Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘jobbansökan’

Ett inlägg i vilket Tofflan lämnar över, tappar en skruv, får håret klippt och dansar ut påsken.


 

Pärm Ulrikas prylar

En pärm med ett par arbetsprover och några anteckningar följde med hem idag.

Det var en riktigt konstig dag idag. Den började rentav vidrigt med att jag vaknade vid en okristlig timma. När jag sen lyckades somna in om hade jag världens mardröm om att jag var på Åland. Där hade jag lyckats springa vilse samtidigt som jag hade en tid att passa. Ja, du fattar. Stressdröm. Sen kom jag till jobbet och fick träffa mina fina arbetskamrater. Då blev jag lite lugn. Lite… konstigt lugn. Det är som om jag tog ut nästan all separationsångest i helgen. I helgen hade jag behövt en vän eller två, men, som sagt, inbjudningarna haglade inte över mig och telefonerna var tysta.

Idag kände jag mig inte alls ledsen, snarare bestämd och effektiv. En del vettigt blev gjort – och det lär vara det sista jag gör. En av de trevligaste geologerna drog iväg med mig på lunch utanför byggnaden. Det var skönt, för sen skulle jag ha överlämning med NK*. Självklart fick vi inte göra det ifred (hur svårt är det att läsa min digitala kalender?), men avbrottet blev kort. Ändå tog överlämningen nästan en och en halv timme. Och den var inte lätt för nån.

Tappad skruv glasögon

Jag hade tappat en skruv.

Det är bara så jäkla dumt och korkat alltihop – jag går ut i arbetslöshet på fredag och NK får jobba ensam under en månads tid. Nä, livet är inte rättvist. Från och med fredag är det ingen som frågar mig vad jag har gjort i helgen, vad jag gjorde igår kväll och sånt. Ensamheten lär slå mig i ansiktet här hemma som en svängdörr. Jag har två arbetsdagar kvar och ärligt talat undrar jag om jag lär göra nån som helst nytta då. Jag har börjat rensa ut mitt rum och mina saker. En pärm med ett par ynka arbetsprover och några anteckningar följde med hem idag. Det hade jag chefens tillåtelse att göra. Mina fysiska mappar med pågående jobb ville NK inte flytta över till sig förrän jag har slutat.

Jag mejlade min handläggare på Arbetsförmedlingen idag på förmiddagen, men hon har inte svarat. Jag är inte förvånad. Jag längtar inte till fredag när jag tvingas ha kontakt med Arbetsförmedlingen och dessutom Dimsyns a-kassa. Jag vill inte vara i händerna på nån av dem, jag vill bara jobba och klara mig själv.

I påskhelgen märkte jag att mina terminalglasögon bar sig lite konstigt åt. De kändes glappa. Idag såg jag under en av jobblampornas sken att jag faktiskt hade tappat en liten skruv. Vilken tur att jag har en optikerStormarknaden, en optiker där det är öppet på kvällarna! För jag hade ju först klipptid nere på stan. Det var oerhört skönt att bli av med kalufsen och min frissa M och jag skojtjafsade kärvänligt med varandra – som vanligt. Hos optikern fick jag en ny skruv till noll kronors kostnad. Jag passade på att handla lite mjölk och fil på Kvantum när jag ändå var i faggorna.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nu i kväll har jag kompletterat en jobbansökan
(sökte också ett jobb), men har även dansat ut påsken. Det var förvånansvärt mycket godis kvar i påskägget jag köpte till mig själv, så jag hällde allt i en fin glasskål av sorten Corona. Jag tror inte att jag klarar av att låta bli det den här veckan. Jag sörjer överlämningar och annat på mitt sätt och då lär jag tröstäta. Men NU ska jag äta lite middag (= två rostade mackor med ost) och under tiden ska jag kolla om den kommande TV-veckan har nåt spännande att erbjuda.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Du behöver inte klicka på gilla-knappen
till det här inlägget, för det tycker jag bara är rätt töntigt. Du behöver inte kommentera heller, men det tycker jag är roligare. (Fast jag hade uppskattat kommentarer mer i helgen när jag var så ledsen.)


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat inlägg.


 

Ginger ale

Det bubblar i mig! (Glaset innehåller Ginger ale. Jaa, jag som nästan aldrig dricker läsk gjorde det igår. Det fanns en slatt kvar efter mamma.)

När det gäller böcker är jag nog lättkränkt. Eller snarare när det gäller mitt förhållande till böcker och läsning. Det bubblar i mig. För jag vet inte vilken gång i ordningen fick jag idag ytterligare en kommentar – på Twitter, förstås, där alla myckettyckare håller till – om min läsning. Kommentarerna varierar sig en del språkligt, men ofta ser de ut så här:

Hur hinner du läsa så många böcker?

Varför reagerar jag med irritation? Därför att jag tycker att det ligger en förebråelse i orden. För mig handlar det om att prioritera vad jag gör med min lediga tid (jag jobbar heltid). Prioriterar gissar jag att du också gör när det gäller dina fritidssysselsättningar såsom träning, sömnad, glo på sport, glo på TV, glo på film, umgås med barnen, laga mat, baka, sova, äta godis, gå på konserter, besöka museer, promenera, träffa kompisar, gå ut med hunden med mera med mera.

Jag jobbar åtta timmar varje vardag. Sen ägnar jag typ 45 minuter varje vardag åt att fixa mat och äta. Resor till och från jobbet tar ungefär 40 minuter måndag till fredag. Jag sover typ sju timmar varje vardagsnatt, ser på TV ungefär en timme varje kväll, skriver ett till två blogginlägg om vardagskvällarna och kollar min mejl (cirka en timme), spelar lite Wordfeud med två vänner… Det ger mig cirka fem timmar till läsning varje vardag. Är det nåt problem för nån??? 

På helgerna ska jag hinna med allt det där jag inte orkar eller vill göra under vardagskvällarna, det vill säga tvätta, stryka, städa och kanske handla lite, ringa mamma. Det blir ganska mycket tid över. Är det FORTFARANDE nåt problem för nån??? 

En dag som denna söndag har jag dessutom skrivit fyra jobbansökningar samt vårdat ett värkande huvud. Och nu ska jag ringa mamma. Sen ska jag läsa. Med gott samvete – jag tvättade, strök och städade igår, nämligen.

Pizza bok o tänt ljus

Jag klarar också att göra två saker samtidigt – äta och läsa. Igår åt jag pizza OCH läste.


För övrigt hänger jag ytterst sällan på Twitter numera.
Jag orkar inte med alla myckettyckare. Dessutom blir jag själv bara en gnällig typ när jag hänger där, för mina tweets är bara negativa. Men jag använder Twitter för att puffa för blogginlägg och bilder på Instagram också. Den som vill kommentera blogginlägg och bilder kan ju göra det DÄR DE FINNS – det vill säga här på bloggen eller på Instagram. Inte på Twitter. Jag funderar på att dra mig tillbaka helt därifrån.

Och du som hänger på Twitter jämt… Prova att läsa en bok nån gång. Det är ganska trevligt. Ingen som skriver oförskämda saker till dig, till exempel.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt kallt inlägg.


 

Mörkt i köket

Mörkret har jag inga problem med.

Nej vinter gillar jag inte. Nog hade jag kunnat tänka mig lite snö under jul- och nyårshelgerna, men inte nu. Idag är vädret bara vidrigt. Jag fick skotta mig in i garaget i morse och jag fick skotta mig in i kväll. Det är lite svårt med tanke på min rygg. Tur att den snö som fallit är lätt. Sen var det kallt och halt och allmänt jävligt. Smart var jag i alla fall som tog lite extra tid på mig i morse. Jag lämnade Clark Kent* på jobbets parkering och gick in för att jobba mina åtta timmar. Det snöade hela jävla dan. Faktum är att jag hellre tar mörker än snöhelvete. Och mörkt var det när jag kom hem… Men det känns fint att stakar och stjärnor är borttagna – det är ju tjugondedag Knut idag.

Jag har en bra resväg till och från jobbet. Den går till största delen längs en två- eller trefilig väg. Inte har jag långt till jobbet heller. Det är jag så tacksam för. Jag tänker på kollegan E som har en bit att pendla. Tur att E verkar vara så lugn och trygg bakom ratten. Själv sitter jag på helspänn. Det finns alltid dårar som ska fram fort, så även i kväll när det inte var riktigt plogat och ännu halare än i morse… Vissa kanske har nio liv, men majoriteten har det inte. Det vore fint med lite hänsyn till oss med ett enda.

Att gå i ide vore en bra idé för mig den här årstiden. Jag vill helst inte gå ut när snö och blåst viner runt knuten och det är snorhalt. Temperaturen ska krypa ännu mer neråt igen. Såg nåt om att den skulle stanna nånstans mellan 25 och 30 minusgrader på fredag. USCH!

Snö

Snöhelvete!

Och ja. Jag gnäller hur mycket jag vill på snön på min blogg. (Men jag är glad åt att jag har en bra resväg till jobbet OCH nya vinterdäck.)

Arbetsdagen – och kylan – har gett mig ont i båda armbågarna. Det är inte bra. Lederna känns extremt belastade och jag hittar inget läge där jag kan vila dem. Jag fick i alla fall en textgranskning färdig idag och jag skickade korrektur till författaren. På eftermiddagen hade jag ett arbetsmöte. Tyvärr blev det ingen lunch med mor och dotter idag, men kanske kan den bli av nästa vecka. I morgon ska NK** och jag luncha i restaurangen och inte i lunchrummet. Ibland är det så skönt att smita iväg.

På grund av armbågarna tänker jag inte sitta alltför länge vid datorn nu i kväll, men en liten bloggrunda skulle jag vilja hinna med. Numera tar jag inte nån sån varje dag, som jag gjorde förut. Det var ganska länge sen jag slutade med det. Jag läser färre bloggar också, jag har varken tid eller lust. Och min egen driver jag bara mot slutet, även om det känns evighetslångt till dess…

En evighet dröjde det nästan, men idag fick jag besked angående en tjänst jag sökt – i början av augusti förra året. En del arbetsgivare har uppenbarligen inte bråttom. Det är ändå inte den längsta tiden jag har fått vänta. Jag har ansökningar gjorda i februari 2015 som jag ännu inte fått svar på.

En maskin julrött jobbar på i badrummet. Till skillnad från somliga tvättar jag vid vettiga tidpunkter. Jag har betalat en räkning utan att sucka. Betala räkningar gör jag också vettig tid i stället för sista dan när ”alla andra” gör det och det kan vara svårt att logga in hos banken. Klockan 21 häller jag ner mig i bästefåtöljen för att se premiäravsnittet av Vänligen Lars Lerin på SvT 1. Vem vill missa Lars Lerins möte med Anni-Frid Lyngstad?!

Vad gör DU i kväll, dårå??? Skriv gärna några rader i en kommentar om du har vägarna förbi den här bloggen!


*Clark Kent = min lille pansarvagn till bil

**NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om svårigheten att svara.


 

vässa pennan

När jag skriver – med vässad penna eller slö eller via e-post – vill jag gärna ha ett svar.

Det händer att jag i min förtvivlan sliter mitt hår. En ständig orsak till detta hårslitande är uteblivna svar. Jag saknar allt från svar på direkta frågor via anmälningar till ansökningar. Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Idag kommunicerar vi ofta via e-post, särskilt när det gäller ansökningar av olika slag. De flesta företag och organisationer har nån sorts autosvar man får tillbaka. OK, då vet jag i alla fall att min fråga/ansökan har kommit fram.

Men sen då? Jorå, självklart fattar jag – efter några veckor – att ett uteblivet svar på en jobbansökan är ett nej. Fast i mina ögon är det ett nej på ett dåligt och oförskämt sätt. I de flesta e-postprogram går det att klumpa ihop alla som sökt men inte ska bli anställda i en grupp dolda mottagare och skriva att

tyvärr, det blir ett nej den här gången.

Det krävs några copy and paste, ett par textrader och sen ett sänd-klick. Är det svårt och jobbigt på nåt vis, eller? Jag säger som qpaqex (som emellertid aldrig svarade på min kommentar…):

Arbetsgivare – svara på ansökningar det vinner ni på. […] Om ni vill att jag skall ha en bra bild av er som arbetsgivare även om ni inte anställde mig […]

Tyvärr breder det här oskicket ut sig. För ett tag sen mejlade jag en ansökan till en författare att recensera en ny bok jag var intresserad av. (Notera att jag skrev i imperfekt.) Inget svar. Dagarna gick. Till sist kontaktade jag författaren via denn*s blogg och undrade i en kommentar om det möjligen hade kommit nåt mejl. Efter nån dag fick jag svar – på bloggen.

Jodå, ditt mejl har kommit fram.

Sen vet jag inget mer, för nåt besked lämnades inte. Tror du att jag har nån lust kvar att recensera? Nej, det har jag inte. Det är oförskämt att inte svara! Det går att ställa in autosvar i e-postprogram även som privatperson – om man nu får så många ansökningar att recensera ens verk.

Tofflan i tidningen

Den här gratistidningen finns inte på riktigt.

I förra veckan kom inte den lokala gratistidningen till min postbox. OK, den är just gratis, men den är rätt bra och den är den enda papperstidning jag har tillgång till. Så jag gick ut på nätet och kollade upp var jag skulle anmäla utebliven tidning. Jag hittade en e-postadress, skrev några rader, namn och adress och mejlade. På nätet stod att alla mejl vidarebefordras till distributören, stans lokalblaska. Vad tror du hände? Nej, jag fick varken svar eller nån tidning. Dåligt, dåligt, dåligt! Snart är det torsdag igen. Då skuttar jag inte lika förväntansfull nerför trappan för att kolla om jag har fått nån tidning, kan jag meddela.

Kundtjänst och kundservice, vad är det i Sverige idag? Är det att strunta i att svara när presumtiva anställda, kunder med flera frågar efter nånting? Eller är det sättet som ett av vårt lands största företag som levererar telefoni med mera använder sitt Twitterkonto på: man tipsar om TV-program? (Vem kan inte leta själv i tablåerna, liksom..?)

Varför är det så svårt att svara, Sverige???

Hallå..? Hallå..? HALLÅ???

(Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer på min blogg, i alla fall.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en helt underbar början.


 

Nog önskar jag att det funnes (konjunktiv!) manualer för hur man inleder en skönlitterär bok. Jag vet att det finns texter som aspirerar på att vara såna manualer. Men idag har jag nog läst en av de bästa inledningarna nånsin. Om det ligger nåt uns av sanning i påståendet att förlagspersoner endast läser en bit i början av de bokmanus de får, så fattar jag galoppen nu. Det är ungefär som att skriva en annons, en artikel, en jobbansökan: det viktigaste/bästa först!

Första sidan i Den grymmaste månaden

Första sidan i Den grymmaste månaden av Louise Penny.


Den grymmaste månaden 
är titeln på boken vars förstasida jag har fotat ovan. (Det får man säkert inte göra, men…). Hon som har skrivit texten heter Louise Penny och detta är hennes tredje till svenska översatta bok i genren mysdeckare. Jag fyndade den på årets bokrea för 55 spänn, inbunden. Nu kan du gratulera mig till detta, tycker jag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett trött och varmt inlägg.


 

Ny dator

En liten ny kompis.

Tänk att jag valde den varmaste dan för att göra en investering så som den i en ny dator! Stackars Jerry fick jobba från klockan elva fram till 16. Det är kostsam konsulttid, det…

Jerry hjälpte mig med såväl inköp som installation. Han ville gärna snabbt släcka Storebror, men det satt långt inne hos mig. Till sist tryckte jag på knappen. Och det blev så tyst. Sååå tyst… Den nya datorn hörs inte!

Befintlig skärm och oanvänt tangentbord från mina gömmor kopplades in i det nya underverket. Ljud och högtalare fungerade snällt, liksom lilla trådlösa mussen. Programvaror installerades, jag testade och till och med e-legitimationen fungerade! Jag är förundrad! Jag var så stensäker på att nåt skulle krångla. Men inte ens skrivaren… Mot slutet testade jag att skriva ut ett dokument. Pappret var alldeles fuktigt av den höga luftfuktigheten…

Det minsta jag kunde göra för min livstids IT-konsult var att hämta och skjutsa hem honom. Eftersom Fästmön slutade sitt jobb i samma veva som vi Jerry blev klara med datorn plockade vi upp henne på vägen också. Det hade varit gruvligt varmt att jobba och jag var glad att hon slapp sitta på en het buss hem.

Kvällen har jag ägnat åt att kopiera över filer och bilder. Det var lite pyssel, men en ny dator är ju rätt tom, så det gick ganska snabbt. Kvar att göra är att lägga upp lite bokmärken/favoriter, nånting jag tror att jag sparar till i morgon.

Jag har intagit min middag (varmrökt lax och potatissallad samt en kall öl) på ballen* – och fick nästan genast ont i magen. Tror att det är värmen. Min mage brukar inte komma så bra överens med den.

I morgon ska jag skriva min allra första jobbansökan på nya datorn. Dagens enda trista var ett nej på ett jobb jag hade sökt vid en väldigt fin arbetsplats. Det tog hårt, men jag får bita ihop och komma igen. Än är jag inte slagen!

Skymning öfver Upsala

Ett recensionsexemplar att ta tag i under veckan!

Dagens mest intressanta var en liten bok som kom till postboxen för recension. Lyrik. Jag har knappt läst lyrik sen jag pluggade litteraturvetenskap… Så det ska bli spännande. Jag är alltid ärlig i mina recensioner. Den här boken är skriven av en Uppsalaförfattare och då blir det hela ju ännu mer intressant. Det betyder inte att Tofflan blir ännu mer snäll. Men det har jag förvarnat författaren om!

Nu ska jag ta min allra första surfrunda med den nya märkvärdigheten i mitt hem. Sen ska jag faktiskt softa en stund på ballen, när solen har sjunkit. Där är som en bastu just nu.

Avslutningsvis… ett stort TACK till Jerry för all hjälp idag och till mina mamma, vars födelsedags- och julklappspengar jag har sparat under några år! Ni två har gjort det här möjligt.

Och, som sagt, kan nån rekommendera ett bra och gratis bildbehandlingsprogram nu när jag inte har Photoshop längre (hittar inte skivan…) vore det kanonfint!!!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om framför allt dialog – vad gäller såväl ansökan som intervju.


Jag har sagt det förr
och jag säger det igen:

Varför ger företagen/motsvarande ofta så dålig respons på ansökningar?

Ibland får jag inte ens ett autosvar att min ansökan har kommit fram. Där hoppas jag på bättring, men noterar under hösten endast en mycket liten bättring… Eftersom den sökande ändå lägger ner en viss tid och möda på att skriva ihop sin ansökan, vill nog de allra flesta av oss veta att den når fram också…

Däremot har till exempel Hammer & Hanborg blivit mycket bättre på att ge återkoppling! Även om nej-svaren från dem också känns lite som autosvar, är det i alla fall bättre att få veta lite mer än att bara ungefär

Det var många sökande till tjänsten som X. Tyvärr var de inte med blev de kandidater vi har valt att gå vidare med…

Vi är emellertid fortfarande inte överens om den roll åldern spelar. För det förekommer ofta att det ingenstans i annonsen står att man söker en ung person eller en junior förmåga. Trots detta får sökande det som skäl till ett nej på en sökt tjänst… Alltså att företaget har sökt nån mer junior person. Det är inte OK, tycker jag. Det är ren och skär åldersdiskriminering. Det roar mig emellertid lite att Hammer & Hanborg uppenbarligen både läste mitt inlägg som svar på deras dito om ålder samt besökte min profil på LinkedIn.

Att ge återkoppling på ett nej tack från arbetsgivarens sida ger den som söker jobb nya möjligheter. Möjligheter att fundera över vidareutbildning, utveckling och förkovran. Eller kanske jobba med att skriva bättre ansökningar…

Nåväl, när ens ansökan lyckas nå fram till företaget/motsvarande och dessutom gör företaget/motsvarande intresserat, kallas man till intervju. Det finns bra intervjuare och dåliga intervjuare. Jag har själv varit med och intervjuat kandidater till vikariat och tjänster. Därför kan det kännas extra tufft när situationen är den omvända – och jag dessutom blir intervjuad av en person som är 20 – 25  år yngre än jag själv. Det känns… konstigt. Men det känns inte alltid fel. Är intervjuaren duktig känns det bra.

Den värsta sortens intervju är när intervjuaren inleder med en presentation av företaget genom att rita rutor på en whiteboard och babbla om organisationen i form av sektioner och enheter med olika ansvar. Efter två minuter har jag noll koll på vilken sektion som ansvarar för vad. I en intervjusituation är jag nämligen nervös och laddad för att svara på frågor om mig själv och mina kompetenser.

Visst tycker jag att det är intressant med en presentation av företaget i fråga. Men faktum är att jag alltid förbereder mig genom att både besöka webbplats och googla på företaget i fråga. Hur man organiserar sitt arbete på detaljnivå är nånting jag är intresserad av – när jag väl får jobbet.

Om intervjuaren visar den som ansöker om en tjänst minimalt intresse tappar man snabbt sugen på jobbet, ärligt talat. Varför inte ställa frågor till den sökande som

  • Varför sökte du just det här jobbet?
  • Vad tror du att du kan tillföra?
  • Vad har du att erbjuda oss som är så pass bra att vi vill anställa dig?
  • Hur bra är du på att samarbeta?
  • Hur disciplinerad är du vid ensamarbete?
  • Hur viktiga är arbetskamraterna?

Bara några exempel. Jag har inte fått en enda av dessa frågor vid den senaste tidens intervjuer. Visserligen anger jag alltid i mina ansökningar varför jag söker just det specifika jobbet, men det kan ändå vara intressant för en arbetsgivare att gå in lite mer på djupet av detta. Framför allt för att säkerställa att den här personen verkligen vill ha det här jobbet – eller för att få veta att den här personen har sökt det här jobbet därför att a-kassan/Arbetsförmedlingen mer eller mindre har beordrat det.

Slutligen… Om du som arbetsgivare utlovar ett besked i slutet av innevarande vecka… Stå fast vid det och hör av dig! I annat fall, säg slutet av nästa vecka om det är det du egentligen menar. Det är oerhört påfrestande att gå omkring och vänta på ett besked…


Sammanfattningsvis:

  • Det är inte bara artigt utan praktiskt att svara att man har tagit emot en ansökan.
  • Det är juste mot den som lägger ner tid på att skriva en ansökan att tala om varför h*n inte får just den sökta tjänsten. Kanske behöver man förkovra sig, kanske skriva en bättre ansökan. Sin ålder ska man emellertid inte ljuga om.
  • I intervjusituationen är det trevligt om intervjuaren inte enbart föreläser. Varför inte passa på att ställa fördjupningsfrågor till den sökande? Det är här, i intervjusituationen, man kan ta reda på om den sökande verkligen vill ha jobbet eller inte. Och om h*n passar in vid företaget. Dialog är aldrig fel.
  • Lämna besked när du har lovat! Inte en vecka – eller mer – senare.


Livet är kort. Det kan bli bättre.

Read Full Post »

Older Posts »