Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dundra’

Ett tyst och hyssjande inlägg.


 

Apa som håller för öronen

Jag vill ha tystnad!

Igår läste jag en krönika om tystnadEllinor Skagegård på lokalblaskan avnjöt två dagars tyst retreat och kände en sällan uppnådd frihet. Jag håller med henne fullständigt när hon skriver att det i dagens bruskultur är

[…] ett privilegium att kunna välja bort buller, prat eller mobilsignaler. Det handlar inte om total tystnad, utan om att kunna höra fågelkvitter, vinden i träden, knakandet i ett gammalt hus, mina egna hjärtslag. […]

Vidare beskriver Ellinor Skagegård som jämförelse och kontrast ett besök på Stadsbibliotekets barnavdelning. Där var det allt annat än tyst, det stojades, lektes och sprangs omkring. Inget ställe för barn som bara vill sitta stilla i tystnad och läsa en stund. Vad jag förstår har det tidigare i sommar pågått en diskussion om huruvida det ska råda tystnad på våra bibliotek eller om biblioteken ska vara nån sorts allaktivitetshus. Den diskussionen har jag missat, troligen för att jag aldrig går på bibliotek längre. Skälen till detta är mycket enkla och två:

  1. jag måste in till stan och det kostar pengar och energi (ifall jag ska åka kommunalt)
  2. jag trivs inte på Stadsbiblioteket i Uppsala för där är inte tyst

Hade jag deltagit i diskussionen är jag emellertid osäker på vilken ställning jag hade tagit. Jag är fullt medveten om att det saknas mötesplatser i verkliga livet idag. Ställen där vi kan träffas utan att det kostar nåt. Men det saknas också ställen där vi kan få ro och få uppleva tystnad tillsammans med andra människor. För det finns nåt som heter social gemenskap även i tystnad…

Pojke i porslin s håller för öronen

Det är plågsamt att bo i flerfamiljshus med alla ljud.

I morse höll jag på att bli smått nipprig på ett utdraget och entonigt ljud utifrån. Ja, man har ju öppna fönster lite här och var så här års. Det lät som om jag hade besök av ett mobilt tandläkarteam som borrade i varenda tand i huset. I själva verket var det en sommarjobbande ungdom som med en trimmer höll på att ta bort ogräs kring tennisbanan på baksidan. H*n hade förstås hörselskydd, det hade inte jag. Gissningsvis var det fler än jag som inte uppskattade hans arbete som startade strax efter klockan sju. Jag hade då varit vaken och uppe sen sextiden, men jag satt och skrev. Och det blev plötsligt väldigt svårt på grund av oljudet. När jag skriver behöver jag nämligen tystnaden som enda sällskap. Jag kan inte ens skriva till favoritmusik, det måste vara tyst. Med detta sagt kan du kanske ana hur plågsamt det är för mig att bo i ett flerfamiljshus..? Allt smällande i dörrar, spikande, mobilpratande, musikspelande, borrande, slipande, pratande, gullande med småbarn, skrikande, klampande, dundrande i trappräcket… Det gör ont i mig. Kunde jag så skulle jag flytta, helst till en stuga i skogen.

Märkligt nog är det vid ett enda tillfälle jag verkligen uppskattar ljud. Som svagt, svagt bakgrundsljud vill jag ha TV:n på i sovrummet för att kunna somna. Jag försöker vänja mig av med detta och det går bra ibland, ibland inte. Men jag kan inte låta bli att undra om jag är ljudskadad…

Hur är DU??? Vill DU ha tystnad eller behöver DU ljud??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Återhämtning och dummisar

Ett dundrande inlägg.


 

Först, innan jag börjar dundra: TACK till alla som gav mig vägledning i det låsta inlägget nedan! Det hela lär gå enligt planen!


 

Återhämtningsdryck

Återhämtningsdryck för en tia? Nä, jag kör med kaffe och Ipren.

Det verkade som om alla i familjen hade ont i huvet med mera igår. Själv sparade jag min klumpvärk till idag. Ont, ont, ont i skallen och värk ner i nacke och axlar. Jag var trött i morse, men skuttade upp och skjutsade Fästmön till jobbet vid halv sju. De senaste morgnarna har jag varit pigg och vaken så dags, idag var det bara att krypa ner i sängen igen och dra täcket över sig. En tablett har jag tagit och nu är jag inne på min andra senapsmugg starkt kaffe – och det funkar! Jag känner tacksamt hur värken drar sig bort…

Igår kväll, när jag hämtade Anna efter jobbet, svängde vi in på ICA Heidan för ett par snabba inköp. Då såg jag på en skylt att man sålde Återhämtningsdryck för tio spänn. Ha, jag tror inte ett smack på såna drycker, jag återhämtade mig ju skitfint på egen hand, med tablett och starkt kaffe! Kanske jag ska tillverka en egen skylt samt ställa mig nånstans och sälja kaffe och Ipren? Fast nej. Då blir jag ju egenföretagare och såna gillar inte a-kassan. Däremot tycker alla på Arbetsförmedlingen att man ska starta eget. Då slipper de ju förmedla några jobb, vilket de ju inte gör där ändå. Snacka om att myndigheterna

  1. inte samarbetar
  2. drar åt olika håll
  3. förvirrar ”kunderna”

Ja, jag dundrar idag, jag skrev ju det i början! Och nu fortsätter jag:

PinneMannens cykel

Ägaren till den här cykeln skulle troligen bötfällas för fara för annan genom att saker kan ramla av.

För ett tag sen läste jag i Metro att polisen hade gjort en insats (tidningens ordval) mot cyklister i Stockholm. Bland annat kontrollerade polisen cyklister i Götgatsbacken. På en och en halv timme tog de 19 cyklister som körde mot rött. Men det var ungefär dubbelt så många som bröt mot denna trafikregel. Polisen hann inte med att stoppa resten. En cyklist som bryter mot trafikreglerna riskerar att bli bötfälld, precis som andra trafikanter. Tyvärr kan man ju inte bli av med sitt körkort för cykel. Det är beklämmande hur många som inte klarar av ens de basala reglerna. Stopplikt och rödlysekörning är de vanligaste brotten cyklister begår. Men smakar det så kostar det! Här kan du läsa hur mycket!

Några som definitivt inte kan trafikreglerna är harpaltar och fåglar. Anna räddade livet på två harar i morse när hon gjorde mig observant på paret som stod vid vägkanten, redo att kasta sig framför Clark Kent*. När jag hade släppt av Anna vid jobbet och Clark och jag styrde hemåt igen observerade jag ytterligare en hare som skuttade – kors och tvärs som en cyklist – på gatan. Även denna klarade livhanken. Men hur det gick med kråkan, som flaxade in i min bil med en duns några minuter senare, vet jag inte. Jag stannade inte för att kontrollera. Nånstans måste jag dra min barmhärtighetsgräns och kråkor tillhör inte mina favoritdjur.

Dummy tablettaskar

Har somliga ätit Dummy-piller, tro?

Andra levande varelser som inte kan trafikregler – eller i vart fall inte klarar av att parkera – är vissa bilister som stannar vid Tokerian. Man kan tro att de har ätit Dummy-piller. Utanför affären finns en vidsträckt parkeringsplats med infarten emellan. Det finns alltid lediga platser. Men framför allt ägare till BMW, Mercedes och Audi tycks ha problem att göra som man ska: ställa fordonet på avsedd plats. I stället stannar man helt enkelt utanför entréerna (det finns, förutom Tokerian, ytterligare tre affärer) – eller i närheten av, på gångbanan. Där sitter man sen, gärna med motorn på för det kan ju vara varmt eller kallt ute, och så måste man ju dundra musik, och fipplar med sin mobil medan ens sällskap är inne och handlar. För min del är det inga större problem. Även om jag har ont i fötterna orkar jag gå runt bilarna. Men jag tänker på dem som är rörelsehindrade och kanske kommer med rollatorer, rullstolar eller permobiler. De kommer inte fram utan tvingas ut på ett ställe där många bilar passerar. (Bilar, i vilka det sitter bilister som letar parkeringsplatser och kanske inte är helt fokuserade på annat.) Personerna i bilarna som står utanför entréerna är inte ett dugg handikappade. Jag har aldrig nånsin sett nåt handikapptillstånd i ett enda sånt bilfönster. Annars finns det ju ganska många handikapplatser på själva parkeringen, men nära ingångarna.  Jag tycker att det är dåligt, dåligt, dåligt – och framför allt, jävligt slött. Det är några meter till närmaste parkeringsplats, liksom! Orkar inte den fina bilen ta sig dit eller klarar föraren inte av att parkera i en ruta? Jag undrar – och dundrar!

Slutligen: Jag har så otroligt svårt för den där människan som varje morgon ser samma TV-program och bara Twittrar en massa negativ kritik om programmet, programledare, gäster, innehåll etc. Ett tips: stäng av TV:n!!!

Nu ska jag sluta innan taket flyger av. Det är dags att inta lite frukost och därefter ta tag i hushållsarbete. Jag har lakan att vika, sopor att gå ut med, sängar att bädda och inte 17 blev det städat här igår, heller… Dessutom… vad i hela friden ska jag laga för mat idag till mig och Anna??? Det är mycket att tänka på.

Ha en skön söndag! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den här dan hittills.


 

Den här dan började med ljus, sol och värme. När jag gick från Tokerian kom duggregnet och nu vräker det ner och är mörkt. En cyklande man med krycka på hojen kommenterade när han passerade mig:

Nu dundrar det nog till snart!

Och det gör det säkerligen! Bäst att dra ur alla viktiga kablar och stänga ner min nya, fina dator – snart, dårå, som mannen sa. Först måste jag bara berätta hur glad jag blir för att såväl nya vänner (M) som gamla (N) bryr sig och vill ha kontakt. Jag är ingen paria i deras ögon och det gör mig varm om hjärtat.

När jag kom ut från kassan med min lax på extrapris, min fil, mjölk och vad det nu var för trist jag handlade, kändes det plötsligt lite mörkt i tillvaron: jag hade ju inte köpt nån choklad! Igår kväll mumsade jag i mig en bit mörk choklad och fick då på köpet några visdomsord:

Stress och choklad

Stresshantering jag gillar: choklad!

 

Men nu blev det ingen choklad. Det stod inte på lappen och jag är ju som jag är – har lite svårt att vara spontan när jag är i en livsmedelsbutik (fast jag köpte både lax och räkor, faktiskt, idag, utan att nåt av det stod på lappen!). Lite surmulen rullade jag min vagn mot utgången när ett mycket bekant ansikte dök upp i mitt synfält: N!

N var en av tre tjejer jag lärde känna när jag först flyttade till Uppsala på järnåldern (Typ 1982…) De senaste åren har vi inte haft nån kontakt alls. Det blir så, man tar olika vägar i livet. Men plötsligt korsas ens vägar igen. Och det var såå roligt, för vi hade massor att prata om! Vi pratade så länge att min firre och mina räkor nästan tinade… Jag överlämnade mitt visitkort med kontaktuppgifter. N flyttar från Förort till Förort snart, inte alls långt härifrån. Jag hoppas att hon ringer nån gång när hon har kommit iordning! Det vore så himla kul att prata mer!!!

Det finns nog nån gammal bild på N i mitt fotoalbum, men jag tänker inte scanna in den och lägga ut den – för N ser precis likadan ut idag som då! Nästan! Tidens tand har inte gnagt särskilt hårt på henne. Och det är ju faktiskt inte säkert att N vill förekomma på en blogg som denna… Jag fann mig inte tillräckligt för att be att få ta en bild.

Den här dan började ljust, den fortsatte lite mörkt, men den blev ljus igen. Till och med regnet upphörde nu och solen tittar fram.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att lunka på.


När jag var sju år
tyckte mina föräldrar att det skulle vara gulligt om jag lärde mig spela piano. Själv ville jag lära mig spela gitarr, men det var antagligen för proggigt för mina konservativa föräldrar. Inte konstigt att jag bara kom till att lära mig den här låten på piano och knappt nån mer:

Lunka på, lunka på
Vi har långan väg att gå…

Idag följde jag Fästmön en bit till jobbet. En bit. Jag vände vid moskén, denna byggnad som fascinerar mig. Tyvärr var ljuset inte det bästa, men jag tog en bild i alla fall.

Mosken

Moskén i Uppsala – en fascinerande byggnad.


Jag gick förbi
en annan byggnad där jag var på anställningsintervju för två år sen. Ytterligare ett jobb som gick mig förbi, troligen därför att jag var korkad nog att nämna den som nyss slutat på tjänsten… Men tömt är glömt och jag fokuserade i stället på det faktum att jag gick i en tunnel jag aldrig gått förut. Och jag såg ljuset i slutet av den!

Cykel o gångtunnel

Jag såg ljuset i slutet av tunneln!


I en rondell
står en fantastisk lampa som är så ful att den är rolig. Och strax till höger om den här på bilden kan man möjligen se… solen…

Gatlampa o sol på mulen himmel

En ful, men rolig gatlampa och solen.


På vägen tillbaka
stannade jag till vid ICA Heidan. Jag skulle köpa batterier, tuggummi och Pro Viva svartvinbär. Pro Vivan fanns inte, så i stället slog jag till på… en glasstårta! Vadan detta? Jo, dels hette den Anna, dels kostade den bara tio spänn. (Och jag blundade för särskrivningen.)

Glasstårta Anna

Glasstårtan Anna. Att det sen är särskrivet nederst på asken blundade jag för.


Nu tänker jag inte smälla i mig
glasstårtan idag. Tänkte bara att den kunde vara bra att ha i frysen – om man får oväntat besök. (Det får jag ju så ofta…)

Det var först när jag kom hem och såg vad tillverkaren av glasstårtan heter som jag blev lite tveksam. Insatta personer förstår min fundersamhet!

Åse glass

Tillverkaren heter ÅSE GLASS…


Batterierna ska vara till
en av mina telefonlurar som inte håller laddningen så bra. I kassan bad jag uttryckligen om

uppladdningsbara batterier.

Vad fick jag? Ett paket icke uppladdningsbara batterier. När jag påpekade att kassamänniskan hade gett mig fel fick denn* något glasartat i blicken och nickade. Jag stod på mig och upprepade att h*n hade gett mig fel batterier. Till sist gick det in. Kassamänniskan gick bakom kassan och jag hörde att h*n frågade nån där bakom vad uppladdningsbara batterier var för nåt… Sen fick jag rätt batterier – och de kostade betydligt mer… Lite småsur gick jag därifrån, för nog tycker jag att man ska veta vad uppladdningsbara respektive icke uppladdningsbara batterier är när man ska sälja såna varor. Sätter man i icke uppladdningsbara i en bärbar telefon kan telefonen nämligen paja… Vilken tur att jag kollade förpackningen när jag packade mina varor!

Det var ganska kyligt ute, men när man travade på fick man upp värmen. Dessutom var jag ju lite ilsken på vägen hem. För min del blev det nästan 4,9 kilometer idag för promenaden om ungefär 56 minuter.

Vägen var lite annorlunda än den jag brukar gå. Bara vissa delar var bekanta. Tallar brukar vara väldigt raka träd, men jag såg en riktigt krum en, som jag missat på mina tidigare promenader…

En sned tall

En riktigt krum tall, lite svårfångad på bild.


I grannföreningen
hade de inte fällt några träd, men gjort väldigt fina höstarrangemang utomhus.

Fint höstarrangemang av blommor

Fina färger i grannföreningens höstarrangemang.

Höstarrangemang blommor.

Härliga färger! Rosa och rött går visst ihop!


Alldeles nyss
dundrade regnet på mitt tak. Tvättmaskinen dundrar från ett annat håll. Och innan jag började skriva hittade jag två intressanta tjänster till att söka. Det ska jag göra NU!

Vad har du gjort idag??? Har du sett nåt ljus i slutet av nån tunnel? Skriv gärna några rader och berätta!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett debatterande inlägg om litteratur.


I morse läste jag
ett blogginlägg av Lotta Olsson på Dagens Nyheter. Hon skriver om att folk ofta har så många åsikter om deckare. En del tycker att deckare är

[…] dåligt skriven underhållningslitteratur […]

medan andra menar att

[…] genren har vidgats och att många deckare har stora litterära kvaliteter […]

Det finns till och med de som hävdar att deckare är

[…] den bästa genren för modern samhällskritik […]

Precis som Lotta Olsson läser jag mest deckare. Jag tycker att hon lyfter fram en stor poäng med deckaren som genre när hon menar att det hela tiden dyker upp nya deckare. Ett skäl till detta måste ju var att läsarna inte överger genren.

En gång (i maj 2012) bloggade jag om genren romance, som inte intresserar mig ett dugg.

Tantsnusk blir romance!

dundrade jag.

Det gillade inte alla… Men det jag menade i grunden var att man bokförlagen tar en redan befintlig genre och döper om den – i hopp om att ge den en bättre status, kanske. För romantikböcker har ju funnits länge. Vad är nytt mer än namnet? Oavsett, varken tantsnusk, romantikböcker eller romance intresserar mig. Jag har haft perioder med sån litteratur, främst när jag var ung. Som äldre vill jag läsa annat.

Bokhyllor

Toffelbokhyllorna dignar…


Efter att jag hade pluggat klart
tog jag ut min examen med litteraturvetenskap som huvudämne 1985. Men inte nog med det – jag rörde knappt ett skönlitterärt verk på typ fem år. Då hade jag tvingats läsa i genomsnitt tre böcker i veckan under terminerna. Böcker av alla sorters genrer – lyrik, dramatik, pikareskromaner, reseromaner, historiska romaner, romantiska romaner, noveller med mera… (Jag blir trött bara jag rapar upp allt…)

Men så långsamt började jag läsa igen. Hittade tillbaka till gamla klassiker och favoriter, hittade nya. Så småningom hittade jag deckargenren, en sorts böcker som jag liksom njuter av och vilar i. För trots att det ju är hiskeligt med mord och blod är det själva gåtan som är det intressanta! Kan jag klura ut vem mördaren är innan författaren avslöjar det? Kan jag hitta motivet innan det framgår? Men, jag vill också understryka att jag läser andra genrer också! Däremot blir det i princip alltid

varannan deckarnas!

Jag tycker inte alls att deckargenren är dålig underhållning! För mig är deckarläsning lite av hjärngympa. Men visst. Jag håller med om att det är underhållning – för mig. Och naturligtvis är det så att alla deckarförfattare kanske inte borde ha gett sig på att skriva vissa böcker – eller att bli författare överhuvudtaget… Men så är det väl i de flesta genrer? Eller?

Vad har du för åsikter om litterära genrer och vilka föredrar du???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens mässbesök.


I vanliga fall
har jag inga som helst problem att besöka en mässa med mycket folk. Men just nu är det inte

i vanliga fall

utan

upp-och-ner-vända världen.

Då blir mässbesök nånting nästan oöverstigligt. Vilken tur då att man kan ringa en vän, en livlina i verkligheten precis som i det där infamösa  miljontävlingsprogrammet på TV…  Jag fick sällskap av den här mannen:

Peter

En väldigt seriös Pe.


Mässan hölls i Arbetsförmedlingens lokaler
mellan klockan 12 och 17. Vi hade stämt träff klockan 13. Jag var tidig och stod utanför och väntade i förhoppning om lite frisk luft. Men tji fick jag! För utanför stod alla som rökte. Jag fick inte svårt att andas, men jag mådde rejält illa. Och när jag kom hem tyckte jag att det luktade rök om mina kläder, dessutom. Det är säkert inbillning, men ändå… Måste man stå precis utanför en entré och hålla på med sin olat???

Så småningom kom Pe och vi trängde oss i. Där var smockfullt med folk. Vi gick ett varv, men det var omöjligt att nå fram till de besökande företagen. Vi gav upp, helt enkelt, och bestämde oss för att gå och ta en fika och återkomma lite senare.

Happiness comes in a flat pack

Skulle en sån här knapp vara det enda resultatet av mitt mässbesök? Förresten, har flat pack nåt med sexuell läggning att göra?


Vi traskade i regnet ner till Fågelsången.
Det kändes som om det var hur länge sen som helst jag var på stan och fikade. Kaffe och kanelbulle kostade hela 40 spänn. På Tokerian kostar detsamma tio pix, bara, men där är ju inte på långa vägar lika mysigt!

Kanelbulle

Kanelbulle och kaffe gjorde mig 40 spänn fattigare.


Vi tittade på folk
och på fina tavlor med Uppsalamotiv… Och så pratade vi, förstås! Det är gott att prata med nån som förstår, som fattar

hur det är egentligen

Pe är en klar favorit bland mina nyaste vänner! Jag känner att han är ärlig mot mig och han säger vad han tycker – på ett bra och konstruktivt sätt, utan att håna eller förlöjliga, alltså. Det är få människor som har den förmågan!

Respect

Respect – verkligen!


Vid halv tre-tiden
gick vi tillbaka. Då hade trycket lättat något och vi kunde prata med en del av utställarna. Pe passade på att skjutjärnsintervjua (!) en kille från IKEA.

Vad gör ni på en sån här mässa om ni inte kan ta emot nåt CV?

dundrade Pe bland annat. Jag stod bakom och pickade Pe lite försynt i ryggen.

Vidare träffade vi Trevliga Tjejen från Poolia – hon kände igen mig och mindes min blogg! – och både Pe och jag kunde lämna våra CV:n. På Adecco var de lika ointresserade av att ta emot CV i pappersform som på IKEA (i inbjudan till mässan stod det klart och tydligt att man skulle skriva ut sitt CV och ha med sig), men på Lernia pratade Pe med en man som både tog emot CV och dessutom lyckades se intresserad ut. Själv stod jag lite bakom Pe:s rygg igen och beundrade personalens snigga orange tischor. Och lyssnade och lärde.

Vi träffade trevliga människor vi känner från både nu och då. Vissa människor gör bara gott att möta!

Pe var så snäll och skjutsade mig hem sen. Väl innanför dörren hemma trodde jag att jag skulle kollapsa. Dessa timmar ute bland folk har gjort mig vansinnigt trött. Det känns som om jag har jobbat 24 timmar utan sömn. Hann precis gå på toa och svida om till hemmafrack (linne och mjukisbrax) när mamma ringde. Hon har ju namnsdag idag och jag skickade ett kort med ett par trisslotter med posten. Hade tänkt ringa henne i kväll när jag både har landat och ätit, men se det hann jag inte. Idag pratade hon väldigt forcerat i en kvart. Jag flikade in med nåt hum här och var och kunde vid ett tillfälle framföra mitt grattis, också.

Nu går en maskin med orange tvätt, jag har hällt i mig en mugg java och alldeles strax ska jag grilla ett par kalkonchorizo till middag.

Jag har klarat av att åka buss en gång och att besöka en knökfull mässa idag. Mässan i sig gav mig ingenting – tror jag – men jag har övervunnit ett par rädslor och det får jag var nöjd med.

Och… ja just det… En veckotidning har kontaktat mig för att intervjua mig – inte för ett jobb utan för en artikel! Den andra intervjun, den som gjordes för en vecka sen, har jag ännu inte sett eller hört nåt resultat av än. Mediekändis, eller..? (Jag är mycket ironisk här!)


Livet är kort.

Read Full Post »