Mina två liv del tre

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.

---

Den sista delen av Mina två liv inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.

Elin och Fredrik är ett par. De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.

Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina två liv del två

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.

Ann Heberlein har, som jag nämnde i det jag skrev om förra programmet, själv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina två liv

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I tisdags visade SvT den första delen av tre av dokumentärserien Mina två liv. Ann Heberlein, författare, teolog och doktor i etik träffar människor som fått diagnosen bipolaritet och låter dem berätta om sina liv, sin sjukdom och dess symtom.

En dokumentärserie i tre delar om om livet med bipolär sjukdom började i tisdags på SvT 1.

 

Eftersom Ann Heberlein själv är bipolär får samtalen en stor tyngd och trovärdighet – trots att hon inte vill vara sin diagnos. Det är inte så att hon skäms, utan att hon inte vill vara sin sjukdom. Hon säger vid ett tillfälle i programmet, ungefär:

Man är ju inte cancer bara för att man får den diagnosen.

Vi tittare får lyssna till Olofs, Toves och Lizas berättelser om hur de fick sina diagnoser, hur de hanterar att leva med sjukdomen och hur de mår. Olof ser bipolariteten som en liten del av honom själv, som ett lillfinger. Men, tillägger han…

Det är ett lömskt lillfinger!

Prästen Liza skildrar de maniska perioderna och de depressiva ungefär som en bergsklättring. I början går det bra att klättra uppför, det är spännande och man får en annan syn på tillvaron.

Men sen, när man är där uppe, då finns det bara en avgrund när man tittar ner.

Jag tycker att det var en stark start på den här programserien. Efter programmet insåg jag att jag har en del frågor som jag hoppas jag får svar på under de kommande två delarna. Vi satt också och pratade en stund om mående, Fästmön och jag, efter att vi hade sett den här första delen. Det kan ju lätt bli så att man kanske ser många symtom som sina egna och det är viktigt att vara observant på vad som faktiskt är och vad som ”bara” är tankar och funderingar. För egen del känner jag mig djupt deprimerad då och då, men jag försöker hantera det med de verktyg jag har. Nån större hjälp av ”vården” har jag inte fått. Och att vara orolig för sin ekonomi och sin framtid för att man är arbetssökande är ju inte nån sjukdom, trots att man känner sig lika värdelös som en person med bipolaritet kan känna sig. Det är… ett tillstånd som jag snart hoppas ska gå över.

Det här programmet får högsta Toffelomdömet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En händelsrik teatervår! Och några rader om lokalblaskan

Med glädje sliter jag genast upp Uppsala Stadsteaters programtidning, som var dagens reklambilaga i lokalblaskan. För en gångs skull en uppskattad reklambilaga! Annars är jag hjärtligt trött på alla inbladade trycksaker som gör tidningen falskeligen tjock och som bara glider ur och lämnar… ett tomt skal. Ja, för jag tycker att lokalblaskan blir mer och mer ett skal. Förutom när det gäller sport, dårå. Antalet sportsidor och anställda vid sportredkationen tycks öka och frågan är om det sker på bekostnad av duktiga kulturmedarbetare vid blaskan? Snälla Lisa Irenius, kom snart tillbaka till kulturredaktionen och se till att det blir ordning på torpet!

Lite glad blev jag emellertid i veckan när min gamla journalistbekanting ringde mig i tjänsten. Jag anser att h*n är en av stans bästa grävande journalister. H*n kom mycket väl ihåg mig från min förra arbetsplats. Jag var så nära att ge The Story, men har bestämt mig för att avvakta ett tag. Kontakt är emellertid knuten och somliga månde darra rätt rejält framöver.

Fast nu var det teater jag skulle skriva om! Jag rafsade naturligtvis snabbt fram till Sysslingens pjäs som har urpremiär den 18 februari nästa år, på min farfars 112 års dag. Sen läser jag att pjäsen, Fyra dagar i april, handlar om det så kallade påskupproret i Uppsala – som skedde på min födelsedag fast 1943 (nej, tro det eller ej, jag var inte ens en glimt i min mammas öga då – hon var åtta år…). Buggers! Nu är det inte bara Tjernobylkatastrofen som förknippas med datumet jag föddes, nu är det också ett nazistmanifestation… Förlåt om jag raljerar lite, självklart ska jag gå och se den här pjäsen!!!

När jag vänder blad blir jag irriterad! Där finns ett oigenkänneligt foto av författaren samt en intervju som inte går att läsa – för under texten ligger en bild på ett gammalt hus. En bild som inte tillför nånting, bara sabbar texten! Om Petite Moi hade fått tjänsten som informationschef vid teaaatern hade jag inte godkänt den sidan. Men nu fick inte Petite Moi den tjänsten och ärligt talat sörjer jag inte. Jag tycker bara att det är trist med artikeln, för jag hade velat läsa intervjun. Nu får jag avstå. Dumt!

Här är en finare bild på författaren, till höger, och hans alienkatt Bibbi, till vänster.

Jag bläddrar, trots min irritation, vidare i programtidningen. Snabbt, snabbt bläddrar jag förbi John Fiskes Morden på Bäverns gränd och Göran Engmans julshow, ty sådant roar mig icke.

Men den 28 januari är det urpremiär för Den flygande handläggaren med Cecilia Nilsson i huvudrollen. Cecilia Nilsson spelar handläggaren Marianne som får nog

[…]  av politiker med dålig verklighetsförankring. Chefer utan omdöme.Och av kollegor utan stake. […]

Marianne blir Hämnaren, de utfärsäkrades egen Modesty Blaise! Den här pjäsen kan jag inte missa!!!

En annan urpremiär är det den 10 mars med pjäsen Fursten. Pjäsen som handlar om Jan Stenbeck, mediemogulen och hur Sverige förändades. I huvudrollen, hör och häpna, Allan Svensson! (Måtte han snart bli avskrubbad rollen som Svensson, Svenssson-pappan!). Det här blir nog riktigt bra teater!

Vidare har dramatiseringen av Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva premiär den 22 februari. Den är säkert mycket sevärd. Maria Sundbom spelar.

Ja, mycket intressant blir det på scenen i Uppsala framöver. Fast det är inte billigt att gå på teater… Ordinarie pris för den som varken är ung, gammal eller arbetslös är 220 kronor. Men bra att unga och arbetslösa endast betalar 120 kronor. Pensionärer, däremot, anses visst lite rikare, de får betala 180 pix. Varför denna skillnad??? Vidare finns olika abonnemang som kan vara smart att köpa om man tänker sig gå på fler pjäser.

En eloge till Linus Tunström för en mycket spännande teatervår! (Linus, vars pappa Göran var en av de bästa svenska moderna författarna, tyvärr avliden alltför tidigt!)

Read Full Post »

Babel den 26 maj: Afrika, ålderdom och naturewriting

För ovanlighetens skull har jag möjlighet att titta på Babel i kväll! Det känns lite extra kul att kunna blogga också. Hoppas jag pallar sitta upprätt den här timmen. Let’s go!

Veckans dokudiktare var Kajsa Grytt. Jag blundade. Inte för Kajsa utan för tramset.

Första gäst i studion var författaren och resenären Lasse Berg. Lasse Berg har även gjort filmer och dokumentärer för TV. Så småningom vändes intresset mot Afrika och sökandet efter vår arts ursprung. Skymningssång i Kalahari är den andra och nyutkomna delen om detta. Bland annat diskuterade man roten till allt ont. Programledaren tramsade och slängde upp en limpa. Sen fånade han sig vidare och tog fram Jantelagen på två stora plakat. Jantelagen har visserligen påverkat Lasse Berg, men på nåt vis förringades detta och blev till nån sorts överpedagogiskt barnprogram. Lasse Berg hade kunnat tala för sig själv, utan en massa larv bredvid.

Åldrande och ålderdom var nästa ämne som debatterades. (Ja, ibland känns det som om litteraturen får minimalt med plats…) Boken Rhesus av den unga och vackra författaren Héléna Marienské  handlar om åldringar som gör revolt mot åldringsvården och det blev ett intressant reportage från Frankrike om boken!

I studion hade därefter Ann Heberlein, Marianne Lindberg de Geer och PC Jersild tagit plats. Ann Heberlein är bara så lysande och klok! Kvinnorna ansåg att barn i viss mån gör oss gamla. Vidare diskuterades dagens ungdomskult. Och att åldrandet faktiskt kan vara positivt för kvinnor eftersom man blir friare, menade Marianne Lindberg de Geer. Samtidigt får man som gammal inte vara pinsam och skämma ut sina yngre släktingar…

Naturewriting är den senaste storstadsgenren, åtminstone i USA och delvis i England. Nästa reportage handlade om genren i Sverige. Trädets tid är en ny svensk bok inom naturewriting. Häftigt! Jag som älskar träd! Andlighet och civilisationskritik är ingredienser i naturewriting. Entropi är en annan ny bok i genren.

                                                                                                                                                        Boktipsen den här veckan var bra populärvetenskaplig litteratur:
PC Jersild: Engines of creation av K Eric Drexler 
Ann Heberlein: Döden och odödligheten i det moderna samhället av Zygmunt Bauman
Lasse Berg: Nisa av Marjorie Shostak

Read Full Post »

Nu är vi glada, min lille man och jag!

Inte nog med att jag blev fin i håret i eftermiddags. Nu kan min lille man och jag rulla ett år till, för han har blivit godkänd!

Min man Clark Kent* är godkänd!

                                                                                                                                                                       Dock måste bromsen på höger bak gås igenom, för den kärvade enormt, sa besiktningstjejen och såg jag. Får vi ta tag i.

Nu ska jag snyta mig, ringa mamma och fixa ett par kycklingchorizos. Tur att jag är ensam, för jag måste äta med öppen mun. Urrrrrrrk…

Sen blir det vila. Känner mig helt slut i rutan. Här har klippts gräs hela dan – igår var det ju trimmer – och då är det liiite svårt att vila på grund av ljudet. Förra året tog vaktmästaren en vecka på sig att klippa hela området, vi får hoppas att det gick betydligt snabbare idag. Det ska liksom bara ta en dag. Dessvärre är gräsklipparen nu ersatt av miniorer på baksidan, varav en av dem har en fruktansvärt genomträngande röst. Trist när jag måste ha fönster och balkongdörr öppna eftersom det är så varmt. Kanske hittar ett par öronproppar..?

I kväll klockan 20 blir det Babel, näst sista programmet för säsongen. Ska försöka orka att sitta uppe och glo och blogga. Lars Berg, Kajsa Grytt och Ann Heberlein ska medverka.

                                                                                                                                                               *min man Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »

En liten bok om ondska

I natt la jag ifrån mig Ann Heberleins bok En liten bok om ondska. Tämligen matt, var jag, inte på grund av den sena timman utan på grund av bokens innehåll. Den gav en hel del att fundera vidare på! Tack, Älskling, för denna julklapp!

En liten, men innehållsrik bok.

                                                                                                                                                            I den här boken undersöker Ann Heberlein begreppet ondska. Boken tar upp och diskuterar människor som vi dömer som onda – mördare med flera – men också vår roll i det hela. För vi är inte på nåt sätt passiva åskådare utan vår ovilja är med och skapar det onda. Kända fall tas upp. Hur kunde de bli så onda? Ligger hela förklaringen i deras egen uppväxt? Ann Heberlein menar att ondska beror på ojämlikhet och att den ofta uppkommer ur rädsla.

Det här är en sån där bok man läser med blyertspenna i handen. Vissa passager är helt understrukna i mitt exemplar! För även om jag tycker att Ann Heberlein inte alltid tar ställning  – inte i de första kapitlen, i alla fall – så ger boken och dess innehåll så många tankeställare. Till exempel varför ser vi med mer förlåtande ögon på kvinnliga mördare som barnflickan i Knutbydramat (som dömdes till rättspsykiatrisk vård, inte fängelse) och hur är det möjligt att Josef Fritzls fru inte visste nånting om att hennes man höll deras dotter fången i källaren och dessutom fick en massa barn med henne.

Det finns så många intressanta rader i den här boken och jag kan bara öppna boken och slumpvis välja en av dem som jag strukit under:

[…] skräckfilmens narrativa paradigm i fyra steg. Ondskans ursprung spåras till det förflutna – det är nämligen ett tidigare missdåd som skapar den psykopatiske mördare som sedan härjar vilt. I nutiden återvänder mördaren på ett speciellt datum till platsen för missdådet. Där förföljer han och dödar […] En flicka överlever emellertid och lyckas stoppa mördaren, åtminstone tillfälligt; en öppning mot nya filmer måste ju finnas. […]

Det finns betydligt djupare saker att läsa i den här lilla boken om ondska, så jag tycker att du ska läsa den! Högsta betyg – för en bra bok och för modet att skriva om detta inte helt enkla ämne.

Read Full Post »

Närmare

När jag är låg finns Anna ofta där med sin kärlek eller sina ord som lyfter mig. Och hon har fått mig att inse att tiden, krisens nachspiel, är en tid som har varit – och är – vår. Den tiden hade vi inte fått annars. Då hade det varit vardagsgrått tämligen bums – eller kanske bara helger. Nu får vi allt i ett. (Därmed säger jag dock INTE  tack till den som gjorde mig illa, det får h*n mig aldrig till trots att h*n hävdade det vid ett tillfälle!)

Inte är jag ledsen, arg eller bitter heller. Det var jag för ett år sen. Däremot har jag blivit mer misstänksam mot människor, ja – eller snarare deras motiv till att ”integrera” och interagera med mig. Det handlar till stor del om att jag aldrig får några svar på vissa frågor, men troligen är jag  också påverkad av boken jag läser nu, Ann Heberleins En liten bok om ondska. I boken diskuteras nämligen hämnd som en sorts ondska. I denna stund känner jag att hämnd inte skulle ge mig nåt. Hur skulle det hjälpa mig i mitt liv om A straffades för sitt beteende eller B blev av med tryggheten i tillvaron på samma sätt som jag själv? Inte ett smack! Det skulle inte hjälpa mig, inte glädja mig, inte ge mig ekonomisk vinning.

Tid har vi fått.

                                                                                                                                                       Det som driver mig obönhörligt framåt, det som får människor att verkligen hata mig, är mitt rättstänkande, tror jag. För jag tycker inte att det är fel att tala om när människor har agerat moraliskt fel eller kanske till och med brottsligt. Eller bara mobbigt och elakt. Jag vill nämligen bekämpa det onda genom att lyfta upp det till ytan, inte tiga, inte skydda – även om det skulle handla om en nära vän eller en kär anhörig. Eller mig själv. Jag är inte utan skuld. Inte alls. Jag har begått många fel. Man ska inte göra andra människor orätt – och om man gör det får man finna sig i att det finns såna som berättar om det.

Just nu är jag väldigt sårbar och känner mig lätt påhoppad. Men kommentera gärna det här inlägget för jag vill veta din syn på rättstänkande, sanning, ondska, hämnd och att lyfta fram det inte riktigt ärliga till ytan.

Read Full Post »

Funderingar av diverse slag över livets goda

(Jag kom inte på nån bättre rubrik…)

Nyårsdagen har gått över i eftermiddag. Fästmön mådde lite sämre igen efter att ha ätit, så nu är det sängläge igen. Men med leksaksdatorn i knäet. Mamma har glott lite på TV och jag har suttit vid datorn och så har vi läst en stund. Mamma läser Carolina Gynnings bok Ego Girl och jag sitter med blyertspennan i högsta hugg och läser Ann Heberleins En liten bok om ondska. Snacka om kontraster…

 respektive
Kontraster…

                                                                                                                                                          Vi har dividerat fram och tillbaka om TV-kvällen, men det blir i vart fall Stjärnorna på slottet på SvT1. Den film vi enades om att se är Patrik 1,5 som också går på SvT1  och så spelar vi in Rallybrudar från TV4. Typat när det går två sevärda filmer samtidigt, när man annars inte tittar på mer än kanske ett program per kväll – högst. Jag inser att det kan verka som om jag glor förskräckligt mycket på TV, men i verkligheten gör jag inte det! Det handlar om att jag väljer ut vissa program och filmer jag vill se och som sagt, det kan bli ett program per kväll, ibland två, ibland inget.

Ute snöar det fortfarande och ett tag var det nästan plusgrader. Nu har temperaturen sjunkit ner till cirka tre minusgrader. Idag blev det därför ingen promenad med mamma, men jag gissar att jag måste ge mig ut med räk- och kräftskalen till soprummet senare i kväll. Enda nackdelen med skaldjur. Å, det ska bli så gott! Till förrätt planerar jag en liten silltallrik med kokt potatis och så får de som vill ta en skinkbit och rödkål till också. Jag vill förstås ha nubbe och öl till maten, men gissar att mamma och Anna håller sig till nåt alkoholfritt alternativ.

Skönt att njuta i bästa fåtöljen med en god bok och några bitar Vintervit då och då medan stormen rasar utanför… Inomhus är Vintervit gott, men utomhus är det vintervita ruggigt. Och det är nästan TYST i huset, helt underbart!..

Vintervit inne är gott, utomhus är det vintervita ruggigt!

Read Full Post »

Dagens citat den 31 december

Ur En liten bok om ondska av Ann Heberlein:

[…] Varje steg vi tar mot en förståelse av ondskans motiv är ett steg mot en bättre värld, en värld med mindre ondska. Att förstå och förklara är inte detsamma som att ursäkta […] men först då vi förstår ondskan kan vi göra något åt den. […]

Tuffa ord, men visst ligger det nånting i att det är viktigare att kunna göra nåt åt ondskan i stället för att ursäkta varför en människa eller en handling är ond??? Eller???

Read Full Post »