Cucumber och Banana

Ett inlägg om två TV-serier.

---

 

Igår var det premiär för min del att glo på… jaa, två brittiska bögserier på Sveriges Television. Inte för att jag är intresserad av bögar extra mycket, utan mer för att det kan vara skönt att se program om hur homosexuella i andra länder lever och har det. Nu var det här två serier åt drama-nöje-hållet och inga dokumentärer. Men ändå. Jag tittade.

Cucumber var först i tablån. Där skildras en äldre generation bögar (läs: i min ålder – eller faktiskt lite yngre!) och främst paret Henry och Lance. Det är väldigt mycket snack gurkor och anspelningar på det manliga könsorganet, men förvånansvärt lite handling. Efter nio år som ett par har förhållandet stagnerat. En kväll bestämmer de sig för att ragga upp en tredje part. Och i och med detta tar Henrys gamla liv slut.

Gänget i Cucumber med Henry i soffan. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Den andra serien, Banana, hänger ihop med den första, men här skildras en yngre generation homosexuella. Vissa av karaktärerna är med i båda serierna. Skildringarna är ändå från andra perspektiv. I Banana blir det åtta fristående berättelser om de olika karaktärerna och här är det även lesbiska tjejer med. Det första avsnittet handlar om Dean som egentligen är romantiker, men som söker snabbt sex med främlingar.

Gänget i Banana. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ärligt talat trodde jag att båda serierna skulle vara mer lättsamma. Visst fnissar jag ibland, men för det mesta blir jag ledsen och beklämd, främst över karaktärernas ensamhet. Skildringarna känns trovärdiga och det är relevant för min del. Totalt är det åtta avsnitt vardera av båda serierna och jag ska nog försöka titta på de återstående sju plus sju avsnitten.

Toffelomdömet efter de första avsnitten blir samma för båda serierna, det vill säga högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet: Louise Hoffsten

Så var det äntligen dags för den fantastiska flickan från Linköping, Louise Hoffsten, att ha sin dag på Slottet. Och att Louise Hoffstens dag var populär noterade jag så här i efterhand på twitter, till exempel.

En fantastisk flicka från Östergötland!

Louise Hoffsten inledde sin dag med att bjuda de övriga stjärnorna på grönt te – och champagne. Jag tyckte att till och med Christer Lindarw tog ett glas av det senare – annars är det ju mest mjölk i hans glas. (Löjligt, för övrigt, att programmet har blivit anmält för att man har nämnt viner vid namn lite för mycket…)

Vi fick under dagen se glimtar ur Louise Hoffstens tidiga karriär, främst. Underbar frisyr vid debuten i ett av Sveriges Televisions så kallade kaféprogram – vilket hon också fick höra efteråt. Att hon hade en fantastisk bluesröst var liksom sekundärt, tyckte tittarna.

Mamma säger alltid att Louise Hoffstens pappa var så trevlig och jag måste säga att jag tycker att hans dotter verkar minst lika trevlig. Jordnära, tycker att nuet är det viktiga, familjen, kärleken. Kanske var det därför hon drog ut stjärnorna att leta efter nåt i sitt förflutna – på en soptipp..? En tur som avslutades med snaps och strömming i ösregnet.

När Louise Hoffsten berättar om hur hon blev bortvald och lämnad i sitt första äktenskap och strax därpå fick diagnosen MS är det knappt nån som sitter med ett torrt öga. Louise Hoffsten sa innan att hon egentligen inte ville prata om sin sjukdom, men så blev det prat i alla fall. För man kan ju inte hjälpa att man undrar hur hon mår och hur hon orkar.

En fantastisk bluesröst har Louise Hoffsten än idag, vilket hon gav prov på i slutet av programmet. Sen skrattade både hon och jag åt att hon lämnade över nästa dag till fel Johan. Det är alltså Johan Rheborgs dag nästa gång.

Till och med Kim Anderzon var riktigt trevlig den här dan och drog inte ett enda sexskämt, kom inte ens med nån anspelning. Däremot slängde hon ur sig ett citat som kunde ha blivit dagens, men som lät ungefär som en Hollywoodfrus. Den hon beskriver är förstås Louise Hoffsten:

Jag känner igen henne på radion och det gör jag inte med många!

MEH! Betyget föll ju bort! Här kommer det:

Read Full Post »

Varumärkesskada eller Vem får bära märkeskläderna?

Jag studsar när jag läser en av rubrikerna idag hos Dagens Nyheter: Mördarens nya märkeskläder. OK, jag fattar, det är en anspelning på Kejsarens nya dito, men ändå. I det här sammanhanget är det inte ett dugg roligt.

Det handlar om klädföretag som inte vill att somliga ska bära deras kläder. Inte så att det syns, i alla fall. Först ut var Abercombie & Fitch som gick ut och erbjöd deltagare i en skandalomsusad dokusåpa pengar för att inte bära deras plagg…

Nu senast är det mitt favoritmärke Lacoste som via norsk polis försöker hindra personen som anklagas för terrordåden i Norge från att visa sig i deras tröjor. Lite svårt då eftersom personen i fråga älskar krokodilkläderna. Och det gör jag med. Men ska jag numera också sluta bära tröjorna eftersom den där galningen älskar dem?

Jag gillar också krokodilkläder!

                                                                                                                                                   Varumärkesskada, kan man säga. Men varken klädföretag eller staten kan väl bestämma vad folk ska ha på sig? Om det nu inte gäller slöjor och sånt, där somliga stater har eller vill ha påbud eller förbud för… Eller?

Nej, snurrigt tycker jag och jag vill gärna fortsätta ha mina Lacoste-tröjor. Får jag det, tro???

Read Full Post »