Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bilar’

Ett inlägg om en film.


 

Mannen på taket År 1976 var jag 14 år. Jag gick på bio då och då med mina kompisar. En av filmerna jag såg som jag har bestående minnen av är Mannen på taket. (Bland annat minns jag biobesöket för att min vän FEM fick ett skrattanfall under en av reklamfilmerna.) Jag hann precis hälla ner mig i tid framför TV:n när SvT1 visade filmen direkt efter en dokumentär om författarparet Sjöwall-Wahlöö. (Dokumentären spelade jag in och ska kika på i kväll, kanske.) Filmen är baserad på en av deras deckare, Den vedervärdige mannen från Säffle.

Filmen börjar riktigt obehagligt: en patient mördas i sin säng på sjukhuset, ett regelrätt blodbad. Det visar sig att mannen är polis – och att han som sådan var ganska… vedervärdig. Men kårandan inom polisen är stark och det är tack vare den han har klarat sig. Tills nu. Mördaren är en person som vill hämnas och det blir inte bara den sjuke polisen som får sätta livet till. Mannen tar sig upp på ett tak i Vasastan och börjar skjuta vilt omkring sig. Men det är inte allmänheten han vill åt utan poliser…

Den här filmen har 40 år på nacken. Nästan alla skådespelare – utom Sven Wollter (som för övrigt visar sin snorrkas) – i filmen – inklusive dess regissör – är döda. Det är så tittaren vet att filmen är gammal. Kläder och bilar avslöjar det förstås också liksom avsaknaden av mobiltelefoner, men förutom det… Filmen håller fortfarande! Den är fortfarande spännande och obehaglig och mycket skickligt gjord, särskilt helikopterscenen vid Odenplan. En annan stark scen är när mannen just skjutit sina första poliser och en liten knatte kommer cyklande på en trehjuling.

Alla som har spelat kommissarie Martin Beck kan slänga sig i väggen: Carl-Gustaf Lindstedt ÄR och kommer alltid att vara Beck för mig. Thomas Hellberg är också betydligt bättre än han… vahetteran Micke nånting… i rollen som Gunvald Larsson.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dessvärre icke turkosfritt inlägg.


 

Den som läser min blogg vet att jag har problem med turkos. Det är, i mitt tycke, ingen färg, utan en nyans. En skitful nyans. Så igår vid lunchtid när jag anlände till Himlen blev jag turkoschockad på riktigt. Jag började se mig om i Fästmöns hem och insåg att det är nån som är ute efter att jävlas med mig. Eller skoja. Eller nåt. Kanske bara nån som råkar gilla turkos..? Det kanske var Fågelmörderskan a k a Katt. Ja jag har alltid sagt att katter är rovdjur. Jag är helt klart en hundmänniska. Det är väl tur, dårå, att jag inte bor med Katt Fågelmörderska.

Turkoschock

Vilken turkoschock!


Anna har haft sin äldsta dotter hos sig
i sommar. Men igår var det dags för min bonusdotter att fara hem till sitt. Eftersom jag visste att det skulle medföras ett antal resväskor erbjöd jag mig att föra den unga damen med såväl packning som moder till centralen i Uppsala och tåget.

Väskor

Två resväskor, en bag och en rygga skulle in i bilen – förutom äldsta bonusdottern, dess moder och jag själv.

Jag infann mig på överenskommet klockslag en timme före tågets avgång. När jag såg packningen i hallen – en stor resväska, en liten resväska, en bag och en ryggsäck – började jag fundera på hur det skulle få plats i min lille bil. Jag har nämligen ingen stor bil, om nån nu trodde det. Men med halva baksätet fällt fick vi in allt, inklusive oss själva.

Det skulle handlas matsäck på vägen, så det var bra att jag kom i god tid. Sen blev det mindre bra. Efter att ha svängt ut från Förorten, rundat rondellen blev det plötsligt tvärstopp. Jag kunde se en lång radda bilar framför oss i vårt körfält. Uppenbarligen hade det hänt nåt. Bonusdotterns pappa messade (inte mig som körde bil utan Anna) om en försvunnen gympapåse i samma veva och kunde upplysa oss om att det skett en olycka. Två bilar inblandade, fyra skadade. Ruggigt! Jag hade ju liksom åkt där typ 40 minuter tidigare. Senare på kvällen läste jag hos lokalblaskan att det var fyra personer totalt som färdats i bilarna och att en förts skadad till sjukhus. Jag hoppas att det blev lindriga skador!

Men detta satte en stor käpp i våra hjul. Bonusdottern hade ett tåg att passa. Vi fick helt enkelt göra helt om – varpå en idiot i bilen bakom mig körde fram så jag höll på att backa in i hans fula Volvo på den smala vägen. Nån ytterligare olycka skedde emellertid inte och vi körde på en slingrig bakväg och därefter gamla E4:an i stället för nya in till stan. Vi hann! Dessutom var tåget naturligtvis försenat, men inte mer än sju minuter.

Efter det stora kramkalaset och en och annan tår for vi tillbaka ut till Förorten via samma bakväg. Anna bjöd på kaffe, glass och hallon och Jerka och yngsta bonussonen anslöt. Jag fick ett uppdrag och gav mig av hemåt för att utföra det. Hade just satt punkt när telefonen ringde. Det var lilla mamma som ville tacka för kortet från Stockholm, postat för en vecka sen… Men hallå, posten!!! Ska det ta en vecka för ett vykort att nå fram från Stockholm till Metropolen Byhålan??? Inte konstigt att folk slutar använda snigelpost. Skärpning!!! I vart fall fick jag min bensinräkning idag, vilket är i rimlig tid. Förra månaden tog den nästan två veckor på sig att hitta hit… Jag undrar vad vi betalar för när vi frankerar våra kort och brev…

I övrigt funderar jagdet jag skrev om i helgen, utrymmet. Jag har ännu inte fattat nåt beslut. Men faktum kvarstår – och bara tio procent…

Min kväll avslutades med att uppdatera min mobils systemversion och äta rester från igår, nersköljda med ett glas rött samt Broadchurch! Hur hade DU det igår? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det som står i rubriken – och lite Pride, också.


 

Det blev en tur ut till Himlen. Men bara en kort, en. Där är så mycket folk och bilar och djur just nu att jag inte riktigt får plats. Känner jag. Det var nog snäppet värre för den unga (?) flickan/mamman som anlände idag och som strax därefter blev separerad från sin lilla dotter som skulle annorstädes. Efter att ha gått och letat en stund efter sitt barn hoppade mamman in bakom Fästmöns böcker. Jag pratar alltså om katten som kom till Anna idag. Ingela, som jag tycker att den ska heta. Men vad vet jag. Jag är ingen kattmänniska, jag är en hundmänniska. Det glädjer mig i vart fall att Ingela katten gillar litteratur.

Flickor är fjolliga

Det var Agatha Christie som skrev det i Mannen i brunt, men det passar på mig som… har respekt för katter… Det vill säga är rädd för dem.


Karameller gillar jag däremot.
Jag hittade en ask Barkleys cinnamon mints som jag snodde. Anna tyckte att karamellerna var för starka, jag gillade dem. Kanske styrkan mattats något eftersom bäst före-datumet var juni 2014..? I vart fall hamnade asken i min ficka. Den tackar jag för!

Barkleys cinnamon mints

Kanelmintkarameller, starka, men goda!


Regnet kom så småningom. 
Jag har ingen regnjacka, så Anna kom till undsättning. Ja, det är inte så att jag behöver regnkläder just nu, men snart ska jag mordvandra i Nora. Det är inte roligt om man blir jättedränkt ifall det vräker ner, men en regncape i kombo med det megastora paraplyet jag har i bilen borde räcka. Jag bara undrar hur Anna kunde låta mig få en gul regncape. Det är ju hennes älsklingsfärg och jag tänker att hon kanske hade velat behålla capen för egen del…

Gul regncape

Anna gav mig en gul regncape. Den och det megastora paraplyet jag har i bilen räcker förhoppningsvis om det ösregnar i Nora.


Vad har hänt här utanför sen jag skrev senast? 
Det är tur det finns mer välinformerade piipöl än jag ute i rymden. Hur skulle jag annars få veta att en gammal skolbekanting ska ordna SD-pride eller att ett av mina klokare X har gift sig? (Den senare var till och med klok att hon gifte sig med nån annan än mig.) Den förre önskar jag ett misslyckande, den senare ett varmt lycka till.

För övrigt noterar jag även i TV-tidningen att det är dags för Pride. Då visar SvT ett regnbågsprogram om dan. Samtliga tycks vara minst tre år gamla dokumentärer som går i repris för miljonte gången. Dåligt, SvT! Och var är ert HBTQ-engagemang alla de andra 51 veckorna om året???

Nåja… Jag ska i vart fall se säsongens sista Morden i Midsomer i kväll. Men först lite middag. Det är blir körv igen, av kycklingsort, förstås.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med såväl friska vindar som gamla pustar.


 

Åhléns från Dragarbrunnsgatan

Åhlénshuset i sin nya skrud sett från Dragarbrunnsgatan.

Det tillhör inte vanligheterna att jag åker in till stan. Det blir kanske högst en gång i månaden. Jag har liksom inget där att göra, oftast. Idag skulle jag emellertid träffa F utanför hans jobb. Medan jag väntade på att han skulle avsluta sina arbetsuppgifter och ta lunch passade jag på att kika in i en affär samt fota lite. Nog visste jag att man river fasaden på Åhlénshuset, men att se glashuset i verkligheten var lite av… en chock… Tårtpappersfasaden har plockats ner. Från Dragarbrunnsgatan såg man ett modernt glashus. Och jag vet inte vad jag tycker om det, riktigt. Jag får associationer till psykiatrins glashus, Sjuktugan i Backens skrytbygge där behövande inte får plats och de som vistas där får ännu mer ångest av allt glas…

 Hus på Dragarbrunnsgatan

Äldre bebyggelse på Dragarbrunnsgatan, snett emot Åhlénshuset, ungefär.

I stan var det liv och rörelse. Jag blir snabbt trött när jag vistas där. Folk går på en, cyklister och bilar kör som galningar på Dragarbrunnsgatan trots att det bara är 30 där och lite halvgågata. Utanför de flesta affärer sitter tiggare. Bilar parkerar mitt för utfarter och… Nej, jag tycker i ärlighetens namn att det är ganska skönt att inte tillbringa så mycket tid i centrum. Det gick förresten bra att åka buss ner, men på hemvägen blev jag åksjuk.

Fast mellan ankomst till centrum och hemfärd träffade jag ju två av mina favoritkillar. Som alltid när vi träffas, F och jag, går tiden snabbt. En och en halv timme flög iväg. Jag får alltid sån energi av F och jag blir så stimulerad av hans intelligens. Och så fick jag lite hopp om ljusning. Kanske, kanske kan det bli nåt. F kollar på sitt håll, jag på mitt. Det vore roligt att få brinna för nånting igen. 

Japanska räkor med ris

Japanska räkor med ris. Det gröna på bilden är viss en ring av purjolök.

Vi åt japanskt. Jag försökte att inte äta så mycket, men blev proppmätt på räkor och ris med tillbehör. F åt biff ur nån märklig låda. Och så babblade vi – om böcker och filmer och tolkningar. I morgon reser F till Spanien. Jag är inte så lite avis på det…

Ytterligare ett par ärenden hade jag på stan. När jag hade följt F tillbaka till hans jobb skuttade jag upp på gågatan och traskade bort till Myrorna. Ryggen kändes av mer och jag blev lite rädd att den skulle börja bråka alldeles för mycket. Peppar, peppar är den hyfsad så länge jag inte vrider mig för konstigt.

Jag träffade äldste bonussonen och fick en pratstund med honom medan han arbetade med DVD-filmer. Nere i bokkällaren hade han satt en praktikant i arbete med att torka hyllor. Rent och fräscht är det verkligen på nyrenoverade Myrorna! Naturligtvis tog jag en sväng bland böckerna, men ingenting fick följa med hem. Jag behöver som sagt inte alltid handla, det är roligt att bara titta.

Musik och litteratur Myrorna Kungsängsgatan

Det finns både musik och litteratur hos Myrorna i källaren på Kungsängsgatan.

 

Böcker används som stolpe för klädställning

Böcker används delvis på ett alternativt sätt i Helping Hands citybutik.

Nästan vägg i vägg med Myrorna har Helping Hand en liten citybutik. Där finns mest kläder och sånt är jag inte så road av. Däremot estimerade jag mycket klädställningarna vars stänger var utsmyckade med böcker. Där kom böcker till nytta på annat än vanligt sätt. Roligt såg det ut, dessutom, detta alternativa användningsområde.

Det börjar närma sig födelsedagar för ett par i familjen, så jag hade ett sånt ärende på stan också. Naturligtvis kan jag inte berätta mer detaljerat om det och inte heller kan jag lägga ut nån bild – man ska inte förstöra en överraskning. Jag är lite nöjd med mitt minne, som för en gångs skull fungerade, så mycket kan jag avslöja.

 

 

 

Det blev nåt litet till mig själv också från en affär. Naturligtvis nåt ätbart av det söta slaget.

Rund röd burk I hjärta sweets

Det blev nåt litet och sött till mig själv. Dock inte denna burk. Den fick vara kvar hos Helping Hand. På prislappen stod 15 kronor.


Jag har just avslutat ett telefonsamtal 
med en nybliven 98-åring. Kristallklar i huvudet berättade hon att hon fick en bok i födelsedagspresent som hon nu ska läsa. Det är en bok jag själv nyligen har läst. Jag blev riktigt glad av att höra hennes pigga stämma och att få veta att hon mår bra.

Ja, en lever ju inte för alltid, men jag är glad så länge jag kan bo hemma. På vintern går jag förstås inte ut, fast prata kan jag!

Förhoppningsvis blir det tillfälle att ses i påsk, om orken och piggheten dröjer kvar. Tänk vilken härlig faster mamma har! En riktig förebild, denna 98-åring, för en som snart blir… 53.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det skrivna ordet.


 

Jisses så många ord jag har skrivit den senaste tiden! Inte behåller jag dem för mig själv heller, jag skickar dem vidare. Jag när nån sorts förhoppning om att nån ska nappa och välja just mig för det jag kan. Det är svårt att hålla modet uppe när det bara kommer nej, nej och nej till svar. Men skam den som ger sig! I högen nedan ligger över 200 ansökningar. Det räcker med att en enda av dem når fram till nån som säger ja. En.

Sökta jobbhögen den 14 oktober 2014

Sökta jobbhögen nu på morgonen den 14 oktober 2014.


Jag har skickat iväg andra ord också. 
Jag är van vid att få nej och misstänker starkt att detta svar trillar in även här. Men självklart när jag en förhoppning även i detta fall. Samtidigt känns det OK att ha fått ihop det jag har fått ihop, även om det bara skulle vara för mig själv. Kanske kan jag gå vidare nu, också utan några svar från ett visst håll. Jag tror inte ens att jag skulle ta chansen om det fanns möjlighet till en konfrontation och en frågor-och-svar-stund. Ärligt talat skulle jag inte stå ut en sekund i somligas närvaro. Men det klart… Vissa dar undrar jag vad h*n gör med alla sina pengar och bostäder och bilar. Och lite avundsjuk är jag på sätt och vis. Mest för att jag inte har kunnat ge min familj det h*n har kunnat – h*n tog ju ifrån mig grunden.

Fast pengar är inte allt. Framför allt ger det ingen garanterad lycka. Och jag har en bestämd känsla av att det inte är så lyckat som en del tycks vilja visa upp. Varför skulle det annars finnas ett visst intresse för yngre, kvinnliga förmågor? Beats me.

Idag lägger jag ingen lök på laxen, men jag ska servera extrapris-lax med potatis och sås i afton. Fästmön tillbringar dagen med sin äldsta dotter och dimper sedan ner här. Anna höll hög hastighet hela dan igår, så jag tänkte att hon skulle få slippa att stå i nåt kök idag. Bara sitta, i stället.

Och själv sitter jag i mitt arbetsrum och fantiserar om hur jag ska få plats med ännu fler ord här. Ord i tryckt form. Jag behöver minst två bokhyllor till för att få ordning på torpet! Men var ska jag ha dem? Jag går och viker lakan och bäddar medan jag funderar.

Överfulla bokhyllor

En del av mina böcker. Det finns flera lika överfulla hyllor längs en annan vägg i rummet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gott inlägg.


 

Ganska nyligen öppnade ett antal snabbmatställen i en rondell nära mig. Från att bara ha hyst en hamburgerrestaurang och en bensinmack kan man nu välja mellan ytterligare en hamburgerkedja, ett pizzaställe, ett smörgåsställe och ett asiatiskt ställe. Jag bestämde mig för asiatiskt idag och tog bilen bort till ChopChop Asien Express. (Tyvärr kan man inte promenera bort till gränbyrondellerna där ChopChop har sin Uppsalarestaurang.)

Jag valde en mediummeny för 89 kronor. Då fick jag välja två rätter som serverades i var sin liten burk samt tillbehör såsom kokt ris, stekt ris eller nudlar. Eftersom jag inte äter rött kött beställde jag kyckling, peanut chicken och thai chicken curry. Det var rikligt med sås i rätterna. Papperstallriken jag fick att äta på var lite för grund för att rymma en hel liten burk med kyckling och sås. Som dryck valde jag kolsyrat vatten. Det var gratis. För andra drycker får man betala extra. Till det hela kom en fortune cookie.

Chopchopmat

Chopchopmat. Det syns inte, men fatet bestod av tre fack – ett för tillbehör (ris eller nudlar) och två för mat med sås. Matfacken var i minsta laget och såsen rann över – nästan över tallrikskanten, till och med.


Hur smakade det då?
Jordnötskycklingen var snudd på perfekt. Såsen bestod tydligt av jordnötter och var lagom stark. Thaicurryn var det också lagom styrka på. Till och med lyckokakan smakade gott!

Jag kunde sitta utomhus och äta – ett bord med bänkar var avtorkat och torrt efter dagens regn, resten var blöta. Det som tyvärr störde var bilar som stod med motorn på, människor som stod och rökte och kinkiga ungar. Av det senare passerade fem familjer där minst en unge var sur och grinig, skrek och gapade och slog en eller båda föräldrarna. Ett föräldrapar kämpade länge eftersom ett barn grät av hunger och ett för att det var tjurigt, en annan familj gav upp tidigt eftersom pappan inte tolererade att barnet slog honom. Det var show, med andra ord och inte så värst mycket matro.

Totalomdömet då? Maten var god, priset i högsta laget, men portionerna var rikliga. Utomhusupplevelsen var ingen jättehöjdare med tanke på avgaser, rök och skrik. Men det var fräscht. Personalen var också fräsch och inte en dag över 22 – utom kocken, tror jag…

Toffelomdömet blir högt! Hit åker jag igen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Vad det stod i lyckokakan..?
Tja, så här, och det tar jag som ett gott tecken:

Fortune cookie I svåra situationer

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om veckans höjdpunkter och lågvattenmärken, enligt Tofflan, vill säga.


Det är tooorsdag
och en del av oss är vakna när detta inlägg publiceras, andra sussar en stund till. Hur som helst här kommer den gångna veckans bra prylar (Bankett) respektive dassiga prylar (Blankett). Det är inte svårare än så här:

Bankett


Blankett


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om färdtjänsten i Metropolen Byhålan och en rädd mamma.


Uppdatering 2: 
Ytterligare ett svar från handläggaren har nu inkommit på mitt förra svar. Jag blir lyssnad på och mina synpunkter förs vidare till ansvariga. Men man återkommer till det här med semester…

Hej!
Vi håller på att se över informationen på hemsidan och jag ska ta upp med Östgötatrafiken inför eventuell kommande information angående anpassning till målgrupper.
Dina synpunkter ska jag även föra vidare till sektionschef för Stöd Vuxna och Äldre på Socialkontoret, Hans Liljedahl. Han kommer åter efter semester 2013-08-12.
Tack igen för dina synpunkter.
Hälsningar Ingela Fridell, handläggare färdtjänst
[kontaktuppgifter]

Uppdaterat inlägg: Idag, över en månad efter att jag hade lämnat en synpunkt på Motala kommuns webbplats, kom ett mejlsvar från handläggaren Ingela Fridell. Hon skriver så här:

Hej!
2013-07-31 tog jag emot dina synpunkter som gjordes 2013-06-29 på Motala kommuns hemsida. Fördröjningen beror på att den som har ansvar för synpunkter på hemsidan hade semester.
Tack för synpunkter. Kommunen har skrivit informationen på hemsidan medan Östgötatrafiken är ansvarig för den information som de har skickat ut till dem som har färdtjänst (som finns i högerkolumnen). Om du vill så vidarebefordrar jag gärna synpunkterna till Östgötatrafiken.
Till din fråga vad gäller enligt de nya reglerna: Östgötatrafiken har tagit över ansvaret för utförandet av färdtjänsten i Motala kommun och har beslutat att färdtjänstresor ska beställas minst två timmar i förväg. I tätorten finns inte någon tidtabell. Utanför tätorten utgår beställningscentralen från en tidtabell när resan bokas. Beställningscentralen kan förskjuta önskad avresetid + / – 30 minuter.
Hoppas att det var svar på din fråga och kontakta gärna mig om du har flera frågor. Jag väntar på svar från dig om jag ska vidarebefordra dina synpunkter till Östgötatrafiken.
Hälsningar
Ingela Fridell, handläggare färdtjänst 
[kontaktuppgifter]

Det första jag reagerar på är att Ingela Fridell skyller på semester. Om man inför en, för vissa medborgare, stor förändring mitt i sommaren, bör man ändå se till att ha resurser som kan möta och bemöta de frågor som inkommer i samband med detta. Detta är liksom grundläggande i kommunikationsarbete! Men, i mitt svar skriver jag inte nåt direkt om detta, utan bemöter i stället det hon skriver om informationen och att jag inte tycker att den är målgruppsanpassad.

Tack för svar på mina frågor som jag skrev för över en månad sen när jag var nere hos min mamma på besök.
Jag har lyckats klura ut reglerna du skriver om nedan, men jag tycker att det inte finns tillräcklig eller tydlig information på er webbplats – senast häromdan var jag inne och tittade och den var inte ändrad sen den 25 juni. Att lägga över informationsansvaret på den upphandlade utföraren känns väldigt märkligt i mina ögon.
Eftersom jag bor 30 mil från min mamma och hon inte har tillgång till dator och internetuppkoppling är det inte mycket att göra åt saken nu. Hon kan inte surfa in på nån webbplats och kolla. Men jag kan ju inte hjälpa att fundera över om ni överhuvudtaget tänkte på dem som inte har tillgång till dator och internet… Hur ska de få informationen? Jag kan nämligen tänka mig att det är ganska många äldre äldre som inte har datorer. Till exempel.
Och, som sagt, det som stod i brevet och på webbplatsen kändes inte som samstämmig information.
Du gör naturligtvis som du vill. Min främsta synpunkt på det hela är att informationen inte är ett dugg målgruppsanpassad.
Mamma då? Jo, hon har fortfarande inte vågat prova den ”nya” färdtjänsten, men hon har hört att den faktiskt är bättre. Så hon vågar säkert snart. Och att den är bättre är ju också någonting i det hela som ni kan ta till er. På vilket sätt den är bättre sa hon inte, men kanske handlar det om att passa tider och att chaufförerna hittar sina kunder (det var si och så med det när det gäller den förra utföraren). Det är ju svårt för de äldre och personer med funktionshinder att stå på standby hur länge som helst. […]


För ganska precis en månad sen
skrev jag här på bloggen om färdtjänsten i Metropolen Byhålan. Jag lyfte fram flera idiotier kring färdtjänsten, som jag tycker är mer eller mindre makalösa. Nu är dessa naturligtvis inte enbart förekommande i Metropolen Byhålan, men det är där min mamma bor. Och mamma har färdtjänst. Mamma har också en kronisk sjukdom, en degenerativ sjukdom och är rörelsehindrad. Hon kan gå korta sträckor med rollator. En fungerande färdtjänst är nödvändigt för henne om hon ska nån annanstans än till serviceboendets restaurang (mitt emot mammas lägenhet) och hämta sin mat, handla på lilla ICA eller gå till frissan (salongen i serviceboendet hus). Därför är den första och främsta idiotin att mamma, med jämna mellanrum, måste ansöka om förlängd färdtjänst. Hon blir nämligen aldrig frisk!

Mitt i sommaren har Motala kommun bestämt att färdtjänstreglerna ska ändras. Nya regler från den 1 juli. Jag tycker att det är bra att man då och då gör upphandlingar, MEN… det får ju liksom inte bara vara pengarna som styr! Det måste ju vara tillgänglighet (antal bilar och chaufförer), kompetens hos chaufförerna (att möta personer med funktionshinder av olika slag, äldre, kanske förvirrade människor etc) och serviceinriktning (att hjälpa till så att kunden kommer i och ur bilen, att bära matkasse etc) också!!! Men den andra idiotin i det hela är att det enbart är pengarna som styr. Den som lägger den lägsta offerten får jobbet.

Mamma får i god tid ett brev – som hon inte förstår därför att man har skrivit det på byråkratiska. Mamma blir orolig och tror att hon måste försöka ta sig i och ur en buss. Var finns tidtabellerna i såna fall? Vad är reskassa? Och vad 17 är

kompletteringstrafiksresenärer???

I brevet finns också basfakta, som telefonnummer till nya färdtjänsten och till kontaktpersoner. Det är bra, men idioti nummer tre är ändå ett faktum: man begriper inte vad det står i brevet! Har Motala kommun ens hört tals om begreppet klarspråk? Om inte, kanske en och annan borde vidareutbilda sig i detta…

När jag åker ner till mamma några dagar innan de nya färdtjänstreglerna införs har jag med mig dator och router så att jag kan surfa trådlöst. Jag går in på Motala kommuns webbplats för att hämta mer information och för att försöka klara ut saker och ting för mamma. Det står ingenting om bussar på webbplatsen. Men tidtabeller nämns – fast de finns inte på webbplatsen… Den nya, försämrade regeln som säger att en kund kan få vänta +/- en halvtimme på bil (det blir ju kul i vinter…) och att kunden måste beställa resa två (2) timmar i förväg nämns emellertid (alltid något). Sämre service och inga tidtabeller på Motala kommuns webbplats – varken då (några dagar innan reglerna ska börja gälla) eller idag när jag går in och tittar! Idioti nummer fyra – sämre service och obefintlig information. Webbplatsen är inte ändrad sen den 25 juni.

Och så pricken över i: färdtjänsthandläggaren är tillgänglig för frågor en timme varje vardag under telefontid. Annars hänvisas till webbplatsen- till den upphandlade utföraren (vems är informationsansvaret, egentligen???)! Idioti nummer fem är tydlig: dålig tillgänglighet om man har frågor (och det lär man ha…). Kanske man borde haft lite utökade telefontider den första tiden efter att reglerna infördes? Eller var alla på semester då? Varför införa nya regler mitt i semestertid? Och hur många av de äldre färdtjänstberättigade har dator med internetuppkoppling? Jorå, mamma fick ju tillgång till min, men hon kan ju inte hantera den själv och jag måste ju åka 2 x 30 mil…

Jag lämnar några rader, några synpunkter på kommunens webbplats samma dag som jag är inne och tittar och samma dag jag skriver blogginlägget jag refererar till ovan, tror jag (den 30 juni). Om inte dan innan… Hur som helst… Idag får jag svar via e-post. En månad har det tagit för ansvarig att svara. Faktum är att jag skiter i att det är semestertider. Har man infört nya regler mitt i semestertider måste det finnas bra information och tillgänglig personal som kan svara på frågor. Dessutom finns det finns regler för hur lång tid som anses rimlig för att få ett svar från en myndighet/motsvarande. Och den tiden är inte en månad (30 dagar)…

Svaret då? Ja, så här skriver Annika Nordström på Motala kommun till mig:

Hej!
Tack för din synpunkt gällande informationsbrevet till personer som har färdtjänst. Jag vidarebefordrar dina åsikter till färdtjänsthandläggarna och ber om ett förtydligande.

Därunder finns sedan hennes namn, e-post-adress och två telefonnummer. Inget mer. Jag är… nästan mållös. Sen skriver jag det här inlägget i ett rasande (!) tempo.

Mamma då? Tja, efter en månad med de nya färdtjänstreglerna har hon fortfarande inte åkt färdtjänst. Hon vågar inte. Hon är rädd att färdtjänsten inte ska fungera. Syftet med det hela är tydligt: färdtjänsten ska avvecklas eftersom folk slutar använda den av skäl som stora försämringar och ren rädsla för att kanske inte bli hämtad, bli bortglömd. Sverige, 2013.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en varm julidag.


Idag vaknade vi till vackert och varmt väder
här i Uppsala. Fästmön och jag hördes av på förmiddagen och bestämde oss för en utflykt till Storvad. Och nej, Storvad och Varamon har ingenting gemensamt, men vid Storvad finns det i alla fall vatten och man kan bada. Ingen Varamosand där heller utan gräs.

Innan vi stack iväg hann jag köra en maskin tvätt samt fila lite på min LinkedIn-profil. Jag har lagt in jobberfarenheter, utbildningar, nyckelord och skapat hela 13 kontakter. Dessutom har jag fått en rekommendation! Men jag är nybörjare, så jag kanske gör lite fel i början. Samtidigt visade det sig att en av dem jag bad om en rekommendation, som själv har flera hundra, inte visste hur man gör…

Åkte och hämtade Anna och Elias i Himlen efter ett misslyckat försök att inhandla Tokerians goda kanelbullar. Det var katastrof – bullarna var slut! I stället fick det bli en påse Pågens kanelgifflar. De är också goda, men små.

I Storvad var vi inte ensamma. Två tredjedelar av oss ville ha skugga, en tredjedel sol. Först hamnade vi i skuggan. Då frös vi. Sen flyttade vi oss till solen. Då blev det för varmt. Aldrig är man nöjd! Det var inte lätt att hitta bra platser eftersom där var tämligen packat med folk. Dessutom kom några män och skulle asfaltera en gångbana ner till badplatsen för rullstolar! De kunde ju liksom ha valt en bättre dag!.. Deras tre lastbilar fick knappt plats på parkeringen där det var fullt av bilar… Och sen kan jag tycka att asfaltering för rullstolsburna borde väl för 17 ha varit klar INNAN det blev badväder.

Till sist flyttade sig lastbilarna och asfalteringsmaskinen, så vi kunde åka hem. Och det var skönt, för vi mötte några som jag inte alltid kan undvika, men gärna vill.

Det har mulnat på lite nu och det blåser. Jag har tagit fram en bytta italiensk pastasås och spaghetti till middag. Det blir ingen stor portion, men jag får fylla på med jordgubbar och mjölk. Lite senare blir det förstås Morden i Midsomer, som i afton inte börjar förrän klockan 22. Detta tack vare att det ska visas nåt extra lång Ylsång på Skånska. Hemskt! Tur att det finns böcker… För tack vare detta utgår visst Bates Motel i afton. Suck…

Om det blir lite sämre väder i morgon letar vi oss eventuellt in till stan och Svartbäcksgatan 21, för att kika på Kitty Lindstens konst på Galleri Uppsala 1810.

Här kan du titta på några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort. Just i denna stund är det rätt gott.

Read Full Post »

Det första inlägget i serien Det får du inte missa i Metropolen Byhålan!


Idag gjorde jag en liten utflykt på egen hand
till ett riktigt spännande ställe i Metropolen, Motala Motormuseum. Även om jag passerar det ganska ofta när jag är i stan var det säkert hundra år sen (nåja…) sen jag faktiskt var inne i museet. I alla fall runt tio år.

Eftersom jag ska skriva en artikel om museet till Uppsalanyheter.se gick jag in på presskortet. Entréavgiften känns lite i högsta laget, 100 kronor för en vuxen. Men faktum är att jag gärna betalar nästa gång jag går dit, för det här var ett riktigt höjdarmuseum.

Enligt ett pressmeddelande som jag fick av dagens ansvarig, en Johan, öppnade museet 1995. På en auktion i Stockholm köpte museiägaren Jan-Ove Boll samma år Kar de Mummas gamla Rolls Royce och det gav naturligtvis det nyöppnade museet en rejäl skjuts (!).

Idag finns det hur många bilar som helst på museet. Förutom Kar de Mummas gamla bil kan man beskåda Karl Gerhards pärla och Verner von Heidenstams sista bil. Vår egen kungs första moped finns där också samt en samling tävlingsbilar. I samlingen ingår Europas snabbaste bil.  Sen i våras kamperar också en Ferrari Testarossa ihop med en Lamborghini Countach.

Museet har en unik samling Rolls Royce-bilar liksom en  fin motorcykelsamling som tillhört Einar ”Linkan” Lindqivst. För den som inte känner till ”Linkan” kan jag berätta att han körde speedway  bland annat för klubben Vargarna i Norrköping.

Lustigt nog var en av besökarna som jag mötte på museet idag gammal speedwayfantast. En djupt imponerad farbror gick där och tittade på bilarna, myste och sa:

– Jag brukar åka hit till Motala på speedway,  sen åker jag hem meddetsamma igen. Men det här var verkligen ett fint ställe! Hit kommer jag fler gånger!

På museet hittar man inte bara bilar och motorcyklar.

– Det är ju motorer i allt, även kameror och gamla radioapparater!

som Johan sa.

Det första som  möter besökaren innanför grindarna är en bilverkstad från tidernas begynnelse. Där inne tronar stans första lastbil och vi får höra två owedige göbba söm pratar owejäl östgötska*. Flera såna scener är uppbyggda i museet med hjälp av skyltdockor och ljudupptagningar.

I år har museet också en cykelutställning fram till och med september månad. Där kan man bland annat vila ögonen på min gamla mattelärares hoj, en tvåväxlad sak magister Bergvall rundade Vättern med 39 gånger.

För den som vill se annat än fordon finns på museet en stor samling radioapparater, TV-apparater, grammofoner etc, varav de flesta är från Motalafabriken Luxor. Vidare finns ett fotomuseum där man inte kan se foton, men väl kamerans utveckling.

Den som har vägarna förbi Motala ska inte tveka utan stanna till i hamnen och besöka Motormuseet. En riktigt spännande stund väntar!!! Detta blir högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du se ett bildspel
över några av bilderna jag tog inne på museet idag. Men det är självklart mycket bättre att uppleva föremålen på plats!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.


* två owedige göbba söm pratar owejäl östgötska = två rediga gubbar som pratar rejäl östgötska


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »