Livet som det är

Ett livsinlägg.

---

 

Ett delikat skrivuppdrag är på gång.

Just i denna stund lever jag i ett tämligen rent hem. Det var sååå skönt att jag uppnådde dagens mål – att städa min bostad (nåja, inte tak, väggar och fönster, typ resten). Men livet är som bekant inte rättvist. Det finns de som lever i ett rent helvete. Jag har fått höra lite grann, tills jag bromsade för att inte bli alltför känslomässigt indragen. Det kan jag inte bli om jag ska hjälpa till med detta delikata skrivuppdrag. Och därför får du som läser inte veta mer än så här.

Trots att ett av mina öron har varit mer eller mindre klistrat till mobilen av och till idag, har jag alltså uppnått mitt dagsmål. Vidare har jag nätverkat på ett positivt sätt, med vänner och bekanta. Jag har tackat ja till krattning som jag har blivit utlovad, därför att jag inser att jag inte klarar av vissa saker ensam och på enbart mina egna meriter.

En blivande tonåring och en okänd tants brövlåda fotade för exakt ett år sen.

Lilla mamma har fått ett samtal och hon klarar av att svara i sin mobil även om det tar lite tid. Men hon vågar ännu inte ringa med den. Det blir nästa steg. Fästmön och jag hade ett litet planeringssamtal mitt på dan. Jag frustreras av det faktum att tiden inte räcker till för det jag vill göra, men i morgon blir det i vart fall så att jag åker ut till Himlen. Nånstans mitt på dan får jag besök av två av mina favoritkillar som har ärenden i environgerna. Tänkte pumpa den av dem som snart blir tonåring om uppslag till den kommande födelsedagen. Det blir svårare och svårare ju äldre vederbörande blir.

Den kommande tiden blir mina dagar mer fyllda än tidigare. Det är bra för mig. Samtidigt jobbar jag på det spontana, men också på att säga nej. Det går sisådär, men det går framåt. Det känns skönt att vara åtminstone något utvecklingsbar – till skillnad från bittra, till åren komna personer, som utsätter andra för sin sjukliga fixering. Vilken förebild! Nej, jag kan inte påstå att jag njuter av att få mer uppmärksamhet än barn och barnbarn.

Corvina Veronese i glaset i kväll.

En dusch och lite middag från frysen med ett glas rött har gjort mig lite slö och mjuk i kroppen. Det är dags att jag försöker ta tag i seriös läsning, medan somliga spelar sin musik på så sätt att jag är böjd att tro att de har fått för sig att jag gillar den. I nästa liv ska jag inte ha grannar och jag ska definitivt inte omge mig med skrytpellar. I kväll ska jag däremot umgås med Vera.

 

 

Ha en go fredagskväll och helg!

 

 

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina två liv del tre

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.

---

Den sista delen av Mina två liv inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.

Elin och Fredrik är ett par. De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.

Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nåt att tänka på

Ett funderande inlägg.

---

 

Kungsängsliljor på grattiskortet från mammakusinen B och hennes A.

Idag har uppvaktningarna fortsatt. Det har strömmat in gratulationer via postboxen och per telefon. Här intill en bild på ett av korten, det från mammakusinen B och hennes A som har både egna barn och barnbarn att tänka på och som ändå kommer ihåg mig. Värme! 

Och inte blev jag ledsen heller när faster E, i förra månaden 97 år fyllda, ringde för att gratta. Dessutom var hon fullt medveten om att hon ringde två dagar försent. Men se, hon hade ramlat natten till fredagen och var aningen justerad. Inte ett ben brutet, tack och lov, men bulor och blåmärken här och var. Och med det efternamn hon besitter, det efternamn min mamma föddes med och mammakusinen B, följer en viss… envishet. Kan själv. Den 97-åriga damen hade hasat sig in från hallgolvet till sovrumsgolvet. Först då, när krafterna inte räckte till för att ta sig upp i sängen, larmade hon. Envishet stavas BERG.

Utöver detta har jag i afton skrivit en text mot betalning samt fördrivit en humla ut ur sovrummet. En humla stor som en gråsparv. Med Fästmöns hjälp. Vi har ätit kallskuret och röror och körsbärstomater och svarta oliver.

Och så tänker jag. Jag har fått ett erbjudande som jag ska lämna svar på i morgon. I morgon eftermiddag ska det avslöjas. För mig är det… inte idealiskt, men en lättnad. Därför att jag inte brinner. Det finns ingen eld inuti mig. Klockan går och jag bromsar inte längre visarna. Tänker. Rätt beslut vore att acceptera och köpa mig ytterligare lite… tid…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Klappad, trött och lite spänning

Ett inlägg om oväntade klappar och lite annat.

Jag måtte ha varit snäll. Förvånar det dig? Det förvånar mig. Men idag fick jag två julklappar. Två julklappar på ett jobb där jag jobbar min fjärde vecka. Med posten kom ett paket med julhälsning och fin choklad. Först var jag lite rädd att det skulle innehålla en bomb eller så från nån av mina förföljare – man vet ju aldrig vad galningar kan ta sig för. Men avsändare var företaget som sköter den tekniska servicen av webbplatserna på mitt jobb. Jag vet inte om jag riktigt förtjänar denna, för merparten av asken borde gå till Per som jobbade lite längre än jag…

Julhälsning och fin choklad som jag borde dela med Per.

Arbetsdagen innebar några planerade möten och insatser, resten blev lite akutprylar. Det handlade om att lägga ut nyheter på externwebben och justera felaktigheter på densamma. Joråsaaatte, nog märks det att chefen är tillbaka… Jag fick bromsa honom lite, för jag tycker inte att vi ska kräkas ur oss nyheter i parti och minut på externwebben…

På eftermiddagen kom Tomtemor på besök. Det var gulliga P från facket som överräckte en julklapp! En julklapp från facket!!! Jag, som har varit medlem i 27 år, fick för första gången en julklapp från facket! Det var väldigt roligt och jag blev glad att jag var ihågkommen trots att jag är så ny. Men det är stor skillnad hur ombudet jobbar här och mot hur ombuden jobbade på min förrförra arbetsplats. (På min förra arbetsplats fanns inte ens mitt fack representerat.)

En biobiljett från mitt fack Vision.

Jag kan meddela att jag blev väldigt, väldigt rörd för biobiljetten från Vision. Det betyder mycket det här att få känna att man hör till gänget.

Och HEPP så vart det kväller och kolsvart. Jag såg sämre än nånsin när jag körde hem. Mina ögon är mycket trötta när arbetsdan är slut och jag har suttit och stirrat in i en datorskärm i princip hela tiden. I postboxen hittade jag ett nytt julkort, denna gång från Annas snälla mamma och hennes L. Jaa, jag skäms fortfarande, jag kunde ju ha skickat några julkort, i alla fall. 😳 Julkort till människor jag faktiskt bryr mig om och gillar – typ Annas snälla mamma och hennes L…

Julkort från Annas snälla mamma och hennes L.

I kväll regnar det. Jag håller på och städar lite. Har varit ute med sopor också och vattnat kruttorra krukväxter. Ska fortsätta städa på lördag förmiddag, för jag tror inte att mamma kommer förrän på eftermiddagen. gissningsvis ringer hon i kväll och berättar när hon blir upplockad. Det är så skönt att hon fick riksfärdtjänst och får åka taxi från dörr till dörr. Dessutom känns det bra att jag är ledig hela nästa vecka och även delar av nyårsveckan. Måndagen den 30 december ska jag jobba hemifrån och vara tillgänglig mellan klockan åtta och klockan 13. Jag hoppas verkligen inte att det blir nån brandkårsutryckning då…

Mina julklappsinköp är nog klara. Jag hade tänkt köpa nåt mer till mamma, men när jag räknade efter får hon tio paket från mig och det får räcka. I morgon efter jobbet ska jag därför bara handla mat, mest grönsaker och nåt fikabröd tills mamma kommer.

Jag är väldigt trött. Det har varit fyra hektiska veckor på mitt nya jobb. I morgon ska jag luncha med en kollega på kontoret, dock inte en av de närmaste. Det känns som om jag har fått bäst kontakt med andra personer i huset, många finländare, dessutom. Det får mig förstås att tänka på farmor… I morgon ska jag få höra slutet av en historia som inleddes med stulna nummerplåtar och slutade med ett rån. Visst har jag spännande nya kollegor?!

Livet är kort.

Read Full Post »

”Oh what a beautiful evening, oh what an awful morning…”

Ett inlägg om svängningarna i tillvaron. (Och för den som inte kan läsa mellan raderna kan jag berätta att jag är rätt förtvivlad. Jag bara försöker att inte tappa livsgnistan.)

Igår kväll anordnade Fästmön en riktig fest för oss! Och det var precis vad vi behövde båda två. Den här veckan har inte varit rolig. För min del har den inneburit tre nej och ett kanske som jag absolut inte vågar hänga upp mig på. Inte ett dugg.

Anna gjorde två läckra räksmörgåsar med aioli, tomat, sallad, dill, ägg och citron åt oss. Det var ljuvligt gott att kunna sitta på ballen* och avnjuta!

Läckert!

Och som av en händelse råkade det slinka med ett par flaskor vitt vin när jag var och köpte midsommarsnaps på Systemet! Det ena vinet skulle passa perfekt till vit fisk och skaldjur. And I can promise you, it did! (Jag är inte så bra på vita viner, så jag blev glatt överraskad.)

En chardonnay som slank ner fint.

Det var så gott att hela flaskan tog slut, faktiskt, vi som brukar vara så måttliga! Men Anna har ju semester och jag låtsades att jag hade det. Till och med fröken Pick & Joy gladdes för vår skull.

Fröken Pick & Joy.

Vi njöt på ballen av såväl mat och dryck som den tystnad som infann sig så småningom. Vi fick ingen vidare matro först, men vad kan man förvänta sig?

Jag fick en inbjudan av en färgrik (inte bara färgstark, den här gången…) person att spela Wordfeud. I samband med det bokade jag in en intervju tid med personen. En intervju som förstås ska bli en artikel till Uppsalanyheter.se nästa vecka!

Accessoar från vinflaskan som jag genast applicerade på mitt högra långfinger. Micket snigg sidenrosett!

Kvällen avslutades med ett TV-program om nordiska deckarförfattare, i och för sig intressant, men inte nåt som gav mig nån ny information.

Eller nej. Kvällen avslutades inte därmed. Jag fick ett sista uppdrag. Det är ju så att jag är tillsammans med en blondin. En vacker kvinna som gav sig ut i junisolen igår – utan att smörja in sig med nån solskyddsfaktor. Och kanske var det ryggfärgen som inspirerade till räkmackorna på kvällen? Ungefär samma färg hade de, i alla fall, räkorna och ryggen…

Min älskade blondins räkfärgade rygg.

I natt sov jag hela natten utan att nån elektrisk apparat på andra sidan väggen orsakade störningar på min klockradio mellan klockan fyra och sex som morgonen innan. Ändå var jag skittrött när jag vaknade. En ledig dag i morgon samt två till i och med lördag och söndag känns extra skönt! Jag funderar fram och tillbaka på hur jag ska göra, men som läget är nu försöker jag jobba tills jag stupar. Och slutar. Jag har dragit ut en blankett för Arbetsgivarintyg som jag tänkte be A fylla i åt mig så att jag kan ta med den när jag den 1 augusti traskar iväg till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Den ljusnande framtid är verkligen inte min…

Redan igår morse bytte jag ut Sarah Dawn Finer på musikanläggningen i bilen. Nu går Marilyn Manson i stället. Han passar min sinnesstämning mycket bättre just nu, ärligt talat. Jag är besviken, arg, ledsen och förstås väldigt orolig. Hur mamma mår ska vi inte tala om. Jag är en stor besvikelse och en enorm källa för oro. Vem vill vara det om man finge välja? Inte jag, i alla fall. Som vuxen hade jag hoppats kunna supporta mamma lite ekonomiskt med tanke på den usla pension hon har. Snart måste jag börja vända på varenda krona. Igen. Men jag är van, så det går. Det måste gå.

Den här morgonen började verkligen inte bra. Jag skriver ju ofta om mina mottrafikanter på morgnarna, men en del cyklister tar faktiskt priset! I morse var det en karl – en vuxen man, alltså, ingen barn eller tonåring eller ens en ung man – som cyklade mot rött och rakt ut framför min bil (som hade grönt). Jag hann bromsa och la mig sen på tutan. Karl’n klarade sig från att bli ett med Clark Kent**s lack – med nöd och näppe. Galning!

På jobbet ägnade jag ungefär den första halvtimmen åt att jaga en fungerande skrivare i huset så att jag kunde skriva ut några viktiga papper. Detta är fantastiskt – NOT! Jag har tillgång till fyra skrivare, ingen enda fungerade som den skulle. Män från IT alternativt Ricoh (ja, det tycks bara vara män som jobbar med skrivarreparationer) är här jag lovar dig VARJE DAG och grejar med skrivarna. Och när reparatörerna har gått fungerar skrivarna i typ fem minuter innan det är dags att braka samman igen.

Idag är min intention att gå två timmar tidigare. Jag ska ut till Förorten och hämta Anna och sen ska vi åka och handla helgmat. Vi får se hur det blir. Med min vanliga tur, så…

* ballen = balkongen
**Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Mårran speaking!

I morse var det två grader kallt när jag klev upp. När jag passerade termometern nästa gång, för att inta min frukostyoghurt, var det tre grader kallt. Och när jag skulle åka var det fyra grader kallt. Hur kan temperaturen sjunka så fort på nån timma? Är jag nån sorts Mårran, eller? (Det tror jag många skulle skriva under på!.. Jag är ju en sån åsiktsmaskin och dessutom väldigt elak. Är man kvinna ska man passa sig för att vara nåt av dessa – för då blir framför allt vissa andra kvinnor så… avundsjuka/bittra/arga – välj det alternativ som önskas! Men jag är ju å andra sidan Mannen i familjen när det gäller Fästmön och mig själv – för jag kör ju bilen.)

Tänkte pigga upp mig lite och stoppade ner händerna i mina nya, fina vantar, men fick tyvärr byta dem till mina sedvanliga svarta handskar för prinskorvsfingrar. Handskarna funkar nämligen bättre att köra bil i, stickade vantar gör att min läderratt bara glider. Och eftersom det fortfarande är snorhalt är det väsentligt att kunna ha ett bra grepp om ratten. Nån muff har jag för övrigt inte på den. Det försämrar greppet ytterligare.

Kunde inte ha dem idag.

Det är som sagt fortfarande väldigt halt ute och ganska moddigt. Vaktis brukar ploga hemma precis innan jag ska ge mig ut till garaget och det är ju bra. Bara det att det blir snorhalt på gångbanorna eftersom han inte sandar. Än så länge har jag klarat såväl handleder som lårbenshalsar.

I morse höll jag på att få vänstersidan på bilen och mig själv, dårå, intryckta av en firmabils förare som uppenbarligen varken är bekant med högerregeln eller hur man kör i en rondell. Men jag hade låg fart och kunde bromsa. Lite ironiskt var det dock att läsa den lilla dekalen som satt på en av firmabilens bakdörrar:

Vi gynnar dem som håller avstånd.

Man skulle ju kunna ändra texten till

Vi hoppas att du håller rejält med avstånd från vår bil, för det är åtminstone två basala trafikregler våra förare inte kan.

Då skulle dekalen täcka kanske båda bakdörrarna därmed  få en bättre och varnande funktion.

Sen kunde man ha isprinsessor som åkte före och efter firmabilen i varnande syfte.

Jag var och klippte mig igår efter jobbet. Det var skönt att få rensa skallen, men som du nu har noterat kan min duktiga frissa inte göra nåt åt insidan. Utsidan blev jag emellertid nöjd med, men eftersom jag nu har legat på frisyren lägger jag inte ut nån bild.

Idag är det webberier för hela slanten, både externa och interna. Jag har hur mycket som helst att lägga ut och det verkar inte minska på nåt sätt… Så lite behövd är man nog. Frågan är om jag ska be om ett möte med prefekten på institution 2 eller om jag ska avvakta. Min tid här rinner ju ut, sakta men säkert. Kanske ska kolla lite med M först…

I morgon ska jag presentera ett förslag till husets interna webbplats för ML och sen är det bara att vänta och se tills IT har gjort den tillgänglig!

Händer det nåt som du irriterar dig på idag eller är dan ett enda stort solsken???

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu är jag körd!

Idag är det verkligen det tristaste av trist väder. Det är grått och regnigt och man har inte lust att göra nånting. Att sen en del människor runt omkring mig bara är elaka har jag svårt att ta tigande. En dag lär jag krevera och då kanske nån vaknar. Försent.

Så vad gör man för att lyfta humöret en sån här dag? Jo, man låter sig bli körd. Övningskörd. Idag var det premiär för Slaktar-Pojken bakom ratten. Snälla mormor har ju sett till att Johan får ett startpaket vid bilskolan. Och nu skulle han och jag ge oss ut själva för att testa att starta, stanna, bromsa, kika under huven och lite.

När jag övningskörde med min pappa var vi som hund och katt. En gång blev vi så osams att vi inte pratade med varandra på tre (3) dar. Och då ska du veta, att jag verkligen älskade min pappa! Men han kunde göra mig gaaalen! För det första var det åtskilliga gånger när jag bara fick övningsköra runt kvarteret med honom – på ettans växel! För det andra satt han hela tiden och hade handen på handbromsen. Jag var så uppretad! 

Med Johan var jag lugn, för jag vet att Johan är en lugn person i sig. Men det klart att det var pirrigt för oss båda idag. Sen har jag dessutom inte nån stor bil och det var knappt att han fick plats bakom ratten med sina långa ben.

Jag har aldrig varit med om att nån får en bil i rullning vid första försöket. Det fick Johan. Så nu är jag helt övertygad om att det där körkortet, det får han utan problem. Men det klart att han måste plugga och träna och övningsköra! Helt klart går jag handledarutbildning med Johan, för nu känns det som om han vill ta körkort. Johan får högsta Clark Kent-betyg för dagens övning!

Fästmön och jag åkte och handlade på eftermiddagen. Vi har pratat lite om vad vi ska packa ner i våra väskor. Jag ser verkligen fram emot de här dagarna och även om det finns en och annan som försöker sätta käppar stora som påkar i hjulet på olika sätt tänker jag inte låta det hända. Vi har inget avbeställningsskydd heller, så nu är det bara att dra!

Hemma i New Village var det lika trist som i Förorten vädermässigt. Jag har telefonerat med mamma och för sjuttifjärde gången kommit överens om när hon ska ringa för att gratta mig.

Sen har jag nästan grinat över mobilen. Igår innan jag åkte till Himlen laddade jag batteriet. Jag använde inte mobilen särskilt mycket igår, men mitt i natten började den pipa och ladda ur. Satte den på laddning bara för att upptäcka att den redan på förmiddagen hade börjat ticka ner batterimässigt. Därför letade jag fram ett av de gamla batterierna och laddade upp det. Jag har alltså tre gamla batterier, men de funkar för det mesta bra. Det känns som om det är nånting i mobilen som drar ur batteriet. Tyvärr har jag inte råd eller möjlighet att köpa en ny mobil, men jag avvaktar och vill gärna hoppas och tro att jag kanske kan få en tjänstemobil om jag blir kvar efter juli.

Dä ä gött mä körv!

Söndagmiddag idag blir kokt kycklingkorv med bröd och räksallad. Förträffliga ICA Solen hade extrapris på kycklingkorven så jag köpte två paket till priset för ett och ett halvt. Till middagen blir det läsning av lokalblaskan. Den känns ovanligt tjock i dag, så det måste vara mycket reklamskit i den.

Read Full Post »

Bra skydd mot demens

Nu ska man ju ta det tidningar skriver med en nypa salt. Kanske framför allt kvällstidningar. Men jag fastnar ändå för en artikel i Expressen om skydd mot alzheimer eftersom jag tycker råden känns bra och sunda.

Alzheimer är faktiskt den vanligaste demenssjukdomen i vårt land. Varje dag får ungefär 70 personer diagnosen. Det låter nästan helt otroligt! Alzheimer är sjukliga förändringar i hjärnan. Sjukdomen kan vara ärftlig, men det finns också så kallade riskfaktorer som ökar riskerna att få sjukdomen.

Att dansa kan minska risken för demens eftersom man stimulerar delar av hjärnan som påverkar vårt minne!

                                                                                                                                                                  Man kan inte bota alzheimer. Man kan bromsa sjukdomen med mediciner. Och så kan man faktiskt göra en del enkla saker som minskar risken att få alzheimer! Här är några råd som jag tycker verkar vettiga som jag hittade i artikeln:

• Rök inte! När man röker försämras hjärt- och kärlfunktionen, nåt som påverkar hjärnan.
• Drick måttligt med alkohol! Ett glas vin om dan kan ha en skyddande effekt, men överdosering har motsatt effekt!
• Håll hjärnan aktiv genom till exempel kurser, läsning, dans, sudoku, trädgårdsarbete med mera. Mental stimulans kan öka aktiviteten i delar av hjärnan som påverkar vårt minne!
• Rör på dig!
• Må bra psykiskt! Depression kan vara ett tidigt tecken på demens.
• Ha koll på blodtrycket! Ett högt blodtryck medför ökad risk.
• Tänk på vad du äter! Fibrer och fisk sägs vara bättre än fett och kolhydrater.

 

Read Full Post »

Lite oinspiration

Dagen går snart över i kväll. Jag har fått en hel del gjort, men känner mig ändå, konstigt nog, lite oinspirerad. Bilverkstan ringde och berättade att reservdelarna till Clark Kent* inte hade levererats – och därför kunde de alltså inte påbörja arbetet. Men hallå! Kommer man på det klockan 14.30 på eftermiddagen när man stänger klockan 17 och jag lämnade bilen klockan sju i morse?.. Tydligen. Hur som helst, jag får behålla lånebilen under morgondagen för då hoppas man bli klar.

Lånebilen, ja, det är en liten kvick och röd sak med sex växlar, inte samma som i fredags, men en likadan. Fästmön och jag var en tur till Stormarknaden med den och det är rätt mysigt att köra en bil som svarar direkt när man gasar och där bromsen nyper så snart man nuddar den… Förhoppningsvis blir Clarks bromsar lika bra sen efter verkstadsjobbet!

Clark Kents lillasyster Clara Kent.

                                                                                                                                                                 På Stormarknaden var det livat som vanligt – NOT! Inte heller hade vi nån större tur med vår shopping. Anna var ute efter en specifik reseguide med kartor, men den fanns inte. Jag var inte ute efter nånting annat än räkor och veckans TV-tidning, i princip. Den senare hittade jag, räkorna blev ICAs trista. Det fanns liksom inget annat att välja på med skal.

En Konstig Knopp hälsade på Anna, bara det att Anna känner inte vederbörande utan tror det är jag som är apan. Ja ja. Vi fattade som vanligt inget – vi är blonda – och fnissade hysteriskt. Man har liksom inte roligare än man gör sig. Och vi gör oss alltid roliga. Till tröst köpte vi var sin liten chokladbit och var sin rooosa trisslott att skrapas lite senare.

Jag har gripit mig an pusslet jag lånade av Hortellskan för ett tag sen. Det är en ganska fin bild som föreställer en strand, men det är VÄÄÄLDIGT mycket turkost i den. Trots det har jag lyckats lägga ramen och strandkanten hittills. Tänkte att jag sitter en stund och försöker få inspiration att gripa mig an strykhögen. Inspirationen uteblev, så här kommer en bild på pusslet.

Rambitarna och strandkantsbitarna är lagda, men än återstår en hel del av de        1 500 bitarna att läggas på plats.

                                                                                                                                                                 Till kvällen blir det lite TV, en ny brittisk dramaserie i två delar startar på SvT1, Kvinnor som älskar. Får en att glömma den trista vardagen en och en halv timma. Och kanske får jag lite inspiration till att möta morgondagen, en onsdag i juni. Bakom TV-serien finns DH Lawrences bok Women in love, en bok som ställde till rabalder (liksom de flesta av författarens verk…) när den kom ut 1920 på grund av ämnet – sex.

                                                                                                                                                               *Clark Kent = min lilla bilman som ska sova på sjukhus i natt!

Read Full Post »

Tack, Mekar-Bruden och Påskkärringen i Malmö!

Suckande slet jag idag fram ett kilo reklam ur postboxen och en räkning. What else, liksom..? Jo men då! Det låg ett kuvert till i boxen. Slängde ner alltihop i ryggsäcken och åkte ut till Förorten.

Just när jag svänger in till byn ringer mobilen. Det är Mekar-Bruden, en gemensam bekant till Anna och mig. En tjej vi har träffat en enda gång och sen haft lite nätkontakt med enbart. Och vet du vad? Det är nog en av de allra snällaste människor som trampar på denna jord! Hon lovar mig två nya sommardäck och byte av bromsbeläggen för 1 600 spänn – vilket är vad delarna kostar. Arbetet vägrar hon ta betalt för. Dessutom ställer hon upp och fixar det hela på måndag kväll på sin arbetsplats utanför Stockholm. På så vis minskar riskerna att jag ska köra av vägen eller inte kunna bromsa eller bli stoppad och få körförbud när jag åker till mamma på onsdag! Kan jag säga annat än jag blev så glad och så otroligt tacksam?! Pengarna ska jag nog försöka gräva fram och jag får dessutom betala av under flera månader, om jag så önskar! Vilken Mekar-Brud, va’?! Stort och varmt TACK!

Åter till min post. Det vita kuvertet öppnade jag när jag kommit till Himlen och det innehöll detta:

Ett påskkort!

                                                                                                                                                     Men det var inte vilket påskkort som helst utan det innehöll 500 kronor till mig och Anna att sätt lita guldkant på tillvaron med. Avsändare var Påskkärringen, som följer våra bloggar. Kuvertet var poststämplat i Malmö, men ingen av oss har nån aning om vem avsändaren är! Därför, kära Påskkärringen, här kommer ett stort TACK från oss båda! Pengen används troligen under morgondagen till en middag på stan när vi ändå är där och ska klippa oss (födelsedagspresenten från mig till Anna).

Idag har jag insett att det finns goda och snälla människor och att alla inte vill mig ont!

Read Full Post »