Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mående’

Ett inlägg om min braiga dag.


 

Pergola höst med stol i förgrunden

En höstlig pergola utanför mitt kontor.

Kylan var tillbaka i morse igen. Det gäller att köra försiktigt eftersom jag fortfarande har sommardäcken på och 50 procent av dem är sisådär i skicket. Jag träffade Lucille i morse. Hon skulle trampa till jobbet på cykel. Det lät inte så skönt, tyckte jag. Jag blev utlovad ett besök i kväll – med en liten present. Spännande!

Det börjar gå mot slutet av arbetsveckan, men faktiskt känner jag mig inte riktigt lika trött som förra veckan. Kanske beror det på att jag börjar bli lite varm i kläderna på nya jobbet, kanske på att jag har gått ner fyra kilo på de tre veckor jag har jobbat exakt idag. Viktminskningen är inte alls planerad, även om jag inte trivs med den övervikt jag har idag. Det har varit svårt att hitta motivation att ta tag i tjockleken när det är så mycket annat som kräver mer uppmärksamhet. Nu mår jag betydligt bättre rent generellt än vad jag gjorde för en månad sen. Allt har inte med jobb att göra, men visst spelar det stor roll för måendet att ha nåt vettigt att göra om dagarna och att få lön för det. När jag lämnade jobbet i eftermiddags noterade jag sju stycken blåa mappar med korrektur som jag har återsänt till författare. Det kan jag känna mig lite nöjd med.

På förmiddagen kom konsultchefen från närmaste lokalkontoret på besök. Återigen en trevlig person. Förutom att alla är trevliga på företaget är de bra på att ge återkoppling och de hör av sig när de ska eller inom rimlig tid. Uppstår det problem av praktisk natur, som när det gäller min parkering, är de smidiga och hjälpsamma. Förhoppningsvis hittar jag nya uppdrag genom dem framöver, för det jag har nu är ju inte nåt permanent.

Närmaste kollegan och jag lunchade i restaurangen på jobbet idag. Jag njuter av den vegetariska ärtsoppan! Nästa vecka blir jag emellertid utan lunchsällskap de flesta dagar, för kollegan ska ha semester. Där passar finfint att få besök av en före detta kollega på måndag som vill proväta hos mig.

En vänlig följare i sociala medier har postat en bok till mig idag. Den handlar om min mammas sjukdom, en sjukdom som är ganska ovanlig. Än mer ovanligt är det att mamma har levt så länge med sjukdomen. Jag hoppas att jag får svar på en del frågor och funderingar under läsningen och tackar tills vidare Krönikören på förhand!

Men när jag kom hem hittade jag ett paket i postboxen från Adlibris.

Maj gadd, inte kan väl boken ha kommit fram redan, vi hade ju vår första kontakt idag på förmiddagen! Och Krönikören skulle ju skicka boken själv, inte nåt nätföretag,

tänkte jag. Inte heller hade jag beställt nån bok och jag väntar inte på nåt recensionsexemplar…

Paket från Adlibris

Vad var nu detta???


Långsamt tog jag fram en sax 
och klippte av de hårda plastbanden som höll ihop paketet… Och inuti hittade jag denna bok, som en ju inte kan bli allt annat än glad över:

Boken Jag vill vara glad

Boken Jag vill vara glad! gjorde mig glad.


Tusen tack till älskade Fästmön, som skickat boken, för att du gör mig glad och för att jag får älska dig!

Helgen som ligger framför mig är än så länge blank. Jag behöver tvätta, men det kanske jag börjar med redan på fredag kväll. Eventuellt sammanstrålar jag med en vän ELLER en bloggvän nån gång under helgen. Om vädret är fint ska jag ge mig ut och marschera, för foten har fått vila och känns nu hyfsad. Hälsporre är ett segt elände!

Nästa vecka blir det sjukhusvistelse för en i familjen. Självklart går tankarna till personen ifråga, även om jag är övertygad om att allt går bra.

Vad har DU för helgplaner??? Skriv gärna några rader och berätta, än finns det utrymme kvar på bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.



Den sista delen av Mina två liv
inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.


Elin och Fredrik är ett par. 
De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.


Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nyvaket inlägg.


 

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan i orange cirkel ska besöka Arbetsförnedringens hus idag.

Det känns väldigt, väldigt konstigt att inte åka iväg till jobbet idag. Igår var jag uppe alldeles för länge, för jag visste ju att jag inte skulle behöva kliva upp i ottan idag. Jag gav mig nämligen sovmorgon – ända till klockan sju. Arbetsförmedlingen öppnar inte förrän klockan tio och vis av erfarenhet är det ingen idé att komma dit för tidigt. Det är jobbigt överhuvudtaget att gå dit. Varför hänga på låset?

Igår blev jag så himla glad, mitt i det turbulenta livet. Jag fick ett mejl från Gunilla på Bliwa, försäkrings-bolaget som har hand om min inkomstförsäkring. Det var så vänligt skrivet och rakt på sak och framför allt: underlättande. Nej, nån byråkrati ägnar de sig verkligen inte åt där utan där är de smidiga och serviceinriktade. Kunden sätter de i centrum. Trots att Bliwa är ett försäkringsbolag har jag inte en enda gång i mina kontakter genom åren med dem blivit dåligt bemött eller känt mig ifrågasatt. Man skulle ju kunna tro att ett försäkringsbolag mer än statliga förvaltningar tror att folk försöker luras… Men icke Bliwa!

Fast jag är skittrött, för, som sagt tillvaron är turbulent och jag var uppe lite för länge igår kväll. Det hände ganska mycket som jag behövde ta in och både bearbeta och ventilera. Fästmön och jag telefonerade i en timme. Hon jobbar administrativt ett par veckor till. Dagarna blir långa och UL:s sommartidtabell hjälper ju förstås inte till. Turerna glesas ut, för uppenbarligen tror UL att det bara bor studenter i den här stan eller att ”alla” har semester. Men det är ju faktiskt några som måste jobba. En buss i timmen från Förorten tycker jag är anmärkningsvärt lite, i alla fall!

Jag hade tänkt hänga med minstingen nån stund den här veckan. Han klarar sig, han är ju stor kille nu, men det blir ändå långa och ensamma dar när mamma jobbar. Fast som läget är just nu kan jag inte bestämma nån specifik dag eftersom jag kanske måste ut på vift i jobbärende redan den här veckan.

stadshuset Stockholm

En tur till Stan på lördag, kanske?

Förutom telefonerande ägnade jag gårdagskvällen åt att läsa ut en bok och åt två vänner, den ena via sms, den andra via Wordfeud. Det är så jag umgås med folk just nu. Det har ju varit svårt att hitta tiden och orken under de senaste månaderna för umgänge med vänner. Den sista tiden har jag inte heller mått så bra och då har jag ingen lust alls att träffa nån. Ärligt talat orkar jag knappt umgås med mig själv. Ändå har jag som mål att försöka ta en tur in till Stockholm – ensam – på lördag för att träffa FEM och Finske Pinnen. Men det beror både på mitt mående och lite andra saker.

Min plan för idag är att ta bilen in till stan (idag pallar jag inte buss) och skriva in mig på Arbetsförmedlingen. Om jag orkar tänkte jag göra ett besök på ”vår” Johans jobb – ja, jag hoppas att det från och med idag är ett jobb och inte nåt annat! Det ligger väldigt centralt och på gångavstånd från Arbetsförmedlingen.

Vidare har jag rivit ur dubbelsängen för att bädda rent. Tvätta ska jag också göra, men det gör jag inte förrän jag är hemma igen. Hoppas jag får återkoppling på gårdagskvällens mejlväxling, så att jag kan bestämma om jag ska göra det där jobbärendet redan den här veckan. Misstänker att den här dagen i alla fall blir ganska välfylld.

Jag har ett antal jobb att söka och tänkte börja med det på allvar under onsdagen. Många har skickat mig fina tips på lediga tjänster, men jag har även hittat några själv.

Nu är första muggen kaffe snart tömd och jag ska ut i badrummet för att fräscha till mig. Och nej. Jag tänker inte klä upp mig för att gå till Arbetsförmedlingen. Men ren ska jag vara!

Jag undrar hur de har det på jobbet idag…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

När livet vänder Johan

Johan Alander växte upp med våld i familjen. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Onsdagskväll. Och oavsett mående är det När livet vänder som gäller. Denna serie av och med Anja Kontor, en av de få journalister jag noterar har något som kallas för medkänsla. Jag får känslan av att Anja Kontor inte är ute efter att sälja sig och sina program. Det känns mer som om hennes mål är att berätta människors historier. Eller snarare få dem själva att berätta om sina vändpunkter i livet. I kväll var det Johans tur.

Johan Alander är musiker och rappare.  Men det kvällens program handlar om är inte nån ljuv musik utan om våld i familjen. Misshandel. Och ett liv med missbruk av såväl alkohol som droger.

Han är bara 24 år, Johan. För tre år sen vände hans liv och han blev fri från sitt missbruk. Morföräldrarnas omtanke och omsorg var till stor hjälp. Men det är nog kanske systern som, genom sin egen kamp mot missbruket, gör att han packar sin väska och inte flyr utan

åker till

När jag ser på Johan och lyssnar på hans berättelse skymtar jag då och då den där ängsliga lilla pojken. Men jag ser också ett lugn och en ro som jag blir smått avundsjuk på…

Johans historia skulle ha kunnat sluta rent åt helvete, på lätt svenska. Tack och lov har den ett bra slut. Eller slut och slut… Hans liv fortsätter. Det är det bästa.


Missade du programmet om Johan? Titta här på SvT Play!


Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena.

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens utflykt.


Idag är det min första arbetslösa dag.
Alltså måste jag till Arbetsförnedringen för att skriva in mig. Jag mådde jättedåligt innan, hade svår ångest och med nattsömnen blev det inte mycket bevänt. Men nu är det gjort, vilket för min personliga del är en seger, för andra kanske bara nåt som ska klaras av.

Att ta bussen in till stan var inte att tänka på. Det fungerar inte när ångesten är svår, så det fick bli bil. Stället jag skulle till har flyttat för nåt år sen, men det ligger fortfarande hyfsat centralt. Jag hade svårt att hitta och det berodde nog på att jag mådde så dåligt och var orolig, men också på usel skyltning. Det gick emellertid att hitta både parkering och stället till slut.

Mitt första intryck när jag kom in var att det var väldigt rörigt. Det satt folk på stolar och väntade och det stod några och väntade. En kvinna pratade högljutt om privata saker i sin mobiltelefon hela tiden jag väntade. Det var väldigt otydligt vart man skulle ta vägen, men till sist gissade jag rätt. Jag fick legitimera mig och som tur var fanns mina uppgifter kvar sen förra svängen. Detta innebar att jag slapp sätta mig och mata in saker och ting för sjuhundrafyrtiofjärde gången. I stället fick jag en nummerlapp.

Nummer 22

Gul nummer 22 var jag.


Jag fattade aldrig riktigt systemet,
men det fanns gula nummerlappar och det fanns rosa. Jag blev gul. (Typiskt, för gult är ju, som bekant, alltid fult.) Det blev en ganska lång väntan, trots att jag hade hängt på låset. Men jag hade Lena Nyman med mig. Tyvärr kunde jag inte koncentrera mig på boken. Den var ändå bra att gömma sig bakom.

Däremot konstaterade jag att jag kände mig som en riktig loser där jag satt och gömde mig bakom boken. Det är svårt att beskriva känslan. Den består av en blandning av att skämmas och att känna sig förnedrad. För nån dag sen var jag efterfrågad och konsulterad, idag var det ingen som frågade efter mina tjänster eller kompetenser. Det är inte så lätt att förklara och då går det inte att riktigt förstå heller. Men jag kände inga positiva känslor, kort sagt.

Sen blev det min tur och jag fick träffa Annika. Vi gick iväg till ett litet rum nånstans och så började vi gå igenom steg för steg. Jag fick papper att ta med hem och läsa, jag fick svara på frågor, komplettera, visa papper med mera med mera. Nästa vecka ska jag dit på ett obligatoriskt möte om a-kassan.

Från och med den 1 september blir det nya regler kring rapportering av till exempel vilka jobb man har sökt. Det känns bra, då är det i alla fall nån som efterfrågar det jag sammanställde förra svängen. Då när jag skulle visa det fick jag till svar att handläggaren inte visste hur man öppnade en bifogad fil eller hur man använde en USB-sticka… Det har hänt en del, tror jag, för Annika var riktigt bra. Inget tjafs. Dessutom kände hon av och förstod att jag inte mådde bra. Jag försökte vara ärlig och jag försökte förklara, men, som sagt, det går inte att förstå en annan människas känslor och upplevelser till hundra procent. Det handlar inte bara om inställning…

Det är en del som har blivit bättre sen sist, upptäckte jag, men det var fortfarande saker som kan bli bättre. Till exempel är placeringen av kommunikatör oklar. Eventuellt hör jag till kulturdelen i organisationen. Annika visste inte. Sånt där struntar jag i, ärligt talat, men jag måste få en handläggare utsedd. Jag vill gärna ha en handläggare som är bra och som inte jiddrar en massa strunt, bara.

Det gick inte heller att lägga in jobbsökningar som

skribent.

Märkligt, för det finns väl folk som skriver saker lite här och var? Det fick bli

copy writer.

Inte riktigt samma, men…

Innan jag gick fick jag kopiera de arbetsgivarintyg jag hade med mig. Därefter gjorde jag iordning mitt medhavda kuvert, signerade min a-kasseansökan och stoppade i originalhandlingarna. Glömde min tröja när jag var halvvägs till parkeringen, men jag upparbetade den sista kraften jag hade till att gå tillbaka och hämta den. På vägen hem svängde jag in till Tokerian och postade brevet till a-kassan.

Handlingar till a-kassan

Kuvertet till a-kassan.


Hela utflykten tog nästan två och en halv timme.
Jag är helt slut nu av att försöka hålla mig upprätt, inte bryta ihop och att klara av det som måste göras. Men nu är det gjort och det är en riktig seger! Eller i alla fall nånting avklarat.

Och du som raljerar över mina känslor och hur jag mår kan ju fortsätta att göra det. Det hjälper mig inte, snarare tvärtom. Men du har naturligtvis rätt att tycka vad du vill även om du inte kan förstå hur jag känner.

Till alla andra som stöttar och peppar och skriver snälla saker och tror på mig – TACK!!! Ni är ovärderliga! Utan er…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om mig.


Jag har anmält intresse
att delta i en studie vid ett av våra universitet. Alldeles nyss fick jag veta att jag har kommit med i studien. Det ska bli spännande att få se vem jag är idag.

frågetecken och gubbe

Vem är jag idag?


I ett tidigare arbetsliv
var jag vid ett tillfälle tvingad att genomgå ett personlighetstest. Trots att det var under tvång kände jag att resultatet stämde väl överens med den jag var då. Det mest utmärkande för mig var min starka intuition. Eftersom jag trodde stenhårt på detta åkte jag på några rejäla smällar. Jag missbedömde människor TOTALT. Jag tog fiender för vänner, framför allt. Men i ärlighetens namn tog jag även vänner för fiender.

Några år senare, efter Den Stora Katastrofen i mitt liv, gjorde jag ett nytt test. Man kan väl inte direkt säga att jag mådde som bäst, vilket också syntes på resultaten. Ett av resultaten som kom fram var att jag inte var nån tävlingsmänniska. Alltså, det var en period i mitt liv när jag så gott som hade gett upp.

Tredje gången gillt blir det nu alltså. Det ska bli riktigt spännande att se hur jag har utvecklats eller ens om jag har utvecklats. Jag tror förstås att jag har utvecklats, för det är så många saker jag har varit med om och gått igenom de senaste sju åren. Man kan inte gå obemärkt genom sånt. Frågan är bara om jag har utvecklats mer positivt eller mer negativt… När det hela tiden sker nästan bara dåliga saker är det lite svårt att tro att utvecklingen är positiv. Samtidigt har jag tagit mig igenom flera svårigheter och då sägs det att man blir starkare. Starkare vet jag inte om jag har blivit, men argare. Och kanske lite mer… tja… vi får helt enkelt se vad den nya studien utvisar. Spännande ska det bli, hur som helst!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan avrundar veckans vardagar med en tur i omvärlden.


Dags att kolla runt lite inför helgen.
I media, alltså. Så man vet vad som är på tapeten. Eller bara vad som lyfts fram av… media.

tröttAvslöjar du hälsouppgifter i sociala medier? Det är inte säkert att det är så smart. Det vi skriver om vårt mående i sociala medier sparas och kan utnyttjas av myndigheter. Det kan handla om till exempel huruvida du får ta en försäkring eller är tillräckligt frisk för vara med och slåss om ett nytt jobb. Aj då, jag som har skrivit så ofta på sista tiden att jag är trött. Men samtidigt… är inte de flesta av oss trötta så här vid terminsslutet..? Ett nytt jobb skulle dock få i alla fall mig alert!

Olagligt att sparka direktören. Förvaltningsrätten skriver i sin dom att styrelsens ordförande inte hade rätt att sparka högste direktören i mars i år. Om nån hade rätt att avskeda dirren skulle det ha tagits beslut av hela styrelsen, inte bara dess ordförande. Men frågan är om hon kommer tillbaka, även om beslutet om avsked nu upphävs. Pension, kanske? Hur som helst, detta öppnar ju för andra som har drabbats…

pengarTvå kvinnor bland de högst betalda i Sverige. Det är ju lite lite. Men… vad som inte är lite lite är de löner som dessa de högst betalda svenskarna har. Eller vad sägs om en månadslön på 147 000 kronor (Dan Eliasson, Försäkringskassan)? Angeles Bermudez-Svankvist är generaldirektör för Arbetsförmedlingen och ligger på andra plats i löneligan med ”bara” 142 400 kronor i månaden. Det tycker hon är för lite:

Jag tycker själv att jag skulle ha den högsta lönen med tanke på hur komplext och utmanade mitt uppdrag är, så jag tycker att det är tråkigt att vara tvåa. […] Våra myndigheter [Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen] har de två tuffaste uppdragen i hela Sveriges statsapparat. 

Det senare kanske jag kan hålla med om lite grann, men att det är tråkigt att bara ha näst högst lön i Sverige gör mig förbannad. Hur mycket har en person med a-kassa eller aktivitetsstöd i månaden? Jämför!

Agnetha Fältskog har en låda med minnen. Hon har omgärdats av lite Garbo-mystik efter åren med ABBA. Men faktum är att hon har varit upptagen – med hästar och barnbarn. I sovrummet har hon emellertid en låda minnen från ABBA-tiden. Tänk, den som fick kika lite i den…

Magnus AlkarpOch ifall du har missat det… Magnus Alkarp är årets Jan Fridegård-stipendiat! Det måste kännas extra häftigt när Jan Fridegård var den som fick Magnus Alkarp att vilja skriva böcker…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »