Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rapportera’

Ett störande inlägg.


 

Detta gäller när grannen är stökig

”Detta gäller när grannen är stökig” – en intressant artikel i Metro idag.

Det händer att jag läser gratistidningen MetroVi har ett antal pendlare på jobbet och en och annan av dem brukar lämna ett exemplar av tidningen i Café Java. Nu är Metro inte den djupaste av tidningar, så ibland läser jag bara mitt horoskop (på tal om djup…). Men ibland slår journalisterna till och skriver om riktigt bra och intressanta saker. Och då menar jag inte dildomän eller fismätningspiller

Idag kunde en till exempel läsa om hur en ska göra om en lider av stökiga grannar. Stökiga med avseende på ljudnivå, alltså. Det är en jurist på Hyresgästföreningen som tipsar om vad en ska göra. Och första rådet är att ringa störningsjouren, om det finns en sådan. Då åker störningsjouren ut och bedömer (o)ljudet, ber fridstörarna dämpa sig och rapporterar till hyresvärden.

En ska inte tro att det enbart handlar om vissa tider när det inte får levas om ljudligt. Enligt juristen handlar det inte om tidpunkten. Zeljko Kranjec, jurist och enhetschef på Hyresgästföreningen, säger i Metro:

Det handlar inte om vilken tid på dygnet det är, utan ljudnivån i huset ska ligga på normal nivå hela dagen. Det är inte så enkelt att du kan leva rövare och spela hög musik fram till klockan 22 och sedan vara tyst. 

Du får alltså ha fest så ofta du vill, men du får inte störa dina grannar. Den som stör kan till och med få betala om störningsjouren knackar på. En sorts störningsböter, alltså. Det klart att det kan finnas överkänsliga grannar och då kan den störande bestrida fakturan från störningsjouren. Men blir du tillsagd en fyra, fem gånger riskerar du att bli vräkt.

Hyresvärd dömd för ofredande via lappar

Fast en får inte kalla sina hyresgäster för idioter och ofreda dem med lappar. (Fotot föreställer en notis i Metro från förra veckan.)

Det finns inget krav på att hyresbolag ska ha störningsjourer, men det kan vara bra att ha ett journummer som den som känner sig störd kan ringa, menar Zeljko Kranjec. Ett sånt journummer kan användas för andra typer av anmälningar också, till exempel vattenläckor.

För bostadsrättsföreningar gäller andra regler. Då är det upp till varje förening att bestämma hur de vill ha det. En chefsjurist från HSB uppger i artikeln att ungefär tio procent av deras föreningar har en störningsjour. Den som bor i en bostadsrättsförening utan nån störningsjour ska vända sig till föreningens styrelse. Styrelsen i en bostadsrättsförening är nämligen skyldig att hantera den här sortens frågor.

Jaha, då har en lärt sig nåt idag med! Att det inte enbart är mellan vissa tider på dygnet som det är tillåtet att känna sig störd. Fast en får inte klaga hur som helst. En får till exempel inte ofreda sina hyresgäster med alltför många lappar. Och jag tror att det är tveksamt om en får gå omkring med listor om sina grannar också, bara för att försöka tysta dem som inte har samma åsikter som en själv genom att få dem vräkta.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett högst varierande inlägg.


 

Blå disktrasa

Att köra bil just nu är som att omkring i en sunkig disktrasa. Detta blåa exemplar, upphittat på jobbet idag, får illustrera min känsla.

Tänk att det snart är Lucia! På söndag, när det samtidigt är den tredje advent, är det Lucia-dagen. En kan inte påstå att det känns så särskilt vintrigt och juligt. Nån snö har vi knappt haft här och de senaste dagarna bara regnar det. Det känns som att åka omkring i en sunkig disktrasa när jag sätter mig i bilen och kör. I kväll tog jag för övrigt vägen över stan för att kasta av NK* i farten. NK är duktig och cyklar varje dag, men idag var hojen på reparation. Själv är jag lat och kör bil. Att åka buss undviker jag, som bekant, så mycket jag bara kan och nån fungerande cykel har jag inte. Däremot har jag försökt hitta folk att samåka med. Det är svårt. Människor vill helst slippa passa andras tider – och ibland går det ju inte.

Jag är nöjd med dagens arbetsinsatser för jag har både textredigerat och lay outat. Lay out-programmet strulade (nej, inte jag!), så jag gjorde som jag brukar hävda att jag ska säga när jag får rycka in i Helpdesk: en omstart. Efter det funkade det plötsligt att stava av ord… Lite översättningar av webbtexter hann jag också med under tiden jag väntade på att få nytt att sätta tänderna i. Jag fick dessutom en stund över till att gå igenom mina mappar och kunde då konstatera att det faktiskt finns saker som snart blir helt färdiga.

Lattjolajbanlåda

Jag har en lattjo-lajban-låda på jobbet. Har du???

På tal om webb läste jag i Journalisten igår att myndigheter och statliga bolag är rätt dåliga på att ha sociala-medier-policy… polycies… polycier… riktlinjer. Men en del av dem som faktiskt existerar är till och med vilseledande och flera innehåller sånt som kan uppfattas som att arbetsgivaren begränsar anställdas yttrandefrihet och meddelarfrihet, enligt fackförbundet ST:s jurist Veera Littmarck. Det är ST:s tidning Publikt som har gjort undersökningarna, Journalisten bara rapporterar om dem. Om myndigheten där jag arbetar har nån policy för sociala medier vet jag inte. Det kanske är

farligt

för mig om jag lägger ut en bild jag tog idag på min lattjo-lajban-låda. Men det är faktiskt inte alla förunnat att ha en sån låda och jag vill gärna visa upp min.

Trots att vi inte ser att det är jul omkring oss sker juliga saker. Idag kom en kollega ut med en djup tallrik full med godis, nåt som ju är typiskt juligt. Min karaktär är svag, men min ekonomi likaså. En gång kostade mig en Rollokola en halv förmögenhet i form av en dyr tandläkarräkning. I landet där jag bor anser nämligen beslutsfattarna att tänderna inte är en del av kroppen. Därför tog jag ingen kola idag utan enbart en (1) Geisha (mjuk chokladkaramell) och en (1) Marianne (sugkaramell). Nästa gång jag passerade tallriken var den tom.

Godis

En Rollokola som syns mitt i bilden gav mig en dyr tandläkarräkning en gång. I Sverige anser nämligen beslutsfattarna att tänderna inte är en del av kroppen. Därför väljer jag mjuka karameller eller såna som det går att suga på.


I kväll blir det inget godis
utan sedvanliga rostade mackor till middag. Men först en varm dusch för här i lägenheten är det kallt som 17… grader, ungefär. Jag och ansvarig för värmen i bostadsrättsföreningen har olika uppfattning om min inomhustemperatur, men varmt är det INTE. Och jag vet bäst för jag bor här i kylan. Igår tog jag en tur i bilen för att värma mig före läggdags. Då passade jag på att träffa Fästmön också och prata klappar och pussas.

Har DU fått nåt godis, några klappar eller några pussar??? Och har DU nån lattjo-lajban-låda??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta medan jag tvagar mig eller äter!


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om diverse olika saker som upptar mig just nu.


 

I morse vaknade jag till en solig septembermåndag efter att ha tillbringat natten med mina grannar – i drömmen, vill säga. Eller nja, solig… Det var ju inte soligt när jag vaknade, klockan 6.05, mest grått. Men morgonen blev solig sen. Det kändes konstigt att inte skutta ur sängen för att starta datorn och sätta sig framför skärmen. I stället låg jag och läste till klockan var över åtta. Nu tänker jag emellertid inte vara overksam hela den här härliga höstmåndagen!

Höst 4Hgården

Det börjar bli höst! (Den här bilden tog jag emellertid för två år sen vid 4H-gården här i Uppsala.)


Dagens första uppgift
krävde datorstart. Jag skulle rapportera två veckors arbetslöshet till a-kassan. Själva rapporteringen gick hur bra som helst, men mitt kassakort behandlas visst fortfarande, för jag kan inte spara ner en PDF-kopia än. Antingen har det blivit nåt fel eller också krånglar systemet. Det är tur att det inte är jag som krånglar, för då skulle jag väl straffas direkt av a-kassan. Dessa ständiga hot om utebliven ersättning, de futtiga korvörena det handlar om, har satt sina spår i mig och gjort mig rädd trots min kaxighet i ord.

Jag läste ut den första delen i Maj-trilogin i morse. Egentligen ville jag börja med del två direkt, men en bok för recension trillade ju in hos kulturredaktionen i fredags så den måste gå före. Sen är det alltid extra roligt att få läsa nåt av en lokal författare (Ulf Broberg har bott i Uppsala nästan lika länge som jag – med betoning på nästan!). Recensionen kommer som vanligt hos UppsalaNyheter, men en version av den kan förstås läsas även här på bloggen. Det är fortfarande nio procents utrymme kvar.

Bok till kulturredaktionen

Denna är nu påbörjad!


På dagens agenda står,
förutom att vänta på att a-kassan ska behandla mitt kassakort, strykning och balleinpackning* för vintern. Visserligen regnade det ju i helgen, men jag tror att trallen är så torr att det funkar. Nu gäller det att få till presenningen, bara. Det var inte det lättaste förra året, minns jag… Strykningen blir nog det första jag tar tag i. På så vis kanske jag kan vänta tills solen kommer runt huset till ballen**. Temperaturen på baksidan är bara tio grader i skrivande stund.

Det har dykt upp en massa intressanta annonser över lediga tjänster, men jag tänkte nog styra mitt jobbsökeri till en dag/kväll i veckan. Under de kommande månaderna tänker jag också bara söka jobb som jag verkligen, VERKLIGEN vill ha och inga andra.

Nu blir det en tur ut i media på webben. Jag har noterat att det bland annat diskuteras en eventuell blockering av tidningsläsare på nätet, läsare som blockerar annonser. Ja, det finns ju inte mer irriterande än annonser som ploppar upp på skärmen när en försöker läsa en artikel. Samtidigt måste ju våra tidningar överleva och journalister få lön. Kanske kan vi läsare emellertid i och med detta ställa lite krav på att journalisterna kan stava och klarar basal grammatik..?

Och alldeles nyss fick jag samtal om att det blir kontraktsskrivning i Stockholm på onsdag och jobbstart på torsdag… Då blir det lite bråttom med en massa saker, så inte lär jag ha tid att sitta här och läsa några webbtidningar, inte…

penna

Kontraktsskrivning på onsdag, jobbstart på torsdag.


*balleinpackning = täckning av balkong och balkongmöbler med presenning
**ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

”hur livet är…”

Ett inlägg om hur livet är, precis som det står i rubriken.


 

500 gilla

Tack till alla 500 gilla-klick!

Det finns några läsare som är mina favoriter. Dit hör Grethe, som envisas med att säga om sig själv

jag är bara en gammal tant.

Jag har aldrig träffat Grethe, men vi har telefonerat några gånger. Även om åldern på ID-handlingarna säger en sak är det en synnerligen vital, pigg, klok och ungdomlig kvinna har jag pratat med. Igår skrev Grethe att hon har saknat mina inlägg om hur livet är, så jag tänkte skriva ett sånt inlägg nu – med alla de risker det innebär med kommenteringen påslagen. Förresten fick jag igår kväll en badge från WordPress att jag uppnått 500 gillar. Nu gillar inte jag gilla-funktionen särskilt mycket. Jag tycker att det är slött att klicka gilla i stället för att kommentera. Men det har ju inte gått att kommentera här på ett tag, så… Tack till alla gillare, får jag väl ändå säga!!! Samtidigt blir det lite ironiskt. Av bloggutrymmet återstår fortfarande nio procent innan det här inlägget är färdigskrivet. När de nio procenten tar slut är det verkligen slut.

Slut

Nio procent kvar av utrymmet. Sen tar det slut.


Nu ska jag berätta om hur livet i den VERKLIGA världen är för min del:

Varje vardag går jag upp vid sjutiden. Visst skulle jag kunna piska upp mig tidigare, men varför? Dagarna, de tomma, blir så oändligt långa. Förmiddagarna främst ägnar jag mig åt att söka jobb, rapportera vilka jobb jag har sökt, leta lediga tjänster samt skriva. Det brukar bli en rast vid tiotiden och då tvättar jag mig/duschar och petar in linserna. Sen kör jag ett tag till, ibland fram till klockan tolv. Då äter jag brunch, det vill säga frukost fast vid lunchtid. Två rostade mackor och fil med müsli.

Eftermiddagarna är oftast hemska. Då blir jag rastlös, känner mig ostimulerad. Jag försöker lura mig till att ha ett ärende utanför hemmet, men det blir svårare och svårare att ens lura mig själv till soprummet. Ibland åker jag ut på en biltur (om så bara för att skjutsa hem en arbeterska), men dessa gånger blir färre och färre. Vanligen är jag här hemma eftermiddagar, kvällar och nätter. Pratar med väggarna då och då för att jag ska få höra min egen röst. Ringer mamma, så jag ska få höra en annan mänsklig röst.

Två tecknade tjejer som kramas på en burk

När Anna är här är få min tillvaro konturer i form av en riktig dag.

Nu undrar du säkert var Fästmön är i det hela? Jo, hon finns kvar, men hon jobbar, har barn och katt med två kattungar. När Anna är här blir min tillvaro lättare och tydligare. Den får konturer i form av en riktig dag. Anna är med mig så ofta hon har möjlighet, men eftersom jag blir som hennes femte barn kan jag tänka mig att det blir ganska jobbigt. Jag vet inte vem Anna pratar med om detta eller om hon bär tyngden och oron inuti. Självklart blir det slitningar i vårt förhållande. Det sägs att svåra tider gör en starkare. Det är en underdrift att säga att vi har haft en och annan svår period under de åtta år vi har varit tillsammans – vi har haft det tufft nästan hela tiden. Inte har det underlättat heller att det under dessa år alltid har funnits människor som har tyckt/tycker att vi inte ska vara tillsammans, heller. Men kärleken är en stark kraft. Den ska varken du, jag eller nån annan underskatta!

 

Kanelgodsak

Anna bjöd på fredagsfika, riktig gofika, på sin balle.

Den gångna helgen har Anna varit här. I fredags var hon ledig. En ledig dag – och vad ska en göra? Det blev en del vila innan vi tog oss iväg till Tokerian så att Anna fick handla hem lite. Hon ska vara hemma hos sig ett par dar, men kommer förhoppningsvis tillbaka hit nån dag den kommande veckan. Vi åkte ut till katterna på fredagseftermiddagen och kunde även ta en fika i eftermiddagssolen på Annas balle*.

 

 

 

 

 

Zensa vin

En flaska Zensa blev det till fredagsmiddagen och till lördagskvällen.

Och det var tur att det blev gofika, för middagen blev väldigt sen – jag tror vi bänkade oss vid mitt köksbord nånstans mellan 19.30 och 20 på fredagskvällen. Jag hittade ett gott vin, Zensa, i vinskåpet, men eftersom vi inte vräker i oss vin för att bli fulla utan för njutningens skull blev det var sitt glas även igår kväll, efter att Anna hade jobbat dubbelpass (8 – 13, 15 – 21). Nej, hon hann inte komma hem emellan passen. (Vinet är ekologiskt, italienskt och fylligt, för övrigt, och passar till såväl mörkt som ljust kött. Och ostar. Det kostar 89 kronor flaskan på Systemet.) Efter maten glodde vi på sista delen av Black Work.

Igår var det lördag och Kulturnatt här i Uppsala. Jag klarade inte av att åka in till stan på egen hand, naturligtvis, så jag var hemma och tvättade, telefonerade först med mammas vän, senare med mamma själv 48 minuter; örat kokade), skrev och läste. Dan gick. På eftermiddagen tvingade jag mig över till Tokerian och köpte kycklingchorizo som jag åt med bröd, räksallad och mjölk till middag. Sen kollade jag på näst sista delen av Broadchurch som jag hade spelat in på DVD-hårddisken i torsdags kväll.

Det var mörkt strax före klockan 21 igår kväll när jag åkte och hämtade Anna från jobbet. Det var mörkt i morse vid halv sju när jag skjutsade henne. När jag kom tillbaka hem på morgonen idag lyckades jag slumra till ytterligare en stund, för ovanlighetens skull. Men jag fick ju ingen sovmorgon den här veckan, så det kunde jag väl få göra utan att få dåligt samvete? Nej. Samvetet gnaver. Och så tänker jag på vännen, som går upp klockan 3.45 för att pendla till sitt jobb… Hon är fantastisk som orkar!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Min söndagsförmiddag har jag ägnat åt
att ta hand om ren tvätt, bädda, diska, fördela medicin för mage och mot brister i dosetten samt skriva det här inlägget. När Anna slutar jobbet i eftermiddag åker jag och hämtar henne för vidare färd till Himlen i Förorten. Där ska vi stråla samman med barnafadern och sen stannar jag på middag med Anna och äldste bonussonen innan jag åker hem till mitt, lagom för att se Mammon.

I morgon är det måndag. Då väntar uppstigning senast klockan sju, jobbsökerier, skriverier, rapporteringar, prat med väggarna, en stunds läsning, rastlöshet, oro, ängslan… Det är hur livet är för mig.

Och har du orkat läsa hela det här inlägget är du välkommen att skriva några rader i en kommentar om hur DITT liv är.


*Annas balle = Annas balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omvärldsspanande inlägg.


 

Bloddroppe på min tatuering

Ser du bloddroppen? Jag såg den och svimmade.

Lite ont i halsen och en bloddroppe, det är mitt kroppsliga tillstånd idag. Nån intressant person är jag inte, jag har ingen ovanlig sjukdom, inte är jag flykting, inte har jag gett ut en ny bok. Jag är inte känd, jag är inte snygg och jag är inte intresserad av mode, smink, kläder, barn, matlagning eller sport. Men jag reagerar när Suicidpreventiva dagen idag fick så lite utrymme i lokalmedia. Lokalblaskan skrev en text om manifestationen här i Uppsala. Texten las ut i natt. Radio Uppland hade ett inslag idag på förmiddagen. Läs mer på radions webbplats! (Eftersom alla inlägg som publiceras här numera är tidsinställda kan det hända att det har dykt upp mer i media om Suicidpreventiva dagen, men jag sitter troligen inte vid datorn när detta publiceras och kan därför inte uppdatera eller lägga till genast.)

Lokalblaskan fokuserar på flyktingar. Nu sänder de en fotograf och en reporter till Lesbos för att de ska skildra flyktingsituationen på plats under en vecka. Bland annat ska de kolla om det Uppsalaborna skänkt via organisationen Vi gör vad vi kan – kläder och pengar – kommer flyktingarna till del. Lokalblaskans chefredaktör Charlotta Friborg säger bland annat:

[…] Det är viktigt för oss att lyfta fram människor som nu är på flykt. Det gör situationen begriplig på ett helt annat sätt än att rapportera om abstrakta siffror över hur många flyktingarna är […]

Lovvärt och bra av såväl tidning som organisation. För vi litar väl på att både tidningens folk och organisationens gör det de lovar..?

Sen blir det… väldigt lokalt när Storgatan, en visserligen central gata i Uppsala, men en av stans smärre, drabbas av en vattenläcka. En ledning har gått sönder och folk har inget vatten. Men det finns färskvatten att hämta via en brandpost i närheten. Hum… Uppsala vatten har gått en liten kurs i hur man bär sig åt med information kring smärre vattenkriser sen sist. Då, för nästan ett år sen, fanns det inte information nånstans på flera timmar och när den kom var den felaktig.

Rött kort

Boken jag recenserade tidigare idag!

I boken, vars recension jag publicerade vid lunchtid idag, fanns en intressant diskussion om yttrandefrihet. Eller snarare anonymitet i cyberspace. Är det en fråga om demokrati eller handlar det om att möjliggöra brottsliga handlingar? Det är lätt att tycka mycket när en är anonym, men det är uppenbarligen svårt för vissa att visa att de står det de säger/skriver. En får inte hetsa mot grupper av folk. Det är till exempel brottsligt att hets mot grupper med såna som jag, homosexuella. En man dömdes för förtal och hets mot folkgrupp efter att han skrivit nedsättande saker om romer på Fejan. Det är bra, tycker jag, en ska inte generalisera och en ska inte skriva vad som helst om grupper.

Men enskilda då? Uppenbarligen är det mer tillåtet och helt OK att hänga ut en sån som jag inte bara i ord utan med bild. Jo, det är fritt fram att tycka vad en vill om mig, det tycker jag. Att förtala mig (sprida osanna saker som fakta om mig), däremot, är en brottslig handling – fast ska en driva frågan till domstol får en göra det själv. Det känns som om det är mer tillåtet att förtala enskilda personer, alltså.

I morse läste jag i Göteborgs-Posten på nätet att en skoltidnings satir blivit anmäld. I tisdags blev tidningens redaktion kallad till skolledningen. Nån eller några hade blivit kränkt(a) av en text i en serieruta. Kränkt(a) och sexuellt trakasserad(e). Syftet var att driva med ettor på skolan, Schillerska gymnasiet. Susanna Gavin, chefredaktör på Schilldringar, berättar i GP om mötet med skolledningen:

[…] De sa att de ville erbjuda oss hjälp och stöd för att det inte skulle bli så här igen. Som jag förstod det innebar det att någon skulle gå igenom våra texter i framtiden. Det känns som censur […]

När jag läser vad som skrevs – se länken ovan! – har jag svårt att se vad som är kränkande och sexuella trakasserier i det hela. Rätt oskyldigt, tycker jag. Sen är jag väl medveten om att alla inte har samma humor. Och att det kanske är bra att ha en diskussion om vad som gäller innehållsmässigt INNAN en gör en tidning, ta fram riktlinjer etc. Inte komma efteråt och censurera.


Och HÄR har jag sån lust att fråga vad andra tycker. Men… kommenteringen är ju avstängd (förutom på rena bokinlägg) – av flera skäl. Ett är… förtal, ett annat trakasserier, tro det eller ej.


Det är trängsel om uppmärksamheten
i media och sociala medier. En del får ganska oförtjänt uppmärksamhet. Nu går jag och tänder ett ljus, min manifestation för en av de 1 531 personerna i Sverige som tog livet av sig förra året.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett scannat inlägg.


 

Den moderna Husmodern fr april 1962

Idag har jag blivit en modern husmoder!

Idag kom ett kuvert med informationsmaterial och en liten manual (som inte är gjord av nån kommunikatör). Det tog ett tag, men sen lyckades jag ladda ner appen jag behövde, scanna mitt inköp och registrera det via datorn. Jag har gått med i Consumer Scan, en konsumentpanel hos GfK, för att vara med och ge svar på frågor om vem som handlar, vad en handlar och när en handlar. Syftet är från företagets sida att analysera konsumentbeteenden och trender på den svenska marknaden. Totalt är vi 3 000 hushåll som rapporterar våra inköp av dagligvaror (även alkohol och tobak). Jag vill vara en modern husmoder, minsann!

Inte har jag nåt att dölja vad gäller mitt hushålls inköp. Däremot är det intressant för mig själv att se vad det är jag handlar och om det finns nåt jag kan dra ner på/borde sluta handla. Sen får mina inköp gärna användas för att kolla hur en handlar och vad det finns för trender, jag bryr mig inte. Det här ger mig nåt att göra och det tar inte särskilt lång tid när en väl kommit igång. Känner jag att det blir betungande på nåt sätt är det bara att jag avregistrerar mig.

GfKpanel

Jag är del av ett Minisverige och berättar vad jag handlar.

Idag scannade jag och registrerade en vara för första gången. Det var inte svårare att scanna än det är i en affär, bara det att jag scannade med min mobil via en app. Jag skulle till apoteket för att kolla om mitt e-recept hade kommit in, det jag ringde om i onsdags. Det hade det inte. (Värst vilken lång tid det ska behöva ta i denna digitala tidsålder. Tyvärr behöver jag ha just den medicinen om jag inte vill kräkas hela tiden, så jag får väl göra ett nytt försök i morgon. Finns det inget recept då heller går jag i taket. Lindrigt uttryckt…) Men… eftersom jag ändå var på apoteket köpte jag fluor. Och det är en typisk vara som ska scannas och registreras i den här panelen! Det var kanon att prova på en enda vara. Hade det varit för krångligt skulle jag ha avregistrerat mig direkt.

Vad får jag för det här då? Tja, det är tur att jag inte handlar så ofta och så många saker, för jag får inte särskilt mycket. Jag får poäng som jag kan handla saker för i en premiebutik som är öppen fyra gånger om året, ett par veckor åt gången. Där kan jag byta poängen mot husgeråd, kökshanddukar, presentkort, tidningsprenumerationer, elektroniska varor, biobiljetter etc eller skänka poängen till forskning inom vissa sjukdomsgrupper eller miljö. Så nej. Jag gör det inte för några pengar och jag lär inte få ihop poäng som skulle kunna ge nåt av större värde – jag gör det för min egen skull samtidigt som jag bidrar till konsument- och trendspaning.


(Hade jag haft nån att värva, genom att till exempel uppmana läsare att lämna en kommentar här, skulle jag ha kunnat få extra poäng. Men nu ägnar jag mig ju inte åt detta ganska själsutmattande sätt att kommunicera längre. Det är bara vid bokinlägg som läsare kan kommentera numera.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om bilkörning och sjukdomar och en viss sorts blinkning.


 

Frågan i rubriken är omvandlad från ett påstående i en ledare i Expressen den 7 augusti. De farliga bilister som avses är dementa och synskadade – men äldre. Det är så det står i texten. Visst håller jag med om att en dement bilförare med all säkerhet är minst lika farlig som en bilförare som är påverkad av alkohol eller droger. Och jag tycker inte att man ska få köra bil – eller annat fordon – om man inte ser tillräckligt bra med eller utan hjälpmedel.

Rayban glasögon

Jag har ALLTID kontaktlinser i ögonen eller glasögon på näsan när jag kör bil, trots att jag INTE har det som villkor på mitt körkort…


Varje år får ungefär 25 000 svenskar diagnosen demens,
enligt ledarskribenten. Men det var bara 2 500 körkort som drogs in av hälsoskäl. I vårt land behöver man inte, i takt med stigande ålder, genomgå några tester av ens lämplighet som bilförare. Däremot har läkare en plikt att rapportera bilförare, som de anser vara olämpliga bakom ratten/vid styret (jag hoppas att det också gäller MC!!!), till Transportstyrelsen. Av olika skäl görs det troligen inte tillräckligt. Varför? Säkert för att det är svårt för doktorn i sin kontakt med patienten att tala om för den senare att h*n inte funkar som h*n ska längre. Det är… jobbigt. Fast ärligt talat, är det inte svårare att lämna ett dödsbud till närstående i samband med att det har skett en olycka där en dement bilförare varit inblandad..?

I ledaren framgår att dessa dementa

[…] i allmänhet […]

är äldre. Och så avslutas texten med ett stycke i fetstil där skribenten återkommer till åldern:

[…] Det faktum att vi lever allt längre kommer göra att vägarna fylls av bilister som fyllt både 80 och 90 och det i sig är inget som helst problem. Men antalet dementa och på andra sätt medicinskt olämpliga bilförare kommer därmed också att öka och det måste vi göra något åt.

Självklart håller jag med om att vi inte kan ha folk som är dementa eller ser för dåligt bakom ratten! Men demens är en sjukdom som drabbar allt fler längre ner i åldrarna. Sämre syn kan också drabba människor i olika åldrar, inte bara människor som ledarskribenter klassar som äldre.

rattmuff

Bakom ratten ska man vara både medicinskt lämplig och kunna blinka när man svänger, tycker jag.

Varför har vi, helt enkelt, inte hälsokontroller lite oftare och inte bara för att vi har körkort? Vissa sjukdomar kanske till och med kan botas vid tidig upptäckt. Men så klart. Det handlar ju om resurser. Som vanligt! Det finns inte tillräckligt med utbildad sjukvårdspersonal. Hade det funnits det skulle vi inte ha råd att betala deras löner.

Sen borde vi satsa på att utrusta våra nya bilar bättre. Idag har jag nämligen noterat att många bilar är väldigt fina och nya. Men de har ett stort problem: de verkar inte vara utrustade med blinkers!.. Ibland undrar jag om vissa bilförare – inte äldre! – tycker att det är pinsamt att blinka när de ska svänga…

Har DU några tankar kring medicinskt – och andra – olämpliga bilförare??? Skriv några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »