund vid bloggen. Nu är det dags att ta tag i nästa ärende, en liten databas som trilskas.

Ha en go tisdag – även om tisdag, enligt mig, är veckans sämsta dag! Själv ska jag jobba och sen handla mat och slutligen försöka hålla mig vaken en stund i kväll för att umgås med Anna.

Livet är kort.

Read Full Post »

Rutigt och randigt

Ett blandat inlägg.

Den här helgen hade jag helst av allt velat gå omkring i mjukisbrax och bara varit. Och visst har jag gjort det stora delar av helgen, men… När man jobbar som kontorsråtta på heltid på annan ort och pendlar, blir vardagarna snabbt fyllda. Det är alltid nåt

måste

efter jobbet, som att handla eller tvätta eller betala räkningar. Sen ska man äta nåt litet – vilket ska tillredas och så ska det diskas. Möjligen hinner jag se nåt ett TV-program eller läsa några sidor innan det är dags att gå och lägga sig.

Rutigt och randigt. Det rutiga är Annas julklappspyjamasbyxa, det randiga tyget på hennes kökssoffa.

På helgerna är det därför så mycket som ska hinnas med. Det där

andra

som man inte hinner eller orkar göra måndag till fredag. Städa, till exempel. Eller storhandla.

Främsta prio för mig på helgerna är emellertid familjen. Men inte ens familjen hinner jag riktigt med, känner jag. För det är ju som sagt alltid nåt

annat

jag behöver fixa under helgen också.

Igår åkte jag ut till Himlen på eftermiddagen. Fullastad som en packåsna. Fästmön kan ju inte rimligtvis släpa alla sina prylar från en längre vistelse hos mig i New Village först till jobbet, sen på bussen. Anna är så duktig att hon promenerar till sitt jobb de dagar vi inte kan samåka. Då funkar det inte att ha tunga väskor att släpa på.

När jag åker till Himlen en helg har jag då först delar av Annas prylar och sen mina egna. Lapdancen* följer med och den är mer släpbar än bärbar. Sen ska jag ha necessär, ett ombyte, min bok på gång, kanske nåt drickbart och – HEPP! – så var ryggsäcken väldigt tung.

Vi hade en bra och slapp helg. Jag kände mig jätteslapp! Först åkte vi och handlade. Sen kunde jag ligga på soffan och läsa en stund. Anna fixade underbart god mat – som vanligt. Det är en njutning att äta hemlagat, det gör jag typ en eller två gånger i månaden. Ja, alltså hemlagat av nån annan hand än min. Min egen hand lagar jag inte så mycket mat med, förresten. Det blir när Anna är här på helgen, ungefär.

Resten av kvällen slappade vi båda två i var sin soffa. Vi kollade på Leif Andrée och hans medstjärnor på Slottet. Sen fastnade vi i nån obegriplig film där folk blev slajsade av laserstrålar eller zombier. Jag fattade inte mycket, men sent blev det innan vi kom i säng. Läste nåt kapitel innan sömnen tog överhanden.

Sovmorgon idag. Underbart! Anna fixade äggfrukost. Jag satt vid Lapdancen en stund efter frukosten, men Annas trådlösa nätverket är väldigt instabilt, så det blev bara lite smått gjort.

Innan jag for hem till New Village blev det en sväng till bästa ICA-affären – ICA Solen i Förorten. Anna hängde med, för det är ju alltid nåt som fattas i kyl, frys eller skåp när alla fyra ”barnen” är hemma. Jag passade på att utnyttja en av mina kuponger från Boxholmsost som jag vann. Det blev den här osten, som jag aldrig har provat tidigare:

Boxholms chiliost – mild, men het. Den ser jag fram emot att smaka på.

Stannade till vid apoteket på vägen hem och hämtade ut medicin. Lottot lämnade jag också in och mamma och jag hade vunnit hela 60 kronor! När jag hade packat upp hemma i New Village slog jag lilla mamma en signal och tillbringade runt en halvtimme med henne i telefonen. Jag vet hur det är när man känner sig opratad efter en hel ensam helg. Jag har det i färskt minne, inte bara helgdagar, utan oändliga vardagar när

alla andra

jobbar utom jag…

Tvättmaskinen tvättar grönt just nu. När tvätten är hängd ska jag äta söndagsmiddag – kycklingchorizo med bröd och räksallad – den senare ska jag försöka fånga innan den går ut ur kylskåpet av sig själv, tänkte jag. Jag har duschat och tvättat håret och plockat fram rena kläder till i morgon.

Resten av min kväll planerar jag att läsa och glo på TV och inte göra nånting annat mer än samla krafter inför en arbetsvecka. Jag ser inte fram emot att köra i vinterväglag och mörker, kan jag meddela. Pendeltåg är inte att tänka på – det räcker med en snöflinga så står tågen stilla, ungefär. Dessutom pallar jag inte att åka UL-buss in till stan. Dyrt, sura chaufförer och fullt av människor som snorar, hostar och luktar illa.

*lapdancen = min största laptop

Livet är kort.

Read Full Post »

Årets kortaste dag eller Hur ska jag hinna?

Ett inlägg om Vintersolståndet och saker jag måste göra idag.

Idag insåg jag till min fasa att det är årets kortaste dag, vintersolståndet. Och det märks!  Jag hade ju sparat dammsugningen till idag för jag vill utföra den i dagsljus. HA! Vilket dagsljus? Här är mörkt som i graven, nästan, och jag måste tända lampor om jag ska se nåt. Solen står som lägst idag, enligt Wikipedia. Här syns inte tillstymmelse till sol…

Vintersolståndet i siffror och bild från Wikipedia.

Himlen är en ton ljusare än den brukar vara de morgnar jag ger mig av för att jobba. Morgnarna när alarmet går på klockan 6.15 – och jag, allt som oftast, har vaknat två timmar tidigare. Legat och vridit och vänt på mig i sängen, slumrat till lagom när alarmet går. Jag tänkte på det här med tiden nu i veckan. Jag kliver upp, tar medicin, sätter på kaffe och går in i badrummet. Klockan 6.38 är jag ren och klädd. Bäddar först, häller upp fil och müsli i en skål, kaffe i min senapsmugg och sätter mig vid datorn. Senast 7.15 måste jag borsta tänderna och sen dra. Jag brukar vara framme på jobbet prick klockan åtta. Det är något ljusare när jag lämnar New Village än när jag kommer hem på kvällen, men man kan sammanfatta både morgon och kväll som mörka.

Mörkt när jag åker, mörkt när jag kommer hem.

Igår kväll tvingade jag mig att vara uppe längre. Filmen jag såg slutade strax före midnatt. Jag kanske släckte nån gång runt kvart i ett. Hade jag lagt mig tidigare hade jag vaknat tidigare. Och nu måste kroppen ställa om, för se min mamma, som kommer hit nån gång i eftermiddag, är ingen morgonmänniska. Jag får till exempel aldrig ringa henne före klockan 13… Det säger en del… Själv gillar jag att gå upp tidigt, med påföljd att jag är kvällstrött. Särskilt när jag jobbar. Men sänggång en vardagskväll för min del blir väl nånstans mellan 22 och 23.

Mamma blir hämtad klockan 10.10 av taxin idag. Det är en person till som ska åka med i bilen, från en annan ort. (Det känns bra att det är en passagerare till i bilen, för i påskas var en av chaufförerna väldigt otrevlig mot mamma. Hon kände det som om han var ute efter hennes pengar… Mycket obehagligt, för det är troligen sant! Mamma är inte snurrig i huvudet på det viset.) De ska samåka uppåt. Det vanliga är att vägen går över Stockholm och att den andra resenären ska av där nånstans. Det borde ge mig tid att bädda, dammsuga, duscha, äta frukost och förbereda eftermiddagsfika med hembakat – äh, jag bara skojar när det gäller det sista. Här är det köpebröd som gäller!

Jag är nu inne på min andra senapsmugg kaffe. Senapen är förstås för länge sen slut, men muggarna är förbaskat goda att dricka kaffe ur. När kaffet är slut ska mina morgonsysslor börja. Det vore himla bra om jag hann att införskaffa en gran idag också, men troligen får jag vänta tills mamma har anlänt. Hon har ju ingen nyckel hit och jag måste hjälpa henne uppför trapporna med alla grejor etc. En del chaufförer är väldigt hjälpsamma, andra är det inte.

Kaffet börjar ta slut och tiden rinner iväg. Hur ska jag hinna? Tja, jag hinner ju bättre om jag inte sitter här och ordbajsar, eller hur? Vad har du för dig idag? Skriv gärna några rader och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Så kom den då…

Ja den som kom var snön. Igår var det mest snöslask som ju knappast är roligare än regn och novembermörker. Under natten har gräsmattorna blivit vita. Snöandet fortsatte i morse och vaktis gav sig ut för att ploga när de flesta av oss redan hade pulsat ut till bussen eller våra fordon. Temperaturen ligger runt nollan eller strax under, vilket gör väglaget mycket halt. Det ska man tänka på när man befinner sig i trafiken! Och det gäller inte bara bilar utan ALLA – cyklister och fotgängare är inte undantagna.

Ganska nära Fästmöns jobb – vi samåkte i morse – kom en karl utan reflexer med en liten hund. Båda gick mitt på gatan trots att det inte var mindre snö där än på trottoaren. Karl’n slet åt sig hunden när jag kom och blängde på mig.

Idiot, jag körde under högsta tillåtna hastighet, 30, mina lysen på bilen fungerade och var påslagna och dessutom körde jag på gatan! Du och din hund gick på gatan, det ställe som är avsett för bilar och andra fordon, utan reflexer. Tror du att ni har nio liv, eller?

För övrigt fattar jag inte hur man kan ge sig ut på cykel i det här vädret och vingla mitt i gatan utan lysen eller reflexer. Ytterligare lite närmare Annas jobb kom en dåre som cyklade mitt i gatan, utan lysen. Vinglade fram och tillbaka i den spåriga snön.

Nää, smartast är de som låter sina cyklar stå kvar i cykelstället en sån här dag. Och de som använder reflexer. Reflexer är inte nåt fult eller skämmigt. Tycker jag, dårå. Vänta åtminstone att ge dig ut på cykel tills det är plogat och se till att du har fungerande lysen och reflexer på cykeln, är mina oombedda råd. Eller… du kanske vill bli påkörd? Hoppas bara att det inte är jag som gör det.

Fotade några smarta utanför mitt hus som hade lämnat sina cyklar hemma. Jag fotade för övrigt trevliga grannars cyklar, inga andras.

Närmare jobbet blev snön allt mindre vattnig och allt mer snö. Jag la på mitt lilla fåniga (tycker säkert många!) vindruteskydd, men faktum är att jag slipper skrapa framrutan när jag är trött efter en arbetsdag och ska åka hem. Trots snön känns inte den här dagen särskilt mycket ljusare än andra novemberdagar.

Jag håller på med en massa spretiga saker på jobbet och idag är det just inget som är särskilt roligt. Men såna arbetsuppgifter och dagar måste man också ha – hur ska man annars uppskatta de roliga och fantastiska dagarna när man tycker att man uträttar storverk?

Blir dagen lite ljusare kanske jag tar en tur med Ajfånen och försöker ta några vinterbilder med den. Inte det lättaste, ska jag säga, vi kommer inte riktigt överens. Optiken i min gamla Nokia var betydligt bättre. I Ajfånen blir bilderna bara tyngre och sämre. Men tjänstemobilen är den som gäller nu (Nokian ligger hemma och vilar och tar emot en massa säljsamtal som ingen svarar på!) och eftersom fotografering ingår i mitt jobb måste jag bli bättre på det, helt enkelt.

En av flera närbilder jag tog i morse som inte blev suddig. Ett undantag, alltså.

Hälen gjorde sig grymt påmind igår. Jag skulle aldrig ha sagt att jag var smärtfri, för jag var smärtfri i cirka tre timmar. Sen kom smärtan smygande och ökade timme för timme. Jag har inte haft så ont på länge och jag kände mig riktigt påverkad av smärtan. Men kryckorna får stå kvar hemma, de är för hala att ha ute i snön. Och jag biter ihop käkarna om smärtan och pyser i min blogg.

Livet är kort.

Read Full Post »