Life is sweet..?

Ett överlevt inlägg.

---

 

Livet är starkare än smärtan.

Tänk att jag har överlevt! Det måste vara ett tecken på att livet är för mig och att jag ska vara kvar här ett tag till. Livet är starkare än smärtan. Inte kan jag på nåt sätt påstå att jag är pigg och kry idag. Smärtan finns kvar, jag är stel och svag. Men… jag lever! Medicinen hjälpte föga. Det är nog så att smärtan – och det som kommer med den – måste ha sin gång. Ändå känns det tryggt att ha medicinen hemma. Nu gäller det bara att ta den när den behövs, inte när smärtan är alltför skarp. Idag finns den fortfarande här och sveper om min mage och rygg nedtill, som ett brett bälte. Men jag har bestämt mig för att den inte ska få ta överhanden och jag ska hålla mig uppe idag. Morgondagen är ju en sån viktig dag!

”No pulling guaranteed”

Innan smärtan satte klorna i mig hade vi en bra helg, Fästmön och jag. Vi var bland annat på Salléns och tittade på röda köksmaskiner, nåt som en av oss har en viss fäbless för. Jag tittade på en nästrimmer som garanterade

No pulling

Mindes när vi skojade med min pappa och köpte en sån till honom. Det var en rätt värdelös tingest, pappa skrek när han provade den. Sen hamnade den i hans byrålåda och kom aldrig mer fram. Nåja. Vi kom varken ut med nån röd köksmaskin eller nån nästrimmer från Salléns, blott en glödlampa. Såna är vi när vi är på shoppingtur!

En skir kopp kaffe på Erikshjälpen.

Vi korsade gamla E4:an och svängde in till Erikshjälpen. Redan i entrén doftade det nybakade kanelbullar. Vem kan motstå det? Inte ens såna med dåliga magar som borde motstå det. Men först tog vi en lång tur bland hyllorna och möblerna. Vi såg både tokigt och slugt, vackert och fult – precis som vanligt. Anna blev förälskad i en söt kaffeservis. Den påminde om en av dem som min mamma har/hade. En finservis, som jag tror att mina föräldrar fick i bröllopsgåva. Den användes nämligen enbart vid högtidsdagar. Sen kom det andra kaffeserviser in i familjen, främst från farmor och farfars hem. De är också fina, på sitt sätt, men jag har inga minnen kopplade till dem.

En bok följde med mig hem från Erikshjälpen. Helt otippat, va’?

Vi tog i alla fall en fika. I Erikshjälpens lilla kafé jobbar alldeles för många människor som jag har svårt att förstå vad de säger. Men kaffet är ljuvligt gott och en kan dricka det ur skira, vackra koppar. Självklart blev det en kanelbulle till. (Så här efteråt misstänker jag att kanelbullar är ytterligare en grej som får strykas på listan över sånt jag kan äta utan att nästan dö i tarmkramp.)

Med mig från Erikshjälpen kom en pocketbok för 15 spänn, i dyraste laget, tycker jag nog. Andra loppisar brukar ta en femma för pocketar… Nåja, jag hoppas att boken är bra. Det är visst den tredje delen i en serie – eller så är det bara författarens tredje bok – så jag ska försöka få tag i de två första och läsa först. En bok att lägga på vänt, med andra ord. Författaren, Tove Alsterdal, blir en ny bekantskap. Spännande och kul, tycker jag!

Wasabinötter får strykas på listan över sånt jag kan äta.

Innan vi for hem blev det ett besök på Stormarknaden. OK, det är inte världens roligaste ställe och det är framför allt alldeles för stort. Men… där finns ju ”allt”. Anna, som ju är kvinnan i förhållandet, handlade på Gubbdagiset, medan jag, som är mannen i förhållandet, köpte mat. Ja, tänk så rollerna kan förändras! (<== ironi).

På kvällen lagade jag mat, för jag hade ju börjat äta lite fast föda igen under veckan. Men att inleda med wasabinötter kanske inte var det bästa för min mage. De är väldigt goda och väldigt starka. Tyvärr får nog dessa strykas också på min kan-äta-lista. Vi drack ett svindyrt vin till maten (kalkon) och vad jag tyckte om det kommer i ett separat inlägg! Vi skulle ju fira lite, lite grann i helgen…

Naturgodis i form av kokostopp går fetbort också. (Det ser ut som gröt, men är jättegott!)

Mr Selfridge såg vi förstås på lördagskvällen, i alla fall jag. Det är den fjärde och sista säsongen och Anna missade den förra så hon läste. Lördagsgodis blev det och det är ytterligare sånt som nu åker fetbort. Jag åt två små kokostoppar (naturgodis) och två rader mintchoklad. Mår illa bara jag tänker på det…

 

 

Igår vilade jag hela eftermiddagen och kvällen och natten…

Sen kom söndagen… Och den tog jag, som bekant (?) på orden och gjorde till en vilodag. När jag hade skjutsat hem Anna med stegen la jag mig i sängen och klev nästan inte upp igen förrän i morse. Det enda jag fick i mig igår var yoghurt och honung på morgonen. Sen levde jag på vatten, mineralvatten och Pro Viva fruktdryck med svartvinbärssmak. Idag har jag druckit en halv mugg kaffe, rester från igår. Tanken på att äta nåt har passerat och jag har inte fångat in den. Men ska jag orka med morgondagen borde jag nog försöka få i mig nånting. Den genomsnälla, goa vännen Agneta har erbjudit sig att lyfta ut sommardäcken i min bil efter jobbet idag. Jag har accepterat erbjudandet. Ibland behöver också en genomstark Toffla lite hjälp.

Min dag har inte alls börjat som den brukar, men det är bara att bita ihop och komma igen för när en är arbetssökande får en inte vara sjuk. Jag läste dessutom hos en bloggvän häromdan att en inte ens får vara sjuk ens när en är sjuk. Det är så illa i Sverige 2016.

Men livet… LIVET!!! Life is sweet och bättre än dess motsats.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det brinner!

Ett brinnande inlägg.

---

 

Det brinner i en av Sveriges tre trästäder, Eksjö. Idag på förmiddagen fick jag nyhetsflashar om branden, som startade redan vid sextiden i morse i Gamla stan. Branden började i en lägenhet i ett flerfamiljshus och en ung kvinna har avlidit.

Branden har redan även orsakat stora materiella skador. Området grundades 1568, men de flesta av husen byggdes under mitten av 1600-talet. Det finns, totalt sett, 54 byggnadsminnen här. Ungefär 200 människor som bor här har nu evakuerats. Elden sprider sig snabbt mellan trähusen, mycket på grund av vinden. Den kraftiga röken gör att Eksjöborna varnas för att gå ut och i stället hålla sig inomhus, med stängda fönster och dörrar.

Gamla stan i Eksjö påminner förstås mycket om Nora, som jag besökte i somras. Men jag har andra minnen av Eksjö. Minnen, som inte alltid är så goda. Det var på lasarettet här min mamma vistades av och till när jag var liten kicka. På den tiden fick barn inte besöka sjuka på lasarett. I stället fick barn vänta tills den sjuka/e var så pass pigg att h*n kunde komma ut i sjukhusparken.

Det var naturligtvis inte lätt för en pappa att försöka roa en liten unge som ivrigt väntade på sin mamma. Pappa tog med sig kameran och knäppte ganska många bilder, bland annat från Gamla stan. Några av dem hamnade i det fotoalbum som pappa gjorde till min 30-årsdag. På det här uppslaget porträtteras en trött fyraåring i Gamla stan i Eksjö:

Bilduppslag med foton från Gamla stan i Eksjö där en fyraåring ivrigt väntade på sin mamma.

För att du ska få ett hum om hur vackert där är, måste jag zooma in ett par av bilderna. Du får bortse från flickan om du retar dig på henne, men min pappas bildtexter tar jag inte bort.

Fyraårig Toffla börjar lessna ur. Här pausar de springande kalasbyxeföredda benen i en mörk gammal port.

Som synes hade min pappa ett ganska tufft jobb att roa sin dotter…

Väldigt trött fyraåring.

Mina tankar går till dem som drabbats/drabbas i Eksjö. Jag hoppas verkligen att branden snart är under kontroll.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bättre sömn, pyssel och felaktiga minnen

Ett misch-masch-inlägg.

---

 

Det är ett faktum att min tid på den här bloggen börjar rinna ut. Det vill säga utrymmet är på väg att ta slut på riktigt. Visserligen har det gått otroligt mycket långsammare än vad jag trodde, men i skrivande stund har jag bara tio procent kvar.

Frågan är vad jag ska göra sen. Sen när det är slut, alltså. Ja, jag har ju min hemliga blogg som är så hemlig att ingen hittar dit. Det är skönt att ha ett eget rum, samtidigt som jag också behöver socialt umgänge. Tyvärr sätter fritidsforskare (!), såna som tycker att det är OK att spela ut olika former av sjukdom mot varandra och allmänna glädjedödare stopp för umgänget.

Bättre sömn med viss mat.

Jag måste alltså skaffa mig nåt vettigt att göra. Steg ett är att sova bättre på nätterna. Lite mer än vad jag gör nu. Hos Expressen Hälsa hittade jag några tips på mat som ger mig bättre sömn. Mat gillar jag ju, så jag läste noggrant. Här är några av tipsen i korthet, med mina kommentarer efteråt inom parentes:

• Kaffe, alkohol och sötsaker går fetbort på kvällen om en ska sova bra. (SUCK! Med andra ord: ta bort guldkanterna i mitt liv.)
• Ät helst inte två timmar före läggdags, men ingen sänggång hungrig! (Det kan bli knepigt…)
• Varierad kost med många näringsämnen ger bäst sömn. (Ja ja ja, jag är ju, som bekant, inte nån mästarinna vid spisen, bara vid matbordet.)
• Melatonin är ett rogivande hormon och aminosyran tryptofan (se på fan!) är lugnande. Melatonin finns i körsbär och valnötter; tryptofan i mjölk- och sojaprodukter, vissa fiskar, skaldjur, kyckling, fullkorn, nötter, ägg, bönor, äpplen, bananer, plommon, avocado, broccoli, grönkål, kakao etc. (Mjölk? Kakao? Mjölkchoklad, alltså?!)
• Lykopen är en antioxidant som är bra och den finns i tomater, grapefrukt, papaya, paprika och vattenmelon. (Va 17 är en antioxidant???)
• Selen sägs vara bra för att det är antiinflammatoriskt. (Behöver man det för att sova bra???) Det finns i kött, fisk, ägg, mjölkprodukter och nötter.
• Vitamin C (Bra för sömnen???) och det finns i frukt, bär och grönsaker (uff!) som jordgubbar (mums!), kiwi (mums!), citrusfrukter (bara jag slipper skala!), spenat (helt OK!) och kål (prutt!).
• Teobromin finns i kakaoböner och är bra för hjärtat samt förbättrar sömnen, enligt den amerikanska studie som ovanstående grundar sig på.

Har du somnat än???

 

Korkat att inte göra nåt vettigt och pyssligt med vinkorkarna?

Nåt annat vettigt som jag kan göra är att skaffa mig en hobby. En hobby som jag redan har är att avnjuta fina rödviner. I Expressen Leva & Bo läste jag om en massa fina saker en kan göra med… vinkorkar. Pyssla, alltså. Vad sägs om klackskydd (mina skor har inga klackar), flöten (jag är bara bakom), placeringskortshållare (jag har ju så många gäster så ofta), förnya ost- och canapeknivar genom att byta ut plasthandtagen mot kork (mina ostknivar har metallhandtag och canapé, va e de?), badrumsmattor, lådknoppar, pås-stängare (det blir aldrig nåt över i mina gottpåsar, de är öppna hela tiden tills de slängs tomma), anslagstavlor, brickor, vaser, underlägg… Finns det nåt en INTE kan göra med vinkorkar??? Och jag som bara förvarar mina i en glasdamejeanne på köksgolvet…

Däremot är det inte nån idé att jag ägnar mig åt mina minnen. Över hälften av dem är nämligen fel, enligt amerikanska forskare. Ett antal år efter en händelse minns en visserligen själva händelsen, men hälften av detaljerna runt omkring blir fel. Det innebär att de flesta minnen försvinner efter ett år. Sen berättar en bara samma historia år efter år. Så varför blogga, liksom..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Resor, världen och kärleken övervinner allt #LoveWins

Ett inlägg om resor och kärlek.

---

 

Regnbågshuvud på bloggens statistiksida.

 

Mitt regnbågskollage på Instagram.

Igår jublades det i familjen! Det stora landet i väst, USA, sa ja till samkönade äktenskap. Eller egentligen sa man ja till att inga delstater får förbjuda samkönade äktenskap. Detta har nämligen varit nåt som staterna själva hittills har kunnat bestämma om. Den första staten som tillät samkönade äktenskap var Massachusetts år 2004. Sen dess har ytterligare 35 stater sagt ja till det och samkönade par har även kunnat gifta sig i huvudstaden Washington DC. Nu får de andra 14 staterna foga sig, alltså. Men det var med minsta möjliga marginal – en röst – som förslaget röstades igenom och naturligtvis finns det kritiker. Hur som helst, de flesta som jag noterade jublade (inte bara inom Familjen Gay). Till och med WordPress, där jag bloggar, la in regnbågsfärger i huvudet på statistiksidan… Själv gjorde jag ett litet regnbågskollage och la ut på Instagram för att visa hur jag gläds åt #LoveWins.

USA var verkligen inte först med att tillåta samkönade äktenskap, men kanske störst i världen. Och det är väl därför gårdagens beslut fick sån uppmärksamhet. Jag tycker att du ska ta dig tid att kika på den här kartan en stund. Den berättar nämligen att homosexualitet fortfarande är olagligt i vissa länder. I vissa länder är homosexualitet ett brott behäftat med dödsstraff. Så ja… vi har en lång resa kvar… Och jag hoppas att du inte stödjer dessa länder genom att resa till dem!

För egen del reser jag ingenstans. Jag skippar till och med eftermiddagens Galenfestival inne i centrala Uppsala, trots att den lockade mig. Jo, jag ska till Himlen en sväng idag och till mamma om ett tag för att fira högtidsdag. Längre än så får man inte resa när man är livegen, nämligen. Utlandssemester har jag slutat drömma om. År 1996 var det sista året jag var utomlands. Eller nej. Jag var ju i Danmark året därpå och nån tur till Åland har det väl blivit också. Jag får fortsätta drömma och titta på andras bilder och läsa om andras minnen från deras resor. Maj gadd, det låter hur grinigt som helst, men faktum är att jag inte känner mig särskilt grinig, snarare konstaterande: att resa är inte för mig.

Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att jag drömmer mig bort. Dagligen… Jag skulle till exempel kunna tänka mig en tripp till Nora för att mordvandra, men bensin är dyrt. I stället njuter jag av att titta på min samling Maria Lang-böcker, ett helt hyllplan. Samlingen är nästintill komplett – jag saknar bara två av de fyra ungdomsdeckare Maria Lang skrev.

Min Maria Lang-samling.

På mammas födelsedag har vi tänkt ge oss iväg på en liten bilresa hela dan. Vi åker söderut och ska luncha på ett ställe som vi både bävar för och längtar till. Därefter gör vi en liten roadtrip tills mamma vill åka hem. Nu är det hon som fyller år och hon som får bestämma. Det känns bara som om det är så förtvivlat lite jag kan göra för att hon ska känna sig firad… Några småpaket får hon, men vi ska också, före själva födelsedagen, införskaffa en mobiltelefon till mamma. En mobil hon klarar av och som jag kan hjälpa henne med på distans om det behövs (tack för manualer på nätet!)

Och DÄR kom dagens första regnskur!

Idag reser jag till Himlen i alla fall. Därifrån reser vi ingenstans utom möjligen till Indien via TV:n i kväll. Indian summers verkar vara en rätt häftig serie, tyckte både Fästmön och jag efter att vi såg första avsnittet förra helgen. Jag tog en rejäl sovmorgon idag så förhoppningsvis klarar jag av att hålla mig vaken klockan 21.45 och en timme framåt.

Vad händer hos DIG i helgen? Reser DU nånstans nu eller senare i sommar? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En salig blandning sömn, stress, principer och tabbar

Ett inlägg om sömn och om vissa insikter.

---

 

I mitt sovrum används mörkläggningsgardiner året runt.

Det är fredag idag. Jag sov extra gott i natt och i morse på grund av regnet. Det gör underverk för min sömn! Ljudet av regndroppar mot fönsterrutor och tak och mörkret som regnmoln för med sig gör mig trygg, jag vågar både somna och sova. Sommartid kan det annars vara lite si och så med sömnen, eftersom jag är ljuskänslig. Min pappa var likadan. I pappas sovrum var det persienner, gardiner och ett lakan för fönstret som gällde den ljusa årstiden. Han var kvällstrött och morgonpigg – och det är jag också.

Jag hörde nånstans att antalet sjukskrivningar ökar igen. Många sjukdomar är stressrelaterade och svårt att somna och sova är ett tydligt symtom på just stress. Det förvånar mig inte ett dugg, jag behöver bara se mig omkring. De som har jobb sliter ihjäl sig när de är på jobbet och sen jobbar de hemifrån på lediga dar men sover för lite om nätterna. Vi som inte har jobb går hemma och blir sjuka av den stressen och oron det innebär. Sen vill politikerna att alla ska ha möjlighet att jobba heltid. Det låter ju fint och bra, allra helst om man jobbar i låglöneyrken som i vården, där man behöver varje krona. Men kroppen pallar ju inte! Det är oerhört tungt och slitsamt att gå flera mil om dan och jonglera med xxx kilo människor. Nej, livet är inte rättvist.

Jag är inte ensam och skulden är inte enbart min.

Idag har jag gjort nåt som går emot mina principer. Mer om detta kommer i ett lösenskyddat inlägg! Jag fick en plötslig insikt om att en viss skuld inte är min och att det är ett vedertaget sätt att skapa förändring där man inte ser till människors bästa utan till annat. Jag är inte ensam! Det får mig inte att må bättre, för jag har blivit svårt skuldbelagd av delar av min omgivning men mest av mig själv. Däremot ger det mig en förklaring som jag skulle kunna lära mig att leva med eftersom mina frågor i ärendet förblir obesvarade.

Fästmön ska hem till Himlen idag efter jobbet. Jag skjutsar, men tillbringar fredagskvällen i New Village och ansluter sen i morgon. Anna är långledig lördag till och med tisdag. Kanske gör vi nån utflykt med yngste bonussonen. Det fina sommarvädret ska ju komma nu och mina smalben är inte bara håriga, de är skrämmande blekfeta också. Nästa vecka ska jag försöka träffa vännen jag hela tiden lyckas försumma. Med fint väder och två hundflickor passar det kanske den vännen att promenera i Gamla Uppsala. Promenader är ju gratis. Kaffe kan jag perkolera hemma och ta med.

Här är gratis att gå.

Igår läste jag om en nyutkommen bok som handlar om minnen från ett utflyktsmål strax utanför Uppsala. Jag har bett att få ett recce-ex och det har jag blivit lovad! Vidare har jag gjort ytterligare en boktabbe – jag har tagit emot en bok som redan fanns i mitt bibliotek här hemma. Därför kan du som läsare se fram emot ytterligare en utlottning av en pocketbok snart, även denna gång en deckare! Håll ett öga på en blogg nära dig!

Vad har DU för planer i helgen? Är du i Uppsala på lördag eftermiddag kanske Galenfestivalen kan vara nåt. Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta vad du har för dig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag lättar, men varken flyger fram eller svävar

Ett ytterligare lite lättat inlägg.

---

 

Min belöning – en macka med brunost och gurka.

Min måndag inleddes med att söka tre riktigt intressanta jobb. Därefter tog jag tag i ett halvår av mitt liv. Jag skrev och skrev och skrev. Strax efter klockan tolv tog jag frukostrast. Min belöning när jag hade kommit halvvägs i dagens mål blev ett par rostade mackor med brunost och gurka.

Det är ganska tuffa mål jag sätter upp för mig själv. Det är ytterst sällan jag inte klarar av dem. Det blir en utmaning att utmana sig själv – när ingen annan gör det.

 

 

Jag varken flyger eller svävar fram, men blir lättad.

Jag fortsatte att skriva efter min lilla rast. Och en kvart före tre blev jag klar med kapitel sexton. Sex månader av mitt liv som präglades av oro och vånda – och framför allt av besked som inte kom förrän riktigt i slutet. Jag går tillbaka i mina minnen och minns hur tuff förra våren var på flera sätt. Inte nog med att jag väntade på besked, jag var hårt ansatt i mitt privatliv. Det senare har jag varken pratat eller skrivit så mycket om tidigare. Jag ville tona ner saker och ting. Men jag blev faktiskt hotad. Inte bara en gång utan flera.

Men som vanligt hände det bra saker under det där halvåret. Bland annat fattade jag beslutet att skriva den här boken… Jag tror att det är ett bra beslut..?

Nu är det dags för mig att hoppa in i duschen och spola av mig dagens jobbiga minnen och ord. Så där så att jag känner mig lättad igen. Jag lär knappast flyga eller sväva fram, men jag känner mig alltid så lättad när jag har skrivit… Och så ska jag ju hämta Fästmön från jobbet!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inga hål, inga HÅL, INGA HÅÅÅL!!!

Ett hålfritt inlägg.

---

 

Här satt jag och darrade i väntan på Sara.

Jag tänkte nästan filma mig själv dansandes runt sjungandes

Inga hål, inga HÅL, INGA HÅÅÅL!!!

och lägga ut här. Men så roligt ska inte DU som läser få. För glädjen är mest min och min plånboks: jag hade inga hål i tänderna!!! Men du ska veta att jag var både darrig och nervös när jag stegade in i väntrummet. Det var ett tag sen sist. Och då blev det dyrt, för jag hade tappat en lagning. Visst är jag rädd att det ska göra ont när de grejar i käften, men idag kan jag säga att jag var räddast för vad det skulle kosta.

Min tandläkare Outi och min tandhygienist Sara vid Dômentandlläkarna är de bästa i sin yrkeskategori – för mig. Jag har gått hos dem nästan sen bronsåldern. De är så snälla och försiktiga. Sara är extra förstående vad gäller min tandvårdsrädsla, Outi är extra förstående vad gäller min plånbok. Så jag mer eller mindre krävde att få dem när jag ringde och bokade tid igår. Och det fick jag! Sara kollar alltid först i käften samt röntgar. Därefter kikar Outi. Sist brukar Sara putsa bort lite beläggningar om det behövs. Det var väldigt lite såna, sa hon, trots att jag inte varit där på ett och ett halvt år…

Men… jag har ett par gamla tandborstskador som behöver fixas till i framtiden eftersom det gärna fastnar skräp i dem. Samtidigt sköter jag mina tänder så bra att det inte har blivit några hål. Än så länge… Med tiden kan det ju bli. Jag fick veta vad det kan tänkas kosta mellan tummen och pekfingret – så att jag ska kunna försöka spara pengar till mars 2016 när jag blir kallad nästa gång.

Eftersom det är ganska dyrt att fixa tänder brukar jag inte göra mer än det allra nödvändigaste. Jag har i åtanke bekantingen L, som bytte ut samtliga sina lagningar mot porslin. Det var svindyrt. Två år senare dog han. Hans sambo K var nästan mer tandläkarrädd än jag, men till sist gick även hon och fick tänderna lagade. Det var också svindyrt. Vad tror du hände sen? Tja, förra året dog K också.

Fyrisfloden, lika skitig som alltid, men spegelblank denna septemberförmiddag.

Det var väldigt märkligt att vara på stan en vardag. Det händer ju inte så ofta att jag är det. Men idag åkte jag buss och jag kände att jag ville gå en lite sväng när jag nu ändå var där. Det mesta var sig likt på min väg genom centrum. Floden låg där, lika skitig som alltid, fast ovanligt spegelblank på ytan denna september-förmiddag. Minnena från en annan tid kommer tillbaka. Det är smärtsamt att gå här, smärtsamt att påminnas. Nu var jag emellertid lite glad, så jag stegade upp till min vän Greken på Kafferummet Storken för att fika.

Ovanligt folktomt var det när jag kom uppför trappan, men jag träffade min vän och fick skryta med att jag inte hade några hål i tänderna. Jag ville fira och den snälle mannen lät mig köpa kaffe och gigantisk räkmacka för endast 50 spänn… Vilken vän, va´?! Och ändå har vi varit grannar. Men somliga grannar är ju faktiskt väldigt snälla, medan andra är det motsatta.

Kaffe och gigantisk räkmacka för bara 50 pix.

Jag satte mig vid ett fönsterbord för omväxlings skull. Såna platser brukar inte vara lediga, utan upptagna av studenter som dricker te i tre timmar. Utsikten var Stora torget, bussar och… valstugor… Det var riktigt intressant att se politikerna i stugorna agera som värsta inkastarna på en icke svensk restaurang. Och nej, jag slapp förstås inte undan när jag kom ut – både Vänsterpartister och sossar attackerade mig. Jag tackade vänligt men bestämt nej till deras valpropaganda, helt enkelt för att jag har bestämt vilket parti som får min röst på söndag. Nu är jag orubblig!

Valstugor på Stora Torget. Närmast Kafferummet Storken de rödgröna, på andra sida alliansens.

Jag var hemma vid elvatiden och har ägnat en del tid åt att fixa fram arbetsprover till ett företag där jag har sökt jobb samt svara på mejl från ett annat. Några nya lediga jobb har jag dessvärre inte hittat än idag. Men jag ger mig två poäng för de lika många kontakterna och så hoppas jag hitta åtminstone nåt att söka idag.

Jag fick ett ”bokmärke” för att jag var så duktig…

Det blir ingen bokskrivning idag, utan nu ska jag ta en promenad med dammsugaren. Det behövs. Jag behöver bädda rent och skrubba i badrummet och i duschrummet/toan också, men det kanske blir i helgen. I morgon är Fästmön ledig och då tror jag vi ska göra lite annat än städa, bädda rent och skriva bok. Och så ska jag förstås beundra och vara stolt över det fina ”bokmärket” jag fick på tandläkarmottagningen idag för att jag hade skött mina tänder så bra… Jaa, jag är 52, men när jag kliver upp i tandläkarstolen blir jag inte en dag äldre än fem.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med lite press…

Ett pressat inlägg.

---

 

Här pressar vi på!

Med lite press på sig går det mesta. Jag mår betydligt bättre idag än igår, men jag har fortfarande ont. Det enda jag har fått i mig att äta idag är en skål med fil och müsli. Kaffe har det bara blivit två muggar. Det är nog därför jag har fått huvud-värk. Eller kanske beror det på att jag har låtit hjärncellen jobba.

Under förmiddagen hann jag med det jag hade tänkt:

• skriva augusti månads aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen
• söka tre jobb
• duscha
• skriva ett blogginlägg
• telefonera med Fästmön
• gå ut med soporna

Vid tolvtiden körde jag sen igång. Blev avbruten av mamma som ringde, men jag kunde hitta tråden igen. Och jag är ju glad att hon bryr sig. Hon och Anna är de enda i min så kallade familj som hör av sig. Jag kan inte låta bli att undra vad jag har gjort för fel den här gången. Eller vad jag inte har gjort. Min medicinska expert FEM har också hört av sig och det tackar jag för! Jag får bra tips och råd.

Fram till klockan var 16, nästan, har jag skrivit. Skrivit på min bok. Fyra timmar. Det blev 18 kvalfyllda sidor. Det tar tid att skriva bok. Inte så mycket för formuleringarnas skull, utan mest för att det är känslomässigt jobbigt och svårt. Det är så många minnen som kommer tillbaka – och alla är inte trevliga. Jag betade av fyra månader i mitt liv som inte var så trevliga. Fortsätter jag i den här takten bör jag vara klar om… Tja, svårt att säga, men inom en månad..? Med första delen, vill säga.

Det går framåt med Tofflans bok.

Jag ska försöka värma lite tomatsoppa till middag, det låter väl snällt? Och en brödbulle till. Jag vågar inte ge mig på nåt mer hårdsmält eller för fett än så länge.

Vad blir det för middag hos dig???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mormor och jag

Ett inlägg om ett foto.

---

 

Mormor och jag för ungefär 50 år sen. Pappa fotade.

En av de bilder jag har ramat in och satt upp i vardagsrummet är en bild på mormor och mig. Jag är liten och sitter i mormors knä, omsluten av hennes trygga famn. Det slår mig att just idag blir jag lika gammal som mormor var på bilden när den togs. 52 bast. Mormor hade då knappt sju år kvar att leva.

Jag har inte så många minnen kvar av mormor, men jag minns vissa ord och uttryck som hon använde. Hon var född och uppvuxen i Småland och bodde granne med Astrid Lindgren. Hon, som var lite speciell, enligt mormor. De lekte inte, Astrid var ju fyra år äldre. Men mormor visste ju vem hon var. Redan då utmärkte hon sig.

Min mormor var själv inte den som direkt utmärkte sig. Hon stod gärna tillbaka, gärna lite bakom morfar. Men mamma och hon kunde gnabbas, uj uj uj! Jag minns det och jag känner igen det! Fast mot mig var mormor alltid snäll. Hon bredde alltid tjockast lager med smör på mina mackor. Men framför allt var hon verkligen den där trygga, varma famnen jag kunde sitta i. Vi hade behövt ha den famnen kvar, både mamma och jag, tror jag, lite längre än 59 år.

Men på bilden ovan är mormor 52 år, precis som jag blir idag. Man ser inte att hon hade dåligt hjärta och svår diabetes. Jag minns bara den där famnen. Och mormors blåa kofta, den som jag pillar på på fotot. Jag minns naturligtvis inte tillfället, men vet att bilden är tagen på mormors och morfars bakgård. På gården där vi fikade i all evighet hela somrarna – till dess att vi först hyrde stuga, sen köpte huset på Rådmansgatan.

Mormor var en trygg del av min barndom. Jag är glad och tacksam över att jag fick känna henne i nio år i alla fall. Hennes vigselring är en av de ringar jag bär i min långa kedja runt halsen. Mormor är alltid med mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Månpockets augustisläpp

Ett inlägg om pocketböcker.

Ända sen Månpocket började ge ut bra pocketböcker har jag gillat dem! OK, jag vet att det är dotterförlag till Stormogulen, men faktum är att de titlar man släpper är läsvärda och har kvalitet – ofta både och…

Här kommer några av Månpockets boksläpp under augusti, i urval av yours truly:

Mord i blått av Jan Mårtenson
På det stora modehuset på Sturegatan är stämningen kaotisk. Husets grundare har avlidit och lämnat över ledningen till sin unga änka. Hans båda döttrar avskyr sin styvmor och dessutom har deras storslagna expansionsplaner gått upp i rök. Samtidigt som maktspelet trissas upp ska företagets överdådiga 50-årsjubileum firas, i Marrakech, den mytomspunna staden i Marocko mellan snötäckta Atlasberg och Saharas sandvidder. Där flockades 1900-talets internationella jetset och där skapade modeikonen Yves Saint Laurent sitt residens i den magnifika trädgården Jardin Majorelle, med hus och dekorationer som skimrar i lysande kraftfullt majorellblått. Johan Kristian Homan, den stillsamme antikhandlaren från Gamla stan, hamnar mitt i firandet.

Led Zeppelin av Mick Wall
Led Zeppelin var sextiotalets sista och sjuttiotalets första stora rockband. De reste sig ur askan efter The Yardbirds och skulle med tiden komma att betraktas som ett av världens största och mest inflytelserika band. När Jimmy Pages band The Yardbirds lade av 1968 behövde han nya musiker för att avsluta bandets pågående turnén. Han samlade ihop Robert Plant, John Bonham och John Paul Jones och som The New Yardbirds genomförde de en turné i Skandinavien. Efter turnén bytte det nya bandet namn till Led Zeppelin. Det här är historien om bandet som satte standarden för hur det vilda turnélivet för ett rockband skulle se ut. Och hur illa det kan gå om man lever rockmyten fullt ut.

Livlinan av Harlan Coben
När den höggravida f.d. tennisstjärnan Suzze söker upp Myron Bolitar är hon förtvivlad. Hennes make, rockstjärnan Lex Ryder, har försvunnit sedan någon ifrågasatt faderskapet på Facebook. Nu behöver hon Bolitars hjälp. Kan han ta reda på vem som vill henne så illa? Och kan han hitta hennes make? Det här är inte första gången sportagenten Bolitar blir anlitad som privatdetektiv och som vanligt kan han inte tacka nej.

I en människa av John Irving
Det här är en roman om åtrå, hemligheter och sexuell identitet, kryddad med kärlek, Shakespeare och crossdressing. Billys episka och tragikomiska uppväxtskildring tar sin början i 1940-talets Vermont och för läsaren genom årtionden, från Billys första förälskelse i bibliotekarien miss Frost – som han ska komma att återkomma till under resten av sitt liv – vidare till Wien, Los Angeles och aidsepidemins New York och tillbaka till födelsestaden igen. Med varsam hand och en stor portion svart humor skildrar Irving en del av vår historia sedd ur Billys perspektiv, ett sekel av krig, depression, politisk revolution och sexuell frigörelse. Det är en värld i ständig förändring, som angår oss alla.

En ung kvinnas sista ord av Regine Stokke
En dag i slutet av augusti får sjuttonåriga Regine Stokke veta att hon lider av akut leukemi. Ett år senare är hon död. Två månader efter beskedet bestämmer sig Regine för att starta bloggen ”Face your fear”, som snabbt blir Norges mest lästa blogg. Hon skriver ärligt om sjukdom och död, men också om livet. Hon låter oss följa med på aggressiva cellgiftsbehandlingar, starka möten med andra dödssjuka barn, djupa samtal om döden och svåra stunder efter allvarliga besked. Men hon delar även med sig av ljusglimtar från sina besök hemma, fina minnen från rockkonserter, egna fotoutställningar och ”världens bästa födelsedagsfirande”. Kort sagt, ögonblick ur en levnadsglad tonårings alldeles för korta liv. Regines blogg, utvalda läsarkommentarer och några utdrag ur hennes familjs och vänners dagböcker har blivit till den här boken.

Livet är kort.

Read Full Post »