Pappersvändning – the true story

Ett pappersvändande inlägg.

---

 

Ibland överträffar verkligheten fiktionen. Jag piskade mig till att göra en rejäl pappersvändning idag, eftersom morfars skrivbord, på vilket en enorm hög papper låg, hotade med att kollapsa. Den enorma högen fördes under ett visst stånkande till köksbordet av utrymmesskäl och av ergonomiska skäl. Jag behövde plats för att vända papper till flera högar och jag behövde göra det stående, i en bra arbetsställning. Men ett hem är inte ett kontor, kan jag och ryggen med mera konstatera.

En enorm pappershög fördes till köksbordet för att vändas till två högar.

Verkligheten, ja… Att få svart på vitt på aktuellt läge kan vara otroligt jobbigt. Men det finns alltid såna som har det värre. Grekerna, till exempel.

Tre Uppsalahögar: en ”Nej!”, en snart före detta enorm och en ”Hopp”.

De två nybildade högarna stod för ”Nej!” respektive ”Hopp”. Ett tag rådde ganska stort kaos bland papperen. Men snart började de två nya högarna bli rätt prydliga.

Två rätt prydliga högar på väg att bildas.

Medan jag stod där och vände papper funderade jag över det här med att svara. Alla mina papper har nämligen inte fått svar på sitt innehåll. Vissa företag är sämre än andra på att svara. Att det ska vara så svårt…

Till sist var den enorma högen försvunnen och ersatt av två prydliga högar med papper (och en liten hög med ett par kuvert). Dessvärre är ”Nej!”-högen högre än Hoppets hög. Realism.

Två högar med papper. Den vänstra är dessvärre ”Nej!”-högen. Hoppets hög, den högra, är betydligt lägre.

Eftersom det krävs att jag alltid måste kunna bevisa att jag inte fuskar, sparar jag samtliga papper. Men ”Nej!”-högen har flyttats till ett hyllplan i mina nyrensande och omstuvade bokhyllor. Hoppets hög bildar en inte lika enorm hög som tidigare på skrivbordet.

”Nej!”-högen fick plats ovanpå en gammal ”Nej!”-hög på ett hyllplan. Clownen i gult tittar på med tårarna rinnande ner för porslinsansiktet.

Sen plingade det på dörren. Utanför stod en postflicka i små shorts med ett XL-paket till mig. Vad kan det innehålla för spännande? Om jag inte gissar fel innehåller det gratisjobb för min del, förhoppningsvis ett kärt sådant.

Spännande? Troligen gratisjobb, men det kan ju vara nog så kärt.

 

Nu ska jag gripa mig an nästa vändningsprojekt. Synd att jag inte får lön för det. Jag är en jävel på att vända papper, sortera och framför allt strukturera.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Högar med ord

Ett inlägg om det skrivna ordet.

---

 

Jisses så många ord jag har skrivit den senaste tiden! Inte behåller jag dem för mig själv heller, jag skickar dem vidare. Jag när nån sorts förhoppning om att nån ska nappa och välja just mig för det jag kan. Det är svårt att hålla modet uppe när det bara kommer nej, nej och nej till svar. Men skam den som ger sig! I högen nedan ligger över 200 ansökningar. Det räcker med att en enda av dem når fram till nån som säger ja. En.

Sökta jobbhögen nu på morgonen den 14 oktober 2014.

Jag har skickat iväg andra ord också. Jag är van vid att få nej och misstänker starkt att detta svar trillar in även här. Men självklart när jag en förhoppning även i detta fall. Samtidigt känns det OK att ha fått ihop det jag har fått ihop, även om det bara skulle vara för mig själv. Kanske kan jag gå vidare nu, också utan några svar från ett visst håll. Jag tror inte ens att jag skulle ta chansen om det fanns möjlighet till en konfrontation och en frågor-och-svar-stund. Ärligt talat skulle jag inte stå ut en sekund i somligas närvaro. Men det klart… Vissa dar undrar jag vad h*n gör med alla sina pengar och bostäder och bilar. Och lite avundsjuk är jag på sätt och vis. Mest för att jag inte har kunnat ge min familj det h*n har kunnat – h*n tog ju ifrån mig grunden.

Fast pengar är inte allt. Framför allt ger det ingen garanterad lycka. Och jag har en bestämd känsla av att det inte är så lyckat som en del tycks vilja visa upp. Varför skulle det annars finnas ett visst intresse för yngre, kvinnliga förmågor? Beats me.

Idag lägger jag ingen lök på laxen, men jag ska servera extrapris-lax med potatis och sås i afton. Fästmön tillbringar dagen med sin äldsta dotter och dimper sedan ner här. Anna höll hög hastighet hela dan igår, så jag tänkte att hon skulle få slippa att stå i nåt kök idag. Bara sitta, i stället.

Och själv sitter jag i mitt arbetsrum och fantiserar om hur jag ska få plats med ännu fler ord här. Ord i tryckt form. Jag behöver minst två bokhyllor till för att få ordning på torpet! Men var ska jag ha dem? Jag går och viker lakan och bäddar medan jag funderar.

En del av mina böcker. Det finns flera lika överfulla hyllor längs en annan vägg i rummet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nobelpriset och annat litterärt och medialt

Ett litterärt inlägg.

---

 

Belöningen!

Nu har jag lagt ner pennan (eg. slutat hamra på tangentbordet) för det jag har skrivit på under några månader. Det kan bli en tillfällig nedläggning, men det kan också bli den sista vad gäller vissa ord – och en, vid det här laget, ganska stor pappershög. Från och med nu gäller med all säkerhet tystnad från min sida kring den specifika pappershögen. Jag ber dig respektera det och inte utsätta mig för frågor. Det kommer nämligen att bli skitsvårt, men jag måste stänga min muntliga dragkedja. Här. Nu.

Belöningen för utfört arbete – och dagens sökta jobb – blev ett par knäckemackor med leverpastej och gurka och två glas mjölk. Jag slarvar så förbaskat med näringsintaget och måste äta gris, som jag inte äter i vanliga fall. Illamåendet har dansat rumba i min mage, men förhoppningsvis håller mackorna och mjölken det i schack nu.

Affe himself.

Nåt Nobelpris för det jag har skrivit förväntar jag mig inte. Men på torsdag klockan 13 delas årets pris i litteratur ut. Som vanligt hoppas jag på Joyce Carol Oates, men Haruki Murakami är också en tänkvärd kandidat. Nytt för i år är att man måste vara journalist, representera bokbranschen eller vara samarbetspartner med Svenska Akademien för att få delta i Börssalen när tillkännagivandet görs. Ett sånt deltagande måste också föranmälas. Det har varit lite rabalder kring detta, men jag kan tänka mig att det handlar om såväl säkerhet som fysiskt utrymme. Hur som helst, jag tycker förstås att det är lika spännande som alltid och ska försöka följa tillkännagivandet via nån livesändande tidning. Men jag skulle kunna anmäla mitt intresse och gå dit, jag har ju faktiskt Svenska Journalistförbundets presskort…

Nåt spännande på TV?

Den skarpsynte ser på bilden av mina mackor att jag läser TV-tidningen. I högra hörnet skymtar en penna. Ja, jag erkänner: det är en av mina egenheter att köpa TV-tidningen varje vecka, läsa och markera vilka program jag ska se eller spela in. De kommande dagarna har jag markerat Downton Abbey, som har säsongspremiär i SvT1 klockan 21.30 på lördag (totalt blir det åtta delar) och Veckans brott, också säsongspremiär och SvT 1 men på tisdag klockan 21 (tio avsnitt). På lördag tror jag att en viss Pinne sitter klistrad framför burken och på tisdag gör definitivt jag det – jag bara älskar kombon Leffe – Camilla Kvartoft! I söndags somnade jag ifrån Poirot, så jag fick aldrig veta vem mördaren var. Den här söndagen ska jag eventuellt i stället titta på Fjällbackamorden: Strandridaren, som går på SvT1 mellan 21 och 22.30 – kanske bättre tid för kvällströtta mig. Filmen ska för övrigt inte ha visats på SvT tidigare.

Men nu ska jag läsa lite tidningar på nätet innan jag åker och hämtar hem min överjobbande Fästmö klockan 16. Jag har ringt och bokat tid för bilservice och hjulbyte i mitten av november. Till dess måste jag spara ihop 5 000 kronor. Jag får helt enkelt öppna Katastroflådan och hoppas på tur.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tid att förnedra sig, att blogga och att räcka till

Ett inlägg om dagens prövningar och några andra tankar.

Idag ska jag alltså till Arbetsförmedlingen och förnedra mig. Jag kan nästan inte förklara hur det känns, detta att ha ett välfyllt CV med många varierande kompetenser och erfarenheter, och ändå få förödmjuka sig, förnedra sig med att prata med en okänd människa om det som är jobbigast i mitt liv just nu. En människa, som jag gissar har till uppgift att tala om för mig att jag är otillräcklig, att jag inte gör tillräckligt för att förändra min situation och sånt.

Min pappershög med sökta jobb är nog inte tillräcklig. Notera att bilden är gammal och högen högre idag.

I mitt stilla sinne – och på min blogg – undrar jag om såna människor nån gång har varit i min situation. Om de ens kan stava sig till en ansökan. En del är säkert jättekompetenta, men jag har stött på människor som har visat stora brister. Och när man inte ens klarar av att påanmäla en arbetssökande till denn*s a-kassa eller att det ska ta över två månader att utse en handläggare till en arbetssökande… Då kan man inte ha nån vidare positiv syn på såna som jag.

Och synen är resiprok, kan jag meddela! Efter liknande såna tabbar ger jag inte mycket för somliga på Arbetsförmedlingen. Långt ifrån alla är mindre lyckade att arbeta där, men med tanke på att man håller människors väl och ve i sina händer borde alla vara jätteduktiga. Så är det inte. De jätteduktiga existerar, men de är få.

Med dessa positiva tankar – tjolahopp, liksom! – ska jag infinna mig klockan tio idag. Och bereda mig på lång väntetid innan jag får mina fem minuter, allt enligt kallelsen. Tur att jag har en spännande bok på gång, som jag kan läsa. Bara det att det brukar vara ett jättesorl eftersom jag inte är ensam som väntar på tur (otur?)… Jag blir jämt så trött i huvudet efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Och ändå har jag till 90 procent av tiden alltid bara suttit och väntat… Slöseri med allas tid och kraft, tycker jag.

_____________________________

Igår blev jag så ledsen när jag läste på en blogg om en persons, enligt min åsikt, ganska nedlåtande tankar om skälen till att människor bloggar. Bloggaren, som nu skriver allt mer sällan, enligt egen utsago, har inte längre behov av att bli sedd genom sin blogg utan får nu uppmärksamhet av sin partner och via sitt arbete. Så bra då! Men nu är det ju inte alla som är lika lyckligt lottade som just den personen.

Många bloggar säkert för att bli sedda och hörda. Det är inte mitt syfte med den här bloggen, inte primärt i alla fall. Jag skriver för att överleva, för att utveckla mitt skrivande, för att ventilera (mest häva ur mig). Ofta har jag god lust att stänga av kommentarsfunktionen helt, för jag skriver verkligen inte för andra. Men samtidigt har jag kontakt med en del vänner via bloggen. Det är vänner som jag, av olika skäl, inte kan träffa på så många andra sätt än via bloggen eller sms.

Jag blev ledsen.

Men så klart att det är roligt att få kommentarer och att människor som läser ibland kommenterar att de får nåt ut av det jag skriver. Då är det ju en viss bi-nytta med mitt bloggande, trots allt! Att jag sen också tjänar lite pengar på vissa inlägg – verkligen inga miljoner! – är en bonus. Som arbetssökande behöver jag varenda krona jag kan tänkas tjäna! Och för att få uppdrag krävs att jag visar upp besöksstatistik som är… ”intressant”… Så visst, ibland skriver jag också för att få uppmärksamhet, det får jag lov att medge när jag tänker efter.

Sagda bloggare ovan är inte alltid så smidig i sina ordval. För ungefär ett år sen fick jag höra att det är värre när en ung person får cancer än en äldre. Just då var jag mitt uppe i att vänta på ett besked om mina tumörer var godartade eller elakartade… Jag tror inte personen ifråga förstod hur illa dessa ord gjorde mig… Eller också gjorde h*n det och syftet var att såra. Det vill jag emellertid inte tro!

Med dessa sista rader vill jag få dig att förstå att våra ord är viktiga. Vi måste tänka efter ibland, inte bara babbla. Att gång på gång få höra att jag ska ta nya tag är som att säga till mig att jag ska rulla upp den där stenen för berget en dag till. Vissa dagar orkar jag inte. När jag är ensam kan jag ligga på golvet och bara gråta en vanlig tisdag. Andra dagar är självförtroendet på topp och jag glider framåt i tillvaron.

Jag är fullt medveten om att det alltid finns människor som har det värre och svårare än jag. Men min energi går just nu helt åt till att komma ur sängen, att motverka så att jag inte lägger mig ner på golvet och gråter i flera timmar ytterligare en dag, att inte låta mig lura mig själv att hoppa framför tåget, typ. Jag struntar inte i dem som har det värre än jag, men jag har inget enda uns kraft över till dem just nu. Så självisk är jag.

Och jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag eller ska jag inte..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Minus!

Ett inlägg om lite minus.

Idag är det kallt. Termometern talade sitt tydliga språk i morse. Strax efter klockan sju tog jag den här bilden:

Minusgrader! Hela 3,6 sådana.

Fästmön börjar jobba klockan 13 och vi har bestämt oss för att promenera dit. Ja, jag kanske inte går hela vägen utan en bit, bara. Sen i kväll när hon slutar tar jag bilen och hämtar.

Min morgon har jag ägnat åt att leta intressanta jobb att söka. Jag hittade ett. Det tog ganska lång tid att få till det hela rent administrativt. Naturligtvis beroende på ett überkrångligt webbformulär där man ska fylla i typ alla poster man har på sitt redan skrivna CV i Word… Så onödigt mycket tid!

Vidare har jag förberett mig lite inför uppföljningen på Arbetsförmedlingen i morgon. Det är ett faktum att det finns många färre jobb för mig att söka just nu. Det stressar mig, eftersom a-kassan sätter press på Arbetsförmedlingen att sätta press på såna som mig. För söker vi inte massor av jobb hotas vi med att inte få nån ersättning från a-kassan. Den här veckan har jag bara hittat fyra jobb att söka. Jämför det med mellan 15 och 30 per vecka, som det var för nån månad sen …

Min pappershög med sökta jobb.

Ungefär hälften av mina ansökningar hittills är fortfarande aktuella. Men om jag knappt lyckas söka ett jobb om dan att söka och samtidigt får tre nej per dag kanske du ser att ekvationen inte går ihop. Resultatet hamnar på minus. Jag vet inte vad jag ska göra och hos Arbetsförmedlingen får jag ingen hjälp. I morgon får jag fem minuter till uppföljning. That’s it!

Inget roligt att se fram emot den närmaste tiden heller. Anna försvinner till sina barn på fredag och blir mamma på heltid igen under två veckor, medan jag vandrar omkring i min hemmabubbla. Nästa vecka har jag i alla fall planerat in storstädning. Måste göra nåt med mina händer, känner jag.

Telefonerade med min egen mamma igår och hon hade fortfarande inte fått blanketten för ansökan om riksfärdtjänst. Den måste vara inlämnad ett visst antal veckor före planerad resa. Hon är jätteorolig att inte få tillbringa sina tre veckor över jul och nyår hos mig. Nu ältar hon det faktum att blanketten inte har kommit. När den väl har kommit och hon har fyllt i den och skickat in den kommer hon att älta och oroa sig över ett eventuellt negativt besked. Jaa, jag är min mors dotter, för jag är likadan…

Men jag tycker bara att julen är jobbig och deprimerande och full av krav. Jag har en dröm om hur jag skulle vilja fira den, men den drömmen tycks inte bli verklighet. Så nu är det mamma och jag – i tre veckor. Jag är glad att vi slipper sitta ensamma på var sitt håll i alla fall. Det var inte så roligt förra året, men samtidigt var jag ju nyopererad och hade ingen möjlighet att ha mamma här eftersom inga lyft var tillåtna. I år mår jag inte på topp av andra skäl. Ekonomiska, till exempel. Det är en hel del som ska få julklappar och sen ska det vara mat och dryck och gottis… och jag vill bara hoppa av eländet, känner jag… Ingen idé att älta just nu.

Ett par små klappar till mamma har jag köpt och jag har nån idé om ytterligare någon. Anna får kanske både nån hård klapp och nån mjuk, ”barnen” har jag ingen aning om vad jag ska ge. Det blir nog en slant per ”barn” och så köper Anna och jag nåt tillsammans. De tre vuxna får nog stå tillbaka till förmån för den yngste. Tyvärr, men så är läget. Minus i kassan, typ.

Ytterligare minus har det blivit på gårdarna här runt omkring. Nån har roat sig med att såga ner en massa träd. Först ut var en björkarna på baksidan. Igår noterade jag att ett par, tre träd på framsidan hade fällts också. Det tycks som om somliga har en fäbless att fälla träd här och det är inte alltid bra. Trädens rötter suger nämligen upp en hel del av smältvattnet från snön senare i vår. Om det inte finns tillräckligt med träd och vidhängande rötter riskerar vårar gräsmattor – och i värsta fall markplanslägenheterna – att råka ut för översvämning… Hoppas att man har tänkt på det…

Livet är kort.

Read Full Post »

TGIF!

Ett inlägg i vilket jag estimerar att det är helg.

Äntligen fredag! Eller

TGIF!

som en del säger. Jag har nog aldrig använt förkortningen. Som tur är har jag mer bildade vänner, som Agneta, som förklarade vad bokstäverna står för*.

Det har nog regnat i natt, för det ser blött ut på marken. Himlen är i skrivande stund regngrå. Jag har just skickat in min andra aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Det gick finfint, men, som sagt, det tar ju sin lilla tid att skriva in alla jobb man söker, intervjuer man varit på, andra aktiviteter som har med jobbsökeri att göra som man har ägnat sig åt etc. Jag påbörjade rapporten redan i förra veckan och satt då och la in poster i ungefär en timme. Igår satt jag en stund också. Därför tog det knappa 20 minuter idag. Som sagt, det tar tid. Och allt jag skriver in har jag redan i en Excelfil här hemma. Jag måste ju lätt kunna se vilka jobb jag har sökt och när, resultaten etc.

Min pappershög med sökta jobb.

En annan sak jag alltid gör är att skriva ut såväl annons som den tillhörande ansökan. Det är väldigt smart att ha när det drar ihop sig till intervju. För ingen av mina ansökningar är den andra lik – även om jag förstås har en grundmall till en ansökan som jag utgår ifrån. Igår skrev jag ut min Excelfil över alla sökta jobb. Det blev 29 A4-sidor. När jag sen skulle skriva ut annonser började skrivaren att krångla. Bläcket kan väl orimligt ha tagit slut, jag har ju nyss bytt? Eller också har jag gjort så många utskrifter att det faktiskt är tomt i patronerna. Efter en del fipplande fick jag igång skrivaren igen, men jag blev naturligtvis tvungen att beställa hem nya patroner – för nästan 400 spänn. Tjolahopp – NOT!

Det är så mycket som jag måste komma ihåg att göra. Och mitt närminne är kasst, så skriver jag inte några påminnelser glömmer jag lätt. Idag fyllde jag också i kassakortet för de två senaste veckorna, men det kan jag förstås inte att skicka in till a-kassan förrän på måndag.

I övrigt idag förbereder jag för Fästmöns ankomst. Jag vill så gärna att hon ska få vila på hemmafronten under två veckor nu och göra minimalt med hushållsarbete. Fast ibland kan hon inte låta bli att diska här, till exempel, och det brukar jag inte protestera emot – jag avskyr att diska. Men just nu är det renbäddat och tvättunnan är nästan tom. Jag ska gå ett varv med dammsugaren under förmiddagen. Glömde köpa ett par saker igår, men en tur till nån livsmedelsbutik får Anna följa med på i eftermiddag – så att hon får välja sitt helggodis själv. Det brukar bli tio (10) bitar plockgodis. Det är skillnad mot mig som köpte en hel bunke igår. Satte i mig en tredjedel – och magen har reagerat därefter. Nåja, lite värt det var det! Lite…

Köket serverar Kalle Kon med sås och potatisklyftor i afton, till det ett fylligt rödvin av Amaronetyp. Kom just på att ta fram Kalle ur frysen…

Helgen ligger framför oss som ett tomt blad. Jag gissar på promenader och filmer hemma i vardagsrummet samt säsongsstarten av Downton Abbey på lördag på SvT. Åtta nya delar gör att det åtminstone finns nåt bra att se på TV på lördagskvällar!

Vi laddar för nästa vecka när vi firar femårig förlovningsdag och jag dessutom ska iväg på intervju nummer två till ett mycket intressant jobb!

Men just i denna stund känner jag verkligen

TGIF!!!

Vad händer hos DIG i helgen??? Skriv gärna några rader och berätta! Jag brukar alltid ta paus i dammsugningen när jag passerar Storebror**…

*TGIF = Thank God It’s Friday
**Storebror = min stordator

Livet är kort.

Read Full Post »