Slängd på tippen

Ett inlägg om ålder.

---

 

”Ulrika evigt ung” stod det på min tårta när jag fyllde 40…

Nä, åldersfixerad har jag aldrig varit. Inte heller har jag haft några större kriser som har med åldern att göra. Ja, jo inför min 30-årsdag var det ju lite krisigt, men det handlade mest om ett sprucket förhållande. Nu har jag emellertid förstått att jag är 53 år och slängd på tippen, i princip – på grund av min ålder.

 

 

Erfarenhet och kompetens förvärvade genom åren är inget värt. En ska vara mellan 35 och 40 år. Jag säger inte att människor i den åldern inte har erfarenhet eller kompetens, men nog borde jag åtminstone slå dem med hästlängder vad gäller erfarenhet. Tyvärr inget som noteras.

Alla dörrar stängs, en efter en. Jag är varken söt eller ung eller känd, för den delen. Berättelsen finns nedtecknad. Men ingen är intresserad av en okänd kärring på över 50. Hade jag varit snygg och 35 och kanske deltagit i nån dokusåpa, så kanske…

Häromdan läste jag en bra debattartikel i Resumé. (Tack för länken, E!) Erik Haglöf, som har skrivit artikeln, är vd och rekryterare på Bohmans Nätverk. Redan i ingressen pekar han ut det jag redan vet, men ingen nånsin pratar om: åldersdiskriminering på arbetsmarknaden.

Erik Haglöf jobbar alltså som rekryterare. Hösten är högsäsong för såna eftersom många företag letar efter nya medarbetare. Men tyvärr ser Erik Haglöf att alla inte är välkomna. Snävast är normerna hos företag vad gäller åldern. Och så ger Erik Haglöf ett exempel på hur två personer, båda kring 50, som presenterats som kandidater till tjänsten som kommunikationschef för ett internationellt företag, gjorde så att relationen mellan företaget och Bohmans Nätverk äventyrades.

Erik Haglöf vågar skriva om annat kring ålder som vi redan vet. Detta att 35 – 40-åringar tillhör de mest stressade och utbrända. Han skriver i debattartikeln:

[…] De är mitt i karriären och samtidigt fullt upptagna av att skapa ett liv med partner, barn och renoveringsobjekt. De underskattar inte sällan vad allt detta innebär och sitter desperata vid sina datorer långt in på natten efter att barnen har lagt sig för att hinna med jobbet.
Ingen annan grupp är heller så mycket sjukskriven, vabbande eller föräldraledig som just denna. […]

Den här rädslan att anställa äldre arbetskraft då? Vad beror den på? Erik Haglöf presenterar tre skäl – som han genast förkastar…

1. Arbetsgivare tror att yngre människor med automatik hänger med bättre i den snabba tekniska utvecklingen runtomkring oss.
2. Föreställningen att äldre är fast i gamla tankemönster och inte kan lära nytt.
3. Äldre är dyrare att anställa än yngre.

[…] Många äldre har stenkoll på vad som händer på den digitala sidan. Forskning, bland annat av Dweck et al, visar att människor oavsett ålder är fullt kapabla att utveckla nya förmågor. Dessutom är det oftast mycket lönsamt att anställa äldre arbetskraft om man räknar in att de generellt har en låg sjukfrånvaro, hög arbetsmoral och ett sunt perspektivtänkande som behövs som komplement i en snabbrörlig tid. Många äldre får också både tiden och lusten till en nytändning i arbetslivet när barnen flugit ur boet. […]

Erik Haglöf tror att det handlar om rädsla hos arbetsgivarna. De vill inte sticka ut, de vill göra som alla andra gör. Det finns flera undersökningar som visar att svenska arbetsgivare är sämst i världen när det gäller att anställa och behålla äldre arbetskraft. Enligt en undersökning från 2012 är det bara fyra procent av svenska arbetsgivare som jobbar med dessa frågor, medan siffrorna för till exempel USA och Kina är 18 procent, Hongkong 24 procent och Singapore 48 procent. I USA är det till och med straffbart att fråga om ålder vid en anställningsintervju – där tycks man vara mer intresserad av att anställa nån som har rätt kompetens.

Samtidigt, menar Erik Haglöf, klagas det på att det inte finns tillräckligt med kompetent arbetskraft och att vi står inför stora pensionsavgångar. Det pratas om att höja pensionsåldern.

Erik Haglöf är mycket tydlig i sin slutkläm där han menar att vi kanske borde införa lagstiftning liknande den amerikanska mot åldersdiskriminering. Han skriver:

[…] Om inte en omvärdering av äldre och erfaren arbetskraft kommer till på frivillig väg, kan den typen av lagstiftning vara värd att utvärdera även här i Sverige. Vi kan inte fortsätta att slänga 40- och 50-åringar på den mentala tippen. Det är ett alldeles för stort slöseri, både på individ- företags- och samhällsnivå.

Tack, Erik Haglöf, för att du vågar sticka ut hakan och ta upp detta! Jag är 50+, frisk och vill inget hellre än att jobba – med kommunikation. Jag har 25+ års erfarenhet inom området, inga barn, inga barnbarn, inget husdjur och jag renoverar inte min bostad för tillfället. Men på tippen vill jag inte bo!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En omvälvande onsdag

Onsdagen blev verkligen omvälvande – på alla sätt och vis! Jag vet inte hur många gånger jag grät igår, men många gånger var det! Dörrar stängdes framför min näsa. Hårt och med eftertryck. Men dörrar öppnades också…

Igår kväll var jag bjuden till Slottet på middag. Vi är ju slottsvakter den här veckan och Fästmön och Elias skulle åka dit för att sova över. Jag mötte en överlastad Anna och en uppspelt Elias vid busshållplatsen i Svartbäcken. Vi passerade en ICA-affär där vi gjorde ett tillfälligt stopp innan vi nådde Slottet.

Kvällen började så bra, med skrubbning av potatis i en balja vatten utomhus och promenader till toaletthuset. Elias ”rensade” mormors smultronland och även jag och Anna fick smaka var sitt sommarbär.

Ett riktigt sommarbär, smultron, eller hur?

                                                                                                                                                           Middagen intogs utomhus och bestod av kokt potatis och fläskkotlett/kalkon, kall sourcream & onion sås, körsbärstomater, baguette och ost. Min kalkon var framtagen ur frysen, men smakade ljuvligt ändå. Det är nåt speciellt med att äta utomhus. Elias var utsvulten som vanligt och drack vatten för att stilla hungern före maten.

Elias var utsvulten och drack vatten före maten.

                                                                                                                                                                 Vi drack alltså vatten till maten, men mormors växter, de får minsann vin! Här har mormor gjort nån sorts specialkonstruktion. Vi tror att syftet är att blomman ska få i sig vin vatten när den behöver. Fast blomjorden var kruttorr och blomman hängig så Anna vattnade den som vanligt också.

Mormors blommor får vin, minsann…

                                                                                                                                                              Efter maten tog jag nån mer bild, sen var det dags att besöka huset med liten pojke. Och medan jag väntade utanför på en bänk ringde pappa O och var ledsen. Han behövde en ambulans till akuten på Djursjukhuset och det klart att Taxi Tofflan ställde upp på ett sånt behjärtansvärt uppdrag!

På behjärtansvärt uppdrag.

                                                                                                                                                                    Jag tvingades göra en hastig sorti från Anna, Elias och Slottet och for så snabbt jag kunde ut till Morgonen där Jerry väntade med en svårt sjuk Felix-katt i en låda. Innan vi for tillbaka in mot stan hämtade vi upp matte Frida i Himlen. Sen var det åter gasen i botten (ja, jag höll hastighetsbegränsningarna!) och raka vägen till Djursjukhuset.

Det var en mycket sjuk kattpojke vi kom till akuten med. Hans temp var endast runt 35 grader – och en katt ska ha mellan 38 och 39 grader. Felix blev så väl omhändertagen av duktiga sköterskor och veterinärer och vi som var med kände deras omtanke och värme. Vilken personal!

Felix var en riktigt liten stoisk kämpe och du kan läsa om hans kamp här. Vi hoppas nu att den lille killen svarar på antibiotikan. Gör han det, bör det märkas skillnad inom ett till två dygn.

Read Full Post »

O, vilken onsdag!

Ja, o vilken onsdag! Tänk om det kunde ske några mirakel idag! Men jag har ju slutat att tro på sådana… Gårdagen blev verkligen ett rejält däng i huvudet med de besked jag fick då. Dörrar som stängs, en efter en. Ja, den här gången är jag på väg att ge upp på riktigt! Finns det ingen plats för mig längre i den här tillvaron är det ju lika bra att lämna den, eller hur? Och nej, jag skriker inte att vargen kommer igen, jag tänker och planerar och försöker och försöker. Men mitt liv är omöjligt att leva som det är nu. Det är dags att fästa de lösa trådarna och klippa av.

Dags att fästa de lösa trådarna och klippa av.

                                                                                                                                                                      Tre samtal står på att-göra-listan idag. Ett av dem till min kontakt på arbetsförmedlingen. Jag skulle nämligen behöva åka ner till mamma ett tag, för att fixa ett par saker och det är väl bäst att kolla om man som livegen får det eller inte.

Har kört igång en maskin med handdukar och jag vet inte allt. Knökfull blev den i alla fall. Det har bildats en ny strykhög i gästrummet, men den tänkte jag ta itu med under dagen.

Jag har slängt ner några saker i min rygga, för i morgon tänkte jag åka ut till Fästmön och barnen. Vi ska försöka hitta på nåt i midsommar, det är visst midsommarafton på fredag. Jag blir väl där till söndag. Då är det dags för mig att fara Ut på Uppdrag igen. Nästa vecka är blank för min del. Anna går då in på sin andra semestervecka och har barnen då också. Gissningsvis hittar de på några aktiviteter och jag vill inte vara en black om foten, så jag åker hem till mig.

Självkänslan är under fotsulorna idag.

                                                                                                                                                                                                  Vädret kunde ha varit bättre! Det är bara 18 grader åt solsidan – men solen lyser med sin frånvaro. Det är mulet och blåsigt och en av de unga killarna som sommarjobbar utanför med ogräsrensning ser frusen ut – han arbetar nämligen inte så hårt att han blir varm utan står mest och hänger på ett långt skaft av nåt slag. Den andra killen ligger ner på tennisbanan och rensar ogräs. Varför tvingas unga, som inte vill jobba utan ha sommarlov, arbeta, medan vi gamla, som vill arbeta, inte får? Jag är en misslyckad figur och idag är självkänslan inte ens nere vid fotknölarna utan under fotsulorna.

Read Full Post »

Det går bara inte…

Det går bara inte. I natt är det stört omöjligt. Att sova, alltså. Inte blir det lättare för att jag vet att jag måste upp om fem timmar och iväg till ett viktigt möte. Jag lär se ut som ett levande lik. Om jag lever.

”He leadeth me beside the still waters…”

                                                                                                                                                                  Det är på natten de svartaste av svarta tankar kommer. Tankarna om att inte duga, att vara en belastning, att vara ett skämt kring fikabordet. Oron mal och jag ser ingen utväg. Det är fortfarande som om alla dörrar stängs, trots att jag erbjuder min kompetens gratis.

Jag har försökt somna till TV:n, men programmet var för läskigt. Jag har provat att läsa en bra bok och att läsa en tråkig. Inget funkar. Sömnen vill INTE infinna sig, endast de svarta tankarna.

Uppdaterat: Tittar på klockradions röda, digitala siffror 3:03. Måste ha dåsat till. Flyger upp klockan 3:51 – höger lilltånagel har fastnat i underlakanet. Klockan 4:09 kommer tidningsbudet. Klockan 7:07 vaknar jag. Jag lever.

Vart är jag på väg? Jag söker tröst i Davids psalm:

The Lord is my shepherd; I shall not want.
He maketh me to lie down in green pastures:
He leadeth me beside the still waters.
He restoreth my soul:
He leadeth me in the path of righteousness for his name’s sake.
Yea, though I walk through the valley of the shadow of death,
I will fear no evil: for thou art with me;
Thy rod and thy staff they comfort me.
Thour preparest a table before me in the presence of mine enemies:
Thou anoitest my head with oil; my cup runneth over.
Surely goodness and mercy shall follow me all the days of my life:
And I will dwell in the house of the Lord for ever.

Read Full Post »

Vad skriver jag efter förra inlägget..?

Tja, det känns som att vad jag än skriver efter förra inlägget så blir det alltför ytligt, alltför värdsligt. Men mitt liv måste ju fortsätta och uppenbarligen finns det ju folk som är mycket intresserade av det. Annars skulle min besöksstatistik inte ligga så högt som den gör. Vissa dar ligger den över 600 – och märk väl att då skriver jag nästan bara personliga dagboksinlägg, inget särskilt bitskt eller samhällsdebatterande eller ens om nån nyläst bok…

Varför har min blogg så många läsare vissa dar när jag inte ens skriver om en bok jag just läst?

                                                                                                                                                            Jag tycker inte att mitt liv är så särskilt spännande. Det är en kamp att komma ur sängen till meningslösheten varje dag, kan jag säga. Och jag vet att jag låter bitter och tråkig, men ändå läser du… 😉

Det vore så fantastiskt att få vara nöjd och glad ett tag igen. Att få känna att tillvaron inte svajar. Jag försöker och försöker, men är det inte dörrar som stängs mitt framför näsan så är det nån/verkligheten som slår mig i huvet.

Idag läste jag att Skrivrummet, där jag gästbloggade en vecka i november, ska läggas ner. Jag är ärligt talat inte så förvånad, jag har anat det en tid, men ändå. Det var en av de redaktionella bloggarna på lokalblaskan som jag gillade. Nu handlar ju inte skrivrummets varande eller inte om huruvida jag som läsare gillar bloggen eller inte, utan om tid, förstås. För ska man ha en levande blogg måste man jobba med den och publicera ofta, svara på kommentarer etc. Har man inte den tiden det krävs för detta faller bloggen så smått i glömska. Lite synd var det att blaskan inte engagerade en nära bekant till mig som är mellan två jobb (hum, hum…) att driva Skrivrummets blogg vidare – mot lite lön, den här gången. Men, men. Jag får glädja mig åt den ära det var att gästblogga där och att jag faktiskt mer än fördubblade bloggens besöksstatistik under min gästbloggarvecka! Hur som helst önskar jag Lena och Anna lycka till bryt ett ben med skrivandet i andra, mer skönlitterära genrer!

Nu börjar dagsljuset sakta strila in genom mina fönster. Ett tunt, grått ljus är det idag. Jag kommer inte undan längre. Ska jag hinna med det jag föresatt mig att göra idag måste jag börja damma NU! Sagt och gjort!

Fram med denna nu!

Read Full Post »