Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘manusförfattare’

Ett inlägg om läget.


 

Nä, nån kontraktsskrivning blir det inte på måndag. Idag har det varit en rätt pirrig dag. Kanske inte för dig, men för mig. Det skulle nämligen tas referenser. Under dan har jag fått signaler om att referenser har tagits. Var de dåliga? Får jag inte uppdraget? Framåt seneftermiddagen mobiltelefonerade rekryteraren och jag. Referenserna var utmärkta, men troligen måste mitt blivande arbetsställe invänta överklagningstiden. Detta innebär att jag tidigast onsdag kan fara in till Stockholm och skriva kontrakt och tidigast måndagen den 28 september tillträda. Och det i sig innebär att jag plötsligt får en veckas semester! Det passar bra, för idag trillade det in en nyutkommen bok av en Uppsalaförfattare som gärna vill bli läst och recenserad…

Bok till kulturredaktionen

Det kom en bok till kulturredaktionen…


Under eftermiddagen
hörde min handläggare på Arbetsförmedlingen av sig också via mejl. Jag blir utskriven (det låter som om jag varit tvångsintagen på nåt dårhus och på sätt och vis har jag det också…) så snart jag meddelar startdatum. Blir det före den 1 oktober innebär det att jag inte behöver aktivitetsrapportera resten av året. Det betyder också att jag inte är piskad att söka en massa jobb under den här tiden, utan jag kan i stället välja ut jobb som jag tycker är extra intressanta att söka.

Så. Nu ska jag lämna ämnet Nytt jobb för helgen. Jag har faktiskt gjort andra saker än fixat jobb i veckan, till exempel läst, gullat med småkissar, klarat av ett besök på Stormarknaden, sett sista delen av Safe house (ja, den slutade som jag trodde, MEN enligt Michael Crompton, manusförfattaren som kommenterade mitt snåla medelbetyg, kommer en säsong två och DET låter bra!), fotat, ätit upp en choklad till pojken (internt skämt mellan Fästmön och mig), sett en film, glatt min mamma, blivit glad, gråtit, skrattat, kokat soppa, pratat med väggarna, pratat med goa vänner, fått fin post från Elliot, fått en generös påhälsning av Karl-Bertil och en massa annat…

Jag lämnar dig med några bilder från den gångna veckan och går och värmer min soppa. Detta har jag också gjort de senaste dagarna:

Detta bildspel kräver JavaScript.


(Nu vore det väl tusan om inte bloggutrymmet krymper med alla bilder…)


Jag tar lite semester, jag…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett minnesvärt inlägg.


 

Femina från månaden och året jag föddes. Gåva från en av butiksägarna.

Jag fick en fin gåva i onsdags.

Nu ska här ske ett litet experiment. Jag ska upprepa händelser i den gångna veckan och se hur det går utan hjälp/fusk. Ett djupt andetag och…

Två roliga saker minns jag genast. Det ena är en ny bekantskap som jag gjorde i tisdags. Möten med människor IRL tar mycket energi från mig, men ger också väldigt mycket. Att socialisera, att prata med nån som är levande och verklig är bra för mig. Ännu mer prat blev det på onsdagen när jag besökte Uppsalas nyaste retro- och vintagebutik. Däremot är jag lite osäker på vad som sas där. Jag fick med mig en fin gåva. Men vad som sades…

För tillfället har jag mitt förhållande i en bil. Och på ICA Solen. Fästmön debriefar, jag lyssnar och sen blir det min tur. Jag pratar för mycket, alldeles för mycket, om ingenting. Sen är det dags att åka hem. Men i torsdags var jag bjuden till Himlen på middag. Vi åt lax. Jag tog en jättestor portion lax, ris och hollandaisesås. Jag saknar hemlagad mat.

Den gav 60 spänns vinst!

Mamma vann 60 kronor åt oss. 

Igår ringde jag mamma. Det enda jag minns från samtalet är att det var 43 minuter långt och att hon hade vunnit 60 kronor på vår Trisslott. Vi turas om att köpa en trisslott varannan vecka. Jag måste komma ihåg att det är min tur i veckan.

Dåliga saker… Två personer ljög för mig. Ljög mig rakt upp i ansiktet gjorde den ena, den andra ljög i skrift. Det förvånade mig. Det förvånade mig att båda gjorde det så lättvindigt. Det verkar vara helt OK för dem. Inte för mig. Det är nog nu. Samtidigt är det svårt – för mig, dårå. Det är två personer som står har stått mig nära. Det förvånar mig också att jag så tydligt minns detta.

Mer dåligt… Eh… jag fick ingen bok från Massolit förlag att recensera. De skickar bara länkar till e-böcker till bokbloggare. Glöm recension, dårå!

Jag såg en ny brittisk deckarserie och gav den medelbetyg. Manusförfattaren hörde av sig och lämnade en kommentar här på bloggen (på den tiden det gick att kommentera här, ha ha ha!).

Tomater.

Jag ska vattna tomater.

Sen är det… stopp. Blankt. Jag har påbörjat ett nytt lappsystem som ska komplettera kom-ihåg-listan på en av bänkarna i köket. Nej vänta! Jag skrev ju upp idag att jag ska vattna tomater! Ett uppdrag, minsann. Det kändes gott att bli tillfrågad, minns jag. Det är så sällan jag kan göra nåt tillbaka för den personen. Men sen är det… Ingenting. Ja jo, jag har läst, förstås och sett på TV. Läst… Monstret och… Pardans och…

Inte så dåligt. Allt detta ovan minns jag, åtminstone delvis. Jag får vara nöjd med det. Det kunde vara värre.

När jag tänker framåt då. Utan att kolla kalendrar och lappar… Nej, jag minns inte nåt som är inbokat nästa vecka – mer än tomaterna. Fast jag kommer inte ihåg vilken dag. Tur att jag har det uppskrivet.

Nu är det nog dags att gå och lägga mig. Jag hittar fortfarande till sovrummet och sängen och jag vet ännu vad som ska göras innan jag drar täcket över huvet.

(Glatt överraskad. Trodde inte jag skulle klara så mycket. Och jag har inte fuskat!)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att skämta bort saker och ting.

 

Skrattande tjej

Är allt verkligen roligt jämt?

Det pågår en viss musiktävling i Sverige just nu och i flera länder i Europa. Senare i vår ska representanter från de olika länderna samlas för att tävla. Jag orkar inte med skiten i år. Det främsta skälet är att det alltid ska vara så jävla roligt. Varför? Varför ska program ledas av komiker? Varför, varför? Varför får manusförfattare i uppdrag att skriva skämtsamma manus? Varför? Noterat är ju att ingen skrattar och att många tycker att det är rent av pinsamt…

Ovanstående tävling är emellertid av det lättsammare slaget. Därför tar jag mig för min panna på riktigt när jag läser att yttrandefriheten ska diskuteras på en föreläsning den här veckan i Uppsala. Det är projektet Fredsåret 2014 som arrangerar nåt man kallar öppet samtal, så när jag skriver föreläsning är det ju fel uppfattat av mig. I pressmeddelandet står bland annat

[…] Yttrandefrihet är ett ständigt aktuellt ämne. Det finns många exempel på hur yttrandefriheten begränsas eller till och med stryps runt om i världen. Samtidigt är vi i Sverige extremt frispråkiga, speciellt på webben, vilket inte alltid är till fördel. Men det är självklart att vi ska beakta vår yttrandefrihet. Under seminariet kommer vi fördjupa oss i vad yttrandefrihet innebär men också hur den är kopplat till fred, […]

Hon som säger detta heter Sofie Blomgren och är projektledare för Fredsåret 2014. Riktigt kloka ord, tycker jag. (Notera också att det nu har blivit ett seminarium som ska gå av stapeln, varken föreläsning eller öppet samtal, IJENKLIEN, alltså.) Därför går jag i taket när jag läser vidare att bland de medverkande finns en journalist, en ledamot av ICORN (International Cities of Refuge Network) och så en… stå upp-komiker. Men hallå! Varför ska det skämtas nu igen? Varför ska det vara så jävla roligt jämt? 

Den som kan svara på min fråga får gärna göra det i en kommentar här nedan. Och även om du inte kan svara får du gärna skriva vad du tycker.


Livet är kort. Allt är inte skämt och trams.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan återigen klagar sin nöd – på sig själv.


Nej, det är inte roligt!
Det är själva… faaan! Ursäkta kraftuttrycket. Men jag är ledig idag och har möjlighet till sovmorgon. Vad händer? Jag vaknar tidigare än de dagar jag ska till jobbet! Igår morse, när jag skulle upp och iväg, var jag skittrött. Idag, när jag skulle ha kunnat ligga halva dan i sängen, vaknade jag före den tid väckarklockan går på när jag ska jobba…

trött
Trött på mig själv.


Igår kväll satt jag ute på ballen*
tills jag började frysa. Satt och läste och spelade Wordfeud. Gick sen in och skrev lite. Parkerade mig i soffan och insåg att jag redan hade missat halva Crime Night på Kanal 9 och att det bara var trista deckare kvar. Så till sist kröp jag väl i säng – varken för tidigt eller för sent. Men varför i h-e vaknar jag klockan sex en ledig dag??? Nån som kan svara mig på det???

Det har återigen regnat i natt, men nu strålar solen och det är bara några lätta moln på himlen som jag kan se härifrån. Det tycks blåsa lite, men termometern på solsidan visade 20 grader redan för en timme sen. På skuggsidan är det tolv grader.

Vad gör man en lördagsmorgon då när man inte kan sova och ”Lucille” har kommit hem så man inte har tillgång till nån papperstidning heller? Tja, jag har navelskådat lite, smort in mina eksem och fördelat medicin. Sen har jag suttit hos Storebror och förberett tre inlägg som är tidsinställda för publicering i morgon.

Av de ursprungliga fem skrivuppdragen jag lämnade intresseanmälan på har jag inte fått fyra och ett femte har jag inte fått besked om. Det trillade in ytterligare en förfrågan igår kväll som jag anmälde intresse för, så nu har jag två små uppdrag som jag kanske (inte) får. Annars är det rätt dött. Jag har inte sökt några jobb i veckan, men jag har hittat två intressanta lediga tjänster. I Stockholm, vilket inte är optimalt för mig. Pendeleländet har man ju hört talas om. Det där att pendeltågen inte går eller är mycket försenade, alltså. Det gör det svårt att jobba i Stockholm för mig, helt enkelt. Jag är ju en sån där som bara måste komma i tid.

Väntar på ytterligare en bok att recensera. Enligt författaren skulle förlaget ha skickat den för länge sen, men den har inte trillat in i min postbox. Och det är synd det, eftersom boken är färsk NU, inte sen.

Igår började jag läsa en bok vars författare jag inte kände till tidigare, spanjoren Carlos Ruiz Zafón. Jag la till och med ut ett citat ur boken. Jag har läst ungefär 60 sidor, men det är mikrostil i boken och jag har ju börjat se så förbaskat dåligt. Därför går det långsamt framåt. Enligt Wikipedia är författaren spanjor och bosatt i Barcelona – men också i Los Angeles, där han bland annat har arbetat som manusförfattare i Hollywood! Spännande typ, tycker jag, och tackar återigen vännen FEM för att ha introducerat oss.

vindens skugga
Så här disigt är omslaget på boken jag läser.


Vad händer idag då?
Tja, jag strök ett gäng rena kläder igår, så det slipper jag göra idag. Men jag måste gå ut med sopor. Har packat för korttidsbortavaro i Himlen och i eftermiddag åker jag och hämtar Fästmön från jobbet för vidare färd ut till Förorten.

Det finns så många saker jag borde ta itu med här hemma, men jag har ingen lust. Känner mig rastlös och trött i en märklig kombination.

Vad händer hos dig i helgen??? 


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår var det en riktigt fin dag! Vädermässigt. Det var väl för att det var måndag och såna som jag behövde sitta på kontoret och arbeta. Visserligen gör jag roliga saker och visst var det bra att vädret var kasst i söndags, när jag också behövde sitta vid datorn fast hemma, men… Det blev i alla fall lite frisk luft och lite sol på näsan på lunchen när M och jag traskade iväg för att äta fisk i citronsås.

Hemma i New Village har jag en sjukling som ligger på sofflocket och försöker få stopp på näsdroppet. Jag stannade till och köpte näsdroppar på vägen hem från jobbet igår kväll, så vi får hoppas att de gör nytta. Annas egen idé om att stoppa flödet är ju annars inte så dum. Men man kan ju knappast visa sig bland folk med ”ett spöke” i näsborren… (Om man inte vill att folk ska skratta åt en, förstås…)

Anna m näsduk

Anna med näsduk/spöke i näsborren.


Så lagom kul att vara förkyld
är det väl inte. Inte går det att jobba för Anna heller – jag tror inte de äldre vill ha snor på sig. Själv har jag hittills klarat mig, men om jag känner efter killar det både i näsa och hals. Och när jag ringde Annas snälla mamma och L igår kväll för att framföra ett försenat grattis på födelsedagen nös jag så ljudligt att jag misstänker att L:s trumhinnor dallrade en lång stund efteråt…

Anna hade förberett en sallad och yoghurt med fetaost (det smakade rätt salt… Kan det vara tillsatser från ”kranen”, tro..? Nu för tiden kan man ju inte helt lite på matvarors innehållsdeklaration…) och sen värmde vi två broccolifritters var. Det blev fyra stycken över när Anna lagade hemma hos sig, så det var roligt att få smaka hur den rätten blev.

Vi avslutade vår kväll med Wordfeud och Dicte. Jag kämpar och kämpar och kämpar för att klå Anna, men hon vinner nio gånger av tio. Dicteavsnittet igår gjorde mig inte på bättre humör, för återigen handlade det om döda spädbarn. (Lite dålig fantasi, manusförfattaren, eller en fäbless för döda småttingar???) Sugna på nåt gott var vi också, så hör och häpna, vi lekte

Fredassmyyyyyyyys………

och jag hällde upp en påse ostbågar med prästostsmak. Det fick jag lida för i morse. Grannarna också – via ventilationssystemet…

Tisdag idag och jag sitter på femte våningen och är tillgänglig för att konsulta i kommunikationsfrågor. Jag ska väl också ta ett varv och kolla hur det går med forskningssidorna på externwebben. Och så har vi stormöte på förmiddagen med frallor till kaffet. Efter mötet ska jag ha en liten one-to-one-kurs med vår IT-samordnare i det webbverktyg vi använder. Både S och jag tror att det kan vara bra att h*n kan lite grunder.

På torsdag är jag bjuden på tårtkalas här uppe också! Tre personer fyller 40 bast och ska firas. Roligt, men vilka barnrumpor…

Vi får se hur det blir med mitt avstämningsmöte med prefekten på institution 2 i morgon. Vad jag förstår har han influensa… Troligen ska jag i alla fall luncha med den hjärtegoa L då – hon brukar föra tur med sig när det gäller jobb för min del…

Bokrean började idag, men jag skenar inte på sånt längre. Det är alldeles för många som reserverar i förväg, så när vi andra kommer dit finns det bara skräp kvar. Nej, jag har ju i stället beställt böcker till Anna och mig från Bokus och jag fick mejl igår om att de är på väg!


Livet är kort.

Read Full Post »

Nä fy te rackarns! Igår mådde jag inte bra alls. Jag inser att jag nog skulle ha varit hemma från jobbet hela veckan och vilat. Då kanske infektionen hade försvunnit och jag hade fått hämta lite krafter efter måndagens övning. Hostan blev tuff igår, så jag stannade till vid apoteket på vägen hem för att handla nåt slemlösande som jag kan ta på dagtid. Till natten har jag tack och lov cocillana. Eftersom det är morfin i det kan jag bara ta till natten. Men jisses så jag däckar av den! Den slemlösande hostmedicinen är bebisaktig och smaksatt med arom av körsbär och choklad, såg jag när jag kom hem. Blä! Men faktum är, att redan efter två huttar (en igår eftermiddag, en i morse) har slemmet blivit mindre segt. Slemlösande på dagen, hostdämpande till natten, har jag lärt mig. Och det är ju rätt logiskt.

När jag ändå var på apoteket hämtade jag ut tre mediciner också. Fast läkaren, som jag aldrig har träffat, hade skrivit ut fel styrka (för svag) på magtabletterna och dessutom bara ett uttag. Panik! Om dessa tar slut fungerar jag inte i vardagen, då bara kräks jag! Men jag mejlade mottagningen igen, som svar på deras svar på mitt första mejl – så att de skulle se att jag inte hade skrivit fel utan att läkaren hade gjort fel. Och nån timma senare kom det svar från sköterskan med en ursäkt och ett löfte om ett nytt e-recept i morgon. Skönt, då slipper jag oroa mig! Och jag kan fortsätta vara nöjd patient hos mottagningen!

Igår kväll skulle jag ju städa, men jag orkade bara skura badrummet och duschrummet/toan. Sen var jag helt slut. Pratade med mamma en stund och kollade på det sista avsnittet av Dallas som jag hade spelat in på DVD:n i onsdags eftersom jag skulle skjutsa Fästmön då. Det var säsongsavslutning på Dallas och som vanligt blev det en cliffhanger på slutet. Men det blev alldeles för många intriger och försoningar (påminner delvis om mitt eget liv…) i detta avsnitt, så troligen lär jag inte följa serien när den startar igen. Det blev helt enkelt lite för mycket som manusförfattaren hade slängt in i detta säsongsavslutande avsnitt.

Det börjar gå mot kallare tider. Jag har haft vånda över skoproblemet, eftersom de enda skor som känns bra för hälen är mina tunna, näthåliga gympadojor. Idag var det minusgrader för första gången som jag noterade det. Hela -2,2 grader. Jag slet fram mina svarta Reebok som jag använde hela förra hösten och nästan hela vintern. Innersulan gick inte att ta ut, så jag fick spänna ut skosnörena ordentligt och knö i inläggen. Det känns ganska trångt i skorna, men om jag går lite i dem kanske jag töjer ut dem. Tyvärr kan jag inte ha dem inomhus på jobbet – de är helt enkelt för täta och varma. Därför blir det sandaler med endast små inlägg när jag jobbar. Inte alls optimalt för hälen, så jag får försöka sitta stilla så mycket jag bara kan.

Frostigt i morse.


I kväll kommer Anna
och jag har planerat en fredagsmiddag bestående av räkor, aioli, rostat bröd och vitt vin. Måste bara inhandla räkorna på vägen hem. På lördag ska vi ut på presentjakt, det är ju nån i familjen som blir myndig på måndag. Min present är nog klar, men det kanske blir lite kompletteringar. Vidare ska jag försöka inhandla en ny duschslang och -munstycke med tillhörande stång. Fastighetsskötaren, som jag pratade med häromdagen och som var den som spolade mina rör efter översvämningen, hade inget duschmunstycke som låg och skräpade. Däremot kunde han tänka sig att hjälpa mig montera ett. Det vore ju bra. Jag köpte ett nytt munstycke med slang i somras, men skiten passade inte – i stångens hållare! Och i duschrummet vill jag kunna stå och duscha med duschmunstycket i en stång på väggen.

På tisdag ska Clark Kent* till doktorn på hälsoundersökning** och dessutom på sina vintertofflor*** på. Jag måste ju tänka lite framåt, snart kanske jag inte får lyfta däck, nämligen. Inte ens en liter mjölk, har jag hört. Gissa om jag kommer att bli gaaalen av leeeda?! Men vi är inte där än. Det har inte ens gått en vecka sen måndagens övning och det återstår cirka fyra veckor tills jag får veta om det är bu eller bä. Bu eller bä…

Men idag är det fredag och då får man aldrig några dåliga besked – från vården. Jag lever i ovisshet och oro och det tär. Jag försöker tänka positivt, vilket är svårt just nu, för den som jag kunde vända mig till med dessa frågor finns inte kvar här på jorden. Och DET är bara så hemskt och sorgligt! Men det är inte värst för min del – jag tänker på familjen som har drabbats av denna förlust. Vi måste emellertid gå vidare, alla, även om vi vissa dar tvivlar på att vi kan och orkar…


*Clark Kent = min lille bilman

**till doktorn på hälsoundersökning = bilservice hos verkstan
***vintertofflor = dubbfria vinterdäck


Livet är kort.

Read Full Post »

Förra veckans Babel har jag inte hunnit kolla förrän nu. Detta trots att det utlovade temat, misär i litteraturen, lockar. Men nu så! Här kommer en ”rapport” från en TV-fåtölj nära dig!

Tragik och misär i litteraturen – varför älskar vi det? Det var en av frågorna som väntade på att få ett svar ett detta tionde Babelprogram av tolv.

Först ut i studion var Ernst Brunner, en författare som sades ha fingrar i många litterära syltburkar. Min bekantskap med honom är liten, men ändå. Min sammanfattning blev: snuskiga böcker. Brunners senaste bok har dock historisk inramning och handlar om en kungamördare. Titeln är Anckarström och kungamordet och är författarens tjugoåttonde bok. Och till viss del kan man se boken som ett försvarstal för mördaren!


Ernst Brunners senaste roman, den tjugoåttode, har historisk inramning.

                                                                                                                                                        Efter Bob Hanssons sedvanliga trams satt plötsligt Morgan Allingskådespelare, manusförfattare och regissör SAMT brorson till Siw Malmkvist! –  i en av studiofåtöljerna.  Morgan Alling, som syntes dansa omkring i en av TV-kanalerna för ett tag sen. Nu har han skrivit en roman också, Kriget är slut. Boken handlar om Morgan Allings svåra uppväxt och sveket från samhället, men också hur han vände motgångarna. Ett inslag om ”mis-litt”, misärlitteratur, litteratur om eländen, tog sen vid. Intressant att det faktiskt uppstår nya genrer!


Morgan Alling skriver om sin svåra uppväxt.

                                                                                                                                                      Morgan Alling fick efter ”mis-litt”-inslaget sällskap av två damer i studion,  skribenten Jessika Gedin (som är i Babelstudion rätt ofta) samt Annette Åhrheim, litteraturforskare.  Jessika Gedin menade att det var Dave Peltzer som med sina sanna eländesskildringar startade boomen av ”mis-litt” 1995. Annette Åhrheim hävdade att läsekretsen kring dessa böcker går ända ner i mellanstadieåldern. Kanske söker många unga personer i samma situation hjälp i dessa böcker, men de unga som har det tufft kan också genom böckerna hitta andra som har det värre.

Det är emellertid viktigt att den som påstår sig berätta en sann historia också håller sig till sanningen så att inte läsaren känner sig sviken, menade Jessika Gedin. Här i Sverige har vi Liza Marklund, som inte riktigt gjorde det, och i USA James Frey. Den senare var med i programmet per telefon och gav sin bild av hur livet blev efter att det avslöjats att han skarvat i sin sanna historia om missbruk. James Frey menade att syftet med hans bok var att roa och då var det rätt OK att skarva… Hmmm…

Diskussionen avslutades med en lista av de fem mest miserabla författarna, det vill säga de författare som kanske KUNNAT skrivit riktigt svåra eländesbiografier… I topp hamnade… hela familjen Brontë…

Nästa inslag behandlade författaren Magnus Dahlström, som inte gett ut nån bok på 15 år. Magnus Dahlström slog ner som en bomb på 1980-talet som ung författare som skrev skräckäckel. Nu är han på gång igen och det lär göra ont… Manus till filmen Ond tro och författare till boken Spådom. Boken, vars scen är tre olika kontor i offentliga sektorn. Låter jätteintressant, men HUVA så svår författaren var att intervjua!!! Boken kommer ut först i januari nästa år.


Tre olika kontor i offentliga sektorn är scenen för Spådom.

                                                                                                                                                     Veckans boktips, väldigt sorgliga böcker, blev:
Jessika Gedin: Kameliadamen av Alexandre Dumas d.y.
Morgan Alling: Tåbb med manifestet av Lars Ahlin
Ernst Brunner: Under vulkanen av Malcolm Lowry 

I nästa program ska avslöjas ett helt nytt grepp hur man förbättrar språket när man skriver…

Read Full Post »