Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kenya’

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.



Den sista delen av Mina två liv
inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.


Elin och Fredrik är ett par. 
De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.


Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett omvärldsspanande inlägg.


Jamen saker händer ju
– även utanför min sfär! Det är vad jag inser när jag läser på nätet. Häng med på en tur du också! Om du vill, förstås. Annars står du kvar.

 

Hållplats Sverige - jag, Al

En läsvärd bok för unga som släpps snart!

Hållplats Sverige. Nu har du väl inte missat att läsa om boken jag skrev om som ännu inte har kommit ut? Eller? Klicka på länken i det här styckets första rader så kommer du direkt till artikeln!


Vattenfynd guld värt för Kenya.
Guld är ju inte så användbart när man behöver vatten för att överleva. Nu har forskare hittat vatten 300 meter under jorden i norra Kenya. Det handlar om fem underjordiska sjöar med sötvatten. Kenya ovan jord har däremot inget vatten… Skulle göra en hel del för överlevnaden, med andra ord!

 

Tofflan i tidningen

En syn vi inte får se, troligen.

”Urholkad lokaljournalistik är ett hot mot demokratin”. Det skriver Sveriges Radios VD Cilla Benkö på DN Debatt. Och detta är ett ämne väl värt att diskutera! Det är själva granskningen som saknas, menar Cilla Benkö. Och vad händer med presstödet? Förändras villkoren för SvT, Sveriges Radio och UR? Mycket intressant att följa med tanke på Stormogulers uppköp av lokalblaskor både där jag bor just nu och där jag en gång har bott…


Astrid Lindgren-dokumentär nedlagd.
Eh ja… Det var det här med demokrati och granskning, ja. Två dokumentärfilmer om Astrid Lindgren skulle smältas samman till en. Nu läggs ett av projekten ner helt och hållet. Har SvT använt sin position och till exempel blockerat arkivmaterial? Man kan fundera på det. Till julen 2015 planerar SvT att visa dokumentären om Astrid Lindgren som TV-serie.

 

Spindelmannen

Inte bara Spindelmannen som är lite gay i serietidningarna…

Batwoman får inte gifta sig med sin flickvän. Skaparna av Batwoman bryter med sitt bolag sen bolaget vägrar superkvinnan ett lesbiskt bröllop. Helt rätt! Trots att nu Batman lever med sin Wonder Boy Robin i synd…


Postkodlotteriets offensiva metoder.
Den som har läst min blogg vet att jag inte gillar Postkodlotteriet. Jag har varit terroriserad av oönskad direktreklam från dem i flera år, men förra året upphörde det, tack och lov. Jag är inte ensam om att uppfatta deras metoder som aggressiva. Lotteriet sägs sätta press på såväl bolag som föreningar att inte tala negativt om det. Men nu kanske lotteriet har mött nån som rår på det: Konkurrensverket…


Åtal för penis i brevinkastet.
En man stoppade in sitt könsorgan genom en kvinnas brevinkast i juli i somras. Nu åtalas han för sexuellt ofredande – med all rätt, tycker jag. Och är väldigt, väldigt glad att jag inte har nåt brevinkast i dörren!..

 

rulltrappa regnbåge

En annan målad trappa.

Regnbågskupp mot domkyrkan i Härnösand. Det var snyggt gjort med den målade trappan, men tyvärr får kyrkan inte ha några målningar på byggnader eller fastigheter.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jepp, världen snurrar och vi med den. Då kan man inte sitta i sin lilla glasbur (jag har glasväggar och dito dörr i mina båda kontor på jobbet, så det är mig själv jag åsyftar är det bäst att tillägga så Nån inte tar åt sig) utan att följa med. Och härmed inbjuder jag dig att följa med mig ut på en sväng bland våra medier. Frivilligt, förstås.

  • Fler personalminskningar till våren. Framtiden ser allt annat än ljus ut. Nästan vart fjärde svenskt företag aviserar personalminskningar redan i vår. Förskräckligt både för dem som blir av med jobben och för dem som blir kvar – och som kanske tvingas jobba ännu mer…
  • Tågkvinnans åtal kanske hävs. Såväl media som tågoperatör, SL och folk i allmänhet tycktes redan i förväg ha bestämt sig för att den kvinnliga städaren hade snott tåget på Saltsjöbanan och körde in i huset. Nu backar en del, bland annat på grund av viss teknisk bevisning. Och det är väl en jävla tur! Hur tänker folk som dömer nån i förväg? Är vi inte oskyldiga tills vi är dömda? Städaren har för övrigt inte ens kunnat höras, hon har varit för sjuk. Visst, hon kan vara skyldig, men… För övrigt tycker jag att tågoperatörer med flera borde fokusera på tåg som inte går igång – med eller utan städhjälp…
  • Nästa bror Obama gör politisk karriär. Den här gången handlar det om Malik Obama, halvbror till Barack, som ska kandidera i ett guvernörsval i Kenya i vår. Malik säger sig vara inspirerad av Barack.
  • Två av 100 kvinnor luktar inte. Detta visar en undersökning som har gjorts i Storbritannien. De luktfria kvinnorna har en speciell gen som gör att de inte luktar svett. Och syftet med denna undersökning var..?
  • Anställd outsourcade arbetsuppgifter. Eh… ja… man tror inte att det är sant, men… En amerikansk mjukvaruutvecklare lät kinesiska konsulter utföra hans arbetsuppgifter. I stället surfade han på nätet. Mannen, som jobbade mycket hemifrån, tjänade hundratusentals dollar om året. Kineserna fick 50 000 dollar per år. Affärsidé..? 
  • Miljöpartiet vill öppna möten där man pratar om vård. Ha ha ha, vem vill gå på dem? Inte ens de förtroendevalda, för till och med ersättarna skickar ju ersättare ibland. Och hur ska gemene man kunna gå på såna möten, när de flesta jobbar på vardagarna? Hur många vanliga dödliga besöker till exempel fullmäktige, vars sammanträden är öppna för allmänheten? Typ två – varav en vanligen är påverkad av nånting. (Har sett det själv.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Japp! Jag gillar Månpocket! Det är många bra titlar som har kommit ut där i pocketform. Här kommer några om intressanta släpp i augusti:

Sunset Park av Paul Auster
Sju år har passerat sedan Miles Heller hastigt flydde både college och familj i New York. Nu arbetar han i stället i Florida med att tömma bostäder där familjer har blivit vräkta. Efter en kärlekshistoria med en brådmogen tonåring och med styvbroderns död ständigt hängande över sig som ett spöke, återvänder han till sist hem. Där hamnar han i Sunset Park, ett ruffigt område i Brooklyn, i ett hus som har ockuperats av en grupp konstnärer. Där finns Bing, den missnöjde musikern, Ellen, den melankoliska illustratören, samt Alice, den uttråkade doktoranden.

Hundpojken av Eva Hornung
Romotjka är fyra år och tvingas ta hand om sig själv. Mamman och hennes alkoholiserade pojkvän är försvunna. När maten i lägenheten är slut tar pojken sin tillflykt till Moskvas gator. Där stöter han på en hund, en alfatik, som lever med sin flock av vildhundar i källaren till en fallfärdig kyrka i utkanten av stan. Romotjka överlever genom att dia tiken som han kallar Mamotjka. Och tack vare värmen från sina nya familjemedlemmar klarar han den kalla ryska vintern. Pojken uppfostras av hundarna och börjar härma deras beteende. Så småningom blir han något av en ledare för hundflocken. Men med tiden uppfylls han av en gnagande känsla av utanförskap, fången mellan två världar är han varken människa eller hund.

Safari med döden av Jan Mårtenson
I en lada i närheten av Viby prästgård står en grön Rolls-Royce från 1932. Den har tillhört den brittiske ambassadören i Kenya, den har kört över savannerna, Karen Blixen har druckit champagne i dess baksäte och Hemingway har lånat den under skrivandet av Snön på Kilimanjaro. När tioårige Johan Kristian Homan en dag hittar bilen och sätter sig bakom ratten inleds en livslång fascination inför Afrika och han avger ett heligt löfte: en gång ska han komma till den mytomspunna kontinenten.

En skör tråd av Jeffery Deaver
I denna Rhyme-thriller, den nionde i ordningen, är spänningen bokstavlig. Elektriska högspänningsattacker lamslår New York. Samtidigt, i Mexiko, dyker en annan välkänd figur ur Deavers persongalleri upp igen: Urmakaren. Manhattans elnät utsätts för ett attentat och allt pekar på att det är fråga om en terrorattack. Medan FBI och CIA försöker avgöra om det är fråga om religiösa fanatiker eller miljöaktivister som ligger bakom attentatet, så undersöker Lincoln Rhyme, Amelia Sachs och Ron Pulaski det rättstekniska materialet i ett försök att förhindra nästa elattack.

Skuggor på vattnet av Peter Robinson
Överkommissarie Banks lyckas slita sig loss från sitt arbete några dagar för att åka och hälsa på sina gamla föräldrar, som ska fira guldbröllop på ett lagom storstilat sätt. Helt plötsligt står Banks inför en hel vägg av minnen, framför allt från tonåren. Det är filmer, böcker och låtar i massor. Och en stor och härligt omogen förälskelse…

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag offrade en del av januari månads matpeng för Liza Marklunds senaste Annika Bengtzon-bok Du gamla, du fria. Frågan är om boken var värd de 159 pix jag betalade för den på ICA Solen


Var den värd att offra en del av matpengen på?


Annika Bengtzon är tillbaka på Kvällspressen
efter att jobbat i USA i tre år. Hon och maken Thomas har lappat ihop sitt äktenskap igen. Thomas reser till Kenya för att delta i en konferens medan Annika ska skriva om några mord. Men så småningom sker en riktig katastrof – och den sker inte i Stockholm utan i Kenya. Thomas och hans kollegor i delegationen kidnappas. Kidnapparna begär massor av pengar. Och gisslangruppens antal minskar…

Att säga att det här är en kriminalroman är fel. Att säga att Liza Marklund har ett samhällspatos känns inte heller… riktigt. Men det är vad hennes förlag skriver om boken och dess författare. Oavsett detta är denna Annika Bengtzon-bok helt annorlunda från de tidigare. Till exempel står Thomas mer i centrum, åtminstone i handlingen.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om detta. Jag hade förväntat mig en sedvanlig, lättsam deckare med viss verklighetsanknytning. Du gamla, du fria är varken lättsam eller nån deckare. Den är… annorlunda. Som vanligt skriver Liza Marklund bra och lättläst, men jag retar mig på de många ställena där hon använder uttrycket

både […] och […]

och så räknar hon upp flera företeelser/saker än två. Det stör mig att journalisten Marklund faller i denna språkliga fälla.

Men… boken är svår att lägga ifrån sig och man vill verkligen veta hur det går för Thomas, framför allt, för Liza… jag menar Bengtzon, också.

Det får bli medelbetyg, för boken motsvarade ändå inte riktigt mina förväntningar.

Read Full Post »

När jag hade landat i morse på jobbet var det förstås dags att starta datorn. Jorå, den gick igång, fast… skärmen var ju lite svart och några filer hittade den inte… Trött man blir… Som tur var hade jag sparat telefonnumret till M på IT och lyckades komma fram. Fick snabb och bra hjälp och kunde äntligen jobba lite. Däremot svär jag ve och förbannelse över den person som installerade en ny version av webbläsaren. Den är så kass och jag blir fruktansvärt irriterad och frustrerad! Till råga på allt dog vår hemsida och vårt intranät kring lunchtid. Och… skratta inte nu, men… Det var en avgrävd kabel…


Idag var det verkligen en avgrävd kabel som orsakade problem…

                                                                                                                                                               Detta fick till följd att utbildningssidorna jag och S skulle jobba med mest fick ligga och vänta. Trekvart fick vi och det hann jag klart en sida på eftersom verktyget dessutom hängde sig – som vanligt… Däremot ringde en av forskarna som jag sist fick tag i nere i Kenya. Vi resonerade en stund och kom överens om textlängd och bildmaterial för att beskriva ett av forskarens spännande projekt!

Nåt eftermiddagskaffe blev det knappt, en kopp på lite halvstående fot uppe på avdelningen. Jag hade en dejt med MP för att gå igenom pressmeddelanderutiner. Dessutom hade jag en pressinbjudan som skulle ut via vår nyhetsförmedlare och till hemsidan, så det var perfekt att få testa skarpt! Och, läs nu ordentligt Hmm…: Lite kul var det också att få sitta vid en Mac igen, det var väl så där en tio år sen…

Innan jag halkade ner på lerig stig till bilen för att åka hem bad jag om några råd inför onsdagsförmiddagens övning. Jag är inte direkt nervös än, men spänd. Mamma fick ett hastigt telefonsamtal vid lunchtid. Det var ju inte direkt upplyftande att höra

Vi får inte hoppas för mycket den här gången!

Eh?!. Jag vet inte riktigt vad hon menade med det, för det klart att jag hoppas. Hoppas kan jag väl göra hur mycket som helst, även om jag inte tar nåt för givet. Men jag vet att jag blir besviken och ledsen om det inte går vägen, det vore ju konstigt om jag inte skulle bli det efter över två månader i Paradiset…

Mina krukväxter har fått vatten, själv ska jag duka fram flingor och mjölk och rostat bröd. Tänkte ägna kvällen åt att kanske stryka jeans och läsa. Boken jag läser är märklig och det är först nu när jag har kommit mer än halvvägs som jag inser att den är ganska bra och väl värd de 30 pix jag gav för den hos Bok-Anna nere i hamnen i Metropolen Byhålan!


Här är FEM hos Bok-Anna och river och rafsar!

                                                                                                                                                           Det där var min dag! Hur var DIN dag???

Read Full Post »

Äntligen sitter Tofflan vid en fungerande jobbdator. Bara det att System 7 och  jag inte riktigt kommer överens och min webbläsare ser helkonstig ut och saknar toolbar. Nu har jag fått till det hjälpligt – det gäller att inte vara datahandikappad en sån här kort arbetsdag när knappt en käft är på jobbet. Mer än E och jag på min våning. Vi sitter i var sin ände av korridoren, men jag hör smattret från tangentbordet, liksom E säkert hör mitt. Jag ska faktiskt försöka få lite gjort idag. Bland annat väntar jag på att en forskare ska ringa så vi kan planera en sida på svenska och en på engelska till webben kring hennes spännande projekt i Kenya.

Igår hann jag göra färdigt mitt första egna lilla pressmeddelande. Eller nåt pressmeddelande är det väl egentligen inte, snarare en inbjudan till press och allmänhet till en del av en kongress i nästa vecka som vanligtvis är helt sluten. Det ska bli spännande att se om det blir nåt napp!

Smarrigt fredagsfika brukar det vara här i princip varje vecka, men jag tror inte det är nåt smaskens på gång idag. Jag och E får väl gå och ta en kopp om en stund, i alla fall.


Vår kloka kaffeautomat har en Väck-mig-knapp!

                                                                                                                                                              Jag är fortfarande väldigt trött idag, Fästmön var ännu tröttare än jag i morse. Hon har ju haft sovmorgon varje morgon, men i gengäld jobbat kvällar. Jag väckte henne försiktigt i morse och jag sjöng verkligen inte rubriken på detta inlägg för henne!!!

Igår kväll åkte jag ut till Himlen med tre matkassar. De räcker nästan till två dagar. Nu visade det sig att det blir manfall i familjen i helgen. Frida är hos en kompis och hälsar på och Johan ska vara borta på lördag. Kalas-Killen, det vill säga Elias, har kalas både lördag kväll och söndag eftermiddag. Man undrar vad föräldrarna tänker på när det förläggs två kalas på en och samma helg… Det är också lite tokigt, tycker jag, att förlägga kalas till fredags- och lördagskvällar. För Annas del – och säkert även för pappa Jerry! – är det kanske inte så kul att första kvällen man får hem Kalas-Killen efter en vecka hos dan andra föräldern ska grabben iväg igen på kalas. Ingen myskväll med familjen, liksom.


Här dansar Kalas-Killen loss inne i en klädaffär på sommarlovets sista dag när vi var iväg och köpte skor, tröja och ryggsäck han och jag.

                                                                                                                                                                 Igår kväll fick jag i alla fall en pratstund på tu man hand med Johan. En vecka har han jobbat på praktik på ett slakteri. Det är ett tungt jobb och jag skulle tycka att det var lite läskigt att jobba med döda djur, men Johan klarar av det. Han är där för att lära och för att få omsätta sina ganska teoretiska kunskaper i praktiken. Eller nja, styckning har han ju ägnat sig åt förut. Men inte allt runt omkring. I början av december ska man sen diskutera en eventuell fortsättning. Självklart hoppas han på en anställning, för aktivitetsstödet går ju inte att leva på. Personligen tycker jag att 130 kronor om dan är att jobba gratis… Jag är emellertid glad för Johans skull att han har fått den här möjligheten och så får vi hoppas att det är en väg ut i arbete. Han säger själv att allt förstås inte är roligt och att arbetet kan vara mycket tungt, men det är bra mycket bättre att jobba än att sitta vid datorn hela dagarna. Och tro mig, jag vet och jag håller med! Jag tycker att han är duktig som kör detta tunga praktikjobb på heltid. Lång resväg är det också, men han tar första bästa buss till jobbet. Jag håller alla tummar jag har för att det ska bli nåt bra av detta! Johan är en duktig kille, jag vet det. Sen är han inte världsbäst på att städa, fast det är nåt han har blivit betydligt bättre på det senaste året.

Read Full Post »

Det har väl knappast undgått nån idag, rojalist som republikan, att det ska rustas för Royal Wedding i the UK nästa år. Prins William förlovade sig med sin tjej Catherine ”Kate” Middleton redan förra månaden, i Kenya. De tu har varit ett par i fem år, ungefär.


Prins William och hans blivande fru Kate.

                                                                                                                                                               Jag minns när Williams föräldrar Diana och Charles gifte sig. Det skedde under den tiden jag bodde i södra England. I sommar blir det exakt 30 år sen… Och jisses vilket ståhej det var! Det var nog baske mig värre än bröllopet här i år mellan Victoria och Daniel… Jag minns att jag tyckte att Diana var så vacker, samtidigt som hon på sätt och vis var en tjej från folket – vilket hon ju egentligen inte var alls. Samtidigt var hon hemlig, lite mystisk och ganska skygg. Dessutom var hon ju bara ett år äldre än jag och knappt 20 år när hon gifte sig. Sista tiden i äktenskapet med Charles såg hon inte alls lycklig ut på pressbilderna. Tyvärr gick hon bort alldeles för tidigt och mycket tragiskt i en bilolycka i Paris 1997.


Den blivande brudgummens föräldrar Diana och Charles på sin bröllopsdag.

                                                                                                                                                   Williams pappa Charles, däremot, gifte om sig 2005 med en kvinna som nog hade passat honom bättre från början, Camilla Parker-Bowles. De delade många intressen, men var faktiskt också ett par redan år 1970. Då var Diana nio år. Därmed menar jag INTE att en alltför stor åldersskillnad mellan Diana och Charles var en bidragande orsak till skilsmässan, men jämfört med Diana framstod Charles allt som oftast som en riktigt träbock i mina ögon. Det relativt nyblivna fästfolket William och Kate är 28 år båda två. Mycket smartare, anser jag.

Prins William har gett sin fästmö sin mors förlovningsring som består av safirer och diamanter. Ett smart och ekonomiskt drag eftersom bröllopet lär kosta en hel del. Dessutom firar drottning Elizabeth diamantjubileum 2012, det vill säga 60 år på tronen.


Prinsessan Dianas ring, numera Kates.

                                                                                                                                                         Vi får hoppas att pressen, särskilt den brittiska, är snällare mot prins Williams blivande fru än den var mot hans mamma. Men paret råkade illa ut redan 2007 när deras förhållande bröts, troligen på grund av det hårda trycket från media.

Hur MITT år i södra England slutade? Äh, jag rymde med mjölkmannen, men DET är en helt annan historia!..

Read Full Post »

Babel i veckan som gick – naturligtvis från bokmässan i Göteborg. GAH! Till och med Babel är där! Vad gör jag här? Tittar på en inspelad version av torsdagens program…

Temat för bokmässan är Afrika, men även den svenska författareliten är där. Men först ut intervjuades författaren Ondjaki från Angola. Ondjaki tyckte att det kändes märkligt att ha en kontinent som tema för mässan och inte ett land. Men nu är han på mässan i vart fall…

Programmet fortsatte sedan med ”en grundkurs i afrikansk litteratur”. En miljard invånare och 2 000 språk i över 50 länder… Det är Afrika. Den moderna afrikanska litterturen skrivs emellertid på kolonialspråken engelska och franska och så arabiska, förstås. Fyra nobelpristagare har kontinenten. Den äldre litteraturen är skriven på inhemska språk, kanske swahili, men icke att förglömma är den muntliga berättarkulturen i Afrika!


Afrika och hur det var koloniserat.

                                                                                                                                                 Första gänget att intervjuas var författarna Kopano Matlwa från Sydafrika, Henning Mankell, bosatt i Mocambique och Binyavanga Wainaina från Kenya. Den senare har bland annat skrivit en satir om hur man skriver en afrikansk bestseller. Tyvärr var det inledningsvis tekniska problem med hans mikrofon, men jag uppfattade honom som väldigt rolig och ironisk! Henning Mankell satt och svamlade på svengelska, riktigt pinsamt.

Nästa reportage var en testund med skotten Alexander McCall Smith, som skrivit flera böcker om den kvinnliga sydafrikanska detektiven Mma Ramotswe. Böckerna har också filmats. Tyvärr är Damernas detektivbyrå en serie böcker som inte tilltalar mig så mycket på grund av att de är alltför humoristiska. Och jag är en tråkig och konservativ deckarläsare.

Så blev det lite svenskt. Unni Drougge har skrivit en roman om ett mord på en Jan Guillou, ett mord som inträffar på… bokmässan! Boken heter Bluffen och är en satir om bokvärlden. Man undrar och väntar med spänning på en motreaktion!..


Ett mord på bokmässan!

                                                                                                                                     Nuruddin Farah från Somalia var nästa afrikanske författare att bli intervjuad. Hans íntryck av mässan var

too many people, too many books… A cattle market of humans and books.

Ord och inga visor! Nuruddins första bok, Adams revben, skrev han som 23-åring. Boken handlar om en flicka som rymmer från ett arrangerat äktenskap till stan. Den har säkert spelat stor roll för det faktum att han kallats feminist. Hans nästa bok, som blev stulen med hans dator, heter Crossbones och kommer ut först nästa år på grund av stölden. Den nya boken handlar om pirater.

Sofi Oksanen, belönad med Nordiska rådets litteraturpris för boken Utrensning, var nästa författare att intervjuas. En kontroversiell person – hon fick sparken från sitt bokförlag och skyggar inte för att skriva om kontroversiella ämnen. Själv har jag bara läst Baby Jane och det mest kontroversiella med den är att den handlar om lesbiska som mår dåligt.

Litteraturen som gömställe var nästa punkt i programmet. Detta att skriva under pseudonym. Bland annat blev det en pratstund med författaren Kristoffer Leandoer kring hans nya bok Mask.


Litteraturen är ett gömställe med alla pseudonymer, menar författaren till Mask.

                                                                                                                                                                Så var det dags för afrikanska författare igen. Alain Mabanckou har skrivit böckerna Slut på kritan och Ett piggsvins memoarer. Sefi Atta vars bok Allt gott ska komma dig till del nyligen blivit översatt till svenska och fått ett stort afrikanskt litteraturpris. Pinsamt nog tappade programledaren tråden och började leta ord på svenska, men den kloka Sefi Atta hittade orden han sökte – på engelska. Sefi Atta skriver realistiska böcker, medan Alain Mabanckous senaste bok är en fabel. 

Dawit Isaak, den fängslade eritreanen, har fått sitt versepos Hopp översatt. Nu kommer hela boken ut på svenska. Frågan är om Dawit Isaak nånsin själv kommer ut. Nu har han suttit fängslad i nio år…

Poeten Shailja Patel avslutade programmet med en tänkvärd dikt om språket som förskönar – eller förminskar.

Tack och lov slapp vi Bob Hansson, men nästa gång är han tillbaka igen, tyvärr. Vidare bjuds då på litterärt tupperwareparty…

Read Full Post »