Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘legitimation’

Ett ändå rätt färgstarkt inlägg.


 

Jordgubbar och flingor

En bra start på dan.

Idag stod ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen på mitt förmiddagsschema. Därför gav jag mig ledigt från jobbsökeriet fram till eftermiddagen. Och så laddade jag med fil, cornflakes och några härliga jordgubbar. De senare hittade jag hos ICA Solen häromdan för endast 12 kronor asken. En behöver få i sig lite nyttigheter också, C-vitamin framför allt. Och numera är jag ju inte med och slåss om elva kilo frukt i veckan på jobbet…

Jag tog förstås bilen. Arbetsförmedlingen ligger sen några år tillbaka inte längre mitt i stan utan i ena utkanten. Det fanns emellertid ingen ledig parkeringsplats utanför Myndigheten, så jag parkerade i hamnen. Jag hade tagit gott om tid på mig och hann därför ta den lilla extra promenaden i det ganska sköna aprilvädret. Men sen blev det stopp i entrén. Arbetsförmedlingen öppnar inte förrän klockan tio och det var då jag skulle ha mitt möte. Entrén fylldes på med allt fler människor. Till sist stod vi som packade sillar. En karl slog mig på benet med sin kasse hela tiden. Jag blängde surt. Han fortsatte slå. En av de senast inkomna unga damerna trängde sig fräckt före mig med flera när väl portarna öppnades. HA! Jag behövde i alla fall inte köa vid kundmottagningen, utan kunde gå direkt till väntrummet en trappa upp. Långnäsa!

 Utsikt från fönster på AF

Trist(a) utsikt(er?). Jag trodde nästan jag satt i häktet.

När jag stod nere i entrén och motvilligt gosade med kreti & pleti slogs jag plötsligt av insikten att jag inte hade min legitimation med mig. Det vill säga, jag hade inte plånboken med mig!!! Hos Arbetsförmedlingen brukar en jämt vara tvungen att legitimera sig. Mobilen var däremot med, så utan glasögon trixade jag ihop ett mejl till min handläggare som jag skulle träffa där jag beskrev läget. Inget svar…

Men allt gick bra, vi har ju träffats förut, och jag behövde inte legitimera mig. Min handläggare var vänlig nog att ta ett par kopior på några arbetsgivarintyg först. Intygen skulle visas upp och registreras också. Sen pratade vi, mest jag, i nästan en timme. Främst om mig, men även om situationen på Arbetsförmedlingen framöver (när alla flyktingar får uppehållstillstånd) liksom det havererade (?) projektet Arbetsförmedlingens nya webbplats… Och även om miljonerna har rullat för Arbetsförmedlingen och utsikten genom fönstret i det lilla kontoret där vi satt var rätt trist (jag fick känslan av att sitta i häkte!), blev det ett bra samtal och en god dialog. Min handläggare må vara svår att få tag i för det mesta, men när vi väl träffas och/eller snackar är i alla fall jag nöjd efteråt nästan jämt.

Vid elva-tiden strosade jag ner till hamnen igen för att hämta bilen. Ett sms tidigare hade gett mig informationen att en vän befann sig på Fågelsången. Tyvärr var det ganska meningslöst för mig att kolla om h*n var kvar eftersom jag inte hade nån plånbok med mig. I stället stod jag en stund i solen, såg in mot Stadsträdgården, söp in den blåa himlen, Fyrisflodens skitiga vatten och skränet av en och annan mås.

Träd i Stadsträdgården sedda över Fyrisån

En stunds njutning av blå himmel, framför allt. Stadsträdgården på andra sidan floden.


Det vete 17 när jag kommer dit igen, 
men in till stan ska jag redan i morgon kväll. Då blir det nog både otrist och färgstarkt och framför allt ska plånboken få följa med…

Men när jag kom hem… hade änglarna landat… Mer om det senare!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett irriterat inlägg.


 

Den som inte har jobb och inget hellre vill göra än att jobba blir minst sagt irriterad när de som jobbar inte jobbar. Eller är väldigt och pinsamt ineffektiva. Här ska du få två exempel ur mitt händelserika liv:

Jag fyllde år i söndags. På söndagar delar PostNord inte ut några brev. Därför hade familjen Raffa, med Tant i spetsen, postat ett födelsedagskort till mig på förmiddagen, onsdagen före. Förhoppningen var att två dagar skulle vara tillräckligt med tid för kortet att komma fram, det vill säga senast i fredags. Idag, tisdag hade kortet singlat ner i min postbox. Tisdag. Sex dar… Ska det ta sex dar för ett brev med korrekt adress och porto att levereras från Falun till Uppsala??? Fy 17 så ineffektivt och dåligt, PostNord!!!

Födelsdagskort från Tant Raffa och Mia

Två födelsedagskort, varav det till vänster tog sex (6) dar på sig att hitta från Falun till Uppsala.


Till Tant Raffa – och till Mia, vars försenade födelsedagshälsning också den kom idag – säger jag däremot TACK!
(För jag blev ju väldigt glad, även om dagen inte prickades in.) Jag hoppas att Tant Raffa klagar riktigt ordentligt – om nu Kundservice svarar i den telefon vars nummer finns på webben. För övrigt, en väldigt dålig webbplats, där det är svårt att hitta och finns uselt med information. Jag har massor av förslag till förbättringar av PostNords webbplats med mera, men jag skulle aldrig vilja jobba på det företaget – inte ens om jag fick en exklusiv brevöppnare!!!

 


 

Sen var det det här med träbenen… Fästmön köpte fyra träben på IKEA förra måndagen till sin ”nya” fåtölj. Men utan att öppna de två förpackningarna insåg hon att det var ett felköp. Eftersom jag är på benen (de vanliga, inte träbenen!) erbjöd jag mig att åka ut till IKEA, lämna benen och få pengarna tillbaka.

Stubbarp ben

Träben skulle återlämnas.


Jag parkerade i p-huset. 
Där var bra skyltat till Byten & Återköp och jag tog en särskild hiss dit upp på plan ett. Sen upphörde mina positiva intryck. Längs ena låååångsidan av en stor sal fanns många kassor. EN kassa var öppen. I den stod två unga tjejer. Den ena grejade oupphörligt med sitt hår och den andra pratade om lunch. Före mig på tur stod två tjejer, kanske något äldre än dem i kassan, med en stomme till ett köksskåp på en kärra. Inget hände, deras nummer blev inte framtryckt. De tittade på varandra, de tittade på tjejerna i kassan, de tittade på mig. Jag tittade på dem, jag tittade på tjejerna i kassan… och TILL SLUT var det väl så att Den Onda Toffelblicken träffade IKEA:s personal.

Den Onda Toffelblicken

Den Onda Toffleblicken. OBS! Titta inte för länge!


I min enfald trodde jag 
att de båda tjejerna i kassan hade vaknat till liv och insett att de var där för kundernas skull. Men icke! Hårgrejsandet och lunchsnacket återupptogs. Till sist fick jag nog och stegade fram.

Har ni tid, eller? 

frågade jag surt.

Den ena unga tjejen gav den andra instruktioner om hur hon inte skulle ta emot kunder som inte väntade på att deras nummer hade tryckts fram!!! Den andra unga tjejen började hjälpa mig. Makalöst!

Jag la fram mitt ärende, det vill säga sa att jag ville byta två obrutna förpackningar träben.

Den Hjälpsamma:

Varför då? 

Jag:

Vadå varför då?

Den Hjälpsamma:

Ja, varför vill du byta dem? Passade de inte?

Jag:

Passade? Som du ser är förpackningarna obrutna. Jag vill byta dem, bara.

Den Hjälpsamma:

Har du kvitto?

Jag: 

Nej, jag tog med mig en cykel!

sa jag INTE utan halade fram kvittot.

Den Hjälpsamma började knappa in nånting. Hon frågade, i tur och ordning efter

  1. mitt namn
  2. mitt postnummer
  3. mitt telefonnummer

Jag svarade men kunde inte låta bli att fråga

Varför vill du ha de här uppgifterna? Är det inte lättare att du ber mig om legitimation?

Den Hjälsamma flinade generat och svarade:

Nej, legitimation behövs inte.

Nåt svar på varför hon ville ha mitt namn, mitt postnummer och mitt telefonnummer fick jag aldrig. Tjugo minuter senare åkte jag därifrån med en hundralapp i näven.

Låt oss säga att jag inte var särskilt imponerad av IKEA:s personals effektivitet… Men det gav mig i alla fall ett ämne att blogga om och det tackar jag för. Jag hoppas att nån från IKEA läser det här inlägget och börjar prata service gentemot kunder med sin personal. Kanske håller nån liten… kurs… För vad hände egentligen med

kunden har alltid rätt – till god service?!

Nån som vet???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nixande inlägg.


 

pekfinger

NIX!

Ofta, ofta skriver jag här om säljare som förpestar min tillvaro. Det var länge sen jag NIX:ade min fasta telefon och min mobiltelefon. När så krävs, förnyar jag mitt NIXande. Och faktum är att det har blivit bättre. Jag har verkligen sluppit ringande säljare, nåt som jag alltså aktivt har undanbett mig. Förutom i fredags. Då slank IT-butiken igenom. Tjejen som ringde påstod att jag inte är ansluten till NIX. Uppenbarligen hade hon inte besvärat sig med att kolla. Dessutom är reglerna förändrade sen den 16 februari. De nya reglerna säger bland annat att företag ska kontrollera sina ringlistor gentemot NIX varannan månad och inte som tidigare, varje kvartal. Men det spelar ingen roll, jag har varit ansluten NIX i åratal.

IT-butikens säljare började dra nån harang om fast telefoni och kopparnätet. Som konsument fick jag uppfattningen att säljaren ringde från en myndighet. Nästan. Efter ett par kontrollfrågor, där jag formulerade om en del av hennes påståenden, erkände hon att hon ringde från ett företag som ville sälja på mig nånting. Vidare ljög hon ju när hon påstod att jag inte var ansluten till NIX – det kan hon inte ha kontrollerat.

telefon tecknad

Säljare: Ring mig inte!

Jag anmäler alla företag som ringer mig trots min NIX-spärrning till DM-nämnden. Via nämndens anmälningsformulär kan man även anmäla oönskad pappersreklam, det vill säga reklam man fått trots en ”Nej tack”-dekal på brevlåda/postbox. Det som är viktigt att man fyller i är det uppringande företages kontaktuppgifter. Det är inte alltid så lätt. IT-butiken, till exempel, hade inga vettiga kontaktuppgifter på sin webbplats. Bara det säger mig att ett sånt företag skulle jag aldrig anlita.

pekfingerNåt som dessvärre inte går att NIX:a är det ökade antalet säljare som plingar på ytterdörren. Förr i tiden fanns det skyltar att sätta upp där det stod att bettleri inte var tillåtet. Såna skyltar finns inte idag. Jag har allvarligt övervägt att skriva en lapp på min ytterdörr om att säljare inte är önskvärda besökare. Men det känns ju lite… pinsamt. Jag undrar lite vad det är för företag. Häromdan plingade på en säljare från Härjedalskök en vanlig vardagseftermiddag. Då är det ju bara pensionärer, sjuka och såna som jag hemma. Nån legitimation fick jag inte se heller. Nä, jag är inte så lite misstänksam…

Så… på min önskelista står nån form av NIX-register som motverkar dörrförsäljare!

Känner du dig besvärad av försäljare??? Har du fått fler besök av dörrförsäljare??? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett irriterat, men tacksamt inlägg.


 

Beslut om respenning AF

Beslutet om att jag fick biljetter. Fast det kallas Respenning.

Snart har hela dan passerat och jag har bara gått med dammvippan, resten har jag inte hunnit. Varför? Jo, för att jag bestämde mig för att försöka ta hjälp från Arbetsförmedlingen med biljetter för att kunna resa till min intervju på måndag eftermiddag. Det är fantastiskt att ingen INGEN har kunnat upplysa mig om att jag faktiskt kan få den hjälpen – förrän idag. Jag har ju varit arbetslös av och till sen 2009. Däremellan har jag jobbat och de första åren hade jag avgångsvederlag. Då behöver man ingen ekonomisk hjälp. Men när man går på a-kassa får man räkna varenda spänn.

Det var min handläggare Alexandra Norlén som berättade för mig i ett mejl idag på förmiddagen att jag kan få hjälp med biljetter om jag måste resa till en intervju. Det hade jag ingen som helst aaaning om. Jag har ju hela tiden försökt klara mig själv så gott det går. Vem vill ligga samhället till last? Inte jag, helst. Men det är dyrt att resa. Nu har jag 85 kronor på mitt busskort och det räcker in till stan och tillbaka på måndag. I Stockholm hade jag tänkt gå mellan Centralen och Östermalm, men nu har jag fått T-banebiljetter – också! Det tackar jag och mina hälsporrar varmt för! Det går bra att gå i fem minuter för mig, sen får jag skitont i fötterna, nämligen.

Guldpengar

Chokladpengar funkar inte i p-automater.

Jag hittade två guldpengar till p-avgift, så eftersom jag har bensin i bilen tog jag den in till Arbetsförmedlingen i stan för att få biljetthjälp. Med mig hade jag ett mejl från min handläggare samt kallelsen till intervjun. På Arbetsförmedlingen var det dystert som vanligt, men inte mycket folk. Jag fick säga mitt ärende och blev tilldelad en nummerlapp av en man. Väntetiden blev ganska kort, men jag hade bok med mig. När det blev min tur kunde tjejen som skulle hjälpa mig inte göra det – för hon kunde inte. Hon bad då mannen som hade gett mig nummerlappen om de kunde byta plats så att han kunde hjälpa mig medan hon delade ut nummerlappar under tiden (det var ingen särskilt strid ström alls idag…). Mannen ville inte. I stället fick jag vänta tills tjejen blev avlöst av två yngre män.

Per tog emot mig så snart han hade startat sin dator. Jag förklarade mitt ärende, visade mina papper och min legitimation. Men datorn ville inte riktigt vara med och Per verkade osäker på det mesta eftersom han frågade den andra killen om saker hela tiden. Ingen av dem visste om jag kunde få hjälp med bussbiljetter i Uppsala och tunnelbanebiljetter i Stockholm. Efter en stund erbjöd han mig en stol. Jag tackade och satte mig, för är det nåt hälsporrarna inte gillar så är det att jag står rätt upp och ner. Pers dator hade sen uppenbara problem med PDF:er och att skriva ut. Till sist fick jag emellertid beslutet med ärendenummer. Ärendenumret skulle jag uppge när jag ringde, sa Per, för jag fick själv ringa till AF:s reseenhet och fixa biljetter. Telefonnumret till reseenheten fick jag på en handskriven lapp av Per. Några instruktioner kunde jag inte få eftersom utskrifterna och PDF:erna krånglade. Men jag satte mig helt enkelt i bilen utanför (jag hade parkeringstid kvar) och ringde. Jag behövde inte alls uppge ärendenummer, utan det var mitt personnummer som skulle anges. Och det kan jag ju. Efter ett par knapptryckningar kom jag fram och fick snabb hjälp – biljetter till såväl tåg som tunnelbana kom per sms medan vi pratade! SÅ ska det gå till, tycker jag!

Byråkratins kvarnar – och teknikens – malde annars otroligt långsamt idag, tycker jag. Vidare anser jag att det är anmärkningsvärt att Arbetsförmedlingen har personal anställd som inte kan – eller vill? – hantera de egna systemen. Har man plockat personal direkt från gatan, eller? Jag vägrar nämligen att tro att jag är den enda i hela Uppsala som kommer och behöver få biljetter för att kunna resa till en anställningsintervju. Vad gäller PDF- och skrivarkrånglet kunde jag ha erbjudit min hjälp, men jag har slutat jobba gratis och tänkte att de som har lön för väl göra skäl för den.

Jag är glad och tacksam för informationen om den här möjligheten från min handläggare, hjälpen och biljetterna, men mycket undrande inför kompetensen hos personalen på Arbetsförmedlingen. Igen.

NU är klockan snart halv fyra och jag ska äntligen sätta dra fram dammsugaren! Förbereda mig inför intervjun får jag göra i morgon, helt enkelt, för nu fikar folk och sen går de hem.

Stort TACK också till Rexxie som försåg mig med denna matnyttiga länk om flyttningsbidrag och ersättning för intervjuresa! (Det är ju en PDF, så det kanske grabbarna på AF i Uppsala inte klarade av.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förbannat inlägg.


 

Mamma provar sin rollator och sina nya skor.

Mamma på kvällspromenad med mig på sin 79-årsdag i juli i somras. Jag intygar på heder och samvete att det är hon!

Jag trodde aldrig att jag skulle häva ur mig det jag gör i rubriken, men i kväll gjorde jag det. Högt och tydligt i min ensamhet skrek jag:

Skit-Sverige!

Nog för att a-kassans regler är knäppa och obegripliga… Jag undrar om inte det jag hörde i telefonen i kväll är snäppet värre. Det var lilla mamma som ringde och hon var gråtfärdig och mycket uppstressad och orolig. Hon har nämligen ingen giltig legitimation och har stora svårigheter att skaffa sig en ny.

Detta är bakgrunden:

I förra veckan skulle mamma hämta ut medicin. Det gör hon regelbundet. Precis som alla andra legitimerar hon sig. Men nu sist blev det nästan stopp: apotekspersonalen upptäckte att mammas legitimation hade gått ut – FÖR ÖVER ETT ÅR SEN. Nu är det en liten kommun mamma bor i. Hon är ganska ”känd” där: hon är född på orten, har bott där större delen av sitt liv och har en stödkrage eftersom hon har en sjukdom som gör henne handikappad.  Detta är säkert skälet till att ingen har upptäckt att mammas legitimation har gått ut – varken på banken eller apoteket har man tittat

så noga,

på hennes framsträckta id-kort, gissar jag. Det är naturligtvis både fördelar och nackdelar med det. Nu visade det sig att det skulle bli en nackdel.

Idag skulle mamma få hjälp av tant och farbror Blå att åka till polisen och ordna en ny legitimation. Men hos polisen blir det tvärstopp. Att mamma verkligen är den hon är syns på det utgångna id-kortet – om man jämför fotot med den verkliga personen. Det räcker inte. Hon kommer dit med två vänner, som hon har känt i 30 år –  varav den ena är en pensionerad polis (!). Båda intygar att hon är hon. Det räcker inte heller.

Det är endast en nära anhörig som räknas om man inte har nån giltig legitimation. Mamma är änka och hon är inte sambo, hon har inga föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar i livet, hon har inga syskon, ingen vårdnadshavare, ingen god man, ingen familjemsförälder, ingen arbetsgivare. Hon har bara mig. En dotter. Och jag bor 30 mil bort. Ska jag, hennes enda barn, åka sextio (60) mil för att mamma ska få ett id-kort? Till saken hör att jag är mer eller mindre livegen med tanke på min situation. Eftersom jag knappt har mat för dagen (idag åt jag nudlar för 3:90 kronor) har jag knappast råd med bensin för de 60 milen.

Mamma är 79 år. Hon blir 80 år nästa sommar om hon får leva. Jag vet, jag kan intyga det. Men jag bor inte i Metropolen Byhålan och kan göra det. Mamma är inte kriminell. Hade hon varit det hade en utredande polis kunnat intyga att hon är den hon är!!! Ja, det är sant!

Men farbror Blå är envis och ska försöka hjälpa mamma. Om det inte går vet jag inte hur vi ska lösa det. To be continued, alltså…

Det här är Sverige 2014. Skit-Sverige. Mitt land, när det visar sig från sin allra sämsta sida.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett händelserikt inlägg.


 

tom_upload1

Programledaren Tom uppmanar på webbplatsen folk att skicka in sina roliga hemfilmer. De kan vinna upp till 100 000 dollar…

Inte blev det nån lång lördagskväll för Fästmön och mig igår. Men vi avnjöt oståkexåvinådruvoråetthalvtpäron och kollade lite på TV. Medan vi mumsade på chiligorgonzola för första gången flabbade vi åt djur som kliade sina arslen på TV. Såna är vi! När ett av de bästa pro-grammen svensk television sänder en lördagskväll är Americans funniest home videos blir det så. Sen tittade vi på kvällens riktiga höjdpunkt, i alla fall och rundade av med att se en del av en film om två politiker som blir kära i varandra. För att detta senare skulle bli en film har man gjort politikerna till både politiska motståndare och bögar. En av dem är dessutom gift med en kvinna. Ja, ja, jag läste hellre min bok på gång

Anna somnade nästan så snart hon lagt ner huvudet på kudden. Jag läste en stund, sen föll även jag i sömn. Och drömde… Jag har börjat drömma så mycket och ofta om nätterna. Det är rena actionrullarna som spelas upp med Yours truly i huvudrollen, så vissa morgnar är jag helt slut när jag vaknar. Den senaste tiden har jag drömt var och varannan natt om min nästanbror. Jag känner mig smått löjlig när jag då och då måste skicka sms till honom för att kolla så att allt är OK. Så mycket som han har deltagit i mina drömmar torde nämligen han också vara rätt slut om morgnarna…

Högt i tak

På den bästa arbetsplatsen var det högt i tak…

I natt drömde jag om den bästa arbetsplatsen jag har varit på. För ett tag sen fick jag ju lite nyheter därifrån – både roliga och mindre roliga. Nattens dröm var i alla fall positiv – ett av dess huvudteman var att en av doktoranderna, J, hade fått en forskarstjänst vid institutionen och var på väg att göra akademisk karriär.

Den verklighet jag vaknade till var dimmig och disig. Jag fick sovmorgon i morse. Anna hade stigit upp i ottan och promenerat till jobbet. Fattar inte hur hon orkade gå upp så tidigt, klockan femnånting, och sen promenera till jobbet ett par stadsdelar här ifrån. Men hon kan vara ganska envis och bestämd, Anna, och igår kväll sa hon att hon ville gå, trots att jag erbjöd skjuts. Jag tänker i alla fall sitta i bilen utanför hennes jobb idag när hon slutar, klockan 14.

rösta

Jag ska gå och rösta idag.

Men dagens viktigaste händelse här ute i verkligheten är förstås att det är valdag. Jag ska sörpla i mig min andra senapsmugg kaffe – ja, jag dricker kaffe ur en brun mugg som det har varit apotekssenap i – bädda och duscha. Sen stegar jag iväg med legitimation och röstkort för att rösta på en närbelägen skola. Det är enda gången jag sätter mina hälsporrar där. När jag röstar, alltså. I år känns valet mycket mer spännande än tidigare år. Kanske för att jag själv tänker rösta på vad somliga skulle säga är ”andra sidan” och några ”den rätta sidan”. För mig är det den enda sidan, det enda parti som har bra svar på nio av tio av mina frågor. Så särskilt svårt blir inte valet för min del. Kvällens mest spännande på TV lär i alla fall bli programmen från valvakorna. Om man nu kan hålla sig vaken och glo, åtminstone en liten stund. Innan man faller ner i sina actionfyllda drömmar, vill säga…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett måndags-inlägg.


 

gult träd i dimma

Gult träd i dimma, fotat hösten 2011.

Måndagen jag vaknade till var lika dimmig som helgens morgnar. Sen brukar vädret bli bättre framåt dan, ofta varmt och soligt. Har jag råkat vara ute då så har jag varit felklädd, det vill säga för varmt klädd.

Den här helgen har vi suttit en helt del vid våra datorer. Fästmön har ju köpt en ny och har påbörjat ett enormt arbete med att sortera bilder… Sist jag hörde från henne borta i soffhörnet var hon på 2005.

Igår var vi i alla fall en tur ut i verkligheten i Förorten för att hälsa på grabbarna på Morgonen och bli bjudna på Jerrys kaffe. Jerrys kaffe kan väcka döda, snudd på.

Sangiovese 2008

Svindyrt fynd i vinskåpet.

Hemma i New Village lagade jag sen lax i ugn med fetaostpesto och kokt potatis. Det blev till och med en lunchlåda över till min hårt arbetande älskling! Vi har ätit gott den här helgen, men ändå billigt. Lördagens vin var förstås allt annat än billigt, fast det fanns ju sedan länge i vinskåpet… Det var ett argentinskt sangiovese från 2008 som verkligen gick suveränt ihop med lasagenen på kycklingfärs.

Igår på söndagen blev det vatten respektive mjölk till maten. Men vi tillät oss att äta upp såväl lördagsgodis som fredagens snacks (prästostbågar). Magen har hittills inte protesterat! Tanke var att vi skulle titta på Hercule Poirot’s Christmas. Vi började i vardagsrummet, borstade tänderna i en reklampaus och fortsatte titta i sovrummet. Det tog tio minuter så snarkade vi båda två. Men gissningsvis hittade monsieur Poirot mördaren till sist.

Den enda gången jag vaknade var under reklamfilmen för Microlax. Den är så urbota dålig och jag undrar om reklammakarna har använt Google translate från 2008 till den. Framför allt reagerar jag på ordet ”välbefinnande” – vem använder det naturligt i dagligt tal – eller när man pratar om/tänker på förstoppning??? Jag blir bara arg och irriterad och tänker aldrig köpa Microlax.

Idag på måndagen hade ilskan gått över och jag loggade in med e-legitimation hos a-kassan för att fylla i två veckors kassakort. Jag lyckades på första försöket! Kanske berodde det på att jag läst en glädjande kommentar här på bloggen från en annan arbetssökande kommunikatör. Denna/e olyckssyster/-broder skrev att jag visst är berättigad till nya dagar och att sådana fylls på när de gamla har tagit slut. Men naturligtvis ska jag kolla upp det med min a-kassa! Jag ska ta mig i kragen och ringa nån dag när jag känner mig psykiskt stark och glad. Det måste man vara om man ska palla med att prata med alla surkart på a-kassan, nämligen.

Jag har sökt ett jobb hittills idag, men innan dan är slut ska jag ha utfört en del ytterligare aktiviteter som har med jobbsökeri att göra. I eftermiddag har jag en träff med min yngsta bonusdotter. Ett spännande samtal väntar! I kväll ska jag skriva en artikel baserad på detta samtal. Mitt bokskriveri får paus, fast bara till i morgon. Jag mår så gott av att få alla tyngder från axlarna avlyfta!

Vad händer hos dig denna måndag??? Skriv gärna några rader och berätta! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.


Idag var jag anmodad
att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Båt på Fyrisån

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.


Jag var naturligtvis inte ensam
på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.


Jag frågade varför
de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.


Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Older Posts »