”hur livet är…”

Ett inlägg om hur livet är, precis som det står i rubriken.

---

 

Tack till alla 500 gilla-klick!

Det finns några läsare som är mina favoriter. Dit hör Grethe, som envisas med att säga om sig själv

jag är bara en gammal tant.

Jag har aldrig träffat Grethe, men vi har telefonerat några gånger. Även om åldern på ID-handlingarna säger en sak är det en synnerligen vital, pigg, klok och ungdomlig kvinna har jag pratat med. Igår skrev Grethe att hon har saknat mina inlägg om hur livet är, så jag tänkte skriva ett sånt inlägg nu – med alla de risker det innebär med kommenteringen påslagen. Förresten fick jag igår kväll en badge från WordPress att jag uppnått 500 gillar. Nu gillar inte jag gilla-funktionen särskilt mycket. Jag tycker att det är slött att klicka gilla i stället för att kommentera. Men det har ju inte gått att kommentera här på ett tag, så… Tack till alla gillare, får jag väl ändå säga!!! Samtidigt blir det lite ironiskt. Av bloggutrymmet återstår fortfarande nio procent innan det här inlägget är färdigskrivet. När de nio procenten tar slut är det verkligen slut.

Nio procent kvar av utrymmet. Sen tar det slut.

Nu ska jag berätta om hur livet i den VERKLIGA världen är för min del:

Varje vardag går jag upp vid sjutiden. Visst skulle jag kunna piska upp mig tidigare, men varför? Dagarna, de tomma, blir så oändligt långa. Förmiddagarna främst ägnar jag mig åt att söka jobb, rapportera vilka jobb jag har sökt, leta lediga tjänster samt skriva. Det brukar bli en rast vid tiotiden och då tvättar jag mig/duschar och petar in linserna. Sen kör jag ett tag till, ibland fram till klockan tolv. Då äter jag brunch, det vill säga frukost fast vid lunchtid. Två rostade mackor och fil med müsli.

Eftermiddagarna är oftast hemska. Då blir jag rastlös, känner mig ostimulerad. Jag försöker lura mig till att ha ett ärende utanför hemmet, men det blir svårare och svårare att ens lura mig själv till soprummet. Ibland åker jag ut på en biltur (om så bara för att skjutsa hem en arbeterska), men dessa gånger blir färre och färre. Vanligen är jag här hemma eftermiddagar, kvällar och nätter. Pratar med väggarna då och då för att jag ska få höra min egen röst. Ringer mamma, så jag ska få höra en annan mänsklig röst.

När Anna är här är få min tillvaro konturer i form av en riktig dag.

Nu undrar du säkert var Fästmön är i det hela? Jo, hon finns kvar, men hon jobbar, har barn och katt med två kattungar. När Anna är här blir min tillvaro lättare och tydligare. Den får konturer i form av en riktig dag. Anna är med mig så ofta hon har möjlighet, men eftersom jag blir som hennes femte barn kan jag tänka mig att det blir ganska jobbigt. Jag vet inte vem Anna pratar med om detta eller om hon bär tyngden och oron inuti. Självklart blir det slitningar i vårt förhållande. Det sägs att svåra tider gör en starkare. Det är en underdrift att säga att vi har haft en och annan svår period under de åtta år vi har varit tillsammans – vi har haft det tufft nästan hela tiden. Inte har det underlättat heller att det under dessa år alltid har funnits människor som har tyckt/tycker att vi inte ska vara tillsammans, heller. Men kärleken är en stark kraft. Den ska varken du, jag eller nån annan underskatta!

 

Anna bjöd på fredagsfika, riktig gofika, på sin balle.

Den gångna helgen har Anna varit här. I fredags var hon ledig. En ledig dag – och vad ska en göra? Det blev en del vila innan vi tog oss iväg till Tokerian så att Anna fick handla hem lite. Hon ska vara hemma hos sig ett par dar, men kommer förhoppningsvis tillbaka hit nån dag den kommande veckan. Vi åkte ut till katterna på fredagseftermiddagen och kunde även ta en fika i eftermiddagssolen på Annas balle*.

 

 

 

 

 

En flaska Zensa blev det till fredagsmiddagen och till lördagskvällen.

Och det var tur att det blev gofika, för middagen blev väldigt sen – jag tror vi bänkade oss vid mitt köksbord nånstans mellan 19.30 och 20 på fredagskvällen. Jag hittade ett gott vin, Zensa, i vinskåpet, men eftersom vi inte vräker i oss vin för att bli fulla utan för njutningens skull blev det var sitt glas även igår kväll, efter att Anna hade jobbat dubbelpass (8 – 13, 15 – 21). Nej, hon hann inte komma hem emellan passen. (Vinet är ekologiskt, italienskt och fylligt, för övrigt, och passar till såväl mörkt som ljust kött. Och ostar. Det kostar 89 kronor flaskan på Systemet.) Efter maten glodde vi på sista delen av Black Work.

Igår var det lördag och Kulturnatt här i Uppsala. Jag klarade inte av att åka in till stan på egen hand, naturligtvis, så jag var hemma och tvättade, telefonerade först med mammas vän, senare med mamma själv 48 minuter; örat kokade), skrev och läste. Dan gick. På eftermiddagen tvingade jag mig över till Tokerian och köpte kycklingchorizo som jag åt med bröd, räksallad och mjölk till middag. Sen kollade jag på näst sista delen av Broadchurch som jag hade spelat in på DVD-hårddisken i torsdags kväll.

Det var mörkt strax före klockan 21 igår kväll när jag åkte och hämtade Anna från jobbet. Det var mörkt i morse vid halv sju när jag skjutsade henne. När jag kom tillbaka hem på morgonen idag lyckades jag slumra till ytterligare en stund, för ovanlighetens skull. Men jag fick ju ingen sovmorgon den här veckan, så det kunde jag väl få göra utan att få dåligt samvete? Nej. Samvetet gnaver. Och så tänker jag på vännen, som går upp klockan 3.45 för att pendla till sitt jobb… Hon är fantastisk som orkar!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min söndagsförmiddag har jag ägnat åt att ta hand om ren tvätt, bädda, diska, fördela medicin för mage och mot brister i dosetten samt skriva det här inlägget. När Anna slutar jobbet i eftermiddag åker jag och hämtar henne för vidare färd till Himlen i Förorten. Där ska vi stråla samman med barnafadern och sen stannar jag på middag med Anna och äldste bonussonen innan jag åker hem till mitt, lagom för att se Mammon.

I morgon är det måndag. Då väntar uppstigning senast klockan sju, jobbsökerier, skriverier, rapporteringar, prat med väggarna, en stunds läsning, rastlöshet, oro, ängslan… Det är hur livet är för mig.

Och har du orkat läsa hela det här inlägget är du välkommen att skriva några rader i en kommentar om hur DITT liv är.

*Annas balle = Annas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet som min tvätt: Tjockis-svart och vågat randigt

Ett inlägg om livet.

---

 

Den helige Franciskus vakar över mig när jag är hos mamma.

Nä. Den helige Franciskus vakar inte längre över mig och min bädd på golvet. Jag ligger ju numera i min alltför mjuka säng här hemma om nätterna. (Egentligen är det nog inget fel på sängen utan det är jag som är för fet för den.) På nattduksbordet har jag en skyddsängel och på väggen vid sängen ett krucifix och en ikon som pappas ena moster har målat. Rätt skyddad, med andra ord, nattetid. Jag är verkligen glad att jag kan sova så bra som jag gör, för dagar som igår dränerar mig på energi trots att minimalt blir gjort. Dessutom vet jag att efter en dålig dag måste det vända och komma en bra dag. Låt mig få tro att dagen idag är en av de senare!

Dan har i alla fall börjat bra och i effektivitetens tecken. Jag har bäddat, kört en maskin tjockis-svart tvätt och hängt tvätten. Det faktum att jag nästan bara har svarta kläder känner jag till sen tidigare. (Att jag har en fäbless för randiga strumpor kände jag däremot inte till. Av dagens tvättade elva par var nio randiga! Snacka om vågat med randigt på fötterna!..) Som om det skulle göra mig smalare… Nä, är en tjock så är en och den enda som kan göra nåt åt det är jag själv. Alltså använder jag svarta kläder i stället för att banta. Det senare gör ju alla andra så bra. Själv vill jag inte just nu. Jag gillar att tröstäta när livet är tufft, så jag får ta att jag är fet. Men sen, när jag väl bestämmer mig för att gå ner i vikt, tvekar jag inte en sekund på att det går lika bra som när jag slutade röka. Jag hade rökt i nästan 30 år. Sen tog jag en medicin till hjälp under sju veckor, men redan på den sjunde dan vilade jag var jag rökfri. I september är det elva år sen.

Av elva tvättade par var nio randiga. Här är fyra av mina randiga par strumpor.

Dessutom har jag sökt fyra jobb, bara så där HEPP! Ett av dem är klart mer intressant än de andra tre, men när det kommer till hopp om nytt jobb är jag aningen luttrad.

Skam den som ger sig!

tänker jag emellertid, för det är nåt jag har fått med mig hemifrån. Nån gång borde det bli min tur. Nån gång borde prövningarna upphöra. Samtidigt känner jag att dessa prövningar, som nu pågått i sex och ett halvt år, börjar ta ut sin rätt. Eller sitt fel. Det ironiska i det hela är att personen som gjorde mig detta illa själv har ett välavlönat jobb OCH en firma vid sidan av där h*n bedriver psykolog-verksamhet, en utbildning betald av vår gemensamma förra arbetsgivare, om jag inte är felinformerad. Samtidigt är jag väl inte förvånad. Man kan så ofta läsa artiklar om chefer som är psykopater och psykologer som är skolbokssjuka psykiskt. Vem vet, artiklarna kanske innehåller fakta och inte spekulationer..? (<== retorisk fråga).

Ibland gör det ont, detta jag skrev om i förra stycket. Andra gånger blickar jag inte bakåt utan framåt, för det är den enda väg jag kan ta. Man kan inte backa bandet Livet, vare sig det är tjockis-svart eller vågat randigt…

Ha en bra onsdag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Återhämtning och dummisar

Ett dundrande inlägg.

---

 

Först, innan jag börjar dundra: TACK till alla som gav mig vägledning i det låsta inlägget nedan! Det hela lär gå enligt planen!

---

 

Återhämtningsdryck för en tia? Nä, jag kör med kaffe och Ipren.

Det verkade som om alla i familjen hade ont i huvet med mera igår. Själv sparade jag min klumpvärk till idag. Ont, ont, ont i skallen och värk ner i nacke och axlar. Jag var trött i morse, men skuttade upp och skjutsade Fästmön till jobbet vid halv sju. De senaste morgnarna har jag varit pigg och vaken så dags, idag var det bara att krypa ner i sängen igen och dra täcket över sig. En tablett har jag tagit och nu är jag inne på min andra senapsmugg starkt kaffe – och det funkar! Jag känner tacksamt hur värken drar sig bort…

Igår kväll, när jag hämtade Anna efter jobbet, svängde vi in på ICA Heidan för ett par snabba inköp. Då såg jag på en skylt att man sålde Återhämtningsdryck för tio spänn. Ha, jag tror inte ett smack på såna drycker, jag återhämtade mig ju skitfint på egen hand, med tablett och starkt kaffe! Kanske jag ska tillverka en egen skylt samt ställa mig nånstans och sälja kaffe och Ipren? Fast nej. Då blir jag ju egenföretagare och såna gillar inte a-kassan. Däremot tycker alla på Arbetsförmedlingen att man ska starta eget. Då slipper de ju förmedla några jobb, vilket de ju inte gör där ändå. Snacka om att myndigheterna

1. inte samarbetar
2. drar åt olika håll
3. förvirrar ”kunderna”

Ja, jag dundrar idag, jag skrev ju det i början! Och nu fortsätter jag:

Ägaren till den här cykeln skulle troligen bötfällas för fara för annan genom att saker kan ramla av.

För ett tag sen läste jag i Metro att polisen hade gjort en insats (tidningens ordval) mot cyklister i Stockholm. Bland annat kontrollerade polisen cyklister i Götgatsbacken. På en och en halv timme tog de 19 cyklister som körde mot rött. Men det var ungefär dubbelt så många som bröt mot denna trafikregel. Polisen hann inte med att stoppa resten. En cyklist som bryter mot trafikreglerna riskerar att bli bötfälld, precis som andra trafikanter. Tyvärr kan man ju inte bli av med sitt körkort för cykel. Det är beklämmande hur många som inte klarar av ens de basala reglerna. Stopplikt och rödlysekörning är de vanligaste brotten cyklister begår. Men smakar det så kostar det! Här kan du läsa hur mycket!

Några som definitivt inte kan trafikreglerna är harpaltar och fåglar. Anna räddade livet på två harar i morse när hon gjorde mig observant på paret som stod vid vägkanten, redo att kasta sig framför Clark Kent*. När jag hade släppt av Anna vid jobbet och Clark och jag styrde hemåt igen observerade jag ytterligare en hare som skuttade – kors och tvärs som en cyklist – på gatan. Även denna klarade livhanken. Men hur det gick med kråkan, som flaxade in i min bil med en duns några minuter senare, vet jag inte. Jag stannade inte för att kontrollera. Nånstans måste jag dra min barmhärtighetsgräns och kråkor tillhör inte mina favoritdjur.

Har somliga ätit Dummy-piller, tro?

Andra levande varelser som inte kan trafikregler – eller i vart fall inte klarar av att parkera – är vissa bilister som stannar vid Tokerian. Man kan tro att de har ätit Dummy-piller. Utanför affären finns en vidsträckt parkeringsplats med infarten emellan. Det finns alltid lediga platser. Men framför allt ägare till BMW, Mercedes och Audi tycks ha problem att göra som man ska: ställa fordonet på avsedd plats. I stället stannar man helt enkelt utanför entréerna (det finns, förutom Tokerian, ytterligare tre affärer) – eller i närheten av, på gångbanan. Där sitter man sen, gärna med motorn på för det kan ju vara varmt eller kallt ute, och så måste man ju dundra musik, och fipplar med sin mobil medan ens sällskap är inne och handlar. För min del är det inga större problem. Även om jag har ont i fötterna orkar jag gå runt bilarna. Men jag tänker på dem som är rörelsehindrade och kanske kommer med rollatorer, rullstolar eller permobiler. De kommer inte fram utan tvingas ut på ett ställe där många bilar passerar. (Bilar, i vilka det sitter bilister som letar parkeringsplatser och kanske inte är helt fokuserade på annat.) Personerna i bilarna som står utanför entréerna är inte ett dugg handikappade. Jag har aldrig nånsin sett nåt handikapptillstånd i ett enda sånt bilfönster. Annars finns det ju ganska många handikapplatser på själva parkeringen, men nära ingångarna.  Jag tycker att det är dåligt, dåligt, dåligt – och framför allt, jävligt slött. Det är några meter till närmaste parkeringsplats, liksom! Orkar inte den fina bilen ta sig dit eller klarar föraren inte av att parkera i en ruta? Jag undrar – och dundrar!

Slutligen: Jag har så otroligt svårt för den där människan som varje morgon ser samma TV-program och bara Twittrar en massa negativ kritik om programmet, programledare, gäster, innehåll etc. Ett tips: stäng av TV:n!!!

Nu ska jag sluta innan taket flyger av. Det är dags att inta lite frukost och därefter ta tag i hushållsarbete. Jag har lakan att vika, sopor att gå ut med, sängar att bädda och inte 17 blev det städat här igår, heller… Dessutom… vad i hela friden ska jag laga för mat idag till mig och Anna??? Det är mycket att tänka på.

Ha en skön söndag! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Högar med ord

Ett inlägg om det skrivna ordet.

---

 

Jisses så många ord jag har skrivit den senaste tiden! Inte behåller jag dem för mig själv heller, jag skickar dem vidare. Jag när nån sorts förhoppning om att nån ska nappa och välja just mig för det jag kan. Det är svårt att hålla modet uppe när det bara kommer nej, nej och nej till svar. Men skam den som ger sig! I högen nedan ligger över 200 ansökningar. Det räcker med att en enda av dem når fram till nån som säger ja. En.

Sökta jobbhögen nu på morgonen den 14 oktober 2014.

Jag har skickat iväg andra ord också. Jag är van vid att få nej och misstänker starkt att detta svar trillar in även här. Men självklart när jag en förhoppning även i detta fall. Samtidigt känns det OK att ha fått ihop det jag har fått ihop, även om det bara skulle vara för mig själv. Kanske kan jag gå vidare nu, också utan några svar från ett visst håll. Jag tror inte ens att jag skulle ta chansen om det fanns möjlighet till en konfrontation och en frågor-och-svar-stund. Ärligt talat skulle jag inte stå ut en sekund i somligas närvaro. Men det klart… Vissa dar undrar jag vad h*n gör med alla sina pengar och bostäder och bilar. Och lite avundsjuk är jag på sätt och vis. Mest för att jag inte har kunnat ge min familj det h*n har kunnat – h*n tog ju ifrån mig grunden.

Fast pengar är inte allt. Framför allt ger det ingen garanterad lycka. Och jag har en bestämd känsla av att det inte är så lyckat som en del tycks vilja visa upp. Varför skulle det annars finnas ett visst intresse för yngre, kvinnliga förmågor? Beats me.

Idag lägger jag ingen lök på laxen, men jag ska servera extrapris-lax med potatis och sås i afton. Fästmön tillbringar dagen med sin äldsta dotter och dimper sedan ner här. Anna höll hög hastighet hela dan igår, så jag tänkte att hon skulle få slippa att stå i nåt kök idag. Bara sitta, i stället.

Och själv sitter jag i mitt arbetsrum och fantiserar om hur jag ska få plats med ännu fler ord här. Ord i tryckt form. Jag behöver minst två bokhyllor till för att få ordning på torpet! Men var ska jag ha dem? Jag går och viker lakan och bäddar medan jag funderar.

En del av mina böcker. Det finns flera lika överfulla hyllor längs en annan vägg i rummet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kärlek!

Ett lappskt inlägg.

---

 

Vad är väl kärlek om inte en sån här handtextad lapp vid huvudkudden, upphittad när man ska bädda?

Kärlek!

Och avsändare är förstås Fästmön, det kunde INTE vara nån annan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blått, rött och förändring

Ett förändringsinlägg.

---

 

Det är inte OK att spika mellan klockan 22 och 22.20 en söndagskväll, tycker jag.

Det har varit val i Sverige. Igår kväll hade vi SvT:s valprogram på TV:n fram till läggdags, för det var ju verkligen spännande. Men Fästmön skulle upp tidigt för att börja jobba klockan sju och jag lovade att skjutsa henne, så vi släckte ner vid 22-tiden. Tyvärr gjorde inte andra det utan tyckte att det var en bra tid att spika på, mellan klockan 22 och 22.20, ungefär. Tack och lov upphörde det innan jag blev klarvaken! Jag hade liksom ingen som helst lust att hoppa ur sängen och i kläderna för att plinga på nåns dörr och påtala det självklara: man spikar inte efter klockan 22 i ett flerfamiljshus. Tänk att människor inte kan förstå det! Det är väl en sak om man inte har läst bostadsrättsföreningens regler eller struntar i dem, men man kanske kan tänka lite själv vad som är passande och vad som är mindre passande. Eller också gör man saker för att jävlas.

Blått i skyn, men de röda kommer starkt.

Idag tittar jag på valsiffrorna såväl lokalt som på riksnivå. Jag kan berätta att jag inte röstade på nåt parti som har ändelsen -demokraterna i sitt namn. Men det är skrämmande att se att ett av dessa partier har fått hela 6,6 procent av väljarnas röster här i Uppsala i kommunalvalet. Det är fem mandat.

Valdeltagandet i Uppsala låg på 83,7 procent. Det kan tyckas högt, men jag kan inte låta bli att undra var de 16,3 procenten som inte röstade höll hus. Slött! I Uppsala blir det i alla fall maktskifte, från blått till rött. S, MP och V får egen majoritet i kommunfullmäktige. Men resultaten är förstås fortfarande preliminära.

Hur det gick i landstingsvalet är inte mycket att orda om, eftersom jag tycker att landstingen ska läggas ner och dess verksamheter tas över av stat och kommun. Men trenden håller i sig även där – partiet med en blå blomma, som påminner lite om en majblomma, är det parti som har ökat mest och fick hela åtta procent av rösterna.

Jag tittar också på hur folk i området där jag bor har röstat på riksnivå. Här är sossarna starka. Men mer skrämmande är att partiet som fick 6,6 procent av rösterna i kommunen här har fått 7,4 procent. Partiet fick hela 69 röster av mina grannar. Högt, men tack och lov inte lika högt som i Järlåsa där 149 personer gav partiet sina röster. Valdeltagandet i min valkrets var 85,1, också något högre än i hela Uppsala.

Vad ska man säga sammanfattningsvis om resultatet då? Tja, jag tycker att det inte var nåt oväntat resultat och jag har en del förväntningar.

Tre jobb har jag sökt idag på morgonen och när jag har bäddat och stoppat in linserna i ögonen ska jag ta upp bokskriveriet. Jag räknar med att kunna skriva om det första halvåret förra året.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så jag har nåt roligt och intressant att läsa när jag gör pauser i mitt skrivande!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Drömmar och verklighet – action så det förslår

Ett händelserikt inlägg.

---

 

Programledaren Tom uppmanar på webbplatsen folk att skicka in sina roliga hemfilmer. De kan vinna upp till 100 000 dollar…

Inte blev det nån lång lördagskväll för Fästmön och mig igår. Men vi avnjöt oståkexåvinådruvoråetthalvtpäron och kollade lite på TV. Medan vi mumsade på chiligorgonzola för första gången flabbade vi åt djur som kliade sina arslen på TV. Såna är vi! När ett av de bästa pro-grammen svensk television sänder en lördagskväll är Americans funniest home videos blir det så. Sen tittade vi på kvällens riktiga höjdpunkt, i alla fall och rundade av med att se en del av en film om två politiker som blir kära i varandra. För att detta senare skulle bli en film har man gjort politikerna till både politiska motståndare och bögar. En av dem är dessutom gift med en kvinna. Ja, ja, jag läste hellre min bok på gång…

Anna somnade nästan så snart hon lagt ner huvudet på kudden. Jag läste en stund, sen föll även jag i sömn. Och drömde… Jag har börjat drömma så mycket och ofta om nätterna. Det är rena actionrullarna som spelas upp med Yours truly i huvudrollen, så vissa morgnar är jag helt slut när jag vaknar. Den senaste tiden har jag drömt var och varannan natt om min nästanbror. Jag känner mig smått löjlig när jag då och då måste skicka sms till honom för att kolla så att allt är OK. Så mycket som han har deltagit i mina drömmar torde nämligen han också vara rätt slut om morgnarna…

På den bästa arbetsplatsen var det högt i tak…

I natt drömde jag om den bästa arbetsplatsen jag har varit på. För ett tag sen fick jag ju lite nyheter därifrån – både roliga och mindre roliga. Nattens dröm var i alla fall positiv – ett av dess huvudteman var att en av doktoranderna, J, hade fått en forskarstjänst vid institutionen och var på väg att göra akademisk karriär.

Den verklighet jag vaknade till var dimmig och disig. Jag fick sovmorgon i morse. Anna hade stigit upp i ottan och promenerat till jobbet. Fattar inte hur hon orkade gå upp så tidigt, klockan femnånting, och sen promenera till jobbet ett par stadsdelar här ifrån. Men hon kan vara ganska envis och bestämd, Anna, och igår kväll sa hon att hon ville gå, trots att jag erbjöd skjuts. Jag tänker i alla fall sitta i bilen utanför hennes jobb idag när hon slutar, klockan 14.

Jag ska gå och rösta idag.

Men dagens viktigaste händelse här ute i verkligheten är förstås att det är valdag. Jag ska sörpla i mig min andra senapsmugg kaffe – ja, jag dricker kaffe ur en brun mugg som det har varit apotekssenap i – bädda och duscha. Sen stegar jag iväg med legitimation och röstkort för att rösta på en närbelägen skola. Det är enda gången jag sätter mina hälsporrar där. När jag röstar, alltså. I år känns valet mycket mer spännande än tidigare år. Kanske för att jag själv tänker rösta på vad somliga skulle säga är ”andra sidan” och några ”den rätta sidan”. För mig är det den enda sidan, det enda parti som har bra svar på nio av tio av mina frågor. Så särskilt svårt blir inte valet för min del. Kvällens mest spännande på TV lär i alla fall bli programmen från valvakorna. Om man nu kan hålla sig vaken och glo, åtminstone en liten stund. Innan man faller ner i sina actionfyllda drömmar, vill säga…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det skrivs

Ett skrivande inlägg.

---

 

Det skrivs…

Oj vad det skrivs just nu – på många håll och kanter. Jag är inte den enda i familjen som gör det heller. Igår kväll stöttade jag yngsta bonusdottern när hon skulle skriva kommentarer till Uppsala kommuns yttrande. Det är viktigt att det blir rätt och bra. Senast i morgon, torsdag, ska hennes kommentarer vara inskickade, nämligen. Inte lätt när det är känslomässigt jobbigt – och dessutom väldigt förkylt. Men Frida är en envis tjej, modig dessutom. Jag tror att det går bra. Jag vill tro att det går bra och att kommunen tar sitt ansvar och hjälper henne. Om inte tjänstemännen gör det så borde politikerna gå in och kräva det – och inte bara komma med fagra vallöften som är luft..? Här kan du läsa vad Fridas pappa skriver om Uppsala kommuns yttrande. Han är inte nådig…

Min morgon har inletts med att skriva två jobbansökningar. Fast först fick jag förstås leta annonser. Jag kan meddela att det har tunnats ut rejält den senaste månaden. Samtidigt är jag inte alltför orolig. Jag har verkligen sökt massor med jobb. Den här svängen, jämfört med förra året vid den här tiden, har jag inte fått så många nej heller. Kanske, kanske kan det där drömjobbet bli mitt. För när man söker många jobb är det ju ett och annat som man helst vill ha. För tillfället har jag två såna ansökningar inne och det är dessutom jobb som finns här i Uppsala… Annars finns de flesta jobb i Stockholm med omnejd. Det känns tufft att tänka på pendling, men om andra kan det så kan väl jag.

Finns drömjobbet vid regnbågens slut?

 

I morse fick jag lite sovmorgon. Fästmön klev upp och traskade iväg till jobbet med apostlahästarna. I gengäld har jag lovat att hämta henne idag när hon slutar, runt 16.30. Igår slutade hon klockan 16, men kom inte iväg från jobbet förrän 40 minuter senare. Det är väldigt kort om folk som arbetar där just nu. Däremot är det inte kort om folk som bor där och som behöver vård och omsorg. Anna har åtagit sig extrapass nästa vecka.

Idag händer inte så mycket annat här än vad som hände igår. Jag ska bädda och ta reda på torr och ren tvätt. Därefter tar jag itu med nästa halvår i mitt liv, hösten 2012. Det vill säga, jag skriver om det. Igår satt jag sex timmar och skrev om det första halvåret. Det tog en timme per månad. Totalt sett blev det en knapp sida per månad. Men, som sagt, underlaget är digert. Och texten på sidorna ska senare fyllas ut – om det behövs – och textstycken flyttas om. Totalt har jag nu skrivit 90nånting sidor – i ett utrymmessnålt typsnitt och inte med nåt extra radavstånd eller så. Överst på sidan jag ska påbörja strax ska det stå Kapitel femton.

Vi hörs senare idag, nån gång! Jag blir jätteglad för en liten hälsning i en kommentar här! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det gäller att inte tappa sugen…

Ett självpeppande inlägg.

---

 

Inte riktigt sommar de senaste dagarna.

Det har inte riktigt varit sommar de senaste dagarna. Igår började många jobba igen efter sina semestrar. Och här sitter jag, fullt kapabel och relativt frisk och gör… allt för att inte tappa nån sug.  Fästmön tillhör sen igår de arbetandes skara. Genom att hon är hos mig just nu är det lättare för mig att hålla ihop mig själv och tillvaron. Struktur, liksom. Dessutom skärper jag mig lite extra för att inte tappa nån sug när Anna är här.

Ingen förstår nog riktigt hur det är – om man inte själv har varit i samma läge. Det känns som om en del aldrig uppskattar den grundtrygghet de faktiskt har. Det gjorde inte jag heller – tills katastrofen kom. Att bara fixa en inkomst är inte alltid så lätt. När tillvaron också just nu omfattar att stångas med a-kassan blir man lätt trött. Det tar på krafterna och energin, sånt jag borde lägga på det väsentliga, nämligen att söka jobb.

I morse klev jag upp 20 minuter över sex. Jag hade lovat att skjutsa Anna till jobbet. Det gör jag så gärna, det är inget Anna ber mig om utan jag erbjuder mig. Det ger mig nånting att göra en stund och det gör att jag känner mig behövd. Och så får jag visa min omtanke om nån som jag älskar. Jag har också lovat att skjutsa Anna till en kurs i eftermiddag. Den ligger på ett lite avsides ställe och på andra sidan stan från hennes jobb sett. Inte är det några problem, jag måste ändå ut och handla.

På seneftermiddagen får jag besök av A som har lovat passera här på vägen hem från jobbet med en bok jag ska få låna. Det är uppföljaren till En man som heter Ove av Fredrik Backman. Uppföljaren, Min mormor hälsar och säger förlåt, har visst inte fått lika bra kritik som Ove-boken, men jag lyssnar inte på sånt utan läser själv och bildar mig en egen uppfattning.

I kväll blir det en tur ut till Förorten. Anna behöver hämta nåt. Även Förorten och ställena där ute ligger lite avsides – åtminstone sommartid, tycker det lokala bussbolaget (det är väl fortfarande sommartidtabell hos UL, tror jag, och vissa bussar går bara en gång i timmen).

Min aktuella att-göra-lista.

Och jag då? Vad gör jag för mig själv idag? Tja, jag har damm-sugit efter intressanta lediga tjänster att söka och inte hittat nån enda idag – hittills. Jag har ju redan sökt de flesta intressanta jobb som finns ute just nu. Det handlar om 70 sökta jobb. I juli. Jag tycker att det inte är särskilt få. Dessutom är det ju lite väntans tider för mig – på flera sätt. Spänningen är snudd på… olidlig.

För att inte tappa sugen har jag för övrigt en att-göra-lista som ligger i köket. Den har emellertid fått väldigt många bockar nu, så jag måste nog skriva rent den för att få bättre överblick och kanske komplettera med nåt. Rent allmänt börjar det redan kännas tradigt att gå och dra. Jag borde ta tag i skrivandet, om inte annat, men jag har en plan för det om saker och ting går i lås. Trots allt är en tredjedel inte så pjåkigt att ha fått till trots gungande tillvaro. (<== jag peppar mig själv).

Men den här dagen har nyss börjat. Jag har skjutsat Anna till jobbet, jag har bäddat, perkolerat kaffe och tryckt i linserna. Dags att ta en dusch och spola av sig känslan av tappad sug.

Och Robin Williams hittades död i natt, svensk tid. Det är synd. Jag gillade en del av hans prestationer, särskilt i filmer som Garp och hans värld, Good morning, Vietnam, Döda poeters sällskap, Uppvaknanden, Fisher King och Välkommen mrs Doubtfire. Tro det eller ej, men jag gillade Robin Williams redan som Mork i Mork & Mindy på TV… Men kändisskapet har ett högt pris. Det sägs att Robin Williams var missbrukare och att han tog sitt eget liv. Fruktansvärt tragiskt, om det är sant. Oavsett dödsorsak, säger jag:

Na-noo, na-noo

Det betyder ungefär

Sov gott, Robin Williams!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mitt spännande liv

Ett något svettigt inlägg.

---

 

Nu hjälps både pappa och mamma Talgoxe åt att fixa käk till sina skrikande ungar, men på bilden är det bara pappa T som syns. Tänk att barn alltid är så utsvultna. 

Varmt är det, ifall nån har missat det. Det gör att mitt liv blir ännu mer spännande än fru Deskmeduls, hon som kom ut och BLÄNGDE på sin granne nyss för att han körde en kort stund med en trimmer på sin uteplats vanligt, eftersom jag inte orkar göra så mycket. Det mest upphetsande just nu är att se mor och far Talgoxe flyga in och ut i boet bakom ett glasspapper (!) i väggen på min balle*.  Jag sökte lite info igår på webben och kom fram till att de behöver vatten. Ställde därför fram en blå glassbytta med vatten, hunden Elvis före detta vattenskål när han var på besök. Paret Talgoxe är väldigt skyggt, men de brukar vänja sig efter ett tag att jag och Fästmön sitter där.

Jag rev ner det mesta som stod på diskbänken, somligt hamnade i hon – till exempel tvål-kon.

Medan Anna bäddade försökte jag också göra lite nytta. Knöt ihop två två soppåsar och skulle torka av den ena sophinkens lock med lite Mr Muscle. Plötsligt rev jag ner det mesta som stod på den delen av diskbänken. Somligt hamnade i hon, till exempel tvål-kon och potatisborsten. Nej, det här ser ut att bli en riktigt spännande dag, jag som ska STÄDA och allt. Undras vad som kan inträffa då…

Vidare har jag jagat insekter.  En fet svart humla surrade omkring i gästrumsfönstret och hittade inte ut trots att det står på glänt. Jag skrek och flaxade med armarna, Anna kom med goda råd om glas och papper, men hjälpte inte till ett dugg. Till sist gick jag ut i köket, tog Annas vattenglas (moahahahahaaaaa……..), en tidning och lyckades fånga Den Svarte inuti glaset. Fick sen ut Monstret tack och lov.

Därefter satte jag mig en liten stund vid datorn för att knacka ner dessa rader. Då hörde jag även i arbetsrummet ett irriterande surr. Det var en fet geting och såna är jag livrädd för. Skrek i falsett den här gången och hoppade upp från skrivbordsstolen med flaxande armar. Anna tittade på och skrattade. Den här gången visade jag ingen pardon gentemot Anna Odjuret. Efter några tafatta försök att mota ut det genom det öppna slog jag helt enkelt ihjäl det. Med TV-tidningen.

Nu har jag haft alldeles för mycket spänning i mitt liv, så jag ska sätta mig på ballen en stund och läsa tillsammans med Anna innan det är dags att skjutsa henne till Äldreboendet. Ja, hon bor ju inte där, utan jobbar. Och medan hon jobbar ska jag städa. Jajamens! Jag ser för mig hur dammsugaren börjar brinna och vitrinskåpet med alla glasen vippar… Mitt liv är ju så fantastiskt spännande…

*min balle = min balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »