Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förhållande’

Ett överlevt inlägg.


 

Life is sweet

Livet är starkare än smärtan.

Tänk att jag har överlevt! Det måste vara ett tecken på att livet är för mig och att jag ska vara kvar här ett tag till. Livet är starkare än smärtan. Inte kan jag på nåt sätt påstå att jag är pigg och kry idag. Smärtan finns kvar, jag är stel och svag. Men… jag lever! Medicinen hjälpte föga. Det är nog så att smärtan – och det som kommer med den – måste ha sin gång. Ändå känns det tryggt att ha medicinen hemma. Nu gäller det bara att ta den när den behövs, inte när smärtan är alltför skarp. Idag finns den fortfarande här och sveper om min mage och rygg nedtill, som ett brett bälte. Men jag har bestämt mig för att den inte ska få ta överhanden och jag ska hålla mig uppe idag. Morgondagen är ju en sån viktig dag!

Nästrimmer

”No pulling guaranteed”

Innan smärtan satte klorna i mig hade vi en bra helg, Fästmön och jag. Vi var bland annat på Salléns och tittade på röda köksmaskiner, nåt som en av oss har en viss fäbless för. Jag tittade på en nästrimmer som garanterade

No pulling

Mindes när vi skojade med min pappa och köpte en sån till honom. Det var en rätt värdelös tingest, pappa skrek när han provade den. Sen hamnade den i hans byrålåda och kom aldrig mer fram. Nåja. Vi kom varken ut med nån röd köksmaskin eller nån nästrimmer från Salléns, blott en glödlampa. Såna är vi när vi är på shoppingtur!

En kopp kaffe

En skir kopp kaffe på Erikshjälpen.

Vi korsade gamla E4:an och svängde in till Erikshjälpen. Redan i entrén doftade det nybakade kanelbullar. Vem kan motstå det? Inte ens såna med dåliga magar som borde motstå det. Men först tog vi en lång tur bland hyllorna och möblerna. Vi såg både tokigt och slugt, vackert och fult – precis som vanligt. Anna blev förälskad i en söt kaffeservis. Den påminde om en av dem som min mamma har/hade. En finservis, som jag tror att mina föräldrar fick i bröllopsgåva. Den användes nämligen enbart vid högtidsdagar. Sen kom det andra kaffeserviser in i familjen, främst från farmor och farfars hem. De är också fina, på sitt sätt, men jag har inga minnen kopplade till dem.

Bok Låt mig ta din hand

En bok följde med mig hem från Erikshjälpen. Helt otippat, va’?

Vi tog i alla fall en fika. I Erikshjälpens lilla kafé jobbar alldeles för många människor som jag har svårt att förstå vad de säger. Men kaffet är ljuvligt gott och en kan dricka det ur skira, vackra koppar. Självklart blev det en kanelbulle till. (Så här efteråt misstänker jag att kanelbullar är ytterligare en grej som får strykas på listan över sånt jag kan äta utan att nästan dö i tarmkramp.)

Med mig från Erikshjälpen kom en pocketbok för 15 spänn, i dyraste laget, tycker jag nog. Andra loppisar brukar ta en femma för pocketar… Nåja, jag hoppas att boken är bra. Det är visst den tredje delen i en serie – eller så är det bara författarens tredje bok – så jag ska försöka få tag i de två första och läsa först. En bok att lägga på vänt, med andra ord. Författaren, Tove Alsterdal, blir en ny bekantskap. Spännande och kul, tycker jag!

Wasabinötter

Wasabinötter får strykas på listan över sånt jag kan äta.

Innan vi for hem blev det ett besök på Stormarknaden. OK, det är inte världens roligaste ställe och det är framför allt alldeles för stort. Men… där finns ju ”allt”. Anna, som ju är kvinnan i förhållandet, handlade på Gubbdagiset, medan jag, som är mannen i förhållandet, köpte mat. Ja, tänk så rollerna kan förändras! (<== ironi).

På kvällen lagade jag mat, för jag hade ju börjat äta lite fast föda igen under veckan. Men att inleda med wasabinötter kanske inte var det bästa för min mage. De är väldigt goda och väldigt starka. Tyvärr får nog dessa strykas också på min kan-äta-lista. Vi drack ett svindyrt vin till maten (kalkon) och vad jag tyckte om det kommer i ett separat inlägg! Vi skulle ju fira lite, lite grann i helgen…

Kokostopp

Naturgodis i form av kokostopp går fetbort också. (Det ser ut som gröt, men är jättegott!)

Mr Selfridge såg vi förstås på lördagskvällen, i alla fall jag. Det är den fjärde och sista säsongen och Anna missade den förra så hon läste. Lördagsgodis blev det och det är ytterligare sånt som nu åker fetbort. Jag åt två små kokostoppar (naturgodis) och två rader mintchoklad. Mår illa bara jag tänker på det…

 

 

Randiga lakan på duntäcke

Igår vilade jag hela eftermiddagen och kvällen och natten…

Sen kom söndagen… Och den tog jag, som bekant (?) på orden och gjorde till en vilodag. När jag hade skjutsat hem Anna med stegen la jag mig i sängen och klev nästan inte upp igen förrän i morse. Det enda jag fick i mig igår var yoghurt och honung på morgonen. Sen levde jag på vatten, mineralvatten och Pro Viva fruktdryck med svartvinbärssmak. Idag har jag druckit en halv mugg kaffe, rester från igår. Tanken på att äta nåt har passerat och jag har inte fångat in den. Men ska jag orka med morgondagen borde jag nog försöka få i mig nånting. Den genomsnälla, goa vännen Agneta har erbjudit sig att lyfta ut sommardäcken i min bil efter jobbet idag. Jag har accepterat erbjudandet. Ibland behöver också en genomstark Toffla lite hjälp.

Min dag har inte alls börjat som den brukar, men det är bara att bita ihop och komma igen för när en är arbetssökande får en inte vara sjuk. Jag läste dessutom hos en bloggvän häromdan att en inte ens får vara sjuk ens när en är sjuk. Det är så illa i Sverige 2016.

Men livet… LIVET!!! Life is sweet och bättre än dess motsats.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Kvinna inför rättaI januari nätshoppade jag ett gäng pocketböcker. Det blev lite gott och blandat och faktiskt inte bara deckare. Louise Doughtys bok Kvinna inför rätta hade jag noterat lite här och var (utan att läsa recensioner). Boken blev en av sju i mitt Bokuspaket (som jag fick åka till Tjottaheiti och hämta). Nu har jag alldeles nyssens slagit ihop pärmarna.

Yvonne Carmichael är 50+ och har ett ganska gott liv. Hon är genetikforskare och lever tillsammans med maken Guy. Parets två barn är vuxna och utflugna. Livet går sin gilla gång – tills en dag när Yvonne gör nåt helt annorlunda: hon möter en okänd man och har sex med honom i en krypta. Yvonne drabbas av en sorts passion och hon och mannen inleder ett förhållande. Men att det för nåt fruktansvärt med sig blir tydligt redan i början av boken: den börjar med en rättegångsscen. Och det är Yvonne som blir förhörd…

Det är svårt att hitta nån vettig genreterm för boken annat än erotic crime. För hur gärna jag skulle vilja att det vore en deckare, så är det inte det. Detta är en nästan 400 sidor lååång roman om ett passionerat förhållande som leder till domstolen, på sätt och vis. Särskilt spännande är det inte. Jag väntar hela tiden på att boken ska bli det, men inte ens slutet överraskar mig.

Boken är välskriven, även om meningarna ibland är vindlande långa. Men den är… tråkig. Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om lite nyutkommet i pocketväg.


 

För ett tag sen trillade Månpockets nyhetsmejl in i inboxen. Ja, det är ju mera som ett pressmeddelande nu när det kommer från My newsdesk och inte längre nåt nyhetsbrev. Men ändå. Månpocket har genom tiderna alltid gett ut bra titlar och förlagets senaste nytt ser spännande ut. Här är ett högst personligt urval av senaste Månpocketnytt:

Kvinna inför rätta av Louise DoughtyKvinna inför rätta
Vid 52 års ålder verkar Yvonne Carmichael, framgångsrik genetikforskare, ha allt man kan önska sig – ett vackert hem, ett lyckligt äktenskap och två vuxna välartade barn. Men när hon en dag blir inbjuden som föreläsare för medlemmarna i ett parlamentariskt utskott gör hon något som vanligtvis skulle vara henne helt främmande: när hon möter en främling, som hon inte ens vet namnet på, drabbas hon av en så överväldigande attraktion att hon en stund senare har sex med honom på offentlig plats. De inleder ett förhållande och passionen frigör krafter som hon inte kan kontrollera. Krafter som leder henne och hennes älskare in i en mordrättegång.
En psykologisk spänning på högsta nivå och en bladvändare, enligt Månpockets webbplats. Den här boken fanns med i bokpaketet jag fick igår och jag är väldigt nyfiken på den!

 

Toscana tur och retur av Åsa HellbergToscana tur och retur
Åsa Hellbergs böcker blev jag tipsad om av fantastiska huvudhanteraren M. Till och med min mamma gillade dem. Den här boken handlar om två medelålders kvinnor, en motorcykel och ett slott i Italien. Sara Raphael saknar uppslag till sitt nästa reportage. När hon köper en billig motorcykel och ser en annons som lockar med slott, vingårdar, olivolja och solrosfält, finns bara ett alternativ: hon måste få upp sin bästa vän på pallen och åka dit. Jessica Romin, den kända författaren, går alltid i högklackat och gapskrattar åt Saras förslag. Hon ska på en författarträff i Malmö och tänker naturligtvis ta tåget dit. Hur det sedan kommer sig att hon ändå sitter bakom Sara i ett skinnställ vet hon inte riktigt. Det blir en resa de båda väninnorna aldrig kommer att glömma.


Medicis ring av Jan Mårtenson
Medicis ring (felstavat efternamn i pressmeddelandet från My newsdesk… Dåligt! För övrigt konstiga formuleringar i presentationstexten också…)
Även Jan Mårtenson är i Toscana. Eller rättare sagt hans hjälte antikhandlaren Johan Kristian Homan. Denne lockas med på en semesterresa av vännen, trätobrodern och kollegan tvärs över gatan, Eric Gustafson. Målet är den medeltida byn Panicale där tiden i de trånga gränderna verkar ha stått stilla i hundratals år.
Kulturhistoriska utflykter, soldränkta viner, det italienska köket och värmen är precis vad de båda herrarna söker. Lugn och stillhet. Tid för avkoppling och laddning av batterierna efter en lång, trist vinter. Homan vill återse sin stora kärlek, den undersköna Venus på Botticellis stora duk, ”Venus födelse”. Men så avbryts den idylliska bildningsresan abrupt och motvilligt dras Homan in i en händelseutveckling med oanade konsekvenser.

 

Mordgåtan Olof Palme av Gunnar WallMordgåtan Olof Palme
Mordgåtor fascinerar mig, som bekant. Har de dessutom hänt i verkligheten blir de än mer intressanta. Gunnar Wall är en av Sveriges främsta experter på Palmemordet (det var för övrigt inte mordvapnet Leffe hade lämnat vidare för analys). Han tror inte att Christer Pettersson var mördaren. I den här boken skildrar han en mordutredning fylld av intriger, konflikter och påtryckningar utifrån. Han berättar vad som har skett bakom kulisserna och bland annat om Ebbe Carlssonaffären.

 

 


Hittar DU nåt som intresserar DIG???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat inlägg.


 

Ginger ale

Det bubblar i mig! (Glaset innehåller Ginger ale. Jaa, jag som nästan aldrig dricker läsk gjorde det igår. Det fanns en slatt kvar efter mamma.)

När det gäller böcker är jag nog lättkränkt. Eller snarare när det gäller mitt förhållande till böcker och läsning. Det bubblar i mig. För jag vet inte vilken gång i ordningen fick jag idag ytterligare en kommentar – på Twitter, förstås, där alla myckettyckare håller till – om min läsning. Kommentarerna varierar sig en del språkligt, men ofta ser de ut så här:

Hur hinner du läsa så många böcker?

Varför reagerar jag med irritation? Därför att jag tycker att det ligger en förebråelse i orden. För mig handlar det om att prioritera vad jag gör med min lediga tid (jag jobbar heltid). Prioriterar gissar jag att du också gör när det gäller dina fritidssysselsättningar såsom träning, sömnad, glo på sport, glo på TV, glo på film, umgås med barnen, laga mat, baka, sova, äta godis, gå på konserter, besöka museer, promenera, träffa kompisar, gå ut med hunden med mera med mera.

Jag jobbar åtta timmar varje vardag. Sen ägnar jag typ 45 minuter varje vardag åt att fixa mat och äta. Resor till och från jobbet tar ungefär 40 minuter måndag till fredag. Jag sover typ sju timmar varje vardagsnatt, ser på TV ungefär en timme varje kväll, skriver ett till två blogginlägg om vardagskvällarna och kollar min mejl (cirka en timme), spelar lite Wordfeud med två vänner… Det ger mig cirka fem timmar till läsning varje vardag. Är det nåt problem för nån??? 

På helgerna ska jag hinna med allt det där jag inte orkar eller vill göra under vardagskvällarna, det vill säga tvätta, stryka, städa och kanske handla lite, ringa mamma. Det blir ganska mycket tid över. Är det FORTFARANDE nåt problem för nån??? 

En dag som denna söndag har jag dessutom skrivit fyra jobbansökningar samt vårdat ett värkande huvud. Och nu ska jag ringa mamma. Sen ska jag läsa. Med gott samvete – jag tvättade, strök och städade igår, nämligen.

Pizza bok o tänt ljus

Jag klarar också att göra två saker samtidigt – äta och läsa. Igår åt jag pizza OCH läste.


För övrigt hänger jag ytterst sällan på Twitter numera.
Jag orkar inte med alla myckettyckare. Dessutom blir jag själv bara en gnällig typ när jag hänger där, för mina tweets är bara negativa. Men jag använder Twitter för att puffa för blogginlägg och bilder på Instagram också. Den som vill kommentera blogginlägg och bilder kan ju göra det DÄR DE FINNS – det vill säga här på bloggen eller på Instagram. Inte på Twitter. Jag funderar på att dra mig tillbaka helt därifrån.

Och du som hänger på Twitter jämt… Prova att läsa en bok nån gång. Det är ganska trevligt. Ingen som skriver oförskämda saker till dig, till exempel.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

”hur livet är…”

Ett inlägg om hur livet är, precis som det står i rubriken.


 

500 gilla

Tack till alla 500 gilla-klick!

Det finns några läsare som är mina favoriter. Dit hör Grethe, som envisas med att säga om sig själv

jag är bara en gammal tant.

Jag har aldrig träffat Grethe, men vi har telefonerat några gånger. Även om åldern på ID-handlingarna säger en sak är det en synnerligen vital, pigg, klok och ungdomlig kvinna har jag pratat med. Igår skrev Grethe att hon har saknat mina inlägg om hur livet är, så jag tänkte skriva ett sånt inlägg nu – med alla de risker det innebär med kommenteringen påslagen. Förresten fick jag igår kväll en badge från WordPress att jag uppnått 500 gillar. Nu gillar inte jag gilla-funktionen särskilt mycket. Jag tycker att det är slött att klicka gilla i stället för att kommentera. Men det har ju inte gått att kommentera här på ett tag, så… Tack till alla gillare, får jag väl ändå säga!!! Samtidigt blir det lite ironiskt. Av bloggutrymmet återstår fortfarande nio procent innan det här inlägget är färdigskrivet. När de nio procenten tar slut är det verkligen slut.

Slut

Nio procent kvar av utrymmet. Sen tar det slut.


Nu ska jag berätta om hur livet i den VERKLIGA världen är för min del:

Varje vardag går jag upp vid sjutiden. Visst skulle jag kunna piska upp mig tidigare, men varför? Dagarna, de tomma, blir så oändligt långa. Förmiddagarna främst ägnar jag mig åt att söka jobb, rapportera vilka jobb jag har sökt, leta lediga tjänster samt skriva. Det brukar bli en rast vid tiotiden och då tvättar jag mig/duschar och petar in linserna. Sen kör jag ett tag till, ibland fram till klockan tolv. Då äter jag brunch, det vill säga frukost fast vid lunchtid. Två rostade mackor och fil med müsli.

Eftermiddagarna är oftast hemska. Då blir jag rastlös, känner mig ostimulerad. Jag försöker lura mig till att ha ett ärende utanför hemmet, men det blir svårare och svårare att ens lura mig själv till soprummet. Ibland åker jag ut på en biltur (om så bara för att skjutsa hem en arbeterska), men dessa gånger blir färre och färre. Vanligen är jag här hemma eftermiddagar, kvällar och nätter. Pratar med väggarna då och då för att jag ska få höra min egen röst. Ringer mamma, så jag ska få höra en annan mänsklig röst.

Två tecknade tjejer som kramas på en burk

När Anna är här är få min tillvaro konturer i form av en riktig dag.

Nu undrar du säkert var Fästmön är i det hela? Jo, hon finns kvar, men hon jobbar, har barn och katt med två kattungar. När Anna är här blir min tillvaro lättare och tydligare. Den får konturer i form av en riktig dag. Anna är med mig så ofta hon har möjlighet, men eftersom jag blir som hennes femte barn kan jag tänka mig att det blir ganska jobbigt. Jag vet inte vem Anna pratar med om detta eller om hon bär tyngden och oron inuti. Självklart blir det slitningar i vårt förhållande. Det sägs att svåra tider gör en starkare. Det är en underdrift att säga att vi har haft en och annan svår period under de åtta år vi har varit tillsammans – vi har haft det tufft nästan hela tiden. Inte har det underlättat heller att det under dessa år alltid har funnits människor som har tyckt/tycker att vi inte ska vara tillsammans, heller. Men kärleken är en stark kraft. Den ska varken du, jag eller nån annan underskatta!

 

Kanelgodsak

Anna bjöd på fredagsfika, riktig gofika, på sin balle.

Den gångna helgen har Anna varit här. I fredags var hon ledig. En ledig dag – och vad ska en göra? Det blev en del vila innan vi tog oss iväg till Tokerian så att Anna fick handla hem lite. Hon ska vara hemma hos sig ett par dar, men kommer förhoppningsvis tillbaka hit nån dag den kommande veckan. Vi åkte ut till katterna på fredagseftermiddagen och kunde även ta en fika i eftermiddagssolen på Annas balle*.

 

 

 

 

 

Zensa vin

En flaska Zensa blev det till fredagsmiddagen och till lördagskvällen.

Och det var tur att det blev gofika, för middagen blev väldigt sen – jag tror vi bänkade oss vid mitt köksbord nånstans mellan 19.30 och 20 på fredagskvällen. Jag hittade ett gott vin, Zensa, i vinskåpet, men eftersom vi inte vräker i oss vin för att bli fulla utan för njutningens skull blev det var sitt glas även igår kväll, efter att Anna hade jobbat dubbelpass (8 – 13, 15 – 21). Nej, hon hann inte komma hem emellan passen. (Vinet är ekologiskt, italienskt och fylligt, för övrigt, och passar till såväl mörkt som ljust kött. Och ostar. Det kostar 89 kronor flaskan på Systemet.) Efter maten glodde vi på sista delen av Black Work.

Igår var det lördag och Kulturnatt här i Uppsala. Jag klarade inte av att åka in till stan på egen hand, naturligtvis, så jag var hemma och tvättade, telefonerade först med mammas vän, senare med mamma själv 48 minuter; örat kokade), skrev och läste. Dan gick. På eftermiddagen tvingade jag mig över till Tokerian och köpte kycklingchorizo som jag åt med bröd, räksallad och mjölk till middag. Sen kollade jag på näst sista delen av Broadchurch som jag hade spelat in på DVD-hårddisken i torsdags kväll.

Det var mörkt strax före klockan 21 igår kväll när jag åkte och hämtade Anna från jobbet. Det var mörkt i morse vid halv sju när jag skjutsade henne. När jag kom tillbaka hem på morgonen idag lyckades jag slumra till ytterligare en stund, för ovanlighetens skull. Men jag fick ju ingen sovmorgon den här veckan, så det kunde jag väl få göra utan att få dåligt samvete? Nej. Samvetet gnaver. Och så tänker jag på vännen, som går upp klockan 3.45 för att pendla till sitt jobb… Hon är fantastisk som orkar!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Min söndagsförmiddag har jag ägnat åt
att ta hand om ren tvätt, bädda, diska, fördela medicin för mage och mot brister i dosetten samt skriva det här inlägget. När Anna slutar jobbet i eftermiddag åker jag och hämtar henne för vidare färd till Himlen i Förorten. Där ska vi stråla samman med barnafadern och sen stannar jag på middag med Anna och äldste bonussonen innan jag åker hem till mitt, lagom för att se Mammon.

I morgon är det måndag. Då väntar uppstigning senast klockan sju, jobbsökerier, skriverier, rapporteringar, prat med väggarna, en stunds läsning, rastlöshet, oro, ängslan… Det är hur livet är för mig.

Och har du orkat läsa hela det här inlägget är du välkommen att skriva några rader i en kommentar om hur DITT liv är.


*Annas balle = Annas balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ålder.


 

Tårta

”Ulrika evigt ung” stod det på min tårta när jag fyllde 40…

Nä, åldersfixerad har jag aldrig varit. Inte heller har jag haft några större kriser som har med åldern att göra. Ja, jo inför min 30-årsdag var det ju lite krisigt, men det handlade mest om ett sprucket förhållande. Nu har jag emellertid förstått att jag är 53 år och slängd på tippen, i princip – på grund av min ålder.

 

 

Erfarenhet och kompetens förvärvade genom åren är inget värt. En ska vara mellan 35 och 40 år. Jag säger inte att människor i den åldern inte har erfarenhet eller kompetens, men nog borde jag åtminstone slå dem med hästlängder vad gäller erfarenhet. Tyvärr inget som noteras.

Alla dörrar stängs, en efter en. Jag är varken söt eller ung eller känd, för den delen. Berättelsen finns nedtecknad. Men ingen är intresserad av en okänd kärring på över 50. Hade jag varit snygg och 35 och kanske deltagit i nån dokusåpa, så kanske…

Tårta


Häromdan läste jag en bra debattartikel i Resumé.
(Tack för länken, E!) Erik Haglöf, som har skrivit artikeln, är vd och rekryterare på Bohmans Nätverk. Redan i ingressen pekar han ut det jag redan vet, men ingen nånsin pratar om: åldersdiskriminering på arbetsmarknaden.

Erik Haglöf jobbar alltså som rekryterare. Hösten är högsäsong för såna eftersom många företag letar efter nya medarbetare. Men tyvärr ser Erik Haglöf att alla inte är välkomna. Snävast är normerna hos företag vad gäller åldern. Och så ger Erik Haglöf ett exempel på hur två personer, båda kring 50, som presenterats som kandidater till tjänsten som kommunikationschef för ett internationellt företag, gjorde så att relationen mellan företaget och Bohmans Nätverk äventyrades.

Erik Haglöf vågar skriva om annat kring ålder som vi redan vet. Detta att 35 – 40-åringar tillhör de mest stressade och utbrända. Han skriver i debattartikeln:

[…] De är mitt i karriären och samtidigt fullt upptagna av att skapa ett liv med partner, barn och renoveringsobjekt. De underskattar inte sällan vad allt detta innebär och sitter desperata vid sina datorer långt in på natten efter att barnen har lagt sig för att hinna med jobbet.
Ingen annan grupp är heller så mycket sjukskriven, vabbande eller föräldraledig som just denna. […]

Tårta


Den här rädslan att anställa äldre arbetskraft då?
Vad beror den på? Erik Haglöf presenterar tre skäl – som han genast förkastar…

  1. Arbetsgivare tror att yngre människor med automatik hänger med bättre i den snabba tekniska utvecklingen runtomkring oss.
  2. Föreställningen att äldre är fast i gamla tankemönster och inte kan lära nytt.
  3. Äldre är dyrare att anställa än yngre.

[…] Många äldre har stenkoll på vad som händer på den digitala sidan. Forskning, bland annat av Dweck et al, visar att människor oavsett ålder är fullt kapabla att utveckla nya förmågor. Dessutom är det oftast mycket lönsamt att anställa äldre arbetskraft om man räknar in att de generellt har en låg sjukfrånvaro, hög arbetsmoral och ett sunt perspektivtänkande som behövs som komplement i en snabbrörlig tid. Många äldre får också både tiden och lusten till en nytändning i arbetslivet när barnen flugit ur boet. […]

Erik Haglöf tror att det handlar om rädsla hos arbetsgivarna. De vill inte sticka ut, de vill göra som alla andra gör. Det finns flera undersökningar som visar att svenska arbetsgivare är sämst i världen när det gäller att anställa och behålla äldre arbetskraft. Enligt en undersökning från 2012 är det bara fyra procent av svenska arbetsgivare som jobbar med dessa frågor, medan siffrorna för till exempel USA och Kina är 18 procent, Hongkong 24 procent och Singapore 48 procent. I USA är det till och med straffbart att fråga om ålder vid en anställningsintervju – där tycks man vara mer intresserad av att anställa nån som har rätt kompetens.

Tårta


Samtidigt, menar Erik Haglöf,
klagas det på att det inte finns tillräckligt med kompetent arbetskraft och att vi står inför stora pensionsavgångar. Det pratas om att höja pensionsåldern.

Erik Haglöf är mycket tydlig i sin slutkläm där han menar att vi kanske borde införa lagstiftning liknande den amerikanska mot åldersdiskriminering. Han skriver:

[…] Om inte en omvärdering av äldre och erfaren arbetskraft kommer till på frivillig väg, kan den typen av lagstiftning vara värd att utvärdera även här i Sverige. Vi kan inte fortsätta att slänga 40- och 50-åringar på den mentala tippen. Det är ett alldeles för stort slöseri, både på individ- företags- och samhällsnivå.


Tårta


Tack, Erik Haglöf, för att du vågar sticka ut hakan och ta upp detta! Jag är 50+, frisk och vill inget hellre än att jobba – med kommunikation. Jag har 25+ års erfarenhet inom området, inga barn, inga barnbarn, inget husdjur och jag renoverar inte min bostad för tillfället. Men på tippen vill jag inte bo!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett minnesvärt inlägg.


 

Femina från månaden och året jag föddes. Gåva från en av butiksägarna.

Jag fick en fin gåva i onsdags.

Nu ska här ske ett litet experiment. Jag ska upprepa händelser i den gångna veckan och se hur det går utan hjälp/fusk. Ett djupt andetag och…

Två roliga saker minns jag genast. Det ena är en ny bekantskap som jag gjorde i tisdags. Möten med människor IRL tar mycket energi från mig, men ger också väldigt mycket. Att socialisera, att prata med nån som är levande och verklig är bra för mig. Ännu mer prat blev det på onsdagen när jag besökte Uppsalas nyaste retro- och vintagebutik. Däremot är jag lite osäker på vad som sas där. Jag fick med mig en fin gåva. Men vad som sades…

För tillfället har jag mitt förhållande i en bil. Och på ICA Solen. Fästmön debriefar, jag lyssnar och sen blir det min tur. Jag pratar för mycket, alldeles för mycket, om ingenting. Sen är det dags att åka hem. Men i torsdags var jag bjuden till Himlen på middag. Vi åt lax. Jag tog en jättestor portion lax, ris och hollandaisesås. Jag saknar hemlagad mat.

Den gav 60 spänns vinst!

Mamma vann 60 kronor åt oss. 

Igår ringde jag mamma. Det enda jag minns från samtalet är att det var 43 minuter långt och att hon hade vunnit 60 kronor på vår Trisslott. Vi turas om att köpa en trisslott varannan vecka. Jag måste komma ihåg att det är min tur i veckan.

Dåliga saker… Två personer ljög för mig. Ljög mig rakt upp i ansiktet gjorde den ena, den andra ljög i skrift. Det förvånade mig. Det förvånade mig att båda gjorde det så lättvindigt. Det verkar vara helt OK för dem. Inte för mig. Det är nog nu. Samtidigt är det svårt – för mig, dårå. Det är två personer som står har stått mig nära. Det förvånar mig också att jag så tydligt minns detta.

Mer dåligt… Eh… jag fick ingen bok från Massolit förlag att recensera. De skickar bara länkar till e-böcker till bokbloggare. Glöm recension, dårå!

Jag såg en ny brittisk deckarserie och gav den medelbetyg. Manusförfattaren hörde av sig och lämnade en kommentar här på bloggen (på den tiden det gick att kommentera här, ha ha ha!).

Tomater.

Jag ska vattna tomater.

Sen är det… stopp. Blankt. Jag har påbörjat ett nytt lappsystem som ska komplettera kom-ihåg-listan på en av bänkarna i köket. Nej vänta! Jag skrev ju upp idag att jag ska vattna tomater! Ett uppdrag, minsann. Det kändes gott att bli tillfrågad, minns jag. Det är så sällan jag kan göra nåt tillbaka för den personen. Men sen är det… Ingenting. Ja jo, jag har läst, förstås och sett på TV. Läst… Monstret och… Pardans och…

Inte så dåligt. Allt detta ovan minns jag, åtminstone delvis. Jag får vara nöjd med det. Det kunde vara värre.

När jag tänker framåt då. Utan att kolla kalendrar och lappar… Nej, jag minns inte nåt som är inbokat nästa vecka – mer än tomaterna. Fast jag kommer inte ihåg vilken dag. Tur att jag har det uppskrivet.

Nu är det nog dags att gå och lägga mig. Jag hittar fortfarande till sovrummet och sängen och jag vet ännu vad som ska göras innan jag drar täcket över huvet.

(Glatt överraskad. Trodde inte jag skulle klara så mycket. Och jag har inte fuskat!)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »