Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stoppa’

Ett resande inlägg.


 

Grusväg

Resväg.

En kan likna livet vid en resa. Jag reser hela tiden. I mitt inre. Några längre yttre resor kan det emellertid inte bli tal om för min del. Det är därför jag är så otroligt beroende av min lille bilman Clark Kent. Ibland kan jag åka buss, ibland tåg. Men jag gör det ovilligt. Bilen gäller för korta, yttre resor. Då ser jag en hel del som händer på våra vägar. Ibland tar jag mig för min panna. Skriker i min kupé.

Det har skett så många olyckor på sista tiden, inte minst på sträckan mellan New Village och Förorten. I nio fall av tio är jag säker på att olyckorna har med mobiltelefoni att göra. Det inte bara rings bakom ratten, det messas och surfas också. Och då kan man ju inte hålla ögonen på vägen och medtrafikanter.

Häromdan läste jag på nätet att Mats Östman, han som är polisens trafikchef i region mitt, vill stoppa så kallade epa-traktorer. Det tycker jag är ett bra förslag, särskilt som dessa är lätta att trimma och förs fram av tonåringar som ibland tycks tro att de är odödliga. Alla andra är visst odödliga också, enligt en del. En olycka drabbar ju sällan bara den egna personen utan flera andra. Men nej. Ingen är ju odödlig. Bilar, inklusive epa-traktorer är hårda, människor är mjuka. Dessutom har epa-traktorerna inget existensberättigande generellt sett längre. De kommer från tiden efter andra världskriget när det behövdes jordbrukstraktorer för att modernisera jordbruket. Dagens epa-traktorer har inget med jordbruk att göra. I vårt län finns det 769 epa-traktorer som får köras av den som är 15 år och äldre och har mopedkörkort. Ett sånt körkort tar en över en helg. Ett körkort för bil tar många månader att ”få” och det krävs både flera teorilektioner och flera körlektioner. Sen skadar det inte heller om barn får trafikundervisning i skolan. För en parkeringsplats, till exempel, är inte nån lekplats lika lite som en gata. För övrigt kör jag bäst i hela världen. Enligt mig själv. Och jag kör aldrig – och har aldrig gjort! – med alkohol i kroppen.

Resväska med glas och flaskor 3 500 kr Mjödstugan Gamla Uppsala

Ingen alkohol vid ratten! Den här resväskan är dock antik och observerades vid Mjödstugan i Gamla Uppsala för ett tag sen. Pris: 3 500 kronor.


Den inre resan… 
Jag vill helst inte tänka på den. Inte formulera ord om den heller. Glädjen är borta från skrivandet. Ändå fortsätter jag, som driven av demoner, tycker somliga. Det skiter jag i. Jag gör det jag måste. En andra del, en fortsättning, i annan riktning, på den första, på berättelsen om det som hände, börjar formulera sig i huvudet trots allt, men att få ner den när jag inte ens vill tänka på den… Ja, ekvationen blir omöjlig. Och bloggen, som har varit ett andningshål och nästan ett rent nöje, har blivit nåt kvävande och en ren belastning. Men jag har lovat mig själv att driva den till målet, slutet. Nio procent kvar av utrymmet. Se Skoga och sedan…

Sista orden i en författares sista bok

De allra sista orden i en författares allra sista verk.


För övrigt blir det inget besök på nåt boksläpp
i kväll. Det känns inte… bra.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gott inlägg.


 

Det är söndag. Jag är vuxen. Jag kan äta godis alla dar i veckan om jag vill. Naturligtvis borde jag inte. Men jag kan. Godis är gott. Att säga att jag älskar godis är inte nån lögn.

Choklad, förresten, lanserades som en hälsoprodukt när den kom till Sverige. Det lärde jag mig för länge sen under ett besök i Gamla Linköping där Cloetta hade (har?) ett litet museum. En av Cloettas – och Sveriges! – mest kända chokladbitar är Kexchoklad. Den är jättegod, tycker jag, men den är svår att äta utan att skräpa ner. Smulor överallt, du vet.

sexchoklad

Eh… oj då… Det blev visst fel bild…

Om tre år fyller Kexchoklad 80 år. Den har förändrats en del genom åren. På 1970-talet, till exempel, kom nya smaker och storlekar. I mitten av 1970-talet fördubblades försäljningen av Kexchoklad. Reklamen för chokladen har gått från slalom (”Slalomåkare faller för läckra kex!”) till 1990-talets klassiska

Go’ och gla’, Kexchokla’!

En gång användes Kexchoklad till och med som muta. År 2004 hade en fånge vid anstalten i Västerås med sig för mycket mat tillbaka efter en permis. En ost och en låda Kexchoklad gjorde att pliten såg åt ett annat håll. Detta ledde senare till att pliten dömdes för mutbrott.

En annan klassiker är Ahlgrens bilar. Ofta när jag ger mig ut på långresa med Clark Kent* har jag med mig en påse bilar i handskfacket. När jag blir trött får jag en sockerkick utan att bli alltför törstig. Men vilka var Ahlgrens, ijenklien???

Ahlgrens bilar

Ahlgrens bilar – alltid i min bil på långresa!

Bröderna Fredrik och Adolf Ahlgren startade företaget Ahlgrens i Gävle redan 1885. Från början gjorde de färg, tapeter, skokräm, parfym, tvättmedel och bläck. Men 1953 började de göra sina bilar. De hade tänkt göra nåt liknande marshmallows, men skumbitarna blev för små. Nån tyckte att bitarna såg ut som sportbilen Bugatti. Ahlgrens bilar var födda!

Originalbilarna var vita, röda och gröna. Kioskerna sålde dem i lösvikt – för ett öre styck. Det minns inte jag, fast… jag föddes ju lite senare än 1953. De vita bilarna har alltid varit mina favoriter. Smakerna varierar idag – det finns sura, salta, sursockrade med flera. Jag tycker att originalsmaken är bäst. Ahlgrens bilar har också gjorts i andra former än bilar, till exempel julgranar, rymdskepp, rattar, Volvo V70 med mera. Lustigt nog görs Ahlgrens bilar idag i Ljungsbro, där Cloetta finns. Oavsett hur, vad och var gäller fortfarande reklamen för Ahlgrens bilar:

Den är Sveriges mest köpta bil – det finns bara ett sätt att stoppa den – i munnen!

Hallonlakritsskalle

Hallonlakritsskalle är en favorit i min lösgodispåse.

En godisbit som alltid hamnar i påsen när jag köper lösgodis är hallonlakritsskallen. Den är en ganska ny godis jämfört med Kexchoklad och Ahlgrens bilar, bara 14 år. Den som är vegetarian kan inte äta hallonlakritsskalle, för den innehåller ett animaliskt färgämne. Så det är tur att det var ganska länge sen jag käkade rent vegetariskt. Förutom färg innehåller en skalle 46 kcal och 11 gram kolhydrater, men inget fett eller protein.

Hallonlakrits finns även som glögg och mineralvatten. Det låter däremot inte så gott, tycker jag. Förra året utsågs hallonlakritsskallen till Sveriges bästa lösgodis i Hemmakvälls idolgodis-tävling.


Så… vilket är DITT favoritgodis??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Återhämtning och dummisar

Ett dundrande inlägg.


 

Först, innan jag börjar dundra: TACK till alla som gav mig vägledning i det låsta inlägget nedan! Det hela lär gå enligt planen!


 

Återhämtningsdryck

Återhämtningsdryck för en tia? Nä, jag kör med kaffe och Ipren.

Det verkade som om alla i familjen hade ont i huvet med mera igår. Själv sparade jag min klumpvärk till idag. Ont, ont, ont i skallen och värk ner i nacke och axlar. Jag var trött i morse, men skuttade upp och skjutsade Fästmön till jobbet vid halv sju. De senaste morgnarna har jag varit pigg och vaken så dags, idag var det bara att krypa ner i sängen igen och dra täcket över sig. En tablett har jag tagit och nu är jag inne på min andra senapsmugg starkt kaffe – och det funkar! Jag känner tacksamt hur värken drar sig bort…

Igår kväll, när jag hämtade Anna efter jobbet, svängde vi in på ICA Heidan för ett par snabba inköp. Då såg jag på en skylt att man sålde Återhämtningsdryck för tio spänn. Ha, jag tror inte ett smack på såna drycker, jag återhämtade mig ju skitfint på egen hand, med tablett och starkt kaffe! Kanske jag ska tillverka en egen skylt samt ställa mig nånstans och sälja kaffe och Ipren? Fast nej. Då blir jag ju egenföretagare och såna gillar inte a-kassan. Däremot tycker alla på Arbetsförmedlingen att man ska starta eget. Då slipper de ju förmedla några jobb, vilket de ju inte gör där ändå. Snacka om att myndigheterna

  1. inte samarbetar
  2. drar åt olika håll
  3. förvirrar ”kunderna”

Ja, jag dundrar idag, jag skrev ju det i början! Och nu fortsätter jag:

PinneMannens cykel

Ägaren till den här cykeln skulle troligen bötfällas för fara för annan genom att saker kan ramla av.

För ett tag sen läste jag i Metro att polisen hade gjort en insats (tidningens ordval) mot cyklister i Stockholm. Bland annat kontrollerade polisen cyklister i Götgatsbacken. På en och en halv timme tog de 19 cyklister som körde mot rött. Men det var ungefär dubbelt så många som bröt mot denna trafikregel. Polisen hann inte med att stoppa resten. En cyklist som bryter mot trafikreglerna riskerar att bli bötfälld, precis som andra trafikanter. Tyvärr kan man ju inte bli av med sitt körkort för cykel. Det är beklämmande hur många som inte klarar av ens de basala reglerna. Stopplikt och rödlysekörning är de vanligaste brotten cyklister begår. Men smakar det så kostar det! Här kan du läsa hur mycket!

Några som definitivt inte kan trafikreglerna är harpaltar och fåglar. Anna räddade livet på två harar i morse när hon gjorde mig observant på paret som stod vid vägkanten, redo att kasta sig framför Clark Kent*. När jag hade släppt av Anna vid jobbet och Clark och jag styrde hemåt igen observerade jag ytterligare en hare som skuttade – kors och tvärs som en cyklist – på gatan. Även denna klarade livhanken. Men hur det gick med kråkan, som flaxade in i min bil med en duns några minuter senare, vet jag inte. Jag stannade inte för att kontrollera. Nånstans måste jag dra min barmhärtighetsgräns och kråkor tillhör inte mina favoritdjur.

Dummy tablettaskar

Har somliga ätit Dummy-piller, tro?

Andra levande varelser som inte kan trafikregler – eller i vart fall inte klarar av att parkera – är vissa bilister som stannar vid Tokerian. Man kan tro att de har ätit Dummy-piller. Utanför affären finns en vidsträckt parkeringsplats med infarten emellan. Det finns alltid lediga platser. Men framför allt ägare till BMW, Mercedes och Audi tycks ha problem att göra som man ska: ställa fordonet på avsedd plats. I stället stannar man helt enkelt utanför entréerna (det finns, förutom Tokerian, ytterligare tre affärer) – eller i närheten av, på gångbanan. Där sitter man sen, gärna med motorn på för det kan ju vara varmt eller kallt ute, och så måste man ju dundra musik, och fipplar med sin mobil medan ens sällskap är inne och handlar. För min del är det inga större problem. Även om jag har ont i fötterna orkar jag gå runt bilarna. Men jag tänker på dem som är rörelsehindrade och kanske kommer med rollatorer, rullstolar eller permobiler. De kommer inte fram utan tvingas ut på ett ställe där många bilar passerar. (Bilar, i vilka det sitter bilister som letar parkeringsplatser och kanske inte är helt fokuserade på annat.) Personerna i bilarna som står utanför entréerna är inte ett dugg handikappade. Jag har aldrig nånsin sett nåt handikapptillstånd i ett enda sånt bilfönster. Annars finns det ju ganska många handikapplatser på själva parkeringen, men nära ingångarna.  Jag tycker att det är dåligt, dåligt, dåligt – och framför allt, jävligt slött. Det är några meter till närmaste parkeringsplats, liksom! Orkar inte den fina bilen ta sig dit eller klarar föraren inte av att parkera i en ruta? Jag undrar – och dundrar!

Slutligen: Jag har så otroligt svårt för den där människan som varje morgon ser samma TV-program och bara Twittrar en massa negativ kritik om programmet, programledare, gäster, innehåll etc. Ett tips: stäng av TV:n!!!

Nu ska jag sluta innan taket flyger av. Det är dags att inta lite frukost och därefter ta tag i hushållsarbete. Jag har lakan att vika, sopor att gå ut med, sängar att bädda och inte 17 blev det städat här igår, heller… Dessutom… vad i hela friden ska jag laga för mat idag till mig och Anna??? Det är mycket att tänka på.

Ha en skön söndag! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hemskt inlägg.


 

tågräls

Inget staket vid spåret.

Alltför många har de senaste åren hoppat framför tåget, på ren svenska. En del har kanske planerat det länge, medan andra gör det av en händelse. Kanske människor ur båda ”kategorierna” gör det bara därför att möjligheten finns där.

Många gånger har jag promenerat i trakterna av Gamla Uppsala och slagits av att vem som helst utan större problem kan ta sig upp på spåret. Det finns inga staket som hindrar eller avskräcker. Bara ett öppet spår. Det borde liksom inte vara så svårt att smälla upp ett staket. Vad är det som hindrar? Hur många ytterliga ska dö?

Igår läste jag att en pappa har anmält Trafikverket för att de inte stoppade tåget när de larmades om att det fanns folk på spåret. Hur hade ens folk kommit upp på spåret? Tja, inte så svårt, alltså. Den anmälande pappan förlorade sin dotter. Hon tog sitt liv där på spåret i maj i år.

I lördags, när jag skulle resa hem på kvällen, var tåget försenat. Det ankommande tåget anlände ungefär 45 minuter senare än tidtabellen. Eftersom jag inte ville vänta ytterligare hoppade jag på det, trots att min biljett egentligen gällde för ett senare tåg – som kanske också var försenat. När tåget hade börjat rulla fick vi passagerare veta att förseningen berodde på att det hade varit folk på spåret. I lördags stannade alltså tåget. Förhoppningsvis fick de som gick på spåret hjälp. Jag noterade ingen passagerare som var arg eller upprörd över förseningen, för jag tror att många tänkte som jag, att nån blivit ”räddad”. Men jag var arg inuti av det skälet att nån ens kan ta sig upp på spåret. Det borde inte gå!

Upp med staket vid tågspåret!!! Christina Moland blev bara 24 år.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett pafft inlägg.


 

USBtumme

Du kan sluta hålla tummarna.

Och nu kan du som höll tummarna sluta att hålla dem. Jag borstade tänderna och var redo för avfärd när jag fick sms om att intervjun är inställd idag igen. För tredje gången. Men sjukdom kan man ju faktiskt inte rå för.

Jag hann precis stoppa min kartläsare från att hoppa på bussen in till stan, men hon hann förstås betala sms-biljett för tre miljoner. Som kompensation blir det skjuts till och från jobbet idag i stället.

Nu har jag kontaktat bemanningsföretaget och sen ska jag leta jobb att söka. Jag ligger på tre minus sen i fredags. Fast minst två poäng borde jag få idag för aktiviteter kring den inställda intervjun samt för att jag fyllde i och skickade in kassakort till a-kassan i morse. Jag lyckades komma in i systemet efter tredje inloggningsförsöket med e-legitimation. Smidigt system, eller hur? NOT!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Spaning på omvärlden

Ett omvärldsspanande inlägg.


 

Det händer saker hela tiden utanför min bubbla. Och bara för att jag sitter här och är livegen betyder inte det att jag är oinformerad. Jag tycker att det börjar hetta till nu inför valet, till exempel. Hetta till så det blir väldigt… dumma saker som poppar upp ibland. Eller fagra löften som inte hålls. Vad vet jag..? I min omvärldsspaning börjar vi med det här med jobb, i alla fall. En del av grundtryggheten, du vet. Eller? Häng med om du har lust, stå kvar om du hellre vill det.

Pappershög med sökta jobb

Hur har du det med ditt CV??? Den som söker jobb vet att ett CV bör man ha. Många är lite för… entusiastiska och kryddar sina CV:n. Men CV-lögner kan fälla dig! Ärlighet varar längst, vet du väl? Så många som sex av tio rekryterare upptäcker lögner i ansökningar. Rekryterarna efterlyser säljande presentationer, CV:n som lyfter fram rätt saker och… bra skrivna CV:n. Man kan putsa sitt CV genom att skriva riktade CV:n. Ett CV bör inte vara för långt. Själva ansökningsbrevet bör vara mer berättande än ett CV. Men ändå lätt att läsa. Och lay outen ska vara enkel och konsekvent. Tonen ska vara både korrekt och trevlig. Eh… tror du fortfarande att jobbsökeri är lätt??? (<== retorisk fråga).


Inte utan mina kossor…
Igår kom beviset på att man inte ska lita på allt som sägs och skrivs. Ekot gick ut med nyheten att nuvarande sosseledaren tänkte ge en tidigare sosseledare utrikesministerposten om det var så att man fick bilda regering. Fast det var ett journalistiskt magplask, enligt nuvarande sosseledaren. Men jisses så det kommenterades till höger och till vänster och i sociala medier! Den som tänkte ett varv till blev misstänksam. Förre sosseledaren ville för övrigt bara ställa upp om han fick ta med sig sina kossor…

 

Kinalampa

Dragon Gate invigt igen. I lördags invigdes Dragon Gate. Igen. Bygget har pågått i tio år intill E4:an i Älvkarleby. Ett fascinerande bygge, tycker jag, som då och då har åkt förbi och glott nyfiket. Enligt Dagens Nyheter är det en blandning av kulturcentrum, restaurang och hotell. Och så finns där rätt mycket kitsch, tycker reportern Clas Svahn. År 2004 tog en kinesisk myggmedelsmiljardär över platsen. Mr Li har stora planer. Han tänker sig ett Dragon Land med en kinesisk stad, men vill även skapa möjligheter att studera och lära sig kinesiska där. Liksom ett varuhus och kung fu-kurser. Ja… det är väl så att the sky is the limit..?


Historisk dundertabbe i Downton Abbey.
I västvärlden gör vi emellertid mest tabbar. När det var dags att göra reklam för en ny vända av populära TV-serien Downton Abbey hade man lite för bråttom och glömde ta bort en modern detalj ur ett porträtt… (Klicka på länken och kolla på bilden först om du upptäcker missen!) Men lite skoj var det allt! Fast det är inte första gången det är klantar i farten när det gäller Downton Abbey. Tidigare har man lyckats visa både TV-antenner och moderna vägmarkeringar.

 

Bajs på vardagsrumsgolvetBajsmarodör härjar i Mariestad. Ja man tror inte att det är sant, men ska man tro kvällspressen så är det det. Alltså, en bajsmarodör härjar i Mariestad. Jan-Åke på bilden vid artikeln som länken går till råkade emellertid inte ut för bajs – det var bara nån som satte på hans spisplattor när han inte var hemma. Men andra boende på Västra vägen har råkat ut för att en bajsmarodör alltså har kommit in i deras hem och uträttat sina behov – utan att spola efter sig. Hur ska detta sluta??? Bajs på golvet som på bilden här intill?


Yggdrasil i Metropolen Byhålan.
 På en återvinningsstation nära Hotell Gripen polisstationen i Motala växer en gammal hängask. Enligt experterna planterades såna ofta förr på kyrkogårdar som sorgeträd. Det här trädet är omkring 100 år. Så nja, då kan det ju inte vara Yggdrasil. Men ändå… Häftigt!

 

Stockholm-Motalaöl

Ölbryggning i Metropolen stoppad. Fasa! Öl är gott. Men nu har ölbryggningen vid Motala Brygghus stoppats. Skälet är att Systembolaget väntas införa nya regler som gör att det lokala ölet – och andra liknande – inte får säljas på Systembolaget. För att få finnas med i Bolagets beställningssortiment måste bryggerierna se till att själva transportera ölet till centrallagret i Örebro. Men det är inte detsamma som att finnas på en hylla i butikerna. Mellan 40 och 50 småbryggare har fått veta att de inte får nån hylla. Hur Motala Brygghus tänker inför framtiden är ovisst, men man funderar på en ölsort för hela Sverige, säsongssorter för jul och påsk och två cidersorter. Ger sig gör de inte! Tofflan hejar på och håller tummarna!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »