Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tablå’

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

SvT 2 har regnbågsvecka. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för jag tycker att det borde finnas HBTQ-program i varje veckas TV-tablå, inte bara under Stockholm Pride-veckan. Men visst. SvT hör till de bättre kanalerna – SvT1 kör ju Cucumber och Banana, två serier jag gillar mycket. I kväll har jag emellertid sett en isländsk dokumentärfilm om Hrafnhildur som föddes som pojke men som sen 2012 är kvinna. A boy like her heter den prisbelönta dokumentären.

Hrafnhildur

Hrafnhildur tittar på gamla foton av sig själv som barn. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: DRAKÓ Films)

 

Hrafnhildurs resa tar förstås många år. Dessa år är nerkortade till en timmes film. I den första scenen träffar hon en gammal vän som kände henne på den tiden hon var kille. Det är ett känsloladdat möte – och naturligtvis inte det enda känslosamma i den här filmen. Ändå är det inte gråt och klagan utan Hrafnhildur och hennes nära och kära berättar rakt, utan krusiduller, om förändringen och känslorna kring könsbytet. Som tittare kan man bara ana hur nära sammanbrottet är när Islands lagar plötsligt ändras så att samhället inte står för könskorrigerande kirurgi längre. Som tur är ändras lagarna igen: sen den 27 juni 2012 har isländska transpersoner rätt till könskorrigerande operation. Hittills har 20 personer på Island bytt kön.

Hrafnhildur ger ett mycket sympatiskt intryck. På ytan är hon lugn, men den som har nån form av förmåga till empati kan säkert gissa sig till stormarna inuti. Det är en snygg tjej vi tittare möter, en vanlig tjej, knappt 30 år ung. Och ändå är vanlig fel ord, förstås… Intressant är scenen när Hrafnhildur sitter med två tjejkompisar och berättar om operationen. De ställer de mest intima frågor och hon svarar efter bästa förmåga, trots att det naturligtvis är jobbigt och inte helt enkelt.

Det här är en riktigt bra dokumentärfilm som får högsta Toffelomdöme. Filmen behandlar på ett fantastiskt bra och till synes enkelt sätt en väldigt intim och djup förändring i och av en människas liv.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om två TV-serier.


 

Igår var det premiär för min del att glo på… jaa, två brittiska bögserier på Sveriges Television. Inte för att jag är intresserad av bögar extra mycket, utan mer för att det kan vara skönt att se program om hur homosexuella i andra länder lever och har det. Nu var det här två serier åt drama-nöje-hållet och inga dokumentärer. Men ändå. Jag tittade.

Cucumber var först i tablån. Där skildras en äldre generation bögar (läs: i min ålder – eller faktiskt lite yngre!) och främst paret Henry och Lance. Det är väldigt mycket snack gurkor och anspelningar på det manliga könsorganet, men förvånansvärt lite handling. Efter nio år som ett par har förhållandet stagnerat. En kväll bestämmer de sig för att ragga upp en tredje part. Och i och med detta tar Henrys gamla liv slut.

Cucumber

Gänget i Cucumber med Henry i soffan. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Den andra serien, Banana,
hänger ihop med den första, men här skildras en yngre generation homosexuella. Vissa av karaktärerna är med i båda serierna. Skildringarna är ändå från andra perspektiv. I Banana blir det åtta fristående berättelser om de olika karaktärerna och här är det även lesbiska tjejer med. Det första avsnittet handlar om Dean som egentligen är romantiker, men som söker snabbt sex med främlingar.

Banana

Gänget i Banana. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Ärligt talat trodde jag att båda serierna
skulle vara mer lättsamma. Visst fnissar jag ibland, men för det mesta blir jag ledsen och beklämd, främst över karaktärernas ensamhet. Skildringarna känns trovärdiga och det är relevant för min del. Totalt är det åtta avsnitt vardera av båda serierna och jag ska nog försöka titta på de återstående sju plus sju avsnitten.

Toffelomdömet efter de första avsnitten blir samma för båda serierna, det vill säga högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om svårigheten att svara.


 

vässa pennan

När jag skriver – med vässad penna eller slö eller via e-post – vill jag gärna ha ett svar.

Det händer att jag i min förtvivlan sliter mitt hår. En ständig orsak till detta hårslitande är uteblivna svar. Jag saknar allt från svar på direkta frågor via anmälningar till ansökningar. Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Idag kommunicerar vi ofta via e-post, särskilt när det gäller ansökningar av olika slag. De flesta företag och organisationer har nån sorts autosvar man får tillbaka. OK, då vet jag i alla fall att min fråga/ansökan har kommit fram.

Men sen då? Jorå, självklart fattar jag – efter några veckor – att ett uteblivet svar på en jobbansökan är ett nej. Fast i mina ögon är det ett nej på ett dåligt och oförskämt sätt. I de flesta e-postprogram går det att klumpa ihop alla som sökt men inte ska bli anställda i en grupp dolda mottagare och skriva att

tyvärr, det blir ett nej den här gången.

Det krävs några copy and paste, ett par textrader och sen ett sänd-klick. Är det svårt och jobbigt på nåt vis, eller? Jag säger som qpaqex (som emellertid aldrig svarade på min kommentar…):

Arbetsgivare – svara på ansökningar det vinner ni på. […] Om ni vill att jag skall ha en bra bild av er som arbetsgivare även om ni inte anställde mig […]

Tyvärr breder det här oskicket ut sig. För ett tag sen mejlade jag en ansökan till en författare att recensera en ny bok jag var intresserad av. (Notera att jag skrev i imperfekt.) Inget svar. Dagarna gick. Till sist kontaktade jag författaren via denn*s blogg och undrade i en kommentar om det möjligen hade kommit nåt mejl. Efter nån dag fick jag svar – på bloggen.

Jodå, ditt mejl har kommit fram.

Sen vet jag inget mer, för nåt besked lämnades inte. Tror du att jag har nån lust kvar att recensera? Nej, det har jag inte. Det är oförskämt att inte svara! Det går att ställa in autosvar i e-postprogram även som privatperson – om man nu får så många ansökningar att recensera ens verk.

Tofflan i tidningen

Den här gratistidningen finns inte på riktigt.

I förra veckan kom inte den lokala gratistidningen till min postbox. OK, den är just gratis, men den är rätt bra och den är den enda papperstidning jag har tillgång till. Så jag gick ut på nätet och kollade upp var jag skulle anmäla utebliven tidning. Jag hittade en e-postadress, skrev några rader, namn och adress och mejlade. På nätet stod att alla mejl vidarebefordras till distributören, stans lokalblaska. Vad tror du hände? Nej, jag fick varken svar eller nån tidning. Dåligt, dåligt, dåligt! Snart är det torsdag igen. Då skuttar jag inte lika förväntansfull nerför trappan för att kolla om jag har fått nån tidning, kan jag meddela.

Kundtjänst och kundservice, vad är det i Sverige idag? Är det att strunta i att svara när presumtiva anställda, kunder med flera frågar efter nånting? Eller är det sättet som ett av vårt lands största företag som levererar telefoni med mera använder sitt Twitterkonto på: man tipsar om TV-program? (Vem kan inte leta själv i tablåerna, liksom..?)

Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Hallå..? Hallå..? HALLÅ???

(Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer på min blogg, i alla fall.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tre TV-program.


 

Alfons Åberg

Alfons mamma pratar sanningar på TV i kväll.

När jag skummade tablån för kvällens TV fastnade jag vid programmet Min Sanning klockan 20 på SvT2. Det är ett program som jag för det mesta lyckas missa. Sist var det visst underbara Lars Lerin som pratade sanningar där. (Tur att SvT Play finns!) Men i kväll är det barnboksförfattaren och illustratören Gunilla Bergström som snackar sant. Du vet Alfons Åbergs mamma. Gunilla Bergström ska bland annat prata om sin bipolaritet och om hur den har varit en tillgång i författarskapet. Vidare blir det prat om Gunilla Bergströms utvecklingsstörda dotter och om hur mamma Gunilla fick ett uppvaknande. Visst låter det intressant?!

Klockan 21.30 byter jag till SvT1 för då är det säsongspremiär för Veckans brott med Leffe och fenomenala Camilla Kvartoft. Jag tycker att det är både intressant och spännande program. Och så gillar jag hur de båda programledarna kompletterar varandra. Riktigt bra TV! Månntro det händer en del i själva programmet nu när TV3:s Efterlyst är nerlagt..?

Logotyp BrottsofferjourenMen TV3 kör den 20 januari igång en ny serie som jag är mycket nyfiken på, Mordet. I Mordet berättas offrens historia. Vidare ska man försöka ge en bild av den stora förlust som drabbar offrets nära och kära. Programmet görs i samarbete med Brottsofferjouren. Tyvärr finns det inte så mycket att LÄSA om programmet på TV3:s webbplats. I stället hänvisas man till filmklipp. Och det är väl bra för den som gillar korta, snabba klipp. Själv föredrar jag att läsa mig till information – och (eventuellt) titta sen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

När jag kliver upp så här tidigt en ledig dag brukar jag ha svårt att somna om. Då tar jag med mig lokalblaskan i bädden och lägger mig och bläddrar. Nu ska du inte tro att den agerar insomningspiller, det var inte alls det jag menade. Jag läser och har det gott i sängen, bara, utan att somna.

Men det klart att jag också blir engagerad av det jag läser. Det är inte bara stavfel som irriterar mig…

Kollison, vad är det? (Ur dagens lokalblaska.)


Eller dåliga formuleringar
och upprepningar av ord, nåt som gör det hela fantasilöst…

Två meningar efter varandra som börjar med det, för mig dessutom lite ålderdomliga, lilla ordet dock.


Eller att man slår sig för bröstet
och gratulerar sig själv för en TV-kanal vars tablå jag inte hittar i papperstidningen, vars bild är kass på mina TV-apparater och vars streamade sändningar på nätet allt som oftast är sega. För att inte tala om innehållet, som vad jag förstår är till 90 procent sport – vilket bara det gör mig TOTALT OINTRESSERAD…

Är detta ”Upplands och Uppsalas egen TV-kanal”? Finns ens Uppland som beteckning längre, heter det inte Uppsala län? Vem vill se ”fnissanfall från programledarna”? Och vilka är ”var femte” samt var ligger ”vårt område”? Jag vet ingen som tittar på 24UNT…


Men nu ska jag inte vara sån.
Det finns mycket bra i lokalblaskan också. Som till exempel Lisa Irenius artikel/krönika om att vi är så jädra tillgängligha och Sebastian Johans nyanserade och välskrivna recension av utställningen The Collector (i vilken han inte faller för det enkla greppet att totalt fokusera på könshårsdelen), för att nämna ett par texter på plussidan.

Och så finns, tack och lov, Staffan Wolters på UNT. Staffan Wolters är en lysande, grävande journalist som borde få all frihet i världen att göra det han är bäst på: gräva. Men gissningsvis är han också väldigt styrd av sin arbetsgivare. Jag tycker, med detta  i beaktande, att hans artikel om utredningen kring Sjukstugan i Backens avtal – eller inte – med den privata cancerkliniken här i stan är utmärkt. Fast att kalla utredaren utomstående är ju inte riktigt sant. Utredaren jobbar vid den paraplyorganisation inom vilken alla offentliga sjukstugor sorterar – i princip. Inte på pappret och inte organsitionsrutmässigt, men inofficiellt. Och då kan man inte benämna denne utredare utomstående.

Hur som helst, artikeln är utmärkt för den talar så tydligt om för läsaren hur korkade de är på Sjukstugan i Backen. Ett av argumenten mot ett avtal med kliniken är nämligen att

[…] Dessutom ligger UCC inte tillsammans med annan sjukvård som kan hantera akuta komplicerade kirurgiska situationer. […]

enligt artikeln. Men ett par meningar nedanför bemöter den privata klinikens ägare detta helt sjukt klart och enkelt:

[…] Det finns exempelvis samarbeten mellan sjukhus i Solna och Huddinge som kan skicka patienter till varandra om de drabbas av komplikationer. Det är två mil mellan dessa båda sjukhus medan vi har 500 meter[…]

Man kan inte låta bli att ta sig för sin panna, eller hur?.. Mer såna här artiklar, om Tofflan själv får önska. Artiklar som visar på rena dumheter inom verksamheter som du och jag betalar skatt till. Och mer Staffan Wolters, förstås!


Livet är kort. 

Read Full Post »