Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘egenföretagare’

Återhämtning och dummisar

Ett dundrande inlägg.


 

Först, innan jag börjar dundra: TACK till alla som gav mig vägledning i det låsta inlägget nedan! Det hela lär gå enligt planen!


 

Återhämtningsdryck

Återhämtningsdryck för en tia? Nä, jag kör med kaffe och Ipren.

Det verkade som om alla i familjen hade ont i huvet med mera igår. Själv sparade jag min klumpvärk till idag. Ont, ont, ont i skallen och värk ner i nacke och axlar. Jag var trött i morse, men skuttade upp och skjutsade Fästmön till jobbet vid halv sju. De senaste morgnarna har jag varit pigg och vaken så dags, idag var det bara att krypa ner i sängen igen och dra täcket över sig. En tablett har jag tagit och nu är jag inne på min andra senapsmugg starkt kaffe – och det funkar! Jag känner tacksamt hur värken drar sig bort…

Igår kväll, när jag hämtade Anna efter jobbet, svängde vi in på ICA Heidan för ett par snabba inköp. Då såg jag på en skylt att man sålde Återhämtningsdryck för tio spänn. Ha, jag tror inte ett smack på såna drycker, jag återhämtade mig ju skitfint på egen hand, med tablett och starkt kaffe! Kanske jag ska tillverka en egen skylt samt ställa mig nånstans och sälja kaffe och Ipren? Fast nej. Då blir jag ju egenföretagare och såna gillar inte a-kassan. Däremot tycker alla på Arbetsförmedlingen att man ska starta eget. Då slipper de ju förmedla några jobb, vilket de ju inte gör där ändå. Snacka om att myndigheterna

  1. inte samarbetar
  2. drar åt olika håll
  3. förvirrar ”kunderna”

Ja, jag dundrar idag, jag skrev ju det i början! Och nu fortsätter jag:

PinneMannens cykel

Ägaren till den här cykeln skulle troligen bötfällas för fara för annan genom att saker kan ramla av.

För ett tag sen läste jag i Metro att polisen hade gjort en insats (tidningens ordval) mot cyklister i Stockholm. Bland annat kontrollerade polisen cyklister i Götgatsbacken. På en och en halv timme tog de 19 cyklister som körde mot rött. Men det var ungefär dubbelt så många som bröt mot denna trafikregel. Polisen hann inte med att stoppa resten. En cyklist som bryter mot trafikreglerna riskerar att bli bötfälld, precis som andra trafikanter. Tyvärr kan man ju inte bli av med sitt körkort för cykel. Det är beklämmande hur många som inte klarar av ens de basala reglerna. Stopplikt och rödlysekörning är de vanligaste brotten cyklister begår. Men smakar det så kostar det! Här kan du läsa hur mycket!

Några som definitivt inte kan trafikreglerna är harpaltar och fåglar. Anna räddade livet på två harar i morse när hon gjorde mig observant på paret som stod vid vägkanten, redo att kasta sig framför Clark Kent*. När jag hade släppt av Anna vid jobbet och Clark och jag styrde hemåt igen observerade jag ytterligare en hare som skuttade – kors och tvärs som en cyklist – på gatan. Även denna klarade livhanken. Men hur det gick med kråkan, som flaxade in i min bil med en duns några minuter senare, vet jag inte. Jag stannade inte för att kontrollera. Nånstans måste jag dra min barmhärtighetsgräns och kråkor tillhör inte mina favoritdjur.

Dummy tablettaskar

Har somliga ätit Dummy-piller, tro?

Andra levande varelser som inte kan trafikregler – eller i vart fall inte klarar av att parkera – är vissa bilister som stannar vid Tokerian. Man kan tro att de har ätit Dummy-piller. Utanför affären finns en vidsträckt parkeringsplats med infarten emellan. Det finns alltid lediga platser. Men framför allt ägare till BMW, Mercedes och Audi tycks ha problem att göra som man ska: ställa fordonet på avsedd plats. I stället stannar man helt enkelt utanför entréerna (det finns, förutom Tokerian, ytterligare tre affärer) – eller i närheten av, på gångbanan. Där sitter man sen, gärna med motorn på för det kan ju vara varmt eller kallt ute, och så måste man ju dundra musik, och fipplar med sin mobil medan ens sällskap är inne och handlar. För min del är det inga större problem. Även om jag har ont i fötterna orkar jag gå runt bilarna. Men jag tänker på dem som är rörelsehindrade och kanske kommer med rollatorer, rullstolar eller permobiler. De kommer inte fram utan tvingas ut på ett ställe där många bilar passerar. (Bilar, i vilka det sitter bilister som letar parkeringsplatser och kanske inte är helt fokuserade på annat.) Personerna i bilarna som står utanför entréerna är inte ett dugg handikappade. Jag har aldrig nånsin sett nåt handikapptillstånd i ett enda sånt bilfönster. Annars finns det ju ganska många handikapplatser på själva parkeringen, men nära ingångarna.  Jag tycker att det är dåligt, dåligt, dåligt – och framför allt, jävligt slött. Det är några meter till närmaste parkeringsplats, liksom! Orkar inte den fina bilen ta sig dit eller klarar föraren inte av att parkera i en ruta? Jag undrar – och dundrar!

Slutligen: Jag har så otroligt svårt för den där människan som varje morgon ser samma TV-program och bara Twittrar en massa negativ kritik om programmet, programledare, gäster, innehåll etc. Ett tips: stäng av TV:n!!!

Nu ska jag sluta innan taket flyger av. Det är dags att inta lite frukost och därefter ta tag i hushållsarbete. Jag har lakan att vika, sopor att gå ut med, sängar att bädda och inte 17 blev det städat här igår, heller… Dessutom… vad i hela friden ska jag laga för mat idag till mig och Anna??? Det är mycket att tänka på.

Ha en skön söndag! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om några timmars samvaro.


Äntligen blev den av,
träffen – eller Tweetupen, som det visst heter! – med Anna och Åsa, två Twitterbekantskaper till mig. Anna och jag har träffats tidigare i Stockholm, men den här gången hade vi dragit med Åsa till Uppsala.

Vädret blev kanon så i stället för att luncha på stan sågs vi i Gamla Uppsala. Bland troll och vikingar… (De där trollen de tycks fortsätta att förfölja mig! En del är så korkade att de också avslöjar sina namn för andra… Mer än vad jag har gjort…)

Troll och viking

Bland troll och vikingar…


Lunch intogs på Odinsborg
och den vänliga Anna bjöd mig på den som tack för taxichaffisandet..? (Det hade jag gjort gratis!) Det blev ett engagerat samtal vid matbordet, det är onekligen spännande att träffas tre personer som jobbar inom samma gebit fast på olika håll och på olika sätt – en av oss egenföretagare, en av oss konsult på väg till anställning (tummar hålls!) och en av oss arbetssökande före detta anställd…

Efter lunchen skuttade vi upp på en av högarna. En mansperson lyckades ställa sig i vägen typ hela tiden när jag skulle fota mina gäster, men till sist gav jag upp och photoshoppade bort honom. Kvar är bara hans skugga till höger i bild. Vid orange pil den typiska Uppsalasilhuetten!

 Anna och Åsa

Anna och Åsa i motljus, Uppsalasilhuetten vid orange pil och skuggan av en man.


Högarna är verkligen urhäftiga…
Jag kan inte ta nog med foton på dem…

Gamla Uppsala högar

Häftiga kullar, va?!


Vi kom både upp och ner helskinnade.
Det är så häftigt att stå där uppe och kika ut…

Gamla Uppsala högar

Gamla Uppsala högar i motljus.


Efter bergsbestigningen
tog vi en kort tur fram mot kyrkan. Vi såg ett brudpar som fotograferades, så vi gissade att det skulle bli bröllop.

Gamla Uppsala kyrka

Gamla Uppsala kyrka.


Underligt, men…
 trollen hade letat sig ända in i kyrkan också. Jaa, troll spricker i solljus så där har jag ju skälet!

Troll i kyrkan

Troll till och med i kyrkan.


Våra misstankar om bröllop bekräftades,
för inne i kyrkan höll kyrkvärdarna på att dekorera bänkarna med små buketter. Vi hann i alla fall titta lite på kyrkan invändigt. Jag tände ett ljus för pappa och för Karin. Pappa skulle ha fyllt år i oktober och i början av månaden är det ett år sen vännen Karin gick bort.

Blommor i kyrkan

Små buketter vid varje bänkrad i kyrkan.


Tanken var att avsluta
med en tur på Disagården. Dessvärre möttes vi av ett stort hänglås på grinden. En skylt utanför gården deklarerade

Stängt för säsongen!

Och därmed avslutade vi med en promenad tillbaka till bilarna. Anna fick skjuts till tåget och jag hoppas hon kom med ordentligt. Åsa vet att hon kan ringa om motorn skulle skära eller en rem skulle råka gå av…

Nu tar vi snart lördagskväll och jag ska bege mig till Himlen. Vad ska du göra i kväll? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet att jag gillar att få min nyfikenhet stillad.


Livet är kort.

Read Full Post »